Jag är i grund och botten en helt vanlig människa. Jag har sorger, jag känner ilska,glädje och hat. Inte så märkvärdigt
2012 har varit ett väldigt svårt år för mig.
Jag har varit mer ledsen och arg än någonsin och så smärtsamt sårbar mot mentala attacker.
Det har kort sagt varit sjukt lätt att göra mig ledsen eller arg. För jag har inte haft några murar kvar.
Men varför skriver jag då detta på min blogg?
Jo, i och med den ökade betydelsen och användningen av sociala medier i samhället så sker det oftare att jag på sociala medier skriver hur jag mår och känner, både när jag är glad, ledsen eller arg.
Och jag vill nu genom mina egna erfarenheter lyfta upp och belysa ett vanligt bemötande som jag tyvärr har stött på allt oftare när jag skriver om hur jag mår.
Det är attityden att jag är obekväm eller besvärlig.
"Det är lite jobbigt och obekvämt för mig när du skriver att du är arg, ledsen och besviken på andra. Måste du skriva ut det?"
Läs det igen. Obekvämt.
Jag kan inte låta bli att tolka det som att de som säger detta till mig hellre vill att jag ska må dåligt i tysthet- men inte för att det skulle göra mig bättre utan för att de slipper höra det. deras vardag blir lättare.
Det är klart att jag kan väl låta bli att skriva om mitt mående
Men jag kan och jag vill numera göra det.
Och det stör mig något så enormt när människor bemöter dåligt mående på det här viset.
Fuck off säger jag till det. Hade jag velat leka martyr så hade jag lekt åsnan I-or som mår dåligt i tysthet.
Men nu gör jag inte det utan säger rakt ut att jag mår dåligt.
Och jag har rätt till att må hur jag vill och skriva det vart jag vill på nätet.
Det är en väldigt enkel sak för alla konflikträdda människor att slippa se mina "hur-mår-jag-statusar". Man kan 1) sluta följa min blogg 2) ta bort mig ur sin nyhetsfeed på facebok/sluta vara vän med mig eller 3) inte följa mig på twitter. Väldigt enkelt och jag lovar er, det tar mycket kortade tid och är vettigare än att sitta och gnälla på att jag minsann inte ska må dåligt offentligt.
Och framför allt så slipper jag drabbas av puckon.
Jag kanske är en obekväm människa och en svår vän när jag säger rakt ut hur jag mår, jag kanske tappar en del vänner på köpet men en sak vet jag.
Jag är mig själv, i varje andetag, i varje rörelse.
Och det är värt allt.
måndag 31 december 2012
tisdag 18 december 2012
Pepparkaksgate och Disneycensur
Den senaste veckan har svenska folket tävlat om att sätta rekord i dumhet och i kränkthet.
Jag har varit för trött och less för att orka skriva om det förren nu.
Först jagade hela landet upp sig över att pepparkaksgubbar skulle förbjudas! Eller skulle de brännas på bål? Eller steglas? Vänta nu, hur var det igen? Lite så har debatten känts.
Det har varit mycket folk som rasat över att det var en skola som beslutade sig för att inte ha med pepparkaksgubbar i luciatåget för att det kunde uppfattas som kränkande. Inte ens jag kan tycka att pepparkakor är rasistiska men jag tycker att skolan ska ha creed för att de försökte tänka ett steg längre. Och det var EN skola.
Inget allmänt förbud från regering eller kyrka.
En skola.
Men trots det får halva befolkningen krupp och börjar vråla om att det är alla invandrares fel att svenska folket inte får äta pepparkakor längre.
En missuppfattning som fortfarande inte är helt utredd av döma av alla kränkta pepparkakstwitters som flyger runt på nätet.Och mitt i allt detta glömmer man bort att det faktiskt finns en rasistisk vinkel på detta med att ha pepparkaksgubbar i luciatåget. Det finns flera, bland annat briljante Patrik Lundberg på Helsingborgs Dagblad och författaren Johannes Anyuru, som råkat ut för det jobbiga faktum att de måste vara pepparkaksgubbar på grund av sitt utseende och att de har rätter i ett annat land.
Men det är det ingen som bryr sig om utan tydligen är bevarandet av svenska traditioner bättre än att titta närmare på roten till debatten.Och roten till debatten är att det finns orättvisa och rasistiska problem i samhället. Hade inte problemen funnits hade inte pepparkaksgate blivit ett så stort problem.
I alla fall, detta var det första fallet som fick mig att bli lite mer bitter och cynisk. Jag klarar verkligen inte av korkade människor som är smygrasister.
Sen vet jag inte om någon har missat stormen som utbröt då förmodligen samma människor som bråkade om rätten till pepparkakor hörde att SVT beslutat sig för att klippa bort två scener ur Tomtens verkstad i Kalle Ankas jul på grund av att i denna del fanns tre dockor som visade upp nidbilder av människor, rätt rasistiska faktiskt.
Och oj vad Sverige gick under! Till höger och till vänster så vrålades det om att “bevara svenska traditioner”, “SVT har gått för långt”, "Det beror på att vi har för många lättkränkta invandrare" samt det gamla argumentet, “Jag har rätt att säga och tycka vad jag vill och därmed har jag rätt att bestämma vad som ska vara på tv, därmed basta.”
Suck.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta.
Men vi kan ju börja med att reda ut en sak, det var inte SVT som beslutade att det skulle klippas i Kalle Ankas jul, det var Disney själva då de inte vill stå bakom de förlegade nidbilder som de gjorde då.
“Hej!
Det verkar som att det behövs lite mer förklaring kring bakgrunden till detta beslut – så här kommer det!
Anledningen till att dessa tre dockor tagits bort är inte deras hudfärg – eller i fallet med dockan som ser ut som en äldre man – vilken religion dockan kan associeras med. Det handlar uteslutande om på vilket sätt dockorna är utformade och hur de agerar i detta sammanhang. Deras framställning påminner om hur man under tidigare decennier porträtterat hudfärg och religion på ett negativt sätt. Disney vill inte stå bakom att förmedla denna negativt stereotypa bild av en viss hudfärg eller religion och det är därför dockorna tagits bort.
Detta är ett beslut tagit av Disney globalt, vilket betyder att det inte enbart gäller Sverige. Att justera i en befintlig produktion är en mycket komplex process för Disney och sker endast efter noga övervägande. Beslutet är uteslutande Disneys och ska inte ses som ett resultat av omfattande externa protester. För Disney handlar det uteslutande om ovilja att fortsatt förmedla negativa stereotyper i vår produktion. Beslutet är tagit sedan en tid tillbaka och det införs successivt på de marknader som sänder den här filmsnutten. Att det sker i Sverige just nu har att göra med att programmet kvalitet uppdaterats.
Med hänsyn till att kännedomen kring hur de framställningar hudfärg och religion användes under tidigare decennier kan variera från land till land har vi förståelse för att detta beslut kan tyckas mer eller mindre självklart i olika kulturer och på olika marknader. Vi har också förståelse för att produktionen som sådan har olika stark förankring i lokala traditioner och att det kan påverka hur man känner inför detta. Disney beklagar givetvis den besvikelse som kan finnas i de sammanhang där bakgrunden till denna justering inte är helt självklar.
Vi ber fortsatt om en konstruktiv dialog här i gruppen och förbehåller oss rätten att även fortsatt ta bort de inlägg som inte respekterar det.
Hälsningar, Disneyredaktionen”
Detta är ett vettigt och bra svar från Disney enligt mig.
Men tror ni att debatten slutar för det?
NEJ!
Vita kränkta människor som alltid ska driva saker lite längre rasar över att det är en övergrepp mot deras barndomsminnen att plocka bort dessa dockor.
Och jag är bitter och lite mer cynisk än allt annat när jag känner att vardagsrasismen smyger närmare och växer i den jord som kallas vita kränka människor.
Jag hoppas att den jorden blir ofruktbar och slutar som Gobiöknen. Eller möjligen Merkurius.
Torr, öde och död.
Jag har varit för trött och less för att orka skriva om det förren nu.
Först jagade hela landet upp sig över att pepparkaksgubbar skulle förbjudas! Eller skulle de brännas på bål? Eller steglas? Vänta nu, hur var det igen? Lite så har debatten känts.
Det har varit mycket folk som rasat över att det var en skola som beslutade sig för att inte ha med pepparkaksgubbar i luciatåget för att det kunde uppfattas som kränkande. Inte ens jag kan tycka att pepparkakor är rasistiska men jag tycker att skolan ska ha creed för att de försökte tänka ett steg längre. Och det var EN skola.
Inget allmänt förbud från regering eller kyrka.
En skola.
Men trots det får halva befolkningen krupp och börjar vråla om att det är alla invandrares fel att svenska folket inte får äta pepparkakor längre.
En missuppfattning som fortfarande inte är helt utredd av döma av alla kränkta pepparkakstwitters som flyger runt på nätet.Och mitt i allt detta glömmer man bort att det faktiskt finns en rasistisk vinkel på detta med att ha pepparkaksgubbar i luciatåget. Det finns flera, bland annat briljante Patrik Lundberg på Helsingborgs Dagblad och författaren Johannes Anyuru, som råkat ut för det jobbiga faktum att de måste vara pepparkaksgubbar på grund av sitt utseende och att de har rätter i ett annat land.
Men det är det ingen som bryr sig om utan tydligen är bevarandet av svenska traditioner bättre än att titta närmare på roten till debatten.Och roten till debatten är att det finns orättvisa och rasistiska problem i samhället. Hade inte problemen funnits hade inte pepparkaksgate blivit ett så stort problem.
I alla fall, detta var det första fallet som fick mig att bli lite mer bitter och cynisk. Jag klarar verkligen inte av korkade människor som är smygrasister.
Sen vet jag inte om någon har missat stormen som utbröt då förmodligen samma människor som bråkade om rätten till pepparkakor hörde att SVT beslutat sig för att klippa bort två scener ur Tomtens verkstad i Kalle Ankas jul på grund av att i denna del fanns tre dockor som visade upp nidbilder av människor, rätt rasistiska faktiskt.
Och oj vad Sverige gick under! Till höger och till vänster så vrålades det om att “bevara svenska traditioner”, “SVT har gått för långt”, "Det beror på att vi har för många lättkränkta invandrare" samt det gamla argumentet, “Jag har rätt att säga och tycka vad jag vill och därmed har jag rätt att bestämma vad som ska vara på tv, därmed basta.”
Suck.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt detta.
Men vi kan ju börja med att reda ut en sak, det var inte SVT som beslutade att det skulle klippas i Kalle Ankas jul, det var Disney själva då de inte vill stå bakom de förlegade nidbilder som de gjorde då.
Vilket de klargjorde några dar in i debatten genom följande inlägg på facebook:
“Hej!
Det verkar som att det behövs lite mer förklaring kring bakgrunden till detta beslut – så här kommer det!
Anledningen till att dessa tre dockor tagits bort är inte deras hudfärg – eller i fallet med dockan som ser ut som en äldre man – vilken religion dockan kan associeras med. Det handlar uteslutande om på vilket sätt dockorna är utformade och hur de agerar i detta sammanhang. Deras framställning påminner om hur man under tidigare decennier porträtterat hudfärg och religion på ett negativt sätt. Disney vill inte stå bakom att förmedla denna negativt stereotypa bild av en viss hudfärg eller religion och det är därför dockorna tagits bort.
Detta är ett beslut tagit av Disney globalt, vilket betyder att det inte enbart gäller Sverige. Att justera i en befintlig produktion är en mycket komplex process för Disney och sker endast efter noga övervägande. Beslutet är uteslutande Disneys och ska inte ses som ett resultat av omfattande externa protester. För Disney handlar det uteslutande om ovilja att fortsatt förmedla negativa stereotyper i vår produktion. Beslutet är tagit sedan en tid tillbaka och det införs successivt på de marknader som sänder den här filmsnutten. Att det sker i Sverige just nu har att göra med att programmet kvalitet uppdaterats.
Med hänsyn till att kännedomen kring hur de framställningar hudfärg och religion användes under tidigare decennier kan variera från land till land har vi förståelse för att detta beslut kan tyckas mer eller mindre självklart i olika kulturer och på olika marknader. Vi har också förståelse för att produktionen som sådan har olika stark förankring i lokala traditioner och att det kan påverka hur man känner inför detta. Disney beklagar givetvis den besvikelse som kan finnas i de sammanhang där bakgrunden till denna justering inte är helt självklar.
Vi ber fortsatt om en konstruktiv dialog här i gruppen och förbehåller oss rätten att även fortsatt ta bort de inlägg som inte respekterar det.
Hälsningar, Disneyredaktionen”
Detta är ett vettigt och bra svar från Disney enligt mig.
Men tror ni att debatten slutar för det?
NEJ!
Vita kränkta människor som alltid ska driva saker lite längre rasar över att det är en övergrepp mot deras barndomsminnen att plocka bort dessa dockor.
Och jag är bitter och lite mer cynisk än allt annat när jag känner att vardagsrasismen smyger närmare och växer i den jord som kallas vita kränka människor.
Jag hoppas att den jorden blir ofruktbar och slutar som Gobiöknen. Eller möjligen Merkurius.
Torr, öde och död.
måndag 17 december 2012
I love it-Icona Pop
Icona Pop är en duo jag upptäckte 100 år efter alla andra. En av orsakerna är att det är väldigt sällan jag lyssnar på radio när jag är hemma och därför så missade jag helt jättehypen som var kring dem i somras.
Men så nu för en månad sedan så slog kärleken till med full kraft. Och de här tjejerna förtjänar all creds i världen. De är inte bara megatrevliga och roliga, de gör fantastisk blipblopmusik med skinn på näsan och rejält med attityd.Så lyssna och dansa bort vinterrusket!
Men så nu för en månad sedan så slog kärleken till med full kraft. Och de här tjejerna förtjänar all creds i världen. De är inte bara megatrevliga och roliga, de gör fantastisk blipblopmusik med skinn på näsan och rejält med attityd.Så lyssna och dansa bort vinterrusket!
söndag 16 december 2012
Rädda kattdjuren!
Nu är jag tigerfadder. Någonstans i världen så går det runt en tiger som mina pengar går till varje månad. Eller så har den tigern inte fötts än. Hur som helst så hoppas jag att mina pengar ska göra så att det största kattdjuret i världen inte ska dö ut.
Jag har alltid älskar tigrar. Eller ja, alla kattdjur. Alltid, ända sedan jag var barn.
Jag minns det så väl. Fyra småkids i 7-8 års åldern som under några år bands samman av en hemlig klubb. Vi gick i samma skola men inte i samma klass, jag tror att jag var äldst, mina tre killkompisar var ett år yngre, men det spelade ingen roll. Vi lekte bra ihop och hade sjukt kul tillsammans.
Förutom vänskapen så bands vi samman av kärleken till kattdjur. ja ni hörde rätt, kattdjur. Lejon, Tigrar, leoparder, pumor, jaguarer, Snöleoparder... Ja alla! Vi forskade om de i skolan, vi samlade bilder och platsdjur och eftersom det här var långt innan nedladdningarnas tid så bandande vi vartenda naturprogram som handlade om kattdjur.
Och vad som var viktigast, vi hade en hemlig klubb.
Den hette "Rädda kattdjuren".
Vårt mål var att samla ihop pengar så att kattdjuren runt om i världen kunde räddas, vi bidrog väl med hälften av vår månadspeng så länge vi hade klubben. Pengarna lade vi i ett slitet plåtskrin med röda kanter som vi förvarande hemma hos en av killarna, Aron.
Vi samlade och samlade. Och vi växte upp. Och vi splittrades. Aron flyttade till Vietnam på obestämd tid
Jag fick ta hand om plåtskrinet men det blev aldrig riktigt samma sak och Rädda kattdjuren blev ett barndomsminne.
Jag och Aron brevväxlade länge och berättade för varandra vilka kattdjur vi sett och vilket som var mest hotat. Alltså, vilket vi skulle skicka pengarna till.
Efter en del forskande så visade det sig att den sibiriska tigern var det mest hotade kattdjuret på jorden.
Vi bestämde oss för att skicka pengarna dit.Det var det bästa att göra med våra sparade slantar.
Vi som var kvar.
Men så försvann Aron, han flyttade från Vietnam och jag visste inte vart.
Åren gick och när jag skulle flytta nästan 20 år senare så hittade jag ett litet slitet plåtskrin med röda kanter.
I det skrinet låg 320 svenska kronor.
Det var några småkids dröm om att rädda kattdjuren.
Nu plockar jag upp det igen och hoppas att tigrarna ska finnas kvar så att framtida barn ska kunna leva i en värld där tigrar existerar på riktigt och inte bara på museum eller bilder.
Jag har alltid älskar tigrar. Eller ja, alla kattdjur. Alltid, ända sedan jag var barn.
Jag minns det så väl. Fyra småkids i 7-8 års åldern som under några år bands samman av en hemlig klubb. Vi gick i samma skola men inte i samma klass, jag tror att jag var äldst, mina tre killkompisar var ett år yngre, men det spelade ingen roll. Vi lekte bra ihop och hade sjukt kul tillsammans.
Förutom vänskapen så bands vi samman av kärleken till kattdjur. ja ni hörde rätt, kattdjur. Lejon, Tigrar, leoparder, pumor, jaguarer, Snöleoparder... Ja alla! Vi forskade om de i skolan, vi samlade bilder och platsdjur och eftersom det här var långt innan nedladdningarnas tid så bandande vi vartenda naturprogram som handlade om kattdjur.
Och vad som var viktigast, vi hade en hemlig klubb.
Den hette "Rädda kattdjuren".
Vårt mål var att samla ihop pengar så att kattdjuren runt om i världen kunde räddas, vi bidrog väl med hälften av vår månadspeng så länge vi hade klubben. Pengarna lade vi i ett slitet plåtskrin med röda kanter som vi förvarande hemma hos en av killarna, Aron.
Vi samlade och samlade. Och vi växte upp. Och vi splittrades. Aron flyttade till Vietnam på obestämd tid
Jag fick ta hand om plåtskrinet men det blev aldrig riktigt samma sak och Rädda kattdjuren blev ett barndomsminne.
Jag och Aron brevväxlade länge och berättade för varandra vilka kattdjur vi sett och vilket som var mest hotat. Alltså, vilket vi skulle skicka pengarna till.
Efter en del forskande så visade det sig att den sibiriska tigern var det mest hotade kattdjuret på jorden.
Vi bestämde oss för att skicka pengarna dit.Det var det bästa att göra med våra sparade slantar.
Vi som var kvar.
Men så försvann Aron, han flyttade från Vietnam och jag visste inte vart.
Åren gick och när jag skulle flytta nästan 20 år senare så hittade jag ett litet slitet plåtskrin med röda kanter.
I det skrinet låg 320 svenska kronor.
Det var några småkids dröm om att rädda kattdjuren.
Nu plockar jag upp det igen och hoppas att tigrarna ska finnas kvar så att framtida barn ska kunna leva i en värld där tigrar existerar på riktigt och inte bara på museum eller bilder.
 |
| Stolt är bara förnamnet! |
måndag 26 november 2012
Breaking dawn-part 2 (eller hur mycket jag hatar Twilightserien)
Och så var det över. Äntligen över. Och jag ber till gudarna att nästa gång något så här monumentalt dåligt går upp på biograferna eller upp i bokbutikerna så kommer det ske ett ingripande från Buffy the Vampireslayer.
Jag talar naturligtvis om Twilight Saga
Denna jädra serie som är ett hån mot allt vad vampyrmytologin är.Samt även de sämst skrivna böckerna i världshistorien.Nej, seriöst. Jag säger inte det här bara för att jag är ett fan av Anne Rices vampyrer, lajvat World of Darkness samt tycker att vampyrer gör sig bäst i monsterfom och inte som emopojkar med mentalstatus ananas och glitterspray över hela kroppen.Jag säger det för att Twilightböckerna är de enda böcker som jag läst där jag velat slita ut ögonen i ren förtvivlan. Så mycket klyschor, så mycket bristande språkkänsla och så intetsägande och platta karaktärer att jag var tvungen att ta en paus i mitt läsande varje kvart för att inte få huvudverk.
Trots mitt genuina missnöje och hat mot böckerna så har jag faktiskt sett filmerna, alla fem. De två första gick jag och såg på bio men av inte för att jag trodde att de skulle vara bra.Nej, jag gick dit med två vänner för att skratta åt alla fans och se om filmerna var så dåliga vi trodde. Fortfarande två av mina roligaste biobesök någonsin. Jag och mina två vänner skrattade så vi grät,allt till arga blickar från tonårsflickorna i salongen som tyckte Jakob och Edward var snyggast i världen och som faktiskt tyckte att det var en bra film.
Och nu så har jag då gått och sett den sista filmen, Breaking dawn-part 2. Den sög.Inte bara för att skådespeleriet inte utvecklats ett dugg på fem filmer utan fortfarande går ut på att stirra emo och trånande in i 1) kameran 2) sin älskades ögon, inte bara för att manuset och dialogen är så dåligt skrivet så att det får Veckorevyn att verka smart.Utan för att hela filmen känns som ett avsnitt av Sunset Beach.Ni vet den där tvserien som gick på 90-talet? Den sjukt kassa med noll budget.
Ja, Breaking Dawn-part 2 var precis som den serien. Massa drama, massa känslor, kass dialog och karaktärer som dör av till höger och vänster och just när man tror att det här kan bli bra... Så visar det sig attdet som hade kunnat rädda filmen och gjort den lite underhållande bara var en drömJa, jag pekade på bioduken och skrattade.Så kort sagt, den sista filmen befäste Twilightserien som den värsta filmserien någonsin. Till på köpet baserade på en kass bokserie som inte ens duger som brännvirke.
Nästa gång jag pratar om Twilight ska jag gå in på varför författaren Stephenie Meyer borde få sig en lektion i nutidsvett och sluta vara ett sådant trångsynt as som förstör en hel generations syn på relationer.Jag ska helt enkelt fortsätta sparka in öppna dörrar men det är för kul för att sluta med det i Twilights fall!
Jag talar naturligtvis om Twilight Saga
Denna jädra serie som är ett hån mot allt vad vampyrmytologin är.Samt även de sämst skrivna böckerna i världshistorien.Nej, seriöst. Jag säger inte det här bara för att jag är ett fan av Anne Rices vampyrer, lajvat World of Darkness samt tycker att vampyrer gör sig bäst i monsterfom och inte som emopojkar med mentalstatus ananas och glitterspray över hela kroppen.Jag säger det för att Twilightböckerna är de enda böcker som jag läst där jag velat slita ut ögonen i ren förtvivlan. Så mycket klyschor, så mycket bristande språkkänsla och så intetsägande och platta karaktärer att jag var tvungen att ta en paus i mitt läsande varje kvart för att inte få huvudverk.
Trots mitt genuina missnöje och hat mot böckerna så har jag faktiskt sett filmerna, alla fem. De två första gick jag och såg på bio men av inte för att jag trodde att de skulle vara bra.Nej, jag gick dit med två vänner för att skratta åt alla fans och se om filmerna var så dåliga vi trodde. Fortfarande två av mina roligaste biobesök någonsin. Jag och mina två vänner skrattade så vi grät,allt till arga blickar från tonårsflickorna i salongen som tyckte Jakob och Edward var snyggast i världen och som faktiskt tyckte att det var en bra film.
Och nu så har jag då gått och sett den sista filmen, Breaking dawn-part 2. Den sög.Inte bara för att skådespeleriet inte utvecklats ett dugg på fem filmer utan fortfarande går ut på att stirra emo och trånande in i 1) kameran 2) sin älskades ögon, inte bara för att manuset och dialogen är så dåligt skrivet så att det får Veckorevyn att verka smart.Utan för att hela filmen känns som ett avsnitt av Sunset Beach.Ni vet den där tvserien som gick på 90-talet? Den sjukt kassa med noll budget.
Ja, Breaking Dawn-part 2 var precis som den serien. Massa drama, massa känslor, kass dialog och karaktärer som dör av till höger och vänster och just när man tror att det här kan bli bra... Så visar det sig attdet som hade kunnat rädda filmen och gjort den lite underhållande bara var en drömJa, jag pekade på bioduken och skrattade.Så kort sagt, den sista filmen befäste Twilightserien som den värsta filmserien någonsin. Till på köpet baserade på en kass bokserie som inte ens duger som brännvirke.
Nästa gång jag pratar om Twilight ska jag gå in på varför författaren Stephenie Meyer borde få sig en lektion i nutidsvett och sluta vara ett sådant trångsynt as som förstör en hel generations syn på relationer.Jag ska helt enkelt fortsätta sparka in öppna dörrar men det är för kul för att sluta med det i Twilights fall!
 |
| Vi leker leken, vem kan se mest emo ut? |
lördag 24 november 2012
Kläder och världsmedvetenhet
Jag är lite av en shopaholic när det gäller kläder- Jag tycker om att köpa kläder, att prova nya stilar och det i kombination med att jag sliter ut jeans och t-shirts snabbare än man hinner blinka leder till att jag bränner rätt mycket pengar på kläder.
Eller ja, så hade det kunnat vara.
Min bästa vän när det gäller klädinköp stavas second hand och Tradera.
Och inte bara för att det är billigt, det går djupare än så.
Det har väl inte undgått någon att världen är en uppfuckad plats och konsumtionssamhället blir värre och värre.Mänskligheten spenderar mer och mer pengar på onödiga saker och kläder är en av dem. Vilket tär på jordens resurser något enormt.
Jag är inte en såpass bra människa att jag kan låta bli att handla kläder. Jag är lite för egoistisk och fåfäng. Samt att jobb kräver snygga kläder.
Så min väg för att inte bidra alltför mycket till konsumtionssamhället samt tillfredställa min shoppingnerv,det är att att köpa en del av mina kläder på Tradera och olika second-hand butiker.
För de kläderna är redan ute ur konsumtionssamhället och bidrar inte till en mertillverkan.
Och hey, säga vad man vill men så snygga kläder som jag hittat på second-hand och Tradera, det går inte att hitta i vanliga butiker! Jag är nöjd.
Eller ja, så hade det kunnat vara.
Min bästa vän när det gäller klädinköp stavas second hand och Tradera.
Och inte bara för att det är billigt, det går djupare än så.
Det har väl inte undgått någon att världen är en uppfuckad plats och konsumtionssamhället blir värre och värre.Mänskligheten spenderar mer och mer pengar på onödiga saker och kläder är en av dem. Vilket tär på jordens resurser något enormt.
Jag är inte en såpass bra människa att jag kan låta bli att handla kläder. Jag är lite för egoistisk och fåfäng. Samt att jobb kräver snygga kläder.
Så min väg för att inte bidra alltför mycket till konsumtionssamhället samt tillfredställa min shoppingnerv,det är att att köpa en del av mina kläder på Tradera och olika second-hand butiker.
För de kläderna är redan ute ur konsumtionssamhället och bidrar inte till en mertillverkan.
Och hey, säga vad man vill men så snygga kläder som jag hittat på second-hand och Tradera, det går inte att hitta i vanliga butiker! Jag är nöjd.
 |
| Senaste traderaköp, en kjol, trekvartsbyxor, en snygg skjorta, hatt och halsband! |
torsdag 8 november 2012
Gamex 2012- En summering
En fördel med att bo i Stockholm är att att jag för första gången var i samma stad som Gamex.
Och vad är då Gamex undrar vissa av er?
Ja, det är en helt underbar mässa för alla som älskar tv-, och datorspel. Som jag!
Gamex är en rätt ny mässa, den har bara hållit på i tre år så jag hade inga stora förväntningar när jag gick dit....
Ähhhh, vem försöker jag lura? Jag var så taggad så att jag höll på att hoppa ur skorna!
Den främsta orsaken till det stavas Halo 4! Spelet jag har väntat på ända sedan jag hörde talas om det, jag förbokade det tidigt och har räknat ner till spelsläppet som var nu den 6/11.
MEN! På Gamex kunde man provspela Halo 4! Om jag var i himlen? Japp!
Tyvärr så fick man inte spela hur länge som helst, max tio minuter,sen fick man byta och ställa sig i kö igen. Jag hann spela ca tio gånger vilket var på tok för få gånger men inte så illa med tanka på alla tusen miljoner småglin som envisades med att också tycka om Halo-spelen.
Mitt elaka jag muttrade något om att de knappt var stora nog att hålla i kontrollen och borde fara och flyga så att jag kunde få spela mer. Mitt snälla jag gladdes åt att se så många små gamernördar!
Överlag var Gamex en väldigt trevligt mässa och jag kommer verkligen gå dit nästa år igen. Det var trivsamt, bra möjlighet att prova på olika spel och konsoler samt varmt och mysigt i lokalen.
I konsolväg provade jag på PS3 vilket var bättre än vad jag trodde och Wiii U. Jag får tyvärr säga att jag föll hals över huvud för båda konsolerna och nu måste köpa dem båda. Min ekonomi vrider sig i sin förtidigt grävda grav.
Jag provade en del spel med men det får bli en egen bloggpost.
Det enda negativa jag kommer på är att jag hade önskat att det fanns en bättre översikt av vilka seminarier och event som hände under mässan. Ett program hade varit bra samt en stor tavla där det tydligt stod när och var saker hände. Som det var nu så missade jag en del seminarier och föreläsningar jag ville gå på för att jag inte hade koll på när de var eller vart.
Men på det stora hela är jag nöjd. Gamex får 4 d20 av 5 möjliga!
Och vad är då Gamex undrar vissa av er?
Ja, det är en helt underbar mässa för alla som älskar tv-, och datorspel. Som jag!
Gamex är en rätt ny mässa, den har bara hållit på i tre år så jag hade inga stora förväntningar när jag gick dit....
Ähhhh, vem försöker jag lura? Jag var så taggad så att jag höll på att hoppa ur skorna!
Den främsta orsaken till det stavas Halo 4! Spelet jag har väntat på ända sedan jag hörde talas om det, jag förbokade det tidigt och har räknat ner till spelsläppet som var nu den 6/11.
MEN! På Gamex kunde man provspela Halo 4! Om jag var i himlen? Japp!
Tyvärr så fick man inte spela hur länge som helst, max tio minuter,sen fick man byta och ställa sig i kö igen. Jag hann spela ca tio gånger vilket var på tok för få gånger men inte så illa med tanka på alla tusen miljoner småglin som envisades med att också tycka om Halo-spelen.
Mitt elaka jag muttrade något om att de knappt var stora nog att hålla i kontrollen och borde fara och flyga så att jag kunde få spela mer. Mitt snälla jag gladdes åt att se så många små gamernördar!
Överlag var Gamex en väldigt trevligt mässa och jag kommer verkligen gå dit nästa år igen. Det var trivsamt, bra möjlighet att prova på olika spel och konsoler samt varmt och mysigt i lokalen.
I konsolväg provade jag på PS3 vilket var bättre än vad jag trodde och Wiii U. Jag får tyvärr säga att jag föll hals över huvud för båda konsolerna och nu måste köpa dem båda. Min ekonomi vrider sig i sin förtidigt grävda grav.
Jag provade en del spel med men det får bli en egen bloggpost.
Det enda negativa jag kommer på är att jag hade önskat att det fanns en bättre översikt av vilka seminarier och event som hände under mässan. Ett program hade varit bra samt en stor tavla där det tydligt stod när och var saker hände. Som det var nu så missade jag en del seminarier och föreläsningar jag ville gå på för att jag inte hade koll på när de var eller vart.
Men på det stora hela är jag nöjd. Gamex får 4 d20 av 5 möjliga!
 |
| I väntan på att få spela Halo 4! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)