Varför heter jag som jag heter?

Ja, varför namnet Setsuna Ceras?
Det är väl inte en överraskning för någon att jag tycker väldigt mycket om anime.Det har jag gjort ända sedan jag upptäckte Sailor Moon och jag tror att man vid det här laget kan betrakta mitt intresse som permanent.

Meioh Setsuna eller Sailor Pluto

Setsuna kommer från en av mina favoritkaraktärer från just Sailor Moon, nämligen Meioh Setsuna eller Sailor Pluto. Namnet Setsuna betyder ungefär "ett ögonblick" eller "ett tillfälle" och jag fastnade för karaktären Setsuna för hennes lugn,elegans och kraftfullhet. Sedan att hon råkade vara väktare över tiden och att hon kopplades ihop med mörker,tidsresor, rymden och lite död var sådant mitt väldigt unga tonåriga jag tyckte vad sjukt tufft.
Så det fastnade och genom åren använde jag Setsuna som mitt vanligaste internetnick.

Seras Victoria

Namnet Ceras är det lite mer krånglig historia bakom.
En annan av mina favoritmangakaraktärer kommer från serien Hellsing. Hon heter Seras Victoria och är polis/vampyr/allmänt kickass. Hellsing var en av de första animeserierna jag började se och jag fastnade för Seras Victoria för att hon var så annorlunda jämför med kvinnor i västerländska tecknade serier. Hon var stark, smart, urballad, fånig, lojal och bara... ja jag gillade henne!
Men jag gillar den alternativa stavningen av hennes namn bättre så när jag valde namn så blev det Ceras istället för Seras.
I vanliga livet så får ni kalla mig både Setsuna, Anna eller Ceras, allt beroende på vad ni känner för.

Husby och medierna i Sverige.

Nu ska jag försöka skriva om det som hänt i Husby på ett bra sätt. Inte bara för att vartenda kotte måste ha en åsikt om det, jag skriver om det för att när jag bodde i Stockholm i höstas så bodde jag just i Husby. Ett hus från tunnelbanan och precis där det nu rapporterats ha varit som värst.
Låt mig börja med att säga att jag älskade att bo i Husby. Jag kände mig aldrig otrygg där, jag älskade Husbyfestivalen, de små matbutikerna, gubbarna som satt och rökte pipa på kvällarna vid fontänen. Jag älskade det när det regnande, när det var sol och varmt, när höstlöven kom och när jag var tvungen att skotta fram bilen under en metertjockt lager av snö och fick hjälp av några snälla killar.
Husby för mig var ett bra ställe att bo på.

Jag tänker inte ens kommentera polisens insats eller stenkastningarna och bilbränderna. Jag vill inte, kan inte och tänker inte ta ställning och säga att den enda parten gjorde fel. För jag var inte där. Och rapporteringen jag fick i natt av vad som hände i Husby kom uteslutande från twitter, polisen eller vittnen som var där. Alla delaktiga parter med sin bild av vad som hände. Så jag tänker inte utifrån det ta ställning och att den ena parten hade rätt. Att fördöma är sjukt dåligt i en sådan här situation och som jag sa på twitter igår, det sista som behövs är ett svenskt Paris
Man kan vara kritisk mot polisens agerande och man kan vara kritisk mot de som bränner bilar.
Det som saknades igår var en objektiv part.
Vart var alla journalister?
Det var min fråga när jag letade igenom nätet efter tillförlitliga objektiva källor.
Sedan insåg jag att det är midnatt. På en söndagskväll och Sverige har just tagit VM-guld i hockey. De få journalister som arbetar i kväll täcker det för det är en sak de kunde planera för.
Det gör mig ledsen.
Jag är ledsen över att det saknas resurser och bemanning så att de stora medierna inte har folk att skicka ut när något oväntat händer i förorten en söndagskväll. Jag är kritisk till det men vet också hur det är. Min tanke när jag läste om Husby var att slänga mig på telefonen och ringa min förra arbetsplats..bara för att inse med telefonen i hand att de inte arbetar nu. De har gått hem.
Att hålla journalister på nattpass på stora medier kostar pengar. Pengar som ofta inte finns. Därför skär man ner, man bantar och planerar sin bevakning.
Jag är ledsen och arg över att det blivit så.
Vad hände med tredje statsmakten, vad hände med Watchmen? Igår hade det behövts journalister och tro mig, hade jag varit i Stockholm så hade jag varit i Husby snabbare än vad man kunnat säga flaskhals. Inte bara för att jag bott där. Utan för att det behövs en objektiv part som kan skriva, som kan rapportera, som kan ge en röst för att som händer. Oavsett område.
Jag är inte nöjd med mediernas insats igår natt.
Det suger att orsaken som gör att det inte finns journalister på plats en söndagskväll stavas pengar.

Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv

Det har hänt mycket i mitt liv senaste året som har fått mig att omvärdera och sätta nytt värde på många av mina vänner. Jag har sagt upp kontakten med några jag insåg gjorde mig mer illa än bra att vara med, jag har hittat nya, fantastiska vänner och kärlekar och jag har återfunnit gamla vänner som jag av en eller annan anledning tappat kontakten med. Jag har hittat nya djup och sidor hos bekanta som blivit till bra vänner. Jag är rikare nu än jag var för ett år sedan.
Samtidigt så har jag insett att väldigt många av de vänner jag hittade när jag kom till Göteborg är fruktansvärt... falska. Jag kan inte hitta ett bättre ord. Jo hycklare passar i och för sig bra in det med.
Det var en stor, fin krets med människor som känt varandra i många år och som lät mig förstå att "vi tar hand om varandra, vi ställer upp när vi mår dåligt och det är OKEJ att må dåligt bland oss. Vi tycker om varandra ändå."
Det var väl första gången jag hört det sägas öppet i en vänkrets, detta att man inte skulle smyga med att man kunde må dåligt psykiskt, ha dåliga dagar eller vara deppad utan anledning. Och jag trodde på att det var så.
Det var inte förrän jag faktiskt började må riktigt dåligt på grund av mitt dåvarande förhållande och inte längre klarade av att vara pepp, full av energi och alltid glad som jag märkte att det som de sagt var lögn. Mådde man dåligt i den vänkretsen blev man klassad som instabil och jag fick stämpeln manodepressiv, något jag naturligtvis var sist om att få veta.
När jag gjorde slut med mitt ex så kändes det som att jag blev pestsmittad. Jag var obekväm som mådde dåligt öppet, besvärlig som "sabbade" en vänkrets och blev betraktad som en bräcklig, instabil tjej. (jag har skrivit tidigare här om hur jag blev bemött när jag började prata om mitt dåliga mående)
Efter en höst i Stockholm kom jag tillbaka till Göteborg och jag har läkt en del från mitt dåliga förhållande men de hycklande människorna finns kvar. Och det gör mig ruskigt arg när människor som jag vet snackat skit om mig eller bara valt att hålla sig undan i ett till två år vill kramas och leka att allt är som vanligt.
Jag är en rätt enkel människa. Om ni inte vill umgås med mig eller tycker att jag är obekväm. Säg det och ha för katten stake att köra med raka rör. För detta hycklande gör att jag vill kräkas.

Galenskaparna och After shave 30 år

I fredags tog jag och min käre far och traskade oss iväg för att titta på föreställningen "30-årsfesten-år för år med Galenskaparna och After Shave." Det var min julklapp till pappa år 2011 men det är först nu vi kommit iväg. Egentligen skulle vi gått redan i december men i och med att pappas favorit Knut Agnred var sjuk då och inte medverkade så bokade vi om biljetterna tills maj. Och det var värt väntan. Att pappa inte har någon teaterdisciplin är väl känt, det innebär att han pratar högt och kommenterar allt som försiggår  Men det spelade ingen roll här för att stämningen var så hög, skratten var så många och man hade så kul så det gjorde ingen. Vi hade en helkväll med räkmacka i pausen, godis och dricka på plats och massa minnen.
Jag har ju länge varit en stort fan av Galenskaparna och After Shave och sett i stort sett alla deras revyer, filmer och föreställningar. Dock bara inspelat på film, det här var första gången jag såg de live. Och åhhhh vad bra de var! Helt fantastiska, så mycket självdistans, så talangfulla och så grymma på att sjunga. Humorgenier är bara förnamnet.
Och för pappa var det ännu roligare. Han har ju sett de live flera gånger och hade massor av minnen från när han var ung och satt och såg "Grisen i Säcken" för första gången.
Jag var extra lycklig för de spelade upp många av mina favoritnummer och jag kunde nästan vartenda sång precis som pappa. Vi skrålade med rätt bra båda två, jag tror inte jag hade mycket till teaterdisciplin den kvällen heller nu när jag tänker efter.
Men magiskt var det!

Den nommiga räkmackan vi åt i pausen. Störst!

#patriarkatetlurademigsombarn

På twitter trendar just nu hashtaggen #patriarkatetlurademigsombarn som startades av smarta Fulskratt .
Jag letade i mitt minne och behövde tyvärr inte leta så länge innan jag hittade exempel på saker som patriarkatet lurade i mig som barn. Saker jag inte reflekterade över eller ifrågasatte utan bara godtog som sanning och lag. Hit hör framför allt bilden hur en kille eller tjej förväntas bete sig.
För min del så kom det inte så mycket från mina föräldrar som var underbara och uppmuntrade mig till styrka, att jag skulle göra vad jag ville och att jag kunde bli precis vad jag ville. Utan det kom främst från andra vuxna runtomkring. De som hade åsikter på hur jag borde vara och bete mig för att... tja vara en bra flicka. En duktig flicka.
Här nedan är lite exempel från min egen twitterfeed:

Detta är bara de exempel jag skrev på twitter, jag har väldigt många fler på lager. 

Jag kan nog inte hitta ord för att beskriva hur briljant den är. Det som gjorde mig mest glad var att både killar och tjejer hakade på och skrev hur patriarkatets värderingar lurat dem som barn och präglat dem. Patriarkatet är inte något som bara påverkar kvinnor, det påverkar oss alla, särskilt barn.

Idag är det lätt för mig att borsta bort och faktiskt skita i hur andra tycker jag ska vara. Det är inte deras ensak och jag är kickass som jag är.
När man är barn så är det en annan sak, man är lättpåverkad, suger åt sin kunskap och information som en svamp och får man höra tillräckligt många gånger att man förväntas vara på ett visst sätt så är det klart att det sätter sig. Resultat: Man börjar bete sig så och trycker ner sig själv.

 Det är så synd för det är först nu när jag är vuxen som jag kan förstå vilken skada detta faktiskt gjorde, alla dessa välmenande vuxna och detta samhälle med sin åsikt om hur man måste vara som barn. 

Hur gärna jag än vill så kan jag inte åka tillbaka i tiden, krama om mitt åttaåriga ja och säga:
"Du, det är okej att vara till besvär, det är okej att skrika och slå tillbaka på de som mobbar dig. Det är okej att du vill leka med turtles och det är klart att du kan vara Michelangelo när ni leker, du behöver inte vara April som alltid måste bli räddad. Säg det, säg emot och be aldrig mer om ursäkt för vem du är!"

Ja, hade jag haft en tidsmaskin eller varit Doctor Who hade jag gjort det men tyvärr. Däremot så kan jag faktiskt se till att det patriarkatiska samhälle vi lever i idag,dess normer och idéer försvinner så att mina framtida barn slipper höra skiten.

Magisteruppsats!

Det var ruskigt länge sedan jag bloggade nu. Orsaken till det stavas magisteruppsats. Eller exjobb, Välj vilket ni vill men krävande är det.
Jag tillbringar dagarna pluggande hemma och på kvällarna har jag försökt att ha någon form av socialt liv eller i alla fall kramar och middag med Svart.
Men nu är det slut med det med. En vecka kvar tills första deadlinen och en månad kvar till inlämning. Mitt liv får än en gång läggs på hold och jag får bosätta mig på skolan.
Det här ska gå!

Bechdeltestet och Studio Ghibli

Jag vet inte om det bara är jag men det har dykt upp väldigt mycket blogginlägg, texter och twitters om Bechedel-testet och vilka filmer som klarar det eller ej.
Hurra hurra säger jag och bestämde mig för att haka på tåget och Bechedeltesta några av mina favoritfilmer, nämligen studio Ghiblis filmer.


En snabbgenomgång för er som inte vet vad Bechedeltestet är. Det är ett rätt enkelt test som går ut på att film ska klara följande tre saker:
1) Den ska ha minst namngivna två kvinnliga karaktärer
2) Kvinnorna ska ha en konversation med varandra
3)Konversationen de har ska inte handla om en man.


Det är ett rätt simpelt och bra test för att testa jämnställdheten i filmer och man tycker att fler filmer borde klara det. Men icke, det är förvånandsvärt många filmer som inte klarar av testet även fast de kan vara hur ba som helst i övrigt. Lite synd.
Över till det jag tänkte prata om, nämligen att testa vilka av Studio Ghiblis filmer som klarar Bechdel-testet. Jag tar bara de filmer jag har sett och jag vet att det är två eller tre jag missat att se (skäms på mig) och jag skriver ur minnet.
Jag börjar i ordning med den äldsta först och den nyaste sist, here we go!

Nausicaä of the Valley of the wind

GODKÄND!

Vi har flera kvinnliga karaktärer med som är namngivna, de talar med varandra och om något helt annat än män.

Castle in the sky

GODKÄND!

Det finns bara två namngivna kvinnor men de talar med varandra och det rör inte män.

My neigbor Totoro

GODKÄND!

Igen, det finns bara två namngivna kvinnor men de pratar å andra sidan ruskigt mycket med varandra. Som syskon tenderar att göra.
Nej vänta jag glömde, det finns flera namngivna kvinnor. Mycket bra!


Kiki´s delivery service

GODKÄND!


Pom Poko.

ICKE GODKÄND!

Jädra tvättbjörnar... Tur att de har stora pungar så man ser skillnad. Men den här var klurig och jag vet inte om jag minns helt rätt men den klarar inte testet då ingen av de kvinnliga tvättbjörnarna talar med varandra.
Men som sagt, inte helt säker, får se om den och dubbelkolla!


Whisper of the heart

GODKÄND!

Flera kvinnor som talar med varandra om helt andra saker än män.


Princess Mononoke

GODKÄND!

Ja gudars vad den här blir godkänd. Det finns många namngivna kvinnor i filmen och de har bra med konversationer ihop som inte rör män. Jag är imponerad.

Spirited away

GODKÄND!

Gott om namngivna kvinnor som talar med varandra om annat än män!

The cat returns

GODKÄND!

Här var jag tvungen att tänka efter rejält men jo den klarar faktiskt testet! Två namngivna kvinnor/katter talar med varandra om annat än män. Woho!


Howl´s moving castle

GODKÄND!

Ja den klarar sig också med bravur! Överlag är det väldigt många namngivna kvinnor i den här historien som är bra karaktärer.

Tales from Earthsea

GODKÄND!

Här fick jag tänka efter ett tag innan jag slog mig lite grann i huvudet över hur dum jag var. Klart den här klarar testet. Två namngivna kvinnor har en bra och rätt lång konversation utan att tala om män. Bra där


Ponyo on a cliff by the sea

SJUKT TVEKSAM MEN GODKÄND

Ouch. Svårt igen. Jag mindes att det fanns många bra, starka kvinnor men jag kunde först inte minnas om de pratade om något annat än män. Eller om de pratade med varandra. Jag var faktiskt tvungen att se om filmen för att vara säker. och ja, det förekommer konversationer mellan namngivna kvinnliga karaktärer. Men jag är fortfarande lite tveksam. Man får i och för sig se två kvinnor stå och prata om något som man vet är sjukt viktigt för plotten men man hör inte vad de säger. Så jag vet inte heller om de nämner en man där, bara att det är viktigt.
Så godkänd men tveksam.


The borrower Arietty

GODKÄND!

Mest kvinnor i den här filmen och de är duktiga på att prata med varandra om annat än män. Hurra!



Så summan av kardemumman är att Studio Ghibli för det första är duktiga på att ha bra,starka kvinnor i sina filmer. Vilket vem som helst som sett Ghiblis filmer kan räkna ut med näsan.
Det andra är att de är duktiga på att låta sina kvinnliga karaktärer interagera MED varandra och inte bara fungera som ett bihang eller kärleksintresse till de manliga karaktärerna.
Så heja heja! Fler filmstudios borde slänga ett öga på Ghiblis filmskapande och karaktärer och ta inspiration!