Jag har även dansat kurser sedan jag var pytteliten och fortsatt med det hela livet, främst jazzdans men även orientalist, hiphop och ATS. Samt zumba.
Men jag har det lilla problemet att jag är sjukt blyg och har scenskräck vilket ställer till det med kursdans. Det är nästan alltid en uppvisning i slutet på varje termin som är obligatorisk och det skrämmer livet ur mig.
Så jag har hållit mig borta från danskurser i flera år.
Men nu när jag flyttade upp till Stockholm så insåg jag att jag behöver dansa för att hålla energin uppe och för att ha någon form av träning. Min kompis Tildedrinkstea har länge varit coolast och dansat K-pop och nu drog hon med mig för att dansa på KpopNonstop.
Min kärlek till K-pop går rätt långt tillbaka i tiden och den har inte blivit mindre med tiden. Det jag inte var beredd på var att jag skulle vara äldst i klassen och dessutom vara tvungen att outa det första tillfället.
Lärare: Hej och välkomna! Då tar vi och säger vårt namn, bias och ålder.
Alla: Jag är 15. Jag är 16 och ett halv. Jag är 15 om en månad...
Jag: Jag är då 32....
Ridå mitt liv.
Men det där blev starten på de trevligaste dansklasserna jag haft. Att dansa till musik jag älskat så länge gjorde att jag kände mig hemma och även fast jag lätt var sämst så spelade det mindre roll. Inte ens när det visade det sig vara en (såklart) obligatorisk dansuppvisning så dämpade det min pepp.
K-popklassen blev snabbt veckans höjdpunkt och något jag alltid såg till att ta mig tid för, oavsett hur trött och sliten jag var efter jobb och resor.
När det väl var dags att stå på scen sent på våren så var jag sjukt nervös men hade samtidigt så kul. Det var så jädra peppande att dansa för folk och även känna hur jag utvecklats.
 |
| Efter-dansen-selfie! |
Hösten blev om möjligt ännu bättre! Dansgruppen var fantastisk och jag kanske drar på stort när jag säger att vi kändes som en liten familj men det var lite så det var. Vi hejade på varandra i allt och hade enormt skön stämning.
Vår danslärare Helena var också så underbar med massa humor, självdistans och med en asbra blandning av pedagogik och att driva på oss så att vi kunde göra vårt bästa.
Jag hade så jädra kul hela hösten och vintern och jag såg verkligen fram emot att få uppträda igen.
Sedan så bestämde sig min slitna kropp att totalkrascha bara dagar innan.
Så istället för att stå på scen och få säga hejdå till mina kurskompisar och min danslärare så tillbringade jag nästan en vecka mer eller mindre slutkörd och oförmögen att gå någonstans.
Ridå mitt liv.
Men jag är ändå så glad över att jag har dansat K-pop i ett år. Och så enormt stolt över mig själv att jag vågade.
Nu när jag flyttar från Stockholm är det osäkert om jag kommer hitta en lika bra dansklubb på Bästkusten men jag kommer i alla fall fortsätta dansa hemma.
Och jag har lärt mig att även om jag klarar av båda kill-, och tjejdanser så har jag en svag punkt för tjejdanser. De är söta och fina på ett sätt som tilltalar mig. Det kan också bero på att jag är alldeles för ovig för att vara riktigt bra på killdanserna.
Jag kommer aldrig någonsin lägga upp videos och bilder från när vi dansar men här nedan kan ni se artisternas egna dansvideos på koreografierna jag dansade under året. Och kom ihåg, jag är fortfarande grymt sämst på att dansa men skillnaden nu är att jag har mer självförtroende och verkligen vågar stå på scen igen.
Det är inte helt fel.
