Captain America eller hur livet låter oss växa utan att vi ibland märker det.

Tack till Peter Hansson-Silva som petade på mig om detta och inte minst visade videon för mig så att mina bitar ramlade på plats.

Jag är ju som ni vet ett stort Stort STORT fan av Marvels filmer. Jag har sett alla och jag kan lugnt säga att de flesta har jag sett minst fyra-fem gånger var.
Jag älskar de för allt de är, för hjältarna de ger mig, för gråzonerna och för att filmerna fått växa med mig under så lång tid.

En av de hjältar som överraskat mig mest är Captain America aka Steve Rogers i filmerna. För när jag tittar på åren så är det nog han som ligger mig närmast om hjärtat idag. Det var inte väntat alls.
För när jag såg Captain America: The First Avenger  så var min enda tanke hur otroligt tråkig och torr han verkade och var.
Allt prat om heder, plikt och att vara så genompräktig.... Jag tyckte inte illa om honom, långt därifrån men nej, Captain America var ingen hjälte jag identifierade mig med alls även om jag älskade filmen.
Han växte lite för mig The Avengers, kanske för att han reagerade på mycket precis som jag skulle ha gjort. Detta med att lita blint på att den sidan en är på gör det rätta. Jag började gilla karaktären lite mer.
Sedan hände Captain America: Winter Soldier. Den var helt underbar. För det första så föll som en fura för Bucky som jag redan tyckte mycket om i tidigare filmen. Herregud vad cool och mörk han var. För det andra så insåg jag hur mycket Captain America växt och med den filmen så började karaktären flytta sig högre och högre upp på min lista över hjältar jag tycker om.
Det är något som bara fortsatt och idag inser jag - till min stora förtvivlan och framförallt förvirring- att orsaken till att jag nu kallar honom en av mina topp tre i Marvels filmuniversum är att vi är rätt lika.

Missförstå mig rätt. Jag är inte på långa vägar lika genombra som Captain America. Jag är mer hetlevrad, mycket mer långsint och framförallt är jag inte lika genomtänkt utan kör det mesta på känsla. Det fungerar utmärkt för mig.

När jag ser tillbaka på åren så ser jag att jag har lugnat ned mig och helt klart mognat
Jag har helt enkelt växt, precis som varje människa gör. Inget konstigt där men jag trodde nog att jag snarare skulle bli mer eldfängd, inte tvärtom.
Men det jag tycker är viktigt finns fortfarande kvar.
Som lojaliteten mot mina nära vänner och solidariteten jag har mot de.
Som att jag vägrar ge vika i frågor som jag brinner för.
Som att jag tror att världen faktiskt kan bli bättre.

Den största skillnaden är nog att jag idag tror på människor mer och på vad de kan uträtta. Jag vet att jag inte är helt ensam.

Det är som sagt en helt vanlig resa för många människor och inte alls märkvärdig. Jag är inte det minsta speciell på det viset.
Captain America är inte heller speciell på det viset. De resor vi gör formar oss som människor och påverkar våra mål, våra ideal och hur vi väljer att uppnå dem.
Men jag gillar på något sätt att den vägen jag omedvetet har tagit är en väg där jag är mycket mindre aggressiv men fortfarande benhårt övertygad om vad som är viktigt för mig och en nolltolerans mot att avvika från den vägen.
Precis som Captain America har gjort sin resa och hur hans mål är desamma men metoderna blivit annorlunda.
Det är en väg jag ångrat så många gånger för den är asjobbig att gå på men den har också gett mig en tro på mig själv.

Och det är därför det är så fint att se om Marvel-filmerna och se hur Captain utvecklas och hur han inte tappar tron på mänskligheten och inte ger upp. För det är något att sträva efter och det är något jag vill.

För vad innebär det att vara en bra människa i en värld som denna?

Vem säger att det ens går att vara en bra människa? Är det ens möjligt?
Svar nej, för det kommer alltid finnas någon eller några som inte gillar sättet en agerar på eller är. För deras väg och vision är en annan.
Där finns det rum för att se att "okej, vi är olika och nu går vi åt olika håll" och det finns de där väggarna där det inte går att kompromissa med något.
Som med rasism, sexism och diskriminering.
Som hur jag förhåller mig till övergrepp och trakasserier.
Som hur vi ser på miljöfrågan.

Det går inte att vara en bra och perfekt människa i allas ögon.
Men det går att vara sig själv och att inte vika på vägen jag går på.
Oavsett om alla säger att det är fel. Oavsett om alla säger att jag är fel.
Det är att ta jobbiga beslut, att stå upp för det jag tror på och framförallt att stå upp.
Det är något jag och Captain America har gemensamt och det har jag plockat som mantra från honom vilket inte är en överraskning för någon.
Det är klart jag blir trött och står slutkörd och flämtande med känslan av att ha sprungit ett maraton.. Men jag kommer alltid upp igen. För jag vill ändra världen och jag vill se den bättre. Jag försöker att skriva, skrika, påverka, stötta och göra vad jag kan. Genom att vara stark och genom att vara svag.
Och framförallt genom att aldrig sluta kämpa.
För jag vill att vi är mer, bättre, större och att vi tror på varandra.

Jag är bara jag och det räcker ibland. Precis som Captain America bara är sig själv och ibland räcker det.

Ibland känner jag mig lika bra som Captain med samma storsinthet och tålamod. Ibland vill jag bränna världen i eld som Mother of Dragons.
Men alltid med samma mål för ögonen och numera med en insikt om hur jädra mycket jag faktiskt tror på människor.

Så tack för det Captain America. Tack för att du visat genom så många filmer att det är okej att kämpa för något alla tycker är fel, att stå i motvind och att det inte är slutet för att något går fel.
Tack för att du också fick mig att fatta att den där sidan av mig som ibland känts så tråkig och präktig... den är rätt bra den med.

Sverok-galan och varför vi behöver hylla varandra

För exakt en vecka sedan firade Sverok sin födelsedag! För den 4:e december 1988 så grundades Sverok i några lokaler uppe vid Observatorielunden.
Och hela året har vi uppmärksammat att Sverok firar 30 år, främst genom vår stora fest vi höll på Tekniska museet tidigare under hösten.

Men vi ville också börja uppmärksamma vår födelsedag mer regelbundet. För när skulle vi annars få tillfälle att känna oss som sverokare, nördar och spelkulturfantaster om inte på förbundets egen dag?

Jag funderade lite och tänkte på vad som gjordes av andra aktörer i spelkulturens Sverige. Och tillslut landade jag i att vi borde ha en Sverok-gala!

NärCon har SCCA, Swedish Cosplay Community Awards, som delas ut till eldsjälar och inspiratörer i cosplaySverige och Fenix har varje år Fenixgalan på Gothcon där de uppmärksammar spelskapare, kreatörer och fantastiska människor i rollspelssverige.
Varför skulle inte Sverok göra något liknande? Vi har så många fina föreningar, arrangemang och engagerade människor och vi är lite dåliga på att hylla och lyfta upp varandra ibland.


Så sagt och gjort. Det blev en nomineringsprocess där alla fick nominera sin favoritförening, sitt favoritarrangemang, årets talesperson, årets hjälte och såklart årets konvent.
Redan när jag satte mig och gick igenom nomineringarna så stod det klart att det fanns otroligt mycket arrangemang jag inte kände till och så många drivna personer över hela Sverige.
Fantastiskt kul att se!
Sedan lades nomineringarna ut för röstning och det var enormt många som röstade under de två veckor som allt låg ute, över 700 personer.
Det var helt klart att det var tvunget att bli ett första pris och ett andra pris i varje kategori.

Och den 4 december körde Sverok en födelsedagsuppesittarkväll där vi pratade minnen från året, läste upp anekdoter från 30 år tillbaka, kollade vad vi gjorde när vi firade 20 år och svarade på frågor från tittare.
Och vi avslöjade såklart vilka som vann! Hela alltet kan ses på SverokTV som är vår nya twitchkanal, kolla gärna och framförallt, följ kanalen för mer roligheter framöver! Och vinnarna hittar ni såklart nedanför videon :)
Sverok-galan kan vara en av de mest spontana och bästa idéer jag haft och jag hoppas så att den fortsätter under åren som kommer. Inte bara för att det är kul att få pris men för att vi, alla som sysslar med spelkultur och skapar konvent och driver föreningar, vi behöver bli bättre på att se hur bra vi är ute i landet. 
För att det skapar pepp och engagemang och framförallt är det något en bär med sig de där dagarna då allt kaosar. När vi lyfter varandra kan vi skapa storverk och framförallt så ser vi till att de som gör saker, de orkar längre och vet att deras verk uppskattas.
Det är värt allt.
Så, grattis alla vinnare och alla nominerade och tack alla fina människor som arrangerar, skapar och driver spelkulturen i Sverige, ni är fantastiska.

                                                                       

Årets hjälte: 

Guld: Andreas Svensson, 

Silver: Gabrielle de Bourg

Årets talesperson: 

Guld: Gabrielle de Bourg, 

Silver: Tjarls Metzmaa

Årets konvent: 

Guld: Nordsken, 

Silver: QueerCon

Årets arrangör: 

Guld: Stina Färdig (QueerCon),

Silver: Sam Anler (NärCon)

Årets förening: 

Guld: Female Legends 

Silver: QueerNördarna

Avengers: Infinity War

Jag har länge tänkt skriva om när jag gick och såg Avengers: Infinity War och mitt intryck av filmen. Det var ju ändå rätt länge sedan den hade premiär. Men varje gång jag har försökt skriva så har jag bara tappat orden och inte kunnat ned få en enda bokstav på skärmen.

Herregud vad mycket episkhet på en och samma plansch.

Det var inte förrän trailern till Avengers: End Game dök upp häromdagen som jag kände att jag får göra ett rejält försök.

Och jag får nästan börja från början.
Det är idag över tio år sedan jag såg Iron Man första gången och sedan dess har Marvel-filmerna tagit en så stor plats i mitt hjärta att jag själv är lite överraskad över det. Jag är ingen Marvelnörd från början och upptäckte serietidningarna väldigt sent i livet. Men trots det så fastnade jag för något när jag såg Iron Man den där gången för tio år sedan och alla 19 filmerna (om jag inte räknar fel) som kommit ut hittills har jag sett. Inte alltid på biopremiären och inte alltid i rätt ordning men jag har sett och jag är kär i hela universumet som byggts upp under de här tio åren. Alla karaktärerna med styrkor, svagheter och med sin mänsklighet och gudomlighet. Alla mångfacetterade skurkar och hur filmerna lyckats med att ofta sätta fingret på saker som speglas i verkligheten idag.
Marvel har gjort ett otroligt jobb genom åren att bygga upp ett universum där alla karaktärerna känns genomarbetade och där jag fått gott om tid att knyta an till dem.
Det har varit en resa och jag hade inte velat vara utan den och den rikedom det gett till min nördighet.

Så när jag och Svart nu i våras traskade ned till biografen så var vi minst sagt peppa.
En ny Avengersfilm innebar att vi skulle få se flera av våra hjältar tillsammans på bioduken och även om vi visste att det skulle bli en mörkare film (för hey, slutbossdags!) så var vi ändå... tja rätt glada och uppåt.
Jag hade min Black Panther-tröja och Svart hade sin Guardian of the Galaxy-tröja. För det skulle vara fint!

Och sen tog det cirka tio minuter innan jag bara kände att "Oh fuck, detta kommer att göra ont hela filmen igenom."

Den var mycket mörkare än jag väntat mig och med en desperation som kändes från ruta ett. Det är otroligt hur mycket jag hade ankrat an till alla karaktärerna men det är vad tio års uppbyggnad gör antar jag. Allt kändes och allt gjorde ont. Samtidigt som jag var helt tagen av hur snygg filmen var och hur väl det fungerade att få ihop alla hjältar i en film och ge de mer tid. Jag vad också nöjd med att Gamora fick mycket tid för den hade jag inte väntat mig men det var välkommet. Mindre nöjd med vissa jädra tråkiga tropes i form av idiotisk man-som-måste-vara-obstinat-och-rädda-sin-tjej-men-saknar-analys-förmåga men men. Inget kan vara perfekt.
Älskade de nya karaktärerna som introducerades och även hur väl de lyckas med att ge hjältarna en air av erfarenhet och styrka som hos var och en speglade den resa de tagit sedan starten.

Skägg är ett stort ja!

Och Thanos placerade sig riktigt högt upp på listan över jävligt genomarbetade och mångfacetterade skurkar. Det var tillfällen när jag satt och kände att "Ja, han har ju en poäng i det han säger..." och kunde helt se hans resonemang och förstå varför det skulle vara bra. Den typen av skurkar är den bästa, de som är gråa och i ett gränsland där jag som tittare inte helt kan med att hata de.

Ett mål, en plan men fuck vad kasst det kan gå.

I korthet så gav filmen mig allt jag ville ha och den levererade verkligen på en nivå som var tusenfalt över vad de tidigare gjort. Precis som den skulle.

När eftertexterna började rulla så var jag kanske mest ovärdig i världen. Jag begravde huvudet i händerna och grät . Så där hulkgrät riktigt fult men ändå tyst medans tårarna bara rann ned och kletade in sig i mitt smink och i mina händer.
Med varje snyftning så kändes det som att jag både behöll filmen närmare mig och samtidigt skapade en distans.
När lamporna till sist tändes och filmduken var svart och öde så var mina kinder flammiga av tårar, mitt smink totalt bortskrubbat och jag kände mig så tom.
Och jag skämdes inte det minsta över hur jag betedde mig.

Jag behöver mina hjältar och det gjorde rasande ont att se Avengers: Infinity War men samtidigt är jag tacksam för att det är en värdig film som bäddar upp för det som komma skall.

Tack Marvel för den tid ni tagit er att lägga ned på ert filmuniversum, tack för att det har fått ta den här tiden och för hjältar som växt och som vi fått växa med. Tack för min mångfald och för min representation och tack för det ni byggt.

Nu peppar jag skarpt för Avengers: End Game som kommer i april 2019.

Mer läsning på temat:

• Black Panther och varför den är så viktig.
• Captain Amercia: The Winter Soldier

En kickstarter och en av spelhobbyns bästa människor

OBS!! Insamlingen är flyttad till Gofundme istället för kickstarter! Har du skänkt en slant eller inte gjort det innan så in på Gofundmelänken här och gör det! Länkarna i bloggposten är utbytta till Gofundmeposten.


Ni vet det där känslan som uppstår när man plötsligt träffar en människa som man ögonblickligen klickar med?
Där man sitter och talar i timmar utan att tänka på tiden och där allvarliga samtalsämnen blandas med skratt och skämt?
Och man vet att detta är grunden för en riktigt bra och äkta vänskap?

Så var det första gången jag och Tove satte oss ned och pratade rejält på Gothcon. Vi pratade så länge och tiden bara försvann.
Det var en känsla av "Vad fasen! Varför har vi inte gjort detta innan?!" blandat med "Herrejädrar vad jag tycker om den här människan!" och en övertygelse om att vi kommer vara vänner oavsett avstånd.

Tove är överlag en av de bästa människor jag lärt känna och hon blir inte mindre cool och bäst när jag tänker på allt bra hon och hennes man Anders gjort för spelhobbyn i Sverige, från tidningen Fenix till Western till att driva spelförlaget Åskfågeln.

Men nu är Tove sjuk, väldigt sjuk. Och för att hon och Anders ska kunna ha en bra tid tillsammans så finns det nu en kickstarter för att se till att de ska kunna vara tillsammans så mycket som det går.
Anders skriver så här på deras facebook sida:

"Tove betyder så mycket mer för mig än vad som ryms I ord.
Hon är mitt livs stora kärlek, min bästa vän, den jag helst pratar med och den jag arbetar bäst med av alla – trots att vi är så olika. Nu har hon fått obotlig cancer som kunde ha satt hela min värld i gungning, och jag kan ännu inte föreställa mig ett liv utan henne. 
Tack vare hennes läkare och de behandlingar vi påbörjat hoppas jag förstås att det dröjer tills den dagen kommer, men till dess är det skönt att Tove är så tydlig med vad hon vill göra och hur hon vill ha det. Samma dag som hon fick beskedet sade hon till mig att hon vill ha mig vid sin sida så mycket som möjligt. Dessutom vill hon fortsätta arbeta med alla våra speltitlar. Lite motvilligt har hon gått med på att inte påbörja helt nya projekt förrän vi avslutat alla de titlar som redan är under produktion. 
Bara det är en rätt ansenlig mängd, och ingenting skulle göra Tove gladare än att få vara med när vi exempelvis lanserar Western på engelska, Fenix nummer 100 kommer ut och Francesco Mattiolis handritade Sommerlundkartor i affischstorlek går att hålla i händerna.

Jag har nu lanserat kampanjen Love Tove, där jag ber om hjälp för att lyckas ge Tove allt det stöd hon förtjänar och göra hennes kreativa fyrverkeri möjligt. Din hjälp behövs. Bidrag är förstås alltid välkommet, men också att sprida kampanjen. Att dela ut länken till andra och då gärna säga någonting om Tove också. Har du något minne du vill dela med dig av? Eller någon minnesvärd spelning, på konvent eller tack vare spelmaterial Tove skrivit eller gett ut (exempelvis artiklar i Fenix)? Tveka inte att låta Tove veta att hon spelar roll och att vi är många som kommer att sakna henne!

https://www.gofundme.com/lovetove

Tack för din hjälp och för att du älskar Tove!

Anders"


Det är sällan jag ber om något men snälla, stötta Love Tove så att Tove och Anders kan göra allt fantastiskt de vill och framförallt vara tillsammans så mycket som möjligt.

Jag vill skriva så mycket fint om Tove. Hur hon får mig att skratta när vi pratar, hur jag kan öppna upp mig för henne som för få andra och hur enkelt det är att prata med henne. Det faktum att vi har samma humor och att vi blir glada av samma saker.
Men ord räcker liksom inte till.

En av de sakerna jag är mest glad över med min flytt till Stockholm är att jag kommer närmare henne.