Dagens Pusheen!

Efter ett uppehåll på TVÅ veckor är nu äntligen #pusheenonsdag tillbaka! Det var liiite svårt att hitta vettiga pusheenbilder på semestern, jag hade lite annat för mig och sedan var uppkopplingen inte den bästa.

Jag och Svart har inlett Soupvember där vi ska prova nya soppor hela november. Omnomnom. Jag ska även försöka ta upp min träning igen (alltså, om jag fick en spänn för varje gång jag bestämt mig för att träna skulle jag vara miljardär) och Svart har lovat att han ska springa med mig. Det börjar bli lite knäckande att bli andfådd efter en uppförsbacke.

Så beware, nu ska det springas i ösregn, frosthalka och snömodd..... Vänta nu, varför var det här en bra idé igen?

Pengar till ett barnhem

Jag har varit iväg till Sri Lanka nu i tio dagar. Första riktiga semestern (där jag inte åker för affärer eller så) på nästan två år. Det var sjukt jädra härligt och välbehövligt. För att inte tala om att det var otroligt härligt att komma tillbaka till Sri Lanka igen, jag har inte varit där sedan 2009 om jag räknar med.
Svart åkte också med vilket betydde massor, både för honom och för mig. Det betydde mycket att han fick se den plats där jag är född.

Eftersom det var så lång tid sedan jag var där så bestämde jag mig för att se om det inte gick att samla in pengar till det klostret där min lillebror och jag är adopterade ifrån. Inte bara för att det är en viktig plats för oss både men för att de desperat behöver pengar. Nunnorna där driver fortfarande ett barnhem men även ett äldreboende, ett hem för kvinnor som hamnat fel i livet och lite annat hjälpverksamhet förutom själva kyrkoverksamheten då.
Det är som ni märker en stor verksamhet och den drivs på välgörenhet, donationer och ett minimalt bidrag från staten (och när jag säger minimalt är det cirka 3 kronor per dag och barn)

Eftersom det går sådär med att föra över pengar till Sri Lanka så skickar jag aldrig pengar, risken att det försvinner eller hamnar i mellanhänder är alltför stor. Så jag har tagit för vana att skänka en slant varje gång jag är nere och min pappa gör samma sak när han är där. Men nu ville jag göra mer.

Så jag pratade med min lillebror och vi startade ett privat facebook-event för våra vänner där vi berättade om klostret och att om man ville skänka en slant var det sjukt välkommet.
För att vara ärlig så trodde jag inte att folk skulle skänka så värst mycket, på sin höjd hoppades jag väl på en tusenlapp eller två totalt.

Jag hade fel.

Där nere på Sri Lanka kunde jag och min lillebror lämna fram över 28.000 svenska kronor till klostret.
För de pengarna kommer de kunna börja renovera en byggnad som används som hem för mammor och nyfödda barn, där ingår bland annat sätta in glasfönster och börja höja taket.

Jag är på allvar rörd och glad över hur mycket pengar som skänkts och hur mycket engagemang en liten privatinsamling kan skapa. Det gav mer pengar till klostret än vad jag någonsin kunde drömma om.
Det ger mig en stor dos framtidshopp om människors goda vilja och planen nu är att se om det går att skapa något mer långsiktigt av detta tills nästa gång jag åker ned.
Men just nu vill jag bara säga tack.
Alla ni som skänkt pengar, ni som har skänkt av vad ni har till de som inte har något.
Ni är fantastiska.

Kära vita vänner,sluta vara så jädra passiva när det gäller rasism

Det har varit så mycket tankar i mitt huvud senaste veckorna. Ända sedan den första branden mot ett asylboendet. Sedan har det bara fortsatt, det har urartat och idag så står jag här och är så arg och trött att det känns som att jag ska svimma.

Vi har Trollhättan där polisen bekräftat att det var att det var hatbrott med rasistiska motiv som låg bakom morden på skolan.

Hatbrott med rasisiska motiv.

Om jag är rädd? Klart som fan att jag är rädd, så rädd att munnen torkar ut och fingrarna tappar all känsel.

Jag är van vid rassetroll för jag har valt att ge mig ut i debatten. Jag får höra att jag får skylla mig själv och kanske är det sant. Jag skriver, jag skriker och jag ifrågasätter för jag vägrar låta rasismen stå oemotsagd.

Men det som händer nu är på en annan nivå. De asylboenden som bränns ned, de pekades ut för att det var människor som flydde från krig som kom dit.

Barnen och lärarassistenten i Trollhättan hade inte gjort det valet. De valdes ut och dödades för sin hudfärgs skull.

Det skrämmer mig mer än något. 

Ja rasismen i samhället ökar men jag vill att ni ska fatta vad det innebär. Rasism är en aggressiv handling, vare sig den tar sig form i våld eller i verbala påhopp och kort sagt innebär det för den som drabbas att ens existens ifrågasätts i grunden. 

Att man inte är värd att finnas här och att man inte förtjänar att leva.

Jag vill att ni har med er detta när ni läser vidare.

Och det som gör mig helt rasande är att jag ser hur många av er, mina vita vänner, är helt chockade och förvånade över det som händer.

Hur FAN kan ni vara det? Jag har stått och skrikit om detta i  flera år och det har många andra gjort med.

Det gör mig så arg att veta att det kommer göras en tyst minut, en manifestation och sen så går många av er tillbaka till ert vanliga liv där ni kan välja att se eller inte se rasismen.

Det valet har inte jag Det valet har ingen av oss som står med vår icke-vita hudfärg som en levande måltavla för hatet varje dag, varje minut.

Jag orkar inte med denna passivitet som kommer följa och jag orkar på allvar inte med att stå ensam och igen och igen be om stöd och hjälp när det kommer till kampen mot rasism. För det är så det känns konstant. jag och mina rasifierade vänner skriker och påpekar om rasism i vardagen. jag har ett fåtal vita vänner som är grymt bra på detta med att stötta och föra kampen mot rasism i vardagen. Men det stora flertalet av mina vita vänner är tysta.

Så nu tänker jag kräva att ni, alla mina vita vänner, engagerar er mot rasism i vardagen, listan nedan är ett minimum.

*Säg ifrån mot rasistiska ord och uttryck som används, på jobbet, på fritiden, i familjen. Bara gör det.

*Ta debatten överallt. Säg ifrån när du ser någon av dina vänner dela rasistiska länkar på nätet. Ifrågasätt, förklara det felaktiga i det. Väck nya tankar.

*Stötta upp dina rasifierade vänner och låt oss inte stå själva. VISA att ni finns där.

*Nedvärdera inte rasifierade vänners upplevelser. Förminska oss inte till något jobbigt och obekvämt. Det är fan i mig inte jobbigt för dig för du drabbas inte.

Om ni, mina vita vänner,  inte kan göra detta som ett minimum, då medverkar ni till att rasismen i Sverige sprids och fortsätter få fritt spelrum genom att tillhöra den tysta massan. Var inte tyst mellan demonstrationerna. Våga göra skillnad. Den behövs.

Ni har ett val. 

Det har inte jag, det hade inte de som dog i Trollhättan.

Gästinlägg: Det är ingen komplimang när du kallar mig guling

Detta är speciellt för det är det första gästinläggen någonsin på bloggen! Det är skrivet av en vän sedan många år till mig och jag visste inte när jag bad henne skriva hur jädra stark hennes berättelse skulle vara.

---------

När jag var liten, så var jag ute och gick med mamma nere i centrum och såg då en annan person med asiatisk härkomst. Min första spontana reaktion var att säga ”Mamma! Hon ser ju ut som Linda!

Linda, det är min tre år äldre syster, som är precis som jag är adopterad från Korea.

Detta var före stämpeln hade satt sig på mig ordentligt med uttryck som jävla invandrare, guling,tjing-tjong, svartskalle, blattefitta, thaihora och många fler ord som gör så otroligt ont att höra.

Men vid denna tiden hade jag ännu sluppit dem.

De första som jag fick slåss med – bland annat på grund av mitt ursprung - var två pojkar. Det var Jimmy med sina fula tänder och glosögon och Bengt med korsbettet.

Det var lera ute och de båda brottade ned mig i värsta geggan, satte sig på mig och - för att förnedra mig ännu mer -smetande in geggan i ansiktet på mig och talade om att jag var mindre värd på grund av min etnicitet och de ville att jag skulle åka hem.

Hem. Det var det enda stället som jag ville till då.


Det var första gången jag fick höra orden tjapanes och jävla guling till och om mig.

Tiden när detta utspelades var när människor flydde för sina liv undan det hemska krig i Vietnam. 
I samma veva dök de numera vanliga traditionella kränkande tillmälena upp i mitt liv för att stanna.

Skillnaden mellan då och nu är bland annat att jag idag vågar stå upp och är också tryggare i mig själv, i alla fall när det gäller vardagsrasism, även om orden gör lika ont idag, drygt 30 år senare.

En skillnad till är att jag aldrig mer kommer att få huvudet nedtryckt i en toalett av 4 stycken pojkar och den 5:e spolade. Det var Jimmy.

Samma jävla Jimmy som gned in mitt ansikte med lera några år tidigare när jag hade min gröna

overall och min vita fina luddiga mössa.

De kränkande orden efter det blev fler och de blev värre och grövre.

Ord.

Ord som sårar och äter upp mig. Det självförtroendet som jag bygger upp  kan så många gånger raseras av ett enda ord.

För ett tag sedan råkade jag hamna i en diskussion om kinapuffar. Bråket handlade om huruvida det var kränkande att tillverkaren hade tagit bort det mycket stereotypa knallgula asiatiska ansiktet från förpackningen och endast låtit rishatten vara kvar.

Ett argument som dök upp så var bland annat:

”Det är ju förjävligt! Vi får inte ens ha kvar kinesen på kinapuffarna. Jävla pk Sverige!!

Plus en lång monolog huruvida en ska få använda n-ordet och inte säga och skriva chokladboll.

Personligen har jag inte haft något problem med att det har varit ett glatt tecknat ansikte med rishatt på kinapuffspåsen , men jag har fått för mig att tillverkarna ville vara lite förutseende om det nu skulle bli bråk.

Saken är den att jag möter väldigt många människor som öppnar munnen innan de tänker och inte inser hur korkade och okänsliga deras frågor är.

Kanske gör de det för att skapa kontakt, ha något att prata om (istället för vädret) eller också kan det vara ett otroligt tragiskt och patetiskt sätt att ragga.

“Jag kan inte se nån skillnad mellan kineser och japaner!”

Nähä. Jag ser inte någon större skillnad mellan tyskar och norrmän heller.

“Jag har ätit kimchi. Det är skitstarkt.”

Jaha.

Detta drabbar mig hela tiden och dialogen nedan är ett typexempel (med vissa variationer).

Person X:  Var kommer du ifrån?

Jag: Jag kommer från Mjölby.

Person X:Nä asså.. Var kommer du ifrån?

Jag: Från Mjölby, som jag just redan sagt.

Person X: Meh, faan! Det syns ju att du inte är härifrån! Förresten så pratar du jättebra svenska!

Jag: Syns det så väl att jag är från Mjölby? Ja, jag tycker att jag har en bra utvecklat vokabulär,

så tack för komplimangen.

Person X: Nä asså, hur ska jag säga det här då. Jag är absolut INTE någon rasist, men det syns att du är från ett annat land.

Jag: Jasså var det du menade? Jag blev adopterad från Korea när jag var 9 månader och jag har en adoptivsyster som är tre år äldre än jag.

Person X: Ah, Korea! Jag visste det! Nord eller syd? Kommer du ihåg något därifrån? Känner du din riktiga mamma? Är din syrra din riktiga syster? Du kan prata koreanska va? Lärde du dig äta med pinnar före du kunde äta med kniv och gaffel? Visst är svensk mat skittrist?

Jag: Jasså, (Varför frågade du då?) Gissa, vad exporteras från Nordkorea förutom information om den Store Ledaren? Hur mycket minns du från när du var en 9 månader gammal bäbis? Några klara minnen du vill dela med mig? Nej, jag talar inte koreanska och jag lärde mig faktiskt att äta med vanliga bestick före jag lärde mig att äta med pinnar. Nä, det tycker jag inte. Det är oftast otroligt gott. Självklart har jag inte hittat på min syster utan hon är fullkomligt riktig och inte någon låtsasfigur.

Person X:Varför blir du så snäsig för?

Snäsig ja.

Många som har raggat på mig upplever mig som väldigt snäsig. Men att bli raggad på enbart på grund av min etnicitet och inte för den personen som jag är, det får mig att bli väldigt trött på många människor.

“Du är ju jättestor för att vara kines, men det ska nog gå att ligga med dig iaf!”

“Alla gula tjejer är så himla söta. Du vet, japaner spelar in jättekonstiga porrfilmer.”

“Va? CosPlay:ar inte du? Varför inte? Jag vet EXAKT vad du skulle vara för en figur.

Dessutom är den kostymen lätt att få av också  *blink blink*”

“Jag har alltid velat ligga med en thailändska.”

“Du har väl också sådär gnällig engelska som alla asiater har? *Höhö*”

“Låt mig få känna på håret *Känner på min kalufs* Jag visste det! Det är som tagel! Stenhårt!”

Detta och många fler mer eller mindre vulgära saker är vanliga "komplimanger".

Det som känns ledsamt i allt detta är att det är så många som verkligen bevisar hur korttänkta de är och hur mycket fördomar som finns.

Det vi behöver fundera över, är hur vi ska verka för en förändring.

-------------

Om gästskribenten:

Jenny Häll  som skriver detta är en adopterad, medelålders, kattägande, rökandes och tedrickandes ingenjör som många gånger klurar på livets väsentligheter.

Dagens Pusheen!

I sista sekund så kommer här #pusheenonsdag!

Jag har varit nere i sommarstaden rätt mycket på sistone och så också idag och igår. Förutom awesome jobb så ger det mig även chansen att titta in på världens bästa bågskytteklubb och träna lite!

White feminism och varför det stör mig.

Så, då ska vi alltså prata lite om detta med White feminism och därmed flätar jag ihop två av mina favoritämnen, nämligen rasism och feminism. 

Vilken matchning!

Först, White feminism innebär inte att du är vit och feminist. White feminism är en feminist som utövar White feminism vilket kort sagt innebär att en i sin feminism ignorerar detta med ett intersektionellt tänk.

Jag är feminist och har turen att ha väldigt många vettiga feminister i mitt umgänge. Men jag är också hyfsat ensam i min nära vänkrets i att vara rasifierad feminist och det märks.

Jag driver mina frågor om antirasism och visst får jag stöd för dem men det som jag upplever saknas från många av mina vita vänner är insikten att 1) rasismen tar inte slut utan det måste ständigt kämpas mot och 2) att rasistiska strukturer finns överallt i vardagslivet och att dessa är något en måste sätta ned foten emot.

Kort sagt, jag upplever att det saknas udd bakom det som människor säger och att när det väl gäller så står jag där själv och hör mina feministvänner säga att detta med rasism visserligen är allvarligt men så farligt är det väl inte, jag kan väl bara ignorera eller gå därifrån? 

Samt argumentet att lite rasism är väl inte farligt och det är inte det som feminismen fokuserar på! 

Det sliter på allvar sönder mitt hjärta när jag hör detta för det pekar på att en av de viktigaste frågorna jag driver inom feminismen är något som vita feminister ser som en oviktighet och något som inte räknas in på allvar i den feministiska kampen. 

Visst, feminismen kokas ned till:

"En ser att det finns orättvisor i samhället baserat på kön och man erkänner att kvinnor har en sämre ställning. En vill aktivt arbeta för att förändra detta och se till att det blir jämställt mellan könen."

Men för mig så räcker det inte och det är en självklarhet för mig att krydda min feminism med en stor dos intersektionalitet. 

Där ingår även en starkt antirasistisk hållning, både i vardagslivet och i mina hobbys. 

Ska vi börja titta på strukturer och kvinnor så är det sjukt viktigt att vi inser att vita kvinnliga feminister har en klar maktposition över de kvinnor som rasifieras. Det är inte svårare än så. 

Så för mig som kvinna och rasifierad så kan jag inte driva min feministiska kamp utan att den i samma veva också kommer att handla om antirasism.

Något annat alternativ finns inte för mig. 

Visst förstår jag att en inte kan engagera sig i alla delar av feminismen. Att vara feminist sliter rejält på en och många väljer därför att ha ett eller två huvudfokus för sin feminism. Det är helt okej att inte orka ta vissa kamper och jag förstår det. 

Men jag har verkligen svårt för när feminister, särskilt vita, säger att intersektionalitet är svårt och sedan börjar nedvärdera och bortförklara den rasism jag upplever som mindre viktig. 

Det är åt helvete inte okej.

Jag vill inte stå och förklara gång på gång hur rasismen dels ser ut i samhället och dels hur den drabbar mig och gång på gång bemötas med något av följande argument från mina vita feministvänner: 

"Men jag upplever att rasismen inte finns i samhället" 

"Jag ser att det blir bättre, du inbillar dig nog bara" 

"Alltså, vi pratar ju om det, räcker inte det?" 

"Räcker det inte om du bara säger ifrån?"

Eller min favoritkonversation:

Feministvän:"Jag upplever att det pratas massor om antirasism"

Jag:"Ja, men jag får ju fortfarande stå och debattera själv?" 

Feministvän: Ja men jag tror verkligen att det börjar bli bättre!" 

Jag: "Nja, jag får fortfarande stå och försvara mig själv utan stöttning så nej, det är inte bättre."
Feministvän: "Tråkigt att du ser det så men jag tycker du har fel."

Låt mig slippa de här argumenten. 

Som sagt, det är helt okej om man inte orkar kämpa på alla feminismens fronter hela tiden. Men en kan som vit feminist läsa på och börja engagera sig och ta in ett annat perspektiv och inte hela tiden utgår från en vithetsnorm. 
Låt mig slippa få mina erfarenheter nedvärderade. Det är det minsta jag kan begära.

I den bästa av världar vill jag se mer aktivt stöd, jag vill se fler som vågar säga ifrån, jag vill se mer engagemang för intersektionell feminism och jag vill slippa se en ensidig White feminism.

För kom ihåg, som vit feminist så har du ett val. Du kan välja att inkludera ett intersektionellt tänk i din feminism och aktivt kämpa för att inte vara en del av White feminism. Eller så kan du välja att låta bli och gå enbart på en vithetsnorm.

Sist vill jag avsluta med den här episka videon som i princip sammanfattar väldigt bra var White feminism handlar om på ett större plan är bara mitt personliga.

Orkar du inte se videon så är detta det viktigaste i den

*White feminism ignorerar detta med intersektionalitet. 

*White feminism exkluderar erfarenheter från alla som inte är vita, cis och straighta. 

*White feminism missar att ta upp hur hat och fördomar ser ut för andra kvinnor än vita. 

*White feminism ignorerar den vithetsnorm som finns och hur den påverkar samhället."

Why We Need To Talk About White Feminism
Why we need to talk about White Feminism: "Because, sometimes, as white ladies, we just need to shut the f*** up."(via NowThis)
Posted by The Huffington Post on Monday, August 10, 2015

Dagens Pusheen!

Hejsan hösten!

Nu börjar det bli riktigt kallt ute och mina fina duntofflor har åkt fram. Bästaste grejen! I övrigt har jag påbörjar mitt projekt "Dö maljävlar DÖ!" i förråd och hobbyrum. Svart säger att angreppet alltid är mindre än vad jag tror meeen jag tar hellre det säkra före det osäkra och rensar ut och sanerar rubbet. Det är rätt skönt att städa ut och fixa i ordning. Ännu skönare att göra det i ett hem som faktiskt är ens eget!