Setsuna: Black Panther och varför den är så viktig

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

I helgen var jag och Svart äntligen och såg Black Panther. Jag har sällan varit så exalterad över en film. Ända sedan jag såg Black Panther dyka upp på vita duken i Captain America: Civil War så hoppades jag på en egen film för honom och när det blev klart att det skulle bli så jublade jag högt.

Nu var det dags och den stora frågan var: Skulle den hålla måttet? Skulle det bli allt jag hoppades på? Skulle jag gråta eller skulle jag känna en stumhet som längtade efter mer?
Viktigare ändå var allt som jag kände stod på spel utåt, hur skulle en film med en mörkhyad superhjälte i huvudrollen bli mottagen och om den inte var bra - Skulle det då heta att världen inte var redo för detta än?

Mina stackars nerver.

Men när vi väl satte oss den fullsatta biosalongen och filmen gick igång så visste jag redan efter en kvart att detta skulle bli bra och när filmen var slut visste både jag och Svart att vi sett ett stycke ren filmhistoria.

I Black Panther får vi återse T'Challa, kung av Wakanda och även känd som superhjälten Black Panther. Vi får ta del av Wakandas historia och se hur landet genom sin rika tillgång på vibranium kunnat utveckla en överlägsen teknologi som gjort att invånarna kunnat leva i fred och välstånd. Samtidigt med detta har Wakanda dolt sina tillgångar genom århundraden och de har därmed lyckats att hålla sig utanför den katastrof som drabbade Afrika genom slavhandel och kolonisation och senare även krig och fattigdom.
Men tiderna är nya och T'Challa ställs inför valet att bevara Wakanda och folket som lever där genom att fortsätta hemlighålla landets rikedom eller att göra den känd för resten av världen.

Och jag känner redan när jag skriver detta att tårarna börjar komma igen. För det är svårt att hantera alla känslor som filmen framkallar genom att bara beskriva handlingen.

För Black Panther är så mycket mer än en superhjältefilm och jag ska återkomma till varför senare i texten.
Men först måste jag prata om personerna vi får möta i filmen!
För det första är nästan hela rollbesättningen mörkhyad med afrikanskt ursprung och det är så härligt att se. Vi har... ehum... tre vita personer med (varav en är Stan Lee och där två har varit med i tidigare Marvelfilmer) men de har alla biroller och ingen av de tar över filmen och räddar dagen.
Hurra för att vi slipper det (för oj vad jag är trött på konceptet "vita-människor-räddar-främmande-kulturer-och-är-bättre-än-alla" )

Först och främst får bi lära känna T'Challa, spelad av Chadwick Boseman, mer och här blir han en riktigt och mångfacetterad person. Chadwick Boseman gör verkligen en strålande rollprestation och jag är så nöjd med att han får utveckla den roll han lade en stabil grund för i Captain America: Civil War. Som kung, superhjälte och människa som ska leda sitt rike och samtidigt hantera omvärlden så växer han och jag känner verkligen med ansvaret han får axla.
Stabilt och bra!

Chadwick Bodeman som T'Challa.

Vi blir också introducerade till en rad KICKASS kvinnor från Wakanda.
Vi har Nakia, spelad av Lupita Nyong'o, en ung kvinna från en av Wakandas fem stammar. Med en bakgrund som spion som varit ute och sett världen så brinner hon för att utplåna orättvisor. Hon ärm är både smart, kapabel och duktig på att slåss. Samt duktig på att slänga käft.
Sedan har vi Okoye, spelad av Danai Gurira, general för den kvinnliga (!!! JA NI LÄSTE RÄTT!!!) elitstyrkan Dora Milaje som tjänar som T'Challas livvakt. Hon är tystlåten, extremt stolt av sig och en jäkel på att slåss med nästan allt.
Jag kan inte nog understryka vikten av dessa två kvinnor och hur mycket de gör för filmen.
Men tätt efter dessa kommer det tekniska geniet Shuri, spelad av Letitia Wrigth, som är T-Challas kaxiga lillasyster. Inget är för svårt för henne, vare sig det gäller kirurgi eller att utveckla ny teknologi och det känns heller inte som att hon är rädd för något. Nämnde jag att rollen är 16 år? BAM!
Sist men inte minst har vi Ramonda, spelad av Angela Basset, drottningmodern för Wakanda som med stadig blick och goda råd följer landet och dess invånare i utvecklingen.

Nakia/Lupita Nyong'o, Shuri/Letitia Wrigth och Okoye/Danai Gurira.

Så vi har en film där nästan alla är mörkhyade och där vi dessutom har en stor del kvinnor i framträdande roller.
Det är fantastiskt.
Så ja, filmen klarar mer än väl Bechdel-testet (som innebär att en film måste ha två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra och samtalet ska handla om något annat än män.)
Det klarar även sexiga lamp-testet (som bedömer hur relevant en kvinnlig karaktär är för en film, kort sagt, om du kan ta en av de kvinnliga karaktärerna och byta ut henne mot en lampa så är det kört).
Och det behöver knappast nämnas att filmen klarar Chavez Perez-testet som innebär att två icke-vita karaktärer ska prata med varandra i en film om något annat än brott.

Och därmed går vi in på en annan aspekt av filmen nämligen porträttering av en kultur bestående av mörkhyade.

Jag älskar verkligen Wakanda och hur landet porträtteras. Jag älskar hur vi får se en kultur bestående av mörkhyade och där den kulturen är både fredlig och mer teknologiskt avancerad är någon annan i världen samtidigt som det är en kultur som har behållit sina rötter. Det är inte en klassiskt vit kultur där filmskaparna slängt ned mörkhyade människor utan det är en kultur som helt och hållet är afrikansk och stolt ut i fingerspetsarna. Det är kultur som i sin stolthet, sin elegans, jämställdhet och i sin skönhet får mitt hjärta att dra ihop sig av glädje.

Musiken i filmen spelar väl på alla mina känslor med där rapmusik vävs ihop med trummor och sång. Det skapar en bild av något nytt, något gammalt och något som är så unikt och fyllt med stolthet.

Sen kan vi analysera det faktum att vi har en kultur bestående av mörkhyade som är den mest teknologiskt avancerade på jorden,där det råder full jämställdhet mellan könen och som kan utveckla avancerade supervapen - men väljer att fokusera på fred och välstånd.

Hur som helst, Wakandas välmående kultur ställs mot realiteterna som afrikaner över hela världen lever i och det resulterar i en briljant djupdykning i hur viktigt det är med både kultur och rätter men även hur en hel världs syn på ett folk resulterar i en rasism som inte ger något annat än hat och avsky.

Filmen gör en klar och brutal poäng av att lyfta fram den verklighet som många mörkhyade och här främst afrikaner lever under idag i en västvärld präglad av rasism och på många håll fattigdom. Lägg därtill den stämpel på sig av ett vitt samhälle som dömt ut de som hopplösa och okunniga vilket leder till att den enda framtiden verkar vara brottets bana.
Att våga lyfta denna bild och poängtera hur fel den är och de faktorer som lett till detta, det ser jag nästan aldrig i en stor film.
Och genom viljan att göra detta så undviker filmen effektivt att falla i stereotypa porträtteringar av mörkhyade. Det blir inte en sur eftersmak i munnen när det görs en poäng av en karaktär som planerar brott och smugglar vapen eftersom vi får hela bilden och detta bottnar ur en desperation mot ett samhälle som redan på förhand dömt ut en.
Bara för hudfärgens skull.

Det är den här balansen och viljan att skapa nyanser och samtidigt visa en brutal verklighet som filmen blir mer än vara en superhjältefilm.
Det är här filmen berör mig som mest för de teman som Black Panter berör är otroligt gripande och det är den verkliga historien för mig.

Det är en historia om ett folk som är splittrat över hela världen och där stolthet över kultur och arv blandas med traumatisering och en rasism som inte går att komma ifrån. Det är en historia om vägval, om familjeband och om att känna att våld är det enda som världen ger till ett folk för det ges ingen annan väg ut.

T'Challa och Killmonger/Michael B Jordan.

Här måste jag lyfta upp Killmonger, spelad av Michael B Jordan, som är filmens antagonist. Herregud, vilken mångbottnad och komplicerad karaktär och som är en skapelse av den värld där rasism är standard. Jag grät så mycket och jag vill gråta nu med för hans skull. För allt trauma, för allt hat och för all ilska som han bär på.
Jag känner så väl igen den för hur ofta har inte jag själv känt den ilskan? Den där jag vill slå näven i väggen och vråla efter att återigen fått känna på hur det är bli spottad på och få rasistiska tillmälen efter mig. Den där ilskan som bottnar i desperation, sorg och ensamhet.
Jag känner igen den för jag vet hur det är och just därför rör hans historia mig mest.
Den balanseras upp så väl mot T'Challa och jag känner igen mig i hans resonemang med. Jag har själv rabblat just det mantrat: Att när de spottar på oss måste vi vara bättre.
Killmonger och T'Challa är två sidor av samma mynt där båda är resultatet av de världar de levt i, en i främsta landet på jorden där alla behandlats lika och en i en värld där han fått kämpa för varje andetag och där hans hudfärg varit markören för hur långt han kunnat nå.
Jag älskar varje scen de har ihop

När jag skriver det här så kan jag fortfarande inte förstå hur en film lyckats få in så mycket nyanser och väcka så mycket på bara 134 minuter.

Då har jag inte hunnit gå in på den sista punkten och det är representation.

Jag tjatar om detta så ofta, just om vikten med representation, särskilt när det gäller rasifierade och mörkhyade.
Men jag tjatar om det för att det är en av de viktigaste sakerna som finns för att vi ska kunna förändra världen.
Att jag får se mig själv på vita duken och se min hudfärg i andra roller än offer eller reducerad till en stereotyp - det får mig att växa, det får mig att känna att jag kan göra vad som helst och det ger mig styrka de dagarna då jag är som mest tunnhudad och inte orkar med rasism.
Black Panther sparkade med sin representation och sin respektfulla skildring av en kultur in väggar av fördomar och hat som stått i århundraden. Det står fortfarande väggar kvar men denna filmen gör enormt mycket för mig.

Jag tror att den gör mycket för andra mörkhyade med. I den fullsatta biosalongen så var vi en majoritet mörkhyade i alla åldrar, det varierade från medelålders par till grabbgänget som åt popcorn en bit ned till de tre tjejerna i hijabi till en familj med flera barn.
Vi var i majoritet och alla satt som klistrade under filmen. Tysta och fokuserade och helt inne i en film som betydde så mycket.

Representation. spelar. roll.

Mitt slutbetyg blir följande: Ett filmhistoriskt mästerverk. Black Panther är helt enkelt så bra. Jag kan inte kalla den för något annat än ett mästerverk. Den tar plats i mitt hjärta tätt intill Rogue One
Den är så mycket mer än bara en film om en superhjälte utan det handlar om politik, livsval och om kulturellt arv. Den handlar om stolthet och om vår dåtid och vår nutid. Den pekar ut riktningen för vår framtid och det är en framtid som visar att vi kan och vill mer än det samhälle som byggs nu där rasism frodas och segregering bygger ute människor.
Det är en film där jag får se mina mörkhyade hjältar ta plats och det i en kultur som är överlägsen alla andras utan att det blir till en spegling av ett vitt samhälle.
Det är en film som lämnade mig med så mycket känslor och samtidigt en tomhet över hur hur betydelsefull filmen är.
Och en känsla av att undra varför det inte gjorts förut.