Vila i frid Jonghyun

Under gårdagen så fick jag reda på att Jonghyun från Kpop-gruppen SHINee hade dött. Och det var och är väldigt troligt att han tagit livet av sig.

Kim Jong-hyun, även känd som bara Jonghyun, blev 27 år gammal.

Det bröt hela min värld på ett sätt och jag skrev följande på Simon & Martinas sorgepost till honom.

“This hit me so hard. So sad, angry and upset. The first thing I thought was that I hope that he found peace from everything. Then overwhelming sadness over how lonely and desperate he must have felt.
Depression really is so hard to battle and live with. Just heartbreaking.”

Shinee har inte varit mitt favorit K-popband men jag tror de har varit nummer två efter Big Bang. Jag beundrade de för deras fantastiska danskunskaper och för hur bra de var på att sjunga. Och just med sången lyste Jonghyun som starkast. Hans kraftfulla, vackra röst ihop med hans utstrålning. Det var fantastiskt att se och lyssna på.

Men det som inte syntes var att han mådde väldigt dåligt och igår tog han livet av sig efter att ha messat till sin syster.
Han blev bara 27 år gammal och det gör så ont att tänka på hur ensam han måste ha känt sig.

Psykisk ohälsa suger och detta med depression och dåligt mående är inget nytt. Men just K-pop-industrin har en historia av att sopa det under mattan när det gäller idoler som mår dåligt.
Från Park Bom som blev paria när hon blev involverad i en ”drogskandal” som i själva verket gällde tabletter hon tog mot sitt dåliga mående för att kunna hantera en nära väns död till T.O P som hamnade på sjukhus efter att ha överdoserat för att kunna hantera sin stress och sin oro.
Och nu Jonghyun.

Jag hoppas att Kpop-industrin tar detta på allvar och ser vilken otrolig press deras artister lever under och att det inte längre kan gömmas undan.
Jag har sagt det så många gånger förut men psykisk ohälsa måste tas på allvar och framförallt får den inte viftas bort under ett sken av att det är ett fel hos individen.

Det behövs hjälp och stöd från vänner, familj och jobb samt framförallt en förståelse från samhället.

Ibland hjälper inte ens det.

All kärlek och stöd till Jonghyuns familj och till dig Jonghyun, jag hoppas att du har frid och fått den ro du sökte.

Kan vi börja prata mer om depression och självmord nu?

Idag väcktes jag till beskedet om att skådespelaren Robin Williams har dött. Vidare läsning sa att polisen misstänkte att han begått självmord. Han blev 63 år.
Människor dör hela tiden. Att folk begår självmord är inget ovanligt det heller. När en känd person väljer att göra det ger det ett gensvar på internet som är helt otroligt.

Jag ser twitter fyllas med minnen och hyllningar till en fantastiskt mångsidig skådespelare. Men också den ständiga frågan, Varför? Vilken är orsaken till att någon begår självmord och varför tar en så hyllad skådespelare sitt liv?
Svaret vet väl bara Robin själv.

Men oavsett skådespelare eller helt anonym person så finns det en genomsam nämnare i jakten på svaret till Varför?

Personen mår inte bra.

Enligt uppgifter från Robin Williams agent så led han av depression i kombination med olika missbruk.
Jag blir arg och ledsen när jag ser folk som på facebook och twitter säger att man är svag och feg som tar självmord. Att man inte orkade och att man gav upp.
Låt mig göra en sak klart (som jag egentligen inte borde behöva säga): Depression är en överjävlig fiende att slåss emot. Den påverkar hela ditt liv, den bryter ner dig bit för bit och tar din livslust och din vilja ifrån dig.
Jag har själv under flera år nu varit inne i en depression. Jag är lyckligt lottad, jag fick extremt bra hjälp av vården, både med terapi och mediciner, och kan idag fungera rätt normalt trots min depression. Eller ja, jag kan jobba och ha ett hyfsat socialt liv. För det är jag evigt tacksam.
Vanliga argument jag brukar höra är depression kommer på tal är: "Men du verkar jämt så glad" eller " Men kan du inte bara sluta tänka på det?"
Detta är så otroligt ledsamt och kränkande att höra.
Depression är inget state of mind och något man väljer, det är en sjukdom. Det är något som är ständigt närvarande och det gör att man har bra dagar och dåliga dagar. Men de bra dagarna innebär inte att man beslutat sig för att skita i sin depression, de bra dagarna är de då man inte vaknar med ångesten bultande i halsen.
Och grejen med en depression är att man kan inte klara av den på egen hand, man behöver hjälp och behandling. Hur sedan den hjälpen och behandlingen ser ut varierar från person till person.

Det viktiga att komma ihåg är att en person kan verka glad men skrika på insidan. Det är viktigt att inte säga att en person som tog livet inte hade orsak till det. För det vet vi inget om.
Det spelar ingen heller ingen roll hur lyckad eller framgångsrik en person är, man kan fortfarande lida av psykisk ohälsa och inte vilja leva.
Och värt att komma ihåg att vi människor är enormt duktiga på att låtsas vara glada. För i dagens samhälle så ska man inte må dåligt, man ska inte vilja dö och man ska palla allt.
Vill man lyckas så är det bara att bita ihop och le tills du blöder i munnen, det är signalen från samhället och världen.

Jag vet ingenting om hur Robin Williams mådde när kameran stängdes av eller hur han var med sin familj. Men jag känner samma sak som jag gör när jag läser om vilket självmord som helst.
Nämligen att vi måste bli bättre på att prata om psykisk ohälsa, om depression och självmord.
Vi måste bli bättre på hantera och inte sticka huvudet i sanden och säga att "Hen verkar ju må bra nu, låt oss inte prata mer om det."
För det skapar en ensamhet utan dess like och en oförståelse för varför någon vill ta livet av sig.

Robin Williams, du kommer saknas och jag tackar dig för skratt och tårar. Second star to the right and straigth to the morning, Pan the man

En av alla twitterkondoleanser till Robbie Williams., denna gav mig tårar i ögonen.