YOHIO!

Jag har som ni nog redan räknat ut vid det här laget en crush på det mest som är japanskt.

Anime, manga, J-pop,lolitamodet, samurajer, geishor, tayus, Ken Watanabe...... Ja listan är lång och växer för varje månad.

Jag har en särskild kärlek för J-pop och japansk musik. Eftersom jag ser på så mycket anime och dessa ofta har väldigt bra introlåtar så har det alltmer blivit så att det är J-pop som spelas i mina hörlurar när jag är ute på stan.

Min senaste musikkärlek heter YOHIO och är världens kanske sötaste, mest talangfulla 17-åring.

Han har en helt fantastiskt klangfull röst, lite som Gackt, och han är otroligt duktig på att spela gitarr.

Att han dessutom klär sig i lolitastil gör inte min beundran för honom mindre, snarare tvärtom.

Och vet ni vad det bästa är?

Han är svensk! 

Vilket man inte kan tro när man hör honom, det är kusligt likt hur de japanska artisterna låter, bara snäppet bättre.

Så njut av min senaste musikkärlek, jag gör det i alla fall!

Ja, jag är fånigt kär i honom! Bild hämtad från Ninetone Records

Dags för frågestund!

Min käre skolkamrat och väldigt smarte bloggarkompis Simon hade en kul idé för ett tag sedan som jag skamlöst kopierar.
Den kallas för frågestund! Ni frågar något i kommentarsfältet, jag svarar.

Ja, jag har extrem idétorka just nu och samtidigt för kul på jobbet för att kunna tänka ut smarta bloggämnen.
Vilket är en bra sak men det är synd när bloggen försummas. Så hjälp mig nu en vecka eller två så ska ni se att min hjärna kommer igång av sig själv sen!

Dessa praktiknerver!

För er som undrar så har jag det bra här i Stockholm. Jag har bara tagit fel tunnelbana två gånger, gått vilse på jobbet en gång samt försovit mig en gång(men då hann jag ändå i tid vilket förtjänar en guldmedalj!)
Jag har mjukstartat på min praktik vilket innebär en introduktionsvecka. Något som är väldigt bra för en stackars praktikant som jag. Jag är rätt duktig på att hålla huvudet kallt men mina ben var något darriga i måndags minst sagt. Det kändes som att allt jag lärt mig i skolan, alla kunskaper och vetskap bara tagit semester lite spontant. Och där stod jag med tomt huvud.
Så när jag vandrade ut från jobbet efter första dagen så kände jag mig ungefär så här:

Men tack och lov så börjar min nerver och min hjärna skärpa sig och idag gick jag från jobbet och kände mig så här fantastiskt cool:

Japp japp, det kan nog fungera det här ändå. Nu är jag hemma från jobbet och regnet öser ner utanför mitt fönster. Jag har mina snyggga Totorotofflor på mig, en chokladkaka bredvid mig och en kväll full med serier framför mig. Det är helt underbart att vara mig !

Glädje stavas gameboy

När jag var liten så hade jag ett gameboy. Jag minns inte längre vem jag fick det av men jag minns att jag älskade det. Verkligen älskade det. Det var min räddare under regniga dagar, under bussturer och långa bilfärder. Jag hade så sjukt många spel till det och jag sparade alla mina pengar så att jag kunde köpa nya. En gång så åkte jag själv in till stan, gick vilse i tre timmar i ett industriområde för att tillslut hitta till leksaksbutiken där jag kunde köpa två nya gameboyspel. När man var 9 år så var det stort att få åka buss själv och läskigt att gå vilse så som jag gjorde då. Men det var värt det. Jag spelade tills ögonen blev fyrkantiga.

Men när jag 15 år så växte jag ifrån gameboyspelandet. 

Jag fick vänner som jag började hänga med och de var inte spelintresserade. Så gameboyet och mina spel vandrade vidare till mina tre småbröder och efter flera års tjänst så försvann det. Kanske gick det sönder, kanske gavs det bort, kanske sålde min yngste bror det. Jag vet inte.

Men för ett tag sedan så fick jag ett sådan jädra sug efter att äga ett gameboy igen. Och inte ett nytt DS utan ett gammalt hederligt. Jag började i fel ända, nämligen genom att få två spel av en kompis och i några veckor låg de bara och samlade damm. Men sen, under över alla under, så fick jag tar på ett gameboy color. Det var så nära mitt barndoms kära gameboy jag kunde komma. Och kärleken var pånyttfödd.

Troget vandrar nu gameboyet vid min sida igen

Och nu i veckan fick jag hem ett fint litet paket med ännu ett spel!

Färgen på gameboyet matchar nästan mitt hår!

Mitt absoluta favoritspel! 

Att lajva med ansvarstänkande

En av mina käraste hobbys är lajv(levande rollspel). Jag älskar att lajva och har gjort det sedan jag var 18 år. Jag lajvar mer eller mindre beroende på hur mycket tid och energi jag har och har genom åren provat på många olika typer av roller och lajv.
Nyligen började lajvare på en facebookgrupp diskutera detta med att alla ska få vara med att leka och att alla ska tillåtas spela vilka roller de vill.
En rätt självklar sak tyckte jag men så började jag tänka efter lite.
Och efter att ha tänkt lite blir mitt svar nej, alla kan inte få spela vad de vill.
Varför?
Jo för att vissa roller kräver att man klarar vissa saker off.
Därför stör jag mig enormt på när folk inte inser sina fysiska och psykiska offbegränsningar när de väljer sina roller. Eller ännu värre, när folk mycket väl vet om sina offbegränsningar men ändå väljer att spela roller de inte klarar av.

Och argumentet "alla ska få vara med och leka" sväljer jag inte. Visst, alla ska få vara med och leka men se då till att du klarar av att leka enligt reglerna,det vill säga:
1) Följ arrangörernas vision
2) Gör inget du inte klarar av
3) Sluta gnälla och vara vit kränkt lajvare och se dina möjligheter istället.

Men hur kan man då göra sina offbegränsningar till något spelskapande och en väg till nya roller?
Jag tar mig själv som exempel nu för det blir enklast. Jag är 160 lång och ca 50 kilo tung.
Och jag gillar att åka på lajv som till exempel Krigshjärta som är en lajvkampanj som kräver mycket av sina deltagare, både visuellt, fysiskt och psykiskt.
Alltså tränar jag inför Krigshjärta för att kunna ha på mig rustning/ringbrynja/fjällpansar och därmed få ett roligare lajv.
När jag säger träna så menar jag inte att jag går till gymmet tre gånger i veckan och äter speciella dieter, det är jag för lat för.
Men jag provar min brynja, jag vänjer mig vid det. Jag går ut med den och ser hur länge jag klarar av att bära den, om jag kan springa i den och om jag får ont av den.
Om jag inte klarar av den, då gör jag lite armhävningar, går några promenader i veckan eller tar den enkla vägen och lånar en lättare brynja.
Eftersom jag är liten till växten så använder jag oftast avståndsvapen eftersom jag 1) har en chans att vinna  och 2) vet hur man hanterar dem.
Ska jag använda närstidsvapen på ett lajv så ser jag till att kunna hantera dem.
Jag åker inte på lajv om jag är sjuk eller har allvarliga skador för att inget lajv är värt min hälsa.

Jag vet inte om det är för att jag har koll på mina gränser som det gör mig extra frustrerad att se lajvare som gnäller över att man borde slopa det ena kravet efter det andra på lajv och använder argumentet "det är tungt med rustning".
Ja, det är tungt med rustning men om du vill spela en sådan roll- se till att du klarar av det. Gå och träna och sluta gnäll!

Och ja, en trasig kropp gör att man kanske inte kan spela alla roller man vill och då ligger det inom ens eget ansvar att se sina begränsningar och inte ta på sig sådana roller. Det är för det första skadligt för en själv men du sätter även dina medspelare i jobbiga och rentav farliga situationer.
Yrka inte på att du ska få spela vilka roller som helst utan att se till att du klarar av det först.
Det är arrangörernas ansvar att tillhandahålla ett lajv man vill åka på men det är ditt ansvar som lajvare att ha koll på dig själv.
Det är spännande att se tuff och hård ut i massa plåt men inget är mindre tufft än folk som inte klarar av det.

Polyamori och partnerrespekt

"Men du, vad säger din pojkvän om att du står och hånglar med någon annan?"

Ja, vi är äntligen framme vid en mycket viktigt del i polyamorins snåriga skog, nämligen respekten och hänsynen mot sin partner.
Att ha flera partner är på ett sätt krångligare än vad man kan tro. Det kräver en massiv planering och schemaläggning av livet så man hinner träffa alla.
Det kräver också en stor mängd folkvett och empati.
Tillhör man kategorin som tycker att polyamori bara är en ursäkt för att man ska få göra som man vill och inte anpassa sig efter någon då kan man sluta läsa här.

Men kan man planera sitt liv och visa respekt och hänsyn mot sina partners så är detta med polyamori något av det mest givande och underbara i världen.
Min pojkvän har inget som helst emot att jag står och hånglar med någon annan eftersom vi båda har kommit överrens om vad som gäller i vårt förhållande, ingen av oss känner sig överkörd eller åsidosatt.

Jag har både varit den som kört över folk och den som blivit överkörd vilket har gett mig en del Aha-upplevelser om vad man behöver tänka på i ett polyamoröst förhållande.

Här är några viktiga punkter att tänka på som polyamorös:

1) Alla är inte polyamorösa Det är viktigt att när du träffar en ny kärlek och ger dig in i en relation med hen att du på ett tidigt stadie berättar hur du fungerar så att det inte blir sårade känslor och missförstånd.

2) Alla vill inte vara polyamorösa. Att ha inställningen att man ska övertala en ny partner till att bli polyamorös är ingen bra ide. Det är som med kött: vissa älskar det, andra inte. Det är upp till din partner om hen tycker att polyamori är en bra ide, inte upp till dig. Ibland funkar det inte för att man är för olika och inte kan mötas halvvägs, det suger men så är det.

3) Att vara polyamorös ger dig inte ett frikort till att vara ett as mot dina partners genom att göra som du vill och skita i hur de mår. Precis som i alla relationer så har man ett ansvar mot de man älskar och att dra argumentet: "Men det är så här jag funkar och du får vänja dig vid det" är bara omoget och själviskt.
Tänker man på det viset så bör man ta sig en rejäl funderare över om man överhuvudtaget ska ha relationer.

När det gäller omtanken och respekten mot sin partner gäller i grund och botten samma saker som i monogama relationer men två viktiga saker är väl på sin plats här med:

1) Prata mycket och var lyhörd och öppen mot din partner. Är något fel eller känns obekvämt-lös det och ge er inte förren båda känner sig nöjda. Ha inte en prestigekamp och försök driva igenom dina egna önskemål och vinna en diskussion. Detta med att mötas halvvägs är enormt viktigt.

2) Visa att ni är viktiga för varandra. För att ni är ni. Jämför inte er med andra par eller gudarna förbjude- med andra relationer ni har. Ni två är unika och det är också er relation, så visa det för varandra!

Och kom ihåg, kärleken är det finaste som finns!

Från Göteborg till Stockholm!

Jag skrev ju tidigare om hur glad jag var över min praktikplats, vad jag däremot glömde skriva var att praktiken ligger i Stockholm. Så i förrgår så åkte jag upp till huvudstaden med mina flyttlådor och installerade mig i min nya minilägenhet.
Det ska bli helt underbart att vara här en hel höst och vinter, det känns på ett sätt som att tiden kommer att gå väldigt fort. Praktik, fritid, stockholmsvänner och träning kommer ta en del tid vilket är bra annars hade jag nog längtat halvt ihjäl mig efter Svart. Men jag tror jag kommer överleva!
Och på måndag börjar praktiken och mitt nya liv!