Dagens Pusheen!

Gothcon är som sagt över och det innebär att jag kan få tillbaka mitt liv! Jag har tid att blogga igen, tid att mysa på kvällarna med Svart, tid att hinna med allt det jag inte hunnit med! Det är en rätt fantastisk känsla.

Just nu så tuffar det på väldigt bra med jobb. Jag har trevliga och bra kollegor på alla mina jobb, bra och givande arbete och framför allt så känner jag mig extremt smart och kompetent på mitt arbete.

Men hur fantastiskt jobbet än är så ser jag framförallt fram emot alla äventyr utanför jobbet som ska göras i år. Jag vill resa mer ihop med Svart (någon som kommer att göras) och jag vill roadtripa mer.

Jag reser ju en del för Sverok redan men andra länder lockar något otroligt mycket och att se och uppleva nya saker när jag mår bra är något jag sett fram emot länge.

Kanske är det nu äventyret börjar på allvar!

Någonstans här fyllde jag år med

Det sägs att när man är över 25 så börjar födelsedagar kännas som ett otyg. Det ska vara åldersnoja, ångest över alla saker man inte har gjort ihop med en stor portion planer om framtiden.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag genom åren inte haft stunder som involverar allt detta.

Men nu då jag tillslut står på rätt sida 20 så var det ingen åldersnoja, ingen ångest över saker jag borde ha gjort och mina framtidsplaner... ja de tar jag när de kommer.
Mitt liv är inte så planerat och det behöver det inte heller vara. Det som tagit lång tid är dels insikten om att det jag behöver prioa mest är mig själv, Svart och mitt mående och dels att det jag sökt under så många år, en stark vänskapsgrupp som backar upp mig, inte är nödvändigt för att jag ska kunna stå upprätt. Vänner är viktigt men att jag litar helt på att vänner alltid fångar upp mig utan att jag lär mig att falla säkert och landa på fötter är inte en hållbar väg.
Allt behöver inte vara som i mina animeserier för att jag ska bli lycklig men det tog ett jädra tag att komma fram till det.
Samt att mitt liv blir så mycket bättre när jag vågar vara ärlig mot mig själv och mina känslor. Så om jag ska ha en framtidsplan nu är det väl just det: Vara mig själv lite mer och därmed bli cirka 20% coolare.

Så kort sagt, jag är rätt trygg i min ålder, rätt nöjd med vad jag har uppnått och det jag är mest glad över är att jag lever.

När man fyller år får man blommor från mor och far. Lika många som år jag levat!

Känslan när ens feministiska initiativ får pris (Gothcon 2016)

Påsken är över och så är även detta årets Gothcon. För fjärde året i rad arrangerade jag #isisnerdfeminism, mitt initiativ som har till syfte att främja jämställdheten i spelhobbyn. Jag hade redan förra året stora planer inför 2016. Gothcon firade 40 år i år och jag ville såklart göra det bästaste evenemang jag kunde för att bidra och peppa upp till feststämningen.
Och jag kan nog säga nu när jag sitter hemma, totalt slutkörd men lycklig, att jag lyckades. Rummet har aldrig sett bättre ut, föreläsarna var fantastiska och mina älskade fina gruntar var underbara.

"Här känner jag mig hemma!" sa en person när hen kom i i rummet på lördagen. Finare betyg kan inte ges.

Detta året har jag aldrig haft så många som kommit in och frågat hur de kan göra för att få sina föreningar att arbeta mer jämställt, aldrig haft så många som frågat om råd, tips, länkar och liknande.
Det gjorde mig fantastiskt glad. Det visar på en vilja på att vilja förändra på en gräsrotsnivå och att allt som gjorts under åren med jämställdhetsarbete (från många olika håll) verkligen börjar ta fart! och jag är glad att kunna bidra med ett initiativ dit folk kan söka sig, både för att spela och för att få nya verktyg för att kunna arbeta feministiskt.

En annan sak som hände på Gothcon var att jag fick pris. Konventet utsåg #isisnerdfeminism och mitt arbete till Årets Konventsfrämjare.
Det är så jädra stort att jag knappt ens vet var jag ska börja och jag är fortfarande lite i chock över det
När Emma, som är Gothcon-general, ropade upp mitt namn så blev jag akutblyg och klarade knappt ens av att gå fram och ta emot priset. Jag fick dessutom tunghäfta och vågade knappt ens titta upp, än mindre säga något.
Jag blev så sjukt glad och rörd över priset att det inte var sant!

Glad, rörd och drabbad av akutblyghet efter att ha fått priset!

Det går knappt ens att med ord beskriva hur mycket det här priset betyder för mig men jag ska försöka:
Mitt arbete med #isisnerdfeminism är något av det roligaste jag vet, att arbeta för en mer jämställd spelkultur är något jag verkligen vill och feminism och jämställdhet är något jag brinner för (om nu någon hade tvivlat på det).
Men det är också ett arbete som genom alla fyra åren tagit extremt mycket tid och energi, speciellt eftersom jag driver det själv. Jag lägger lätt ned fyra timmar i veckan på att rodda det och från januari fram tills Gothcon är det lätt uppe i två heldagar i veckan. Plus att det drivs helt ideellt och alla utgifter för det tar jag direkt ur min egen ficka.
Lägg där till att detta med att engagera sig feministiskt genererar en del otrevliga mail och kommentarer som måste hanteras.
Det är ett val jag har gjort och jag gör det med glädje för det dels ger mig så mycket och för att jag dels ser hur mycket det ger andra.
Det har dock inte hindrat att det ibland känts som ett sjukt otacksamt arbete och inför i år, när jag jobbat som vanligt varje veckodag och sedan kommit hem och suttit till midnatt med #isisnerdfeminism- då har känslan varit att det nog bara blir detta året och inte mer. Jag har varit för trött samt haft en rejält dipp i min tro på människor.
Den känslan är ju såklart pang väck inför varje event och nu på Gothcon så var jag visserligen trött men så jädra glad och peppad!

Och att få det priset... Det var en bekräftelse på att det dels sätts värde på mitt arbete men på en större front handlar det om att detta med mer jämställdhet i spelhobbyn tas på allvar.

Jag kom först efteråt på att jag borde sagt något och tackat av människor men så dags då.. Så jag gör det här istället i korthet:
Alexander för att du för fyra år sen gav mig möjlighet och utrymme på Gothcon att skapa #isisnerdfeminism (och för att du sa "gör vad du vill, det blir awesome!"), Emma för att du fortsätter göra Gothcon till ett bättre konvent med feminism och jämställdhet, Niklas för att du svarar på allt i tid och otid,  Nettan och Ola för att ni är enorma stöttepelare under varje Gothcon och världens bästa gruntar. Och Gill, du fantastiska älskade människa som är en klippa i allt, från att peppa mig till att hjälpa till med tusen saker som jag aldrig kunnat göra lika bra.

Igen, tack för priset, Det betyder enormt mycket och jag ska fortsätta nu under 2016 med förnyad energi.

8 mars då. Igen.

Ännu ett år och ännu en internationell kvinnodag. Och som ni kan gissa så vägrar jag igen att säga grattis. Precis som tidigare år.
Seriöst, ser jag ett enda grattis så kommer jag att slå in en vägg. Det finns inget att säga grattis åt.
Det som behöver göras är att kämpa mer, inte röda rosor och massa floskler. Det har varit för mycket tomma ord under året som gått för att det ska kännas bra.

Sen förra kvinnodagen har jag väl blivit mer cynisk. Jag har lärt mig den hårda vägen att vänner mest består av skitsnack och att många hellre väljer att backa upp andra män än att backa kvinnor. Jag har sett att kampen går bakåt på många fronter och att det hellre talas om att skydda förövare än att stötta offer.
Jädrar vad det gjort mig trött och jag har velat ge upp så många gånger under året.
Men jag har inte gjort det. Visst - jag har blivit slagen så hårt till marken, jag har legat på knä utan luft i lungorna och med tusen ton sten över mig. Det har varit jättejobbigt och jag har velat ge upp fler gånger än jag kan räkna.
Men just för att världen är rätt kass så har jag känt att jag behöver fortsätta kämpa. Det finns inte på kartan att ge upp.

Så idag, på internationella kvinnodagen tänker jag än en gång kräva av er alla att ni fortsätter kämpa.
Bredda ert tänkande, våga lära er mera och bli klokare genom att lyssna på kvinnor och framförallt, våga kämpa med oss och inte mot oss.
Det jag behöver är inte tusen män som mansplainar och förklarar varför de är så bra feminister utan att göra något.
Jag kräver att se män som är feminister som står sida vid sida med mig och andra kvinnor och som konstant, under hela året, säger ifrån mot orättvisor, sexism och patriarkala strukturer.
Jag vill se män som lyfter kvinnor och som låter våra röster höras.
Jag vägrar att acceptera att bara lyfta kvinnor en dag om året, det ska ske konstant och inte ske som en ynnest från män.
Säg inte grattis en dag, lyft oss alla dagar!

Jag vill se att internationella kvinnodagen är en väckarklocka, en påminnelse om att kvinnor runt om i världen behöver sina rättigheter, behöver slippa vara rädda för män och framför allt, behöver rätt till sig själva.
Det finns så mycket att göra, från att engagera sig ideellt till att volontärarbeta.

Du som man i Sverige kan ändra i din omedelbara närhet, till exempel:

*Lyfta kvinnor i din närhet och stötta deras kamp( Och nej, att ifrågasätta och mansplaina är inte att stötta, greppa det).
*Lyssna på kvinnor och inte ta allt talutrymme.
*Utbilda dig i jämställdhet och läs på om det du inte känner dig hemma på (makthavarna och kvinnohat på instagram rekommenderas starkt!)
*Kämpa aktivt mot patriarkala strukturer alla dagar på året.
*Ta och förklara på alla sätt du kan hur det ser ut med kvinnors rättighet, sprid bra kunskap och motverka dålig källkritik.
*Snacka med dina manliga vänner när de drar våldtäktsskämt, förklara att det inte är okej.
*Har du vänner som är förövare som beter sig dåligt, snacka med dem. För det är ditt ansvar och nej, de blir inte bättre genom att slippa konsekvenser.

Så det blir inget grattis på kvinnodagen. Det jag däremot tänker göra idag är att ta på mig mina finaste örhängen och min snyggaste feministtröja till jobbet. Inte så mycket annorlunda från en vanlig dag.

Dagens Pusheen!

Ja vart tog pusheen vägen? Två veckor utan en enda katt på onsdagarna? Skandal.

Det började med att jag blev sjuk i attackdödsförkylningen! Ja jag tänker beskriva den så. På lördagen var jag på årsmöte för Sverok Väst, allt gick bra och jag satt en stund som mötessekreterare. Jag åkte hem och allt var väl. Efter en timma började jag känna av huvudvärk och halsont och efter ytterligare en timma låg jag däckad. Jag hade känt av krasslighet tidigare i veckan men nu så låg jag i fyra dagar med feber, hosta och en nästa som aldrig ville sluta rinna. Total misär.

Veckan efter hade jag asmycket på jobbet. Jag låg efter på alla fronter och mitt alltihopa så fick jag äntligen skriver lite mer om vithetsnormen men jag glömde helt borta både min trogna #pusheenonsdag. Nu är det lite mindre att göra så efter en dags jobb hinner jag sätta mig ner och bara småblogga för sakens skull.
Det går bra med ATS-dansen, det är ruskigt kul men utmanande. Jag har ont i muskler jag inte hade koll på men det går framåt för varje gång!

I övrigt laddar jag inför Gothcon och #isisnerdfeminism som jag arrangerar där. Så mycket att tänka på, så lite tid men så jädra kul att jag inte kan låta bli!

Vikten av representation (#OscarsSoWhite)

Dagen efter Oscarsgalan är tidningarna fulla av bilder på en strålande glad Alicia Wikander (välförtjänt!) och en tacksam och glad Leonardo DiCaprio (Äntligen!) som båda vann varsin Oscar.

Själv så funderar jag ytterligare ett varv över detta med representation och vithetsnormen. Något som märktes extra tydligt på just Oscarsgalan i år där inga rasifierade skådespelare nominerats till ett enda pris och det är inte första gången det händer.
Galans värd Chris Rock tog upp det i sitt invigningstal där han gav en rejäl känga åt just vitheten:

"Man, I counted at least 15 black people on that montage. I’m here at the Academy Awards, otherwise known as the White People’s Choice Awards.

You realize if they nominated hosts, I wouldn’t even get this job. So y’all would be watching Neil Patrick Harris right now."

(Hela talet kan hittas transkriberat här samt på YouTube här.)

Vad Chris Rock gör här är att våga skämta om något som är såpass känsligt och infekterat, att göra det på ett sådant sätt att det blir obekvämt men han lyckas med sin poäng.

Jag håller inte med om allt han säger men i detta fall får man försöka se det som ett skämt för detta med representation av rasifierade är så undermåligt att det inte går att se det som annat än ett skämt. Och nu talar jag inte bara om Oscarsgalan utan om film och media i stort.

Varför är det så viktigt att se till att det är mer etnisk mångfald i filmvärlden? För det första måste man se till maktstrukturerna. Rasifierade personer har historiskt sett inte haft samma maktposition i samhället som vita och de har ännu inte samma status. Det handlar om misstänkliggörande, att rasifierade bemöts som mindre trovärdiga, om att det är svårare för en rasifierad person att få arbete (och  jag ska inte tala om hur oddsen är för en rasifierad person med ett annorlunda namn)

Detta har gett effekten att det under lång tid var svårare för rasifierade personer att ta sig in i film-, och tv-världen vilket ledde till få rasifierade skådespelare. De som fanns blev ofta typecastade i roller som skurkar, betjänter eller exotiska femmefatales och hade svårt att byta fack.

Det är bättre idag men det ser fortfarande åt helvete för skevt ut. En rasifierad person i en film är en sak men se om du kan hitta två, tre eller flera. Sedan kolla hur många av de som är huvudroller och sist men inte minst, kolla hur många av de rasifierade som pratar med varandra.
Detta kan kort sammanfattas i ett test som kallas Chavez Perez-testet som svenske debattören Inti Chavez Perez kommit på, det kan hittas här.

Bristen på representation gör också att det inte skapas mer utrymme för rasifierade skådespelare. De roller som ges till rasifierade skådespelare är begränsade och industrin själv medverkar envist till att stänga dörrarna. Detta genom att gång på gång casta vita skådespelare i roller där rasifierade borde varit självskrivna ( bra exempel är Exodus samt nu senast att Joseph Fiennes ska spela Michael Jackson.

Ofta är det här argumentet:“Vi plockade den som var bäst utan hänsyn till färg” brukar dyka upp. 

Jag förstår det argumentet.
Men genom att plocka fram det som ett argument till varför man inte tillsätter rasifierade i roller som rätteligen borde spelas av rasifierade så förminskar man och förnekar man den rasistiska struktur som funnits och fortfarande finns. Man blundar för det faktum att det har varit svårare och är svårare för färgade skådespelare att göra sig ett namn i filmvärlden och man täcker effektivt för det faktum att det är filmbranschens fel.

För de rasifierade skådespelarna finns där och de är många. Men om de tvingas klättra över fyra extra murar för att kunna få en roll så deltar de inte på samma villkor som sina vita kollegor.

Det är inte svårare än så.
Det befästs ytterligare genom det som Oscars galan gjort under flera år, nämligen att konsekvent misslyckas med att nominera en enda rasifierad person till priserna. Filmerna där rasifierade gör, deltar i och regisserar hyllas men prisas inte.Signalerna som skickas ut är att de filmerna inte tillräckligt är fina för att nomineras. Att de är bra men passar inte på finare galor.
Det är en rätt nedslående signal och något som verkligen symboliserar klyftorna i filmindustrin. Ett annat argument som Natalia gjorde mig uppmärksam på är okändhetsfaktorn. Det är ett argument som brukar dyka upp mot att casta fler rasifierade skådespelare : "Vi vill inte casta en okänd svart skådespelare, ingen vet vem han/hon är! För riskabelt!"
Detta grundar sig i en syn att producenter och filmbolag kräver att en film ska flankeras av kända namn för att våga satsa på en film, som t ex var det som skedde i just Exodus och nu närmast Gods of Egypt (en film om egyptiska gudar där alla huvudrollerna utom en är vita). Men det håller inte för filmindustrin har inga problem alls med att plocka in nya vita skådespelare till huvudroller och satsa friskt på dessa i storfilmer.
Det handlar återigen om att man inte tror lika mycket på rasifierade skådespelare och det leder till att rasifierade inte i lika hög grad blir kändisar med stjärnstatus - de får aldrig chansen. Detta synsätt är ännu ett tecken på hur stagnerad filmindustrin är och hur ängslig den är för att våga sig på nya grepp. Det som filmindustrin och producenterna måste inse är att tiderna har förändrats. Att casta en rasifierad skådespelare i en huvudroll var något som på 50-talet gav upphov till ramaskrin men det är inte längre är en politisk känslig fråga. Det går inte att luta sig mot okändhetsargumentet när det handlar om feghet och rädsla.

Vad blir effekten av att rasifierade skådespelare inte lyfts fram och castas?

Den största effekten för mig personligen stavas brist på förebilder. Jag kunde identifiera mig med andra kvinnor i egenskap av kvinna men inte i egenskap av rasifierad.

Det fanns under min uppväxt få rasifierade skådespelare och de som fanns i mainstreamfilmerna spelade alltid karaktärer som dog tre minuter in i filmen.
De spelade ofta oviktiga roller eller skurkar vilket ledde till att synen på att rasifierade är skurkar befästs (för jo, folk är så korkade att de tror vad de ser på film).

Det är en stereotyp och farlig bild som bidrar till att rasifierade får ännu svårare att ta sig ur strukturer där de betraktas som mindre värda.
För mig som liten och för mig som vuxen är det viktigt att ha förebilder som jag kan identifiera mig med och känna en samhörighet med. Idag är det bättre men fortfarande inte tillräckligt bra. Det hör fortfarande inte till normen att se rasifierade skådespelare få i huvudroller i filmer, det är fortfarande ovanligt att ha med mer än en eller max två rasifierade i filmer.

Det är viktigt att filmvärlden och stora galor som Oscarsgalan tänker och agerar mer medvetet kring representation.

För en helvit skådespelartrupp i en film där man lätt hade kunnat ha med rasifierade bidrar till ytterligare osynliggörande av rasifierade, inte bara i filmvärlden utan också i den vanliga världen.
De stjärnor vi ser på filmduken är personer som ses upp till, som beundras och som man vill vara.

En Oscarsgala där alla nominerade är helvita signalerar tydligt att vithetsnomen fortfarande är väldigt stark.

Så länge som de stjärnorna som lyfts fram och hyllas är helvita och rasifierade skådespelare konsekvent får slå sig fram på ojämna villkor, så bidrar det till att upprätthålla en struktur av rasism, diskriminering och ojämställdhet.

Vithetsnormen och att sticka ut

Jag tänkte att vi skulle prata lite om vithetsnormen. Inte bara för att det är en viktig fråga för mig utan för att det är fascinerande hur lite det talas om en så viktig sak som ändå inverkar på strukturerna i vårt samhälle, både i Sverige och i världen i stort.

Vad är då vithetsnormen och vad innebär den?

Kort sagt så innebär vithetsnormen att det vita är normen i ett samhälles kultur.

Att det som anses normalt och som standard är vit hud och ett typiskt vitt utseende. Vithetsnormen i Sverige sker på rasifierade människors bekostnad på så sätt att rasifierade har svårt att synas, höras eller på något sätt lyftas fram i ett samhälle där vithetsnormen finns.

Det blir väldigt tydligt när man tittar på tv-serier, filmer eller bara hur representationen bland modeller ser ut. Det är vita människor som lyfts fram, vita människor som står i fokus och det är det utseendet som anses åtråvärt och eftersträvansvärt.
Att vara vit är bra, att vara rasifierad är det inte.

Vithetsnorm är när Beyoncé retuscheras till ljusare hy i en sminkkampanj. 

När det gäller rasismen har vithetsnormen en stort påverkan och det tror jag ingen blir överraskad av att höra. Det som anses annorlunda blir skrämmande och i det här fallet handlar det om att allt som inte är vit hud anses som främmande.
Det är okej att tycka illa om rasifierade för de är inte som alla andra och det är något man baserar enbart på att de inte följer vithetsnormen.

Vilket på sikt gör att rasifierade blir måltavlor för både fysisk och verbal rasism och genom att inte lyfta problematiken med vithetsnormen så tillåts detta fortsätta.

För mig personligen som rasifierad så innebär vithetsnormen först och främst att jag sticker ut. Det märktes då jag växte upp eftersom det bara var jag och min bror som var rasifierade i hela området. Jag tänkte inte mycket över det när jag var liten men det är klart att jag påverkades.
När jag fick frågan om vem av mina killkompisar jag ville gifta mig med, min blonda dagiskamrat eller min rasifierade kompis, så svarade jag den blonda trots att jag gillade min rasifierade kompis mer. Men jag ville inte att mina barn skulle vara mörka, jag ville att de skulle vara blonda som alla andra barn.

Jag var sex år gammal.

I tonåren och i vuxen ålder så blev det mer vanligt att jag bemöttes annorlunda, antingen nedvärderande eller som någon slags exotisk varelse som man var tvungen att tala engelska med (utan att ta hänsyn till att jag talar svenska).,

Jag tror att sättet jag hanterade det på var rätt vanligt för en tonåring.

Jag lade mig an på att tala extra tydligt. Jag försökte att vara så svensk det bara gick i form av kläder och uttryck. Jag var extra artig och väluppfostrad när jag var ute och hade att göra med människor.
Kort sagt, jag försökte smälta in och jag gjorde allt för att inte bli sedd som en representant för alla asiater. Jag slutade med det efter ett tag eftersom jag insåg att jag inte kunde göra något åt hur jag såg ut men det tog några år och ibland kommer det tillbaka.

En annan sak vithetsnormen innebär för mig är ensamhet i viktiga frågor.
det verkligen blivit påtagligt vad vithetsnormen innebär för mig, förutom att sticka ut.
Att umgås i en bekantskapskrets där typ 99% är vita gör att mina problem med rasism och utanförskap blir både väldigt ovana och tyvärr också ibland obekväma frågor att ta upp.
Mina vänner är bra människor med hög medvetenhet och många av dem är riktigt bra när det gäller att vara antirasister och att backa upp mig när det gäller detta med att ifrågasätta vithetsnormen. Men många är tyvärr också väldigt dåliga på det och jag märker att det ofta blir en slags kränkt ton när jag vill lyfta detta med vithetsnormen och hur det i diskussioner går att handla om rasifierades situation till att handla om vita och deras situation samt hur jobbigt det är att jämt höra om orättvisor.

Det gör mig otroligt trött.

För det är inte så svårt att se att vårt samhälle styrs av en vithetsnorm. Det handlar om vardagsproblemen som att jag aldrig kunde hitta foundation i min hudton till att rasifierade personer som tar plats i media och i politiken fortfarande är en sällsynthet.
Det handlar om att synen på att det som vita gör är bättre än det som rasifierade gör och att det anordnar mångfaldsevent för att diskutera det problematiska i vithetsnormen utan att en enda rasifierad är inbjuden.

Det handlar om att vita “återupptäcker” rasismen så fort det händer något i media och helt glömmer att vissa av oss lever med rasismen varje dag.
Det handlar om att vita är så snabba i att fördöma rasism när det handlar om kängor och knogjärn men mindre pigga på att ändra sitt eget nedsättande språk när det gäller att tala om andra kulturer, om de andra, om de som inte är vita.

Det handlar om att vita mer än gärna approprierar delar ur rasifierade kulturer utan att ta någon hänsyn till huruvida det är 1) sårande eller kränkande 2) en nidbild som sprids 3) eller om det bidrar till att ytterligare förstärka fördomar som redan finns om gruppen som approprieras.
Det handlar om att vita som gör detta betraktas som coola och hippa medans rasifierade som har samma hårstil blir sedda som…. ja ni gissade rätt. Udda, skumma och inte en del av vithetsnormen.

Detta är vithetsnorm i ett nötskal och att blunda för att denna struktur existerar (för det gör den i allra högsta grad) är att verkligen ta på sig ögonbindel och leva i en trygghetsbubbla.
För det är klart att jag förstår att man inte alltid vill låtsas om eller hantera saker som är jobbiga, särskilt inte när det innebär att man som vit måste analysera sig själv och sin egen situation i samhället.
Men vi måste kunna prata om obekväma ämnen och vi måste kunna ge minoriteter en röst.
Jag vill att vi pratar mer om vithetsnorm och det jag främst vill är att se fler vita om arbetar för att det ska bli bättre.

Inte genom att tala OM problemet utan att våga tala MED oss som är rasifierade och framför allt att kunna lyssna utan att det vrids till att handla om vitas situation hela tiden.
För det handlar inte om att vi som är rasifierade ska känns oss tvingade att ändra oss för att passa in. Det handlar om att ifrågasätta och bryta ned en norm som är skadlig och som bara skapar murar.