tisdag 30 december 2014

Mitt år 2014

2014 lider mot sitt slut och jag tänkte sammanfatta året en smula. För vilket härligt år det har varit! Till stor skillnad från 2012(även känt som världens sämsta år) och 2013 (känt som året då all energi gick åt till att stå upp och börja gå igen) så har 2014 varit ett år av glädje, nyvunnen tillit till livet och en tro på mig själv och styrkan jag har för att ändra världen.


Jag blev tillfrågad av Sverok att arrangera Spelkultur och feminism ihop med bästa Thom Kiraly. Något som var enormt kul och givande.


I samma veva blev jag tillfrågad om att sitta med i en panel om nördfeminism på Feministisk festival. Den upprepade senare jag, Natalia Batista och Johnie Ekman på Bokmässan i Göteborg. Foto: Amanda Alba Casanellas Donoso

Jag har hunnit med att föreläsa en del, här på spelveckan i Stockholm i Sveroks regi. Foto: Emma Pilsäter


Jag arrangerade "Isis-en samlingsplats för nördfeminister" (#isisnerdfeminism) för andra året på GothCon. Det blev en stor succé och det peppade mig till att vilja vidareutveckla mitt initiativ och göra det större men också mer tillgängligt. Foto: Gill Edgar

Ett första försök på det var att arrangera en Prova-på dag i Figurspel och kortspel där #isisnerdfeminism samarbetade med GothCon och Arena 29. Mycket lyckat och jag hoppas kunna arrangera fler sådana småevent.


Jag kommer nog aldrig sluta älska Backstreet boys och att än en gång få se dem live var episkt.


Jag har börjat hitta en stil jag är bekväm med som är jag. Inte den jag tror att andra vill att jag ska vara utan en som faktiskt är äkta.

Feminism är för mig numera en självklarhet. Att tänka intersektionellt samt ha med mitt feministiska tänk in i nördvärlden kommer lika självklart.  Jag vill se mer av det under 2015.
Det blev inte mycket lajv för mig i år men jag hann åka på "Spår av Frost 3" med världens bästa grupp(tack för att ni tog emot mig med öppna armar). Foto: Johanna Nilsson

Och det blev även Krigshjärtalajvet "Knektar som hatar cordover" för mig där jag fick lajva med bästaste Khazad, något som sker på tok för sällan men alltid är episkt. Foto Mia 
En smula viking hanns det också med, här en bild i Vargklämman efter Hamburgsunds vikingamarknad. Foto: Gill Edgar

Det var ett ascoolt Harry Potter-lajv på ett slott i Polen. jag var inte där men jag var där på ett sätt ändå. Som Ministrys of magics egen posterauror. Lätt coolast. Foto: Gill Edgar. Redigering: Mia Häggström


Jag fick lyckan att spendera ännu en sommar i Halmstad och jobba med både radio och tidning. Sjukt kul. Min fritid spenderades med anime, AW:s med nyfunna vänner och träning. 

Tillbaka i Göteborg fick jag återuppta mitt liv med Svart igen, han är seriöst det bästa som hänt mig.

Jag hängde även med vänner och gick på musikal.

Inspirerad av Anouk så tog jag äntligen och klippte sidecut, något som jag verkligen trivs med och som passar mig sjukt bra.

I slutet av november blev jag invald som ledamot i Sveroks Förbundsstyrelse. En helt otrolig ära som jag hoppas kunna leva upp till. Foto: Julia Ceasar

onsdag 24 december 2014

God jul förresten!

I sista stund bjuder jag härmed på en julebild på mig, Svart och vår fnatt. Det kan vara den bästa familjebild som tagits på oss. Ever



måndag 22 december 2014

Jessie J - Min senaste musikkärlek

Av en ren slump så upptäckte jag en för mig helt ny sångerska idag. Jag satt och slölyssnade på youtube och Bang Bang kom upp i min playlist. Och jag bara, Wait whaaat, vem katten är tjejen som sjunger först?
Vilken röst!
Vilken utstrålning!
Kort sagt, jag föll som en vingklippt drake.
Den fantastiska tjejen heter Jessie J och är en engelsk sångerska som har hållit på några år.
Och när jag lyssnade igenom hennes musik insåg jag att jag hört en del av låtarna innan. men jag hade inte koll på att det var hon som sjöng. Mycket dåligt av mig.
Men Jessie J då, vad är det som gör att jag föll för henne?`Först, hennes utstrålning, denna enorma scennärvaro som gör att hon verkligen dominerar allt. Andra, hennes röst! Mångbottnad, mycket bredd och härligt rå. Sist men inte minst, att många av henne låtar har rätt feministiska budskap och är en känga i ansiktet på vad tjejer borde vara och inte. Och Jessie J sjunger med enorm inlevelse och självdistans så jag blir bara helt glad i kroppen. Igenkänningen är stor




Jag tänkte att jag länkar in videon till Bang Bang med, mycket för att den är väldigt bra, med tre riviga tjejer i centrum. Jessie gör ett kanonjobb här.
Jag är fortfarande lite osäker på vad jag tycker om Ariana Grande vilket grundar sig på att jag inte hört så mycket av henne.
Och jag ska inte ens börja prata om Nicki Minaj! Hon är bara ascool och en sådan jädra tuff människa. Heja!




torsdag 11 december 2014

Snart jul men vem har tid för det?

En eftermiddag på jobbet när taket gnisslar och rutorna är dränkta av regnet som hamrar på dem så tar jag en paus och funderar lite på livet.
Detta med att det snart är jul har jag helt missat. Julpyntet ligger nedpackat i en låda någonstans, julgranen kommer garanterat inte köpas och även om glögg har druckits och pepparkakor ätits så kan jag konstatera att nej, julen och jag får ta en dejt nästa år.
Det är lite förmycket i livet för att jag ska kunna lägga ned tid på att baka och liknande. Dessutom kan jag inte baka lussekatter och pepparkaksdeg ska ätas, inte bakas ut.
Jag hade tänkt åka på Confusion i helgen och föreläsa för #isisnerdfeminism samt göra cosplay för första gången. men nu ska jag istället upp på mitt första möte för Sverok där både gamla styrelsen och den nya ska delta. med tanke på att min cosplay aldrig lämnade tankestadiet och att jag är rätt stressad över detta med att skriva nya föreläsningar så är jag är inte helt missnöjd, det kommer fler Confusion och jag har mina älskade animes att trösta mig med.
Angående helgen så känns det jättebra att det finns ett sådant här möte så att det blir en bra överlämning. Jag känner några i nya styrelsen hyfsat väl och andra inte, samma med gamla styrelsen så det ska bli kul detta. Så många drivna och engagerade människor på en och samma plats kan ju förhoppningsvis bara bli bra!

Annars så är det i vanlig ordning totalt planerade veckor. Det är jobb på dagarna och sedan frilans, det är förberedandet av #isisnerdfeminism inför nästa GothCon, det är planerande av nästa år ihop med Svart och det är på tok för mycket vänner jag inte hinner träffa.
Det är lite trist att vänner faller bort men jag har insett efter mycket om och men att jag måst engagera mig stenhårt i vad jag gör för att det ska fungera. Jag kan inte göra något halvhjärtat. Och tack och lov så har jag fantastiska vänner som inte låter mig glömma dem och jag i min tur försöker komma ihåg att träffa dem.
Kort sagt, mitt liv just nu rullar på och det finns just nu inget bättre än att komma hem till Svart och fnatten.



måndag 1 december 2014

Ledamot i Sveroks förbundsstyrelse

I helgen besökte jag Linköping för att delta som ombud på Sveroks Riksmöte. Det var lite annorlunda från förra året för nu hade jag blivit nominerad som ledamot till förbundsstyrelsen- och tackat ja. Tro mig, jag tänkte på det sjukt länge innan jag klickade på "acceptera nomineringen" -knappen. På vilket ansvar det skulle vara, om jag hade tid och hur jag skulle planera mitt liv. Jag kände väl att chansen att jag skulle bli vald var minimal, jag är ju rätt ny i Sverok-sammanhang och föreningsliv.
Trots det kände jag ändå att fan, jag skulle kunna ge så mycket om jag blev vald. Så i sann optimistisk anda planerade jag om mitt liv, skar ner på saker och insåg att ja, blir jag vald kommer jag kunna satsa på det här.
Jag kom med i valberedningens förslag men fortfarande så räknade jag aldrig riktigt med det.

Så kom då riksmötet. Jag gick upp i talarstolen sista dagen, nervös som katten och höll ett sjukt kasst tal om varför jag skulle bli en kickass ledarmot (seriöst, jag måste lära mig att vara piggare på morgonen) och jag fick i alla fall avsluta med citera Peter Weylands fina TED-talk till Prometheus.
Det var inget bra tal och jag var helt beredd på att inte bli vald. Sedan började folk plädera för mig i talarstolen. Nästan alla som var uppe, många som jag inte kände, talade för att de ville se mig i styrelsen.
Det var så stort och jag vet inte om jag förtjänar detta. Det gjorde mig så glad och enormt rörd. Jag satt och tryckte ned tårarna för att inte börja gråta av alla känslor. All kärlek.
När omröstningen var klar så visade det sig att mer än 80% hade röstat på mig som ledamot.

Jag kan inte ens beskriva hur enormt stolt, glad och rörd jag är för det här förtroendet jag får. Från och med januari 2015 så sitter jag ett år framåt och jag tänker lägga ned min själ till att leva upp till det här chansen att arbeta för Sveriges största ungdomsförbund.

Ni får förlåta ett virrigt inlägg för jag kan inte riktigt smälta all kärlek och hur fantastiskt detta känns.
Detta är seriöst något av det största som hänt i mitt liv.



tisdag 25 november 2014

The last goodbye - Billy Boyd

Det börjar närma sig slutet på en era och mitt hjärta brister varje gång jag hör den här. Den sista sången.

Jag ser mig själv som en liten tonåring framför Sagan om Ringen och hur jag grät ögonen ur mig på det där fula sättet. Och hur jag fortsatte gråta hela vägen hem men med en känsla av lycka och vildhet i hjärtat.
Och åren efter, premiärerna för Two towers och Return of the king, då jag satt köandes utanför biografen i småstaden hopkrupen under filtar och en mantel. Hur mina lärare gick förbi och undrade om jag skulle komma till lektionerna.
"Det finns viktigare saker" sa jag.
Att de inte underkände mig i allt men kanske förstod de. Att det finns saker man bara gör en gång i livet. De skrattade åt mig när jag dök upp efter filmpremiärerna vinglig av sömnbrist och med söndergråtna ögon. För ja, episka filmer som LOTR - triologin får mig att gråta. De rör något i mig som är unikt.

Och när Hobbit - There and back again kom bodde jag i Stockholm. Jag jobbade och kunde inte köa. Men jag gick av tunnelbanan morgonen då biljetterna släppts och såg lyckliga tonåringar insvepta i duntäcken och med leenden upp till öronen. De pratade med spruckna röster om att de fått tag i bra biljetter, att de skulle se den på premiärnatten.
Jag bara log mot dem och önskar att jag kunnat krama om dem och sagt "Hey, ni är ascoola och jag är så stolt över att ni köat, att ni ser en fantastisk värld. För några år sedan hade jag gärna gjort er sällskap"
Men jag vandrade till mitt jobb i frostsnön och nöjde mig med att vara lycklig där.  När jag såg filmen så värkte hjärtat av längtan efter något jag inte kunde ta på men också av en känsla av hemma.
Året efter köade jag inte heller och jag gör det inte i år heller. Jag har köat mina år, det får räcka. Magin har inte mattats av med åren, den har snarare växt och fått större betydelse.
För världen har blivit jobbigare och hårdare med åren. Jag har fått mycket smällar av livet.
Men när jag ser på LOTR och Hobbit-filmerna så tror jag igen. Jag får en smula hopp om livet, om världen, om vänskap. Jag minns mig själv som tonåring med livet framför mig och allt att vinna
Det är värt allt.



torsdag 20 november 2014

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp.

Det blir ännu ett inlägg med fokus på sexuella övergrepp och förövare. Eller ja, det kan för den delen appliceras på hur man som samhälle och vän bemöter utsatta personer som varit med om andra övergrepp med.
Jag skriver om detta ofta känner jag, men det behövs.
För hur gärna jag än önskar att de som vågar vittna och berätta om sina övergrepp ska bli bemötta med förståelse och respekt samt få stöttning från vänner så är det inte så.
Gång på gång ser jag människor, en majoritet män men även kvinnor, som ifrågasätter, trycker ned och är rejält aggressiva mot de som vågar berätta.
Och egentligen kanske jag inte borde bli överraskad, jag fick ta exakt samma skit när jag berättade om att jag polisanmält mitt ex. Men jag kanske hade vågat tro lite bättre om världen nu än för några år sedan.
Men nej, det är fortfarande skuldbeläggning på den utsatta som gäller och att människor inte fattar vilken skada de gör genom detta gör mig så arg.

Så i ren pedagogisk anda tänkte jag dra igenom de vanligaste argumenten jag ser riktas mot de som vågat berätta.


*Har du tänkt på detta med förtal?

Suck. Ja personen som berättar och som vågar säga sin förövares namn är förmodligen starkt medveten om detta. Personen har garanterat fått höra detta tusen gånger innan hen vågade berätta och kan vid detta laget rabbla förtalslagen utantill.
Släng inte det som första kommentar till en person som vågar berätta. Du kanske tror att du är stöttande men du framstår som en rövhatt, en rätt okänslig sådan.


*Kan du inte låta bli att snacka så mycket om din förövare, det kan ju bli rena häxjakten?

Lyssna på den meningen igen. Här är det för det första skuldbeläggning så att det skriker om det men också en felanvändning av ett mycket allvarligt ord som jag tror att de flesta använder utan att sätta in det i historiskt kontext.
Wonderkarin beskrev det på ett bra sätt en dag då vi hängde: "Att häxjakt är ett ord som har sin grund i 1600-talets jakt på häxor och som resulterade i att man halshögg och brände oskyldiga kvinnor och män. Oskyldiga eftersom häxor inte finns.
Så häxjakt då vad en jakt på något som inte fanns medans i fallet där den utsatta pratar om sin förövare beskriver något väldigt verkligt."

Så dels skuldbeläggning och dels förringande och förnekande av en allvarlig händelse.


*Är du säker på att du inte överdriver?

Nej, en person som berättar om ett sexuellt övergrepp överdriver inte. Påstå aldrig det. Snarare underdriver personen ofta eftersom man lägger skulden på sig själv eller drar sig för att berätta om hur hemskt det egentligen var.
Så säg inte att någon överdriver. Att berätta en historia om ett övergrepp innebär att fläka ut sin själ och riva upp sår som redan gör helvetiskt ont. Det är svårt nog som det är.


*Alltså,din berättelse är ju ashemsk men jag vet inte....du har ju inte varit helt stabil så jag är lite tveksam till om jag ska tro på den.

Detta är en klassiker. Man hänvisar till bristande trohetsgrad eftersom den utsatta kanske inte varit så stabil.
Det här argumentet får mig att vilja riva väggar för det riktar sig uteslutande till tjejer som berättar och målar in dem i ett hörn som "liten instabil flicka" alternativt "hysterisk tjej".
Jag vill uppmana alla att tänka några varv här och använda huvudet.
Kan det kanske vara så att det är just det faktum att man varit utsatt för ett övergrepp som får personen att må dåligt?
Värt att tänka på eller hur? Och inte bara tänka på utan också greppa till fullo.
För sanningen är att en person som varit utsatt för ett sexuella övergrepp mår skitdåligt, det är ångest, det är sömnlösa nätter, det är stressyndrom och fan och hans moster.
Vissa döljer det väldigt bra, vissa är helt öppna med det och andra döljer det dåligt.
När du säger att du inte kan tro på en persons berättelse för att hen är instabil så bidrar du till att få den personen att må ännu mer kasst.

Där har vi det, några vanliga argument som jag sett och hört andra dra mot människor som berättar sin historia om övergrepp.

Madelene gjorde mig uppmärksam på ytterligare en sak som är relaterat till detta:

"Nämligen att den som varit utsatt för ett övergrepp förväntas dela sin upplevelse gång på gång när man väl har berättar. Och det anses vara helt okej att kräva personen på den berättelsen fast man redan har koll.
För eftersom man redan har berättat så anses man kunna prata om det jämt och om man inte orkar det, då tappar man i trovärdighet eftersom man då inte kan stå för det.
Den utsatta förväntas alltså driva ett slags korståg och ställa upp som förstahands källa så fort någon bestämmer sig för att de minsann ska ha koll på saker."

Jag orkar knappt ens gå in på hur självcentrerat och respektlöst detta är av den som kräver ett offer på detta. Men kort sagt, har en person redan berättat om ett övergrepp, kräv inte att personen ska göra det igen och igen.


Så, där har vi de vanligaste argumenten jag springer på, tyvärr alltför ofta.
Många har frågat mig hur man gör för att vara en stöttande vän. Ja, det är inte att använda något av argumenten ovan, det kan jag garantera.
Men om en vän eller nära bekant har blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller liknande så brukar jag nämna tre stöttande saker man kan göra:
*Tro på personen
*Var tillgänglig och visa aktivt att du finns där, hör av dig regelbundet
*Våga ta ställning mot förövaren och visa att du gör det.