Nura: Rise of the Yokai clan

Japp japp, jag och Battong har sett oss igenom ännu en animeserie. Eftersom vi har rätt höga krav på våra animeserier så är det rätt få som faller oss i smaken. Men Nura: Rise of the Yokai clan var riktigt riktigt bra. 
Serien handlar om Nura Rikou som är 1/4 yokai och som bor i ett hus i Tokyo. Han går i skola, kivas med sina vänner och har ett rätt vanligt liv.....Bortsett från att att hans farfar är överkommendant över "the nigthparade of hundred yokais" och alla dessa yokais bor i Rikous hus och förväntar sig att han ska ta över efter sin farfar snart...Problemet är att Rikou inte riktigt har kontroll över sin yokaidel och bara kan bli en yokai på natten...om han har tur.
Svårt att förklara och jag är kass på att sammanfatta serier på ett bra sett. Se den bara för den hade allt en bra anime ska ha.
För det första så var den snyggt tecknad (ett krav för att man ska orka se på en animeserie..eller ja, vilken serie som helst.
För det andra var det en bra story med djup, lagom dos mänskliga känsloutspel, lagom dos övernaturligheter och bra soundtrack.
För det tredje var karaktärerna väldigt bra och jag har inte sett ett så intressant och roligt karaktärsarkiv på länge. Det var inte bara huvudkaraktärerna som var bra utan rakt igenom väldigt välarbetade karaktärer.
Sedan är jag en sucker för yokais...och jag är ännu mer sucker för animekillar med långt vitt hår,svärd och hög coolhetsfaktor. Nom nom.

Text till öppningslåten Fast Forward

There’s nothing more frightening
Than losing something you’ve obtained
I skim past day after day
While waiting for fight after fight

To want anything and everything
That is the pledge of those led astray
When I tried building a world that I hadn’t seen,
It crumbled into pieces
The thing that shields myself from those miserable dreams
Is my own darkness
If you make your time stand still
You’ll know what it means
But why would you want to

Makes me feel
I wonder when the scenery that flashes past became unchanged
I soundlessly released my power
And cut apart that fear
I wonder when that loud throbbing of my heart stopped
And disappeared so easily

Eternal Sonata

Battong visade mig ett nytt Xboxspel i helgen. Han känner mig för bra för det var precis ett sådant spel jag verkligen fastnade för. Vackert, mangastil och underbar musik.Och sen att man kan spela två på det när man slåss gör det bara bättre. Vi har tagit oss igenom ett och ett halvt kapitel hittills och det är verkligen ett charmigt spel. 
Settingen är minst sagt lite werid. Man befinner sig inne i Chopins drömvärld när han ligger på sin dödsbädd(och ja, det är den Chopin jag menar), och ska försöka rädda den drömvärlden.Man kan även spela som honom och emellan strider, utforskande och vackra scener kommer det helt oväntat faktascener om vem Chopin var, hur han levde och hur han fick inspiration till sin musik. Mycket av musiken i spelet är hans egen. 
Designen på spelet är helt sanslöst vacker med klara färger, massa detaljer och det är ju aldrig fel med viktorianskt mangamode, om nom nom! En till sak med designen är att det är mycket "Zelda:Ocarina of time" över det vilket är ett megaplus.
Gillade stidssystemet med, väldigt enkelt och snyggt.
Enda jag har att anmärka på är att man inte kan ändra kameravinkeln förutom i striderna..men det är ett så litet minus så det spelar faktiskt ingen roll. 
Japp, Battong känner mig verkligen för jag älskar verkligen det här spelet!

Visade Halo:ODST för Svart också för ett tag sedan, det måste nämnas. Jag kan vara världens kanske sämsta lärare när det gäller tvspel så det är tur att han är van gamer. Jag tror han gillade det och jag var imponerad över hur bra han klarade det, way bättre än vad jag gjorde första gången jag spelade.Och vi spelade ändå på Heroic som är nästa svåraste graden.Way to go us!

Hemma igen

Ja jag har kommit tillbaka från Sri Lanka för den här gången.

Nu sitter jag hemma i lägenheten med ett kaos av prylar runt mig. Både från den öppnade resväskan på golvet men även sådant jag lät bli att städa innan jag drog och som jag väl hade hoppats skulle städa sig lite magiskt upp från golvet och in i skåpet.

Men icke.Vart katten är den där hustomten när man verkligen behöver honom?

Jag är väldigt nöjd med resan annars även fast mina blogginlägg varit lite småbittra över korruption och orättvisor.
Men jag fick träffat mina vänner och jag fick faktiskt tag på allihopa eller jag fick i alla fall reda på vad som hänt dem. 

Många har åkt till Dubai, Abu Dabi och Indien och jobbar på andra hotel. 

Några jobbar kvar på Sri Lanka men på nya ställen och ytterligare andra har gift sig och skaffat barn.

En fick jag tag på när jag skulle hem. Han svarade inte på sitt telefonnummer och ingen visste vart han var och ingen hade sett honom på ett år. Jag var sjukt rädd att han strukit med i något bombdåd. Det sista jag visste var att han jobbat på flygplatsen och jag hade några timmar att slå ihjäl så jag traskade runt i vartenda affär och frågade efter honom. Och bingo, han hade visserligen slutat men jag fick tag i hans nya nr som han svarade på och nu har jag hans adress igen. Det är lycka.
Jag hade för övrigt glömt hur öppna och rakt på sak folk är därnere. Efter att mina vänner säger hur glada de är att se mig så påpekade alla att jag gått upp i vikt-mycket. Tacka katten för det, jag var 19 när jag var där och jobbade och hade en helt annan kropp!

Nu har jag fått så mycket sol att jag förhoppningsvis överlever hösten och vintern som verkar bli lång*tittar på regnet utanför*.

Men jag har tofflor, kramdjur och massa film.

Sri Lanka: Ett land i korruption

De har ökat pass och idkontrollerna. Det är mycket mer än när jag var här sist och då var det ändå krig och de hade all anledning att vara rädda.Man tycker på ett sätt att de borde skurit  ner på dem nu när freden är här och presidenten modigt har lyckats befria landet från tigrarnas grepp. Om det är någon som missat att det är presidentens göromål så behöver man titta åt höger eller vänster när man är ute på stan, de gigantiska affischerna är svåra att missa.
Det är framtidstro i luften och jag märker när jag talar med folk att de vill tro att freden kommer hålla, de vill kunna leva igen.
Jag vill gärna tro det med men jag tror det när jag ser ett land där det inte är poliskontroller i vartenda hörn och antalet militärer i Colombo är lika med noll.Det är dock ett rätt bra kontrollsätt,det påminner folk att faran fortfarande finns och att regeringen är den enda tryggheten de har att vända sig till.
Hur var det regeringen (diktaturen) sa i V for Vendetta nu igen…”I want this country to remember why they need us!”
Faran och vaksamheten ger också folk mindre tid att verkligen reflektera över korruptionen i regeringen samt en del annat otrevligt som dykt upp nu när kriget är slut.

Det sitter fortfarande över 100.000 tamiler i flyktingläger i norr som inte får komma därifrån och som heller ingen tillåts besöka.Bara en sådan sak att regeringen slängde ut UNICF:s representant ur landet när han ville åka dit och besöka det säger en del om hur det är där.Nu håller FN på att dra presidenten och regeringen inför krigsrätt för det som skedde i norr. Det är inte helt okej att luftbomba hela jädra norra delarna av ön och ha ihjäl civila och skylla på att de kanske är tigrar och det är inte helt okej att tvångsförflytta folk och ta deras egendomar och nej, det är inte helt okej att avrätta folk.
Jag har inget till övers för tigrarna heller, de var inte ett dugg bättre men det som händer här nere nu är inte så bra. 

Vinnaren skriver historien och när de i flyktinglägren kommer ut(om inte de dödar av alla där)så kommer det heta att flyktingarna haft det bra i lägren och att de är helt okej med att ge upp sina hem och söka lyckan någon annanstans.

En del av singaleserna har inställningen att spela roll hur kriget vanns och vilka brott som begicks, det är ju fred. En del andra ser hela bilden och är oroliga över vad regeringen gör just nu.
För det är fortfarande förtryck och trakasserier av tamiler trots freden  och det skärs ner på deras rättigheter och det känns som att det bara är en tidsfråga innan de gör uppror igen.
Fan, för en gångs skull, kan man inte lära sig av historien och se att det var precis så här det började för 26 års sedan och låta bli att göra samma misstag igen?

Men jag är inte bitter.

Tidshopp @Sri Lanka 2009

Det är väldigt förvirrande att vara här.
När jag rör mig på Colombos gator så märker jag att de lagat gatorna bättre nu.
De har byggts nya hus och flera håller på att byggas hela tiden, med ofärdiga väggar och tak står de lite varstans.
Det fanns fullt med ofärdiga hus när jag var här sist med men nu avslutas de och är inte övergivna skal som när jag bodde här.
Det är tre år sedan jag bodde här och det märks på landet och på mig själv. Men å andra sidan är det som om jag aldrig varit borta.
Det är mer att jag känner igen maten och dofterna, att jag minns språket lite grann.
Jag behöver inte vänja mig vid jättestark mat utan kan faktiskt äta det mesta och även om jag inte minns rätter jag åt så minns min tunga det så fort jag smakar.
Saker är hemma, välbekant och härligt.
Det är samma trishaförare som när jag bodde här som hämtar upp mig nu, jag är väldigt glad att han överlevde kriget.
Jag messar mina gamla vänner, Två har barn nu och är gifta, vissa svarar inte på sms och jag vill inte fundera länge över om det är för att de bytt nummer eller om det är för att de är döda.Jag är feg, jag vet.
Och tiden har gått och jag har förändrats.
 Men idag när jag var på piercingstudion så kände de igen mig. En av killarna mindes att jag jobbat på W.E, de frågade om Aiki och jag hade bara varit där en gång innan.
En gång och tre år…och de mindes!
 Jag vaknade igår natt och visste inte vart jag var…eller jag visste att jag var tillbaka i Sri Lanka men jag visste inte vilket år.
I mörkret så vände jag mig om och famlade efter en pojke som inte längre fanns bredvid mig för att det var tre år sedan vi gjorde slut och bodde här tillsammans men det var samma dofter och samma ljud från fläkten i taket. Samma kvävande hetta och jag var tvungen att tända lampan och sätta mig upp för att greppa att det var Sri Lanka 2009 och inte Sri Lanka 2005.
Verkligheterna krockade lite, det borde jag kunnat räkna ut.

Annars har det varit väldigt bra här.I morgon kommer pappa ner och det blir tre dagar med möten.

Det är nu jag ska bevisa att jag lärt mig sälja kopiatorer!

För Cordovien! Leve Cordovien!

Krigshjärta…

Vart ska jag börja, hur ska jag kunna beskriva allt från det bästa lajv jag någonsin varit på?Lajvare från hela Sverige som verkligen gett sig fan på att göra detta till ett kanonlajv gjorde allt. Standarden på utrustning(så jääädra mycket snygga gear), lajvande och viljan att ge 250% gjorde att jag nu sitter här på jobbet trött som ett as och lider av både postlajvtillbakalängtan och är bakfull efter att i fyra dagar varit hög på adrenalin och njutit av bra lajvande.
Jag klarade av att vara rotemästare och underbefäl riktigt bra har jag fått höra. Det var nog det jag var mest orolig över, att inte kunna ge mina ulvar såpass att göra att de hade ett roligt lajv men jag tror och har fått höra att de hade det väldigt bra.Mitt eget lajvande är en sak men att ha mer eller mindre ansvar för att se till att andra får det bra är alltid skakigt.Men yey för att det fungerade bra!

Jag var inlav hela tiden förutom ett tillfälle och det var hela tiden bra spel men några stunder på lajvet var extra bra och sådana jag kan njuta av länge länge i minnet.
*Min och Looots figth ute i träsket(som jag tyvärr förlorade) och spelet som följde sedan. Där höll rollen på att knäckas och tvivlet fanns ju redan…Samtalet senare på lördagnatten räknas väldigt högt!
*Gångerna jag spelade mot Kickfoot, din jädra sneaky elaka bastard.Men jag är snabb med kniven och vi är banne mig inte klara än!
*När jag får se min syster som jag trodde var död vandra bland dödsfienden Svarta Solen, det var ångest på riktigt.

Jag vill ha mer kanoner, mer pilar i luften, mer smygande i skog och mark, nattspaningar och känslomässigt sönderslitande spel. Jag vill tillbaka till kriget, tilbaka till nya Jorgala, Cordovien och Gillet.

“Den jord jag bruka, det vatten jag dricka
ska helgas och tjänas i ande och i handling
Ty det är min jord, det är mitt vatten
Vi tacka vårt rike för dessa gåvor
Mitt blod för Cordovien, Cordovien för mitt blod”

//Cordovska förbundseden

Sammanfattning då...

Om en timma checkar jag ut från hotellet och inatt går planet hem till Sverige.Thailand och Kambodja har varit episkt kul och jag vill stanna kvar.

Snabb sammanfattning av mig på resa 2009:

Sinnesstämning: Lugn och harmonisk och inte mer kaotisk än att jag velat raida nattlivet i vartenda stad för att det är så mycket att se. Mina naglar är sjukt långa igen vilket är ett tecken på att stress inte funnit under de här veckorna(samt att jag inte jobbat med saker som innbär att jag bryter av dem)

Yttre: Solbränd och sollapande katt…typ så, väldigt nöjd.

Ego: Inte längre självmordsbenäget utan på tok för stort för sitt eget bästa efter ett överflöd av komplimanger som fått mig att må bra och bara vilja krama världen.Och ja, jag är ytlig men det har jag rätt till tror jag.

Tankar som snurrat: Läst ut halva “Under det rosa täcket” så nu snurrar mycket tankar på det jag läst i den och på människors dumhet. Har även börjat snickra på ett rollspel som har potential att bli helt galet kul, inspiration ftw!

Jobbiga saker som hänt: Inget.

Emoögonblick: Noll noll och mer noll

Kort sagt, jag behövde verkligen semester och nu kan jag åka hem igen och tackla världen lite bättre. Har saknat vänner en del när jag varit här, så mycket jag velat visa folk.Men har tagit massa bilder så jag kan visa allt, bra andra alternativ.

Jag älskar Asien, bara att konstatera och jag skulle ibland vilja flytta hit för alltid. Här är jag ung medans jag är gammal i Sverige.
Men så länge vännern är i Sverige och jag fortfarande njuter av att se årstidsväxlingarna så blir jag nog kvar i Norden.