Konsten att inte bränna ut sig helt (eller du blir inte lyckligare för att du har tusen engagemang)

Notera att detta blogginlägg fokuserar på hur en kan undvika att hamna i situationer på jobbet eller i ditt ideella engagemang som ger stress och utbrändhet. Den utgår helt från min egen erfarenhet och vad jag upplevt fungerat.
Blogginlägget  fokuserar på det som går att göra innan en har hamnat i utbrändhet och utmattning, inte när du väl är i det. Utmattningssyndrom och utbrändhet är psykiska sjukdomar och där behövs det annan hjälp än bara ett blogginlägg.

Detta blogginlägg behandlar inte heller hur en undviker stress och utbrändhet som kommer sig av andra faktorer än just jobb och ideellt engagemang.

Jag har redan innan bloggat om hur jag hinner med allt och vad mina knep är för att se till att jag får vila och återhämtning. Det inlägget kan läsas här.

Men idag tänkte jag prata lite grann om detta med utbrändhet och stress inom situationen rörande jobb och ideellt engagemang och hur jag tänker att det kan undvikas med utgångspunkt från mig själv.

Låt oss börja med att titta på jobbsituationer.

Egentligen är jag sämst lämpad på att predika om detta.
För några år sedan så sade jag upp mig från mitt vanliga jobb för att satsa helt på journalistiken eftersom jag insåg att jag hellre gör något jag älskar än något jag inte trivs med. Det var helt rätt satsning men det är ingen lätt bransch.
Som journalist så har jag hamnat i samma fålla som många av mina kollegor och det är i fållan av otrygga anställningar och korta vikariat.
Det gör att jag ofta haft flera jobb samtidigt, både för att få en vettig inkomst och för att jag älskar att jobba.
Och jag klarar av det, först och främst för att jag älskar att jobba.

Men jag är också väl medveten om att detta är ett hanteringssätt som jag tagit fram för att överleva.

Fem jobb, här utsikten från ett av dem.

Saken är den att jag sedan 2011 har hanterat mitt dåliga mående genom att arbeta och göra saker. Det tog mig genom min depression, det klarade mig från sjukskrivning och det gjorde att jag överlevde några väldigt svåra år

Jag vet att jag jobbar mycket mer än vad någon normal människa borde göra.
Men, och detta är viktigt att ni förstår, jag trivs med detta. Jag älskar att jobba och att engagera mig eftersom det gör att jag känner att jag rör mig framåt.

I korthet har jag detta året har inte mindre än fem stycken jobb och de har mer eller mindre löpt parallellt under året.
Jag har varit stolt över mig själv för att jag har klarat av det men det har varit tröttande och hade jag inte varit den jag är så hade jag nog gått in i väggen.

Så trots att jag är arbetsnarkoman, hur hindrar jag detta från att bränna ut mig?

• Planering och organisering. Jag ser till att hålla koll på mina jobb, vad som förväntas av mig och vart gränsen går. 
• Tydliga gränser.Jag gör mitt bästa men jag ser till att inte vara den som gör massa extra arbete utan att få vare sig betalt eller beröm för det.
• Bra variation. Mina jobb täcker in olika saker och jag älskar de alla, annars hade jag inte tagit de. Exempelvis har jag på ett jobb sysslar med sociala medier, på ett annat lärt ut källkritik och på det tredje stod jag i kassan på en bokhandel och kunde prata fantasy och nörderier hela dagarna.
• Medvetenhet. Nej, jag hade inte behövt fem jobb. Min ekonomi hade klarat sig hyfsat ändå. Men jag gillar att jobba och utvecklas på det sättet. Plus att jag gillar de extra pengarna de ger. Men medvetenheten om att jag inte hade behövt det är viktig.
• Koll. Koll på mina rättigheter, med i alla fackförbund och en vägran att bli överkörd. Det gör att jag kan sätta emot när det ställs orimliga krav på mig i arbetet.

Och mitt sista tips: Gör inte som jag. Ha inte fem jobb om det inte är absolut nödvändigt för att du ska klara inkomsten. Arbetsmarknaden ska inte vara så här. och det är skevt när detta betraktas som normalt.


Då går vi över till ideellt engagemang.

Denna är så svår för det finns ofta inget roligare och mer givande än att ha mycket att göra på fritiden och att engagera sig i alla föreningar, alla konvent och alla klubbar samtidigt! Är du samtidigt en driven människa som får saker gjorda så kommer förfrågningarna att komma i en stadig ström.
Det är så lätt att säga ja till allt och sen sitter du där med två egna konvent, tre funktionärsroller och medlem i fem olika föreningsstyrelser. Och alla berömmer dig och du får creed på sociala medier för hur grym du är och du trycker undan tröttheten och tar på dig mer. Lägg därtill att du vill bygga upp din profil i sociala medier och hoppar på alla chanser du kan för att vara med och prata om ditt engagemang.

Detta.kommer.bränna.ut.dig.

Det låter så jädra trist och tråkigt när jag säger detta men det måste sluta.
Stressen och pressen på att göra mest och vara den som är mest awesome på alla punkter i kombination med myten om att en måste bygga sitt eget varumärke på sociala medier för att lyckas gör att ideellt engagerade, och då framförallt unga, bränner ut sig och smäller rakt i in i väggen.

Och det är inte engagemanget som är skadligt utan just pressen att göra mest engagemang, att vara den som styr upp och vara den som alltid finns tillgänglig.

Så här är mina tips för hur du undviker just det:

• Prioritera. Välj vilka delar av ditt engagemang du brinner för och lägg din energi där. Du behöver inte göra tusen saker för att det ska bli bra.
• Sprid dig inte för tunt. Lägg din energi på en eller två föreningar/konvent/klubbar. Det kommer bli mer kvalitet på ditt engagemang och du kommer själv att bli mer fokuserad på det du gör vilket gör dig gladare.
• Våga säga nej. När folk frågar om din hjälp med att arrangera eller göra saker, våga säga nej. Du kan inte ensam styra upp allt i världen men du kan ge de råd för hur de ska lyckas. Men låt det inte heller bli så att du sitter fyra timmar varje vecka i skypemöte för att guida de genom saker. Sätt en gräns för dig själv, både för din skull med också för andras. (För om du inte gör saker kanske inget blir gjort men å andra sidan så kanske det blir en sporre för andra att göra saker.)
• Fuck ditt eget varumärke. Pressen att finnas på sociala medier är stor och du ska vara bäst. Men skit i det och var på sociala medier för din egen skull och framförallt, var den du är och inte någon debattör för att det förväntas av dig. Jag finns t ex nästan överallt på sociala medier men jag postar mest kattungar och uttrar på twitter - av den anledning att det roar mig. Debattera gör jag på min blogg för att jag älskar att skriva men jag ser det aldrig ever som ett krav.
  Och det ska inte du heller.
• Sätt dig själv först. Ingen blir glad för att du bränner ut dig och ingen kommer tacka dig när du går in i väggen. Så därför ber jag dig, våga ha egentid, våga säga nej, våga släppa kontrollen och våga sätta stopp. 

Så det var mina tips, både för arbetslivet och för ideellt engagemang. Det kokar egentligen ned till att våga stanna upp och våga säga nej, ha koll på dina egna behov (äta, sova, vila och egentid) och att se vad som är en nödvändighet (som inkomst) och vad som kan skäras bort.
Men också att ha en bra balans så att ditt liv innehåller lika delar nödvändiga saker (som jobb) och lika delar roliga saker (som ideellt engagemang) men att det inte får bli för mycket.

Har du aldrig en enda dag eller kväll helt för dig själv utan jobb eller saker inplanerade är det en rätt tydlig varningssignal.

Om jag ska ge ett allra sista råd så är det väl detta att det är en värld av skillnad på vad du vill, vad du kan och vad du orkar.
Och mina tre cent är att du behöver inte kunna allt (mycket lär en sig längst vägen) men du måste orka med allt och om orken inte finns så spelar det ingen roll hur mycket vilja eller kunskap du har. Det kommer bli pannkaka och ett styck utbränd människa.
Inget jobb eller ideellt engagemang är värt din hälsa om du kan undvika det.
Du är inte en sämre människa för att du inser dina egna gränser och sätter stopp. Det kan kännas så när du ligger och gråter över hur värdelös du känner dig som inte orkar allt. Men efter en tid så kommer du inse hur jädra rätt du gjorde.
Du är en starkare människa som vågar ta hand om dig själv.

Egentid är tid då du inte gör något. Som mest äter en burk nutella.

Tips för att klara av vardagen

Ibland får jag frågor om hur jag hinner med allt i mitt liv. Och jag blir alltid lika perplex över den frågan eftersom det 1) känns som jag inte hinner med något alls och 2) jämt tvingas prioritera bort massa saker eftersom jag inte har orken.

Det är min känsla och jag har ibland känt mig väldigt misslyckad som inte hinner med allt kul, inte hinner träffa vänner jag tycker om eller bara glömmer bort att göra saker på fritiden.
Detta trots att jag vet att det många gånger inte stämmer och att jag gör enormt mycket saker.
Men känslan finns ändå kvar och spökar och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.
Det går knappt en dag utan att jag ser folk på facebook eller twitter posta om att de inte får ihop livspusslet.

Just livspusslet är ett intressant begrepp. Ibland älskar jag det och ibland hatar jag det. För mig representerar det både det ultimata vuxenlivet, att jag äntligen kan har kontroll och planera mitt liv helt själv, men även ett tecken på de ökade krav som både jag själv och samhället lägger på mig.

Kraven som jag har på mig själv är att hinna med allt, vara där för mina vänner, ha ett socialt liv utanför jobbet och komma ihåg typ allt.
Kraven som samhället har på mig är att ha ett jobb, fungera socialt och helst aldrig ha en dålig dag.

Eftersom jag är något av en arbetsnarkoman och på något sätt alltid lyckas prioa att mitt arbetsliv och samhällets krav ska fungera felfritt så är det främst mitt privatliv som drabbas när jag misslyckas med livspusslet.
Mycket av det beror på att jag under flera år har dragits med en del dåligt mående och det ställer såklart till det i mitt privata liv vilket kraschar mitt livspussel helt. Detta har ofta lett till att jag fått extremt dåligt samvete och jobbat ännu hårdare för att klara av allt vilket lett till att jag blivit ännu tröttare... Ja ni hör ju.

Ingen illustrerar livspusslet bättre än Aline Pete som gör webbserien Weregeek.

För några år sedan så började jag med en del rutiner för att få livet att fungera riktigt bra. Men ändå så känns det som att folk tror att jag får livet att funka awesome utan ansträngning och så är det inte.
Jag är ingen supermänniska och ju förr folk slutar tro det desto bättre.

Så här är mina tips för hur jag får hela livspusslet att gå ihop.


1. Prioriteringar
Mitt första prio i livet är mig själv och min partner. Tätt följt av min närmaste familj.
Det kanske låter själviskt men genom att sätta mig själv först ihop med min partner så mår jag bättre. Det gör att jag kan planera mitt liv bättre och gör att jag blir mer avslappnad. Och självklart så bestämmer fnatten över oss båda så inget nytt där.

2. Max en social grej per dag.
Jobbet hamnar i en helt egen kategori (där kan jag göra nästan hur mycket som helst) men när det gäller sociala grejer som fika, fest etc så funkar det bara med en sådan grej per dag. På helger kanske två men då är det specialfall.  Detta för att jag inte ska göra misstaget att trycka in tre-fem sociala grejer på en dag och sedan stressa som en nybadad katt mellan olika saker.
När jag vet att jag har max en social grej per dag kan jag lägga allt fokus på den aktiviteten eller vännen jag träffar. Kvalitetstid ftw!

3. Jag har minst en kväll i veckan då jag inte gör något. 
Japp. En kväll då jag inte har något socialt inplanerat alls. Det enda jag får göra då är att hänga med min partner. Kanske klappa katten. Detta är så jag hinner vila ut.

4. Dagsplanering.
Ja ni hörde rätt. Jag skriver upp allt jag ska göra varje dag. Det gör att jag inte glömmer bort saker jag ser direkt om jag överplanerat saker. Och innan ni frågar, ja jag har två kalendrar.

5. Matplanering.
Jag är sämst i världen på att laga mat men tack och lov är min partner bäst på det. Och genom att vi planerar matinköpen och vad vi ska äta varje vecka så blir det dels billigare och dels lättare att hålla koll på för oss båda. En av de första sakerna jag skippar när jag är stressad är att äta så vet jag att det finns en maträtt vi ska laga så blir det lättare att fokusera på maten. Plus att det minskar stressen över den eviga frågan "Vad ska lagas till mat?" (Seriöst, de som planerade maten i bamba borde få pris.)

6. Långtidsplanering.
Det är ofta assvårt att boka in något med mig på kort varsel. Orsaken till det är att jag planerar flera veckor i förväg för att hinna med saker och vänner.  Nackdelen är att jag nästan alltid svarar nej när någon hör av sig samma dag eller dagen innan för att fråga om jag vill göra något. Jag lämnar en del luckor i planeringen men klart att jag får tacka nej till mycket. Fördelen är att jag inte längre sliter mig själv itu för att göra allt allt allt som dyker upp i min väg.

7. Fina saker ftw!
Jag unnar mig själv saker för att jag mår bra av det. Det var några år då jag bara jobbade/pluggade och då allt jag gjorde bara handlade om att prestera och aldrig vila. 2016 hade jag min första semester och det var smekmånaden. Sedan så kommer insikten om att livet är rätt kort så nu vill jag leva för det jag sparat ihop och det jag har. Så det blir resor, det blir saker jag gillar (främst böcker) och jag lägger ned pengar på kläder. Jag vet att detta är ett privilegium jag har, detta med att jag kan lägga pengar på onödiga saker. Men det gör att jag inte stirrar ned mig enbart på jobb utan att jag prioar mig själv.

8. Sovtid!
Sover jag inte så orkar jag mindre. Det är inte svårt. Så när jag jobbar försöker jag lägga mig i tid och få typ 8 timmars sömn. På helgerna och då jag är ledig är jag sämst och är ofta uppe sent. Men då får jag sova ut så det är okej :)

9. Ta mina jädra vitaminer.
Min kosthållning är i perioder sämst pga av att jag glömmer att äta. Därför så försöker jag komma ihåg att ta mina vitaminer och nu på vintern är det framförallt D-vitamintillskott. Detta för att jag inte ska bli hängig och hamna i vinterdepression som jag hade mycket för sju år sedan. Det är inte en del som löser livspusslet rent konkret. Men när jag tar mina vitaminer så mår min kropp bättre och jag har en sak mindre att oroa mig för

10. Mystid med familjen.
Inget stressar ned så mycket som att mysa med min partner eller klappa en spinnande katt. Går att göra när som helst, vart som helst och är det allra bästa.

11. Jag får säga nej.
Ibland så kommer orken att ta slut och då är det helt okej för mig att säga nej. Detta var nog den svåraste saken för mig. Att tacka nej till vänner, till fester på grund av att jag var för trött och verkligen känna att det verkligen var okej eftersom jag måste vila för att kunna må bra.

12. Fuck social press.
Social press här kan ofta vara omedveten. Som t ex om det är en ascool fest och jag inte orkar gå men känslan finns ändå att jag _borde_ gå för att förväntas av mig. Just detta att jag själv lade den här pressen på mig själv var ett jätteproblem för mig för bara två år sedan. Jag sa nej till saker för att jag inte orkade men hade sedan dåligt samvete för att jag kände omedveten social press. Och då blev det inte mycket vilat, snarare så stressade jag upp mig till max. Det tar ett tag innan jag kom dit jag är idag och kan skita i den sociala pressen. Mycket av det beror på att jag vet att jag är awesome, oavsett vilka fester eller event jag går på.

Det är rätt små saker detta men för mig gör de underverk. Den största skillnaden är att jag inte har dåligt samvete över att jag prioar mig själv samt att jag inte längre blir panikslagen när jag inte hinner med saker.
Och just detta att jag vet att mina hanteringstips gjort att jag värdesätter mig själv, min förmåga och inte minst min familj och mina vänner högre, den insikten är guld.

Känslan när ens feministiska initiativ får pris (Gothcon 2016)

Påsken är över och så är även detta årets Gothcon. För fjärde året i rad arrangerade jag #isisnerdfeminism, mitt initiativ som har till syfte att främja jämställdheten i spelhobbyn. Jag hade redan förra året stora planer inför 2016. Gothcon firade 40 år i år och jag ville såklart göra det bästaste evenemang jag kunde för att bidra och peppa upp till feststämningen.
Och jag kan nog säga nu när jag sitter hemma, totalt slutkörd men lycklig, att jag lyckades. Rummet har aldrig sett bättre ut, föreläsarna var fantastiska och mina älskade fina gruntar var underbara.

"Här känner jag mig hemma!" sa en person när hen kom i i rummet på lördagen. Finare betyg kan inte ges.

Detta året har jag aldrig haft så många som kommit in och frågat hur de kan göra för att få sina föreningar att arbeta mer jämställt, aldrig haft så många som frågat om råd, tips, länkar och liknande.
Det gjorde mig fantastiskt glad. Det visar på en vilja på att vilja förändra på en gräsrotsnivå och att allt som gjorts under åren med jämställdhetsarbete (från många olika håll) verkligen börjar ta fart! och jag är glad att kunna bidra med ett initiativ dit folk kan söka sig, både för att spela och för att få nya verktyg för att kunna arbeta feministiskt.

En annan sak som hände på Gothcon var att jag fick pris. Konventet utsåg #isisnerdfeminism och mitt arbete till Årets Konventsfrämjare.
Det är så jädra stort att jag knappt ens vet var jag ska börja och jag är fortfarande lite i chock över det
När Emma, som är Gothcon-general, ropade upp mitt namn så blev jag akutblyg och klarade knappt ens av att gå fram och ta emot priset. Jag fick dessutom tunghäfta och vågade knappt ens titta upp, än mindre säga något.
Jag blev så sjukt glad och rörd över priset att det inte var sant!

Glad, rörd och drabbad av akutblyghet efter att ha fått priset!

Det går knappt ens att med ord beskriva hur mycket det här priset betyder för mig men jag ska försöka:
Mitt arbete med #isisnerdfeminism är något av det roligaste jag vet, att arbeta för en mer jämställd spelkultur är något jag verkligen vill och feminism och jämställdhet är något jag brinner för (om nu någon hade tvivlat på det).
Men det är också ett arbete som genom alla fyra åren tagit extremt mycket tid och energi, speciellt eftersom jag driver det själv. Jag lägger lätt ned fyra timmar i veckan på att rodda det och från januari fram tills Gothcon är det lätt uppe i två heldagar i veckan. Plus att det drivs helt ideellt och alla utgifter för det tar jag direkt ur min egen ficka.
Lägg där till att detta med att engagera sig feministiskt genererar en del otrevliga mail och kommentarer som måste hanteras.
Det är ett val jag har gjort och jag gör det med glädje för det dels ger mig så mycket och för att jag dels ser hur mycket det ger andra.
Det har dock inte hindrat att det ibland känts som ett sjukt otacksamt arbete och inför i år, när jag jobbat som vanligt varje veckodag och sedan kommit hem och suttit till midnatt med #isisnerdfeminism- då har känslan varit att det nog bara blir detta året och inte mer. Jag har varit för trött samt haft en rejält dipp i min tro på människor.
Den känslan är ju såklart pang väck inför varje event och nu på Gothcon så var jag visserligen trött men så jädra glad och peppad!

Och att få det priset... Det var en bekräftelse på att det dels sätts värde på mitt arbete men på en större front handlar det om att detta med mer jämställdhet i spelhobbyn tas på allvar.

Jag kom först efteråt på att jag borde sagt något och tackat av människor men så dags då.. Så jag gör det här istället i korthet:
Alexander för att du för fyra år sen gav mig möjlighet och utrymme på Gothcon att skapa #isisnerdfeminism (och för att du sa "gör vad du vill, det blir awesome!"), Emma för att du fortsätter göra Gothcon till ett bättre konvent med feminism och jämställdhet, Niklas för att du svarar på allt i tid och otid,  Nettan och Ola för att ni är enorma stöttepelare under varje Gothcon och världens bästa gruntar. Och Gill, du fantastiska älskade människa som är en klippa i allt, från att peppa mig till att hjälpa till med tusen saker som jag aldrig kunnat göra lika bra.

Igen, tack för priset, Det betyder enormt mycket och jag ska fortsätta nu under 2016 med förnyad energi.

Kära vita vänner,sluta vara så jädra passiva när det gäller rasism

Det har varit så mycket tankar i mitt huvud senaste veckorna. Ända sedan den första branden mot ett asylboendet. Sedan har det bara fortsatt, det har urartat och idag så står jag här och är så arg och trött att det känns som att jag ska svimma.

Vi har Trollhättan där polisen bekräftat att det var att det var hatbrott med rasistiska motiv som låg bakom morden på skolan.

Hatbrott med rasisiska motiv.

Om jag är rädd? Klart som fan att jag är rädd, så rädd att munnen torkar ut och fingrarna tappar all känsel.

Jag är van vid rassetroll för jag har valt att ge mig ut i debatten. Jag får höra att jag får skylla mig själv och kanske är det sant. Jag skriver, jag skriker och jag ifrågasätter för jag vägrar låta rasismen stå oemotsagd.

Men det som händer nu är på en annan nivå. De asylboenden som bränns ned, de pekades ut för att det var människor som flydde från krig som kom dit.

Barnen och lärarassistenten i Trollhättan hade inte gjort det valet. De valdes ut och dödades för sin hudfärgs skull.

Det skrämmer mig mer än något. 

Ja rasismen i samhället ökar men jag vill att ni ska fatta vad det innebär. Rasism är en aggressiv handling, vare sig den tar sig form i våld eller i verbala påhopp och kort sagt innebär det för den som drabbas att ens existens ifrågasätts i grunden. 

Att man inte är värd att finnas här och att man inte förtjänar att leva.

Jag vill att ni har med er detta när ni läser vidare.

Och det som gör mig helt rasande är att jag ser hur många av er, mina vita vänner, är helt chockade och förvånade över det som händer.

Hur FAN kan ni vara det? Jag har stått och skrikit om detta i  flera år och det har många andra gjort med.

Det gör mig så arg att veta att det kommer göras en tyst minut, en manifestation och sen så går många av er tillbaka till ert vanliga liv där ni kan välja att se eller inte se rasismen.

Det valet har inte jag Det valet har ingen av oss som står med vår icke-vita hudfärg som en levande måltavla för hatet varje dag, varje minut.

Jag orkar inte med denna passivitet som kommer följa och jag orkar på allvar inte med att stå ensam och igen och igen be om stöd och hjälp när det kommer till kampen mot rasism. För det är så det känns konstant. jag och mina rasifierade vänner skriker och påpekar om rasism i vardagen. jag har ett fåtal vita vänner som är grymt bra på detta med att stötta och föra kampen mot rasism i vardagen. Men det stora flertalet av mina vita vänner är tysta.

Så nu tänker jag kräva att ni, alla mina vita vänner, engagerar er mot rasism i vardagen, listan nedan är ett minimum.

*Säg ifrån mot rasistiska ord och uttryck som används, på jobbet, på fritiden, i familjen. Bara gör det.

*Ta debatten överallt. Säg ifrån när du ser någon av dina vänner dela rasistiska länkar på nätet. Ifrågasätt, förklara det felaktiga i det. Väck nya tankar.

*Stötta upp dina rasifierade vänner och låt oss inte stå själva. VISA att ni finns där.

*Nedvärdera inte rasifierade vänners upplevelser. Förminska oss inte till något jobbigt och obekvämt. Det är fan i mig inte jobbigt för dig för du drabbas inte.

Om ni, mina vita vänner,  inte kan göra detta som ett minimum, då medverkar ni till att rasismen i Sverige sprids och fortsätter få fritt spelrum genom att tillhöra den tysta massan. Var inte tyst mellan demonstrationerna. Våga göra skillnad. Den behövs.

Ni har ett val. 

Det har inte jag, det hade inte de som dog i Trollhättan.