Rasismen i siffror för mig

Rasismen i Sverige ökar.

Jag vill att ni ska förstå att när jag säger det så märks det inte bara som en siffra på ett papper.

Det märks i hur människor beter sig mot rasifierade och hur jävla illa det är.
Det märks i hur gränserna för hur människor ska bete sig mot varandra hela tiden flyttas fram.

Jag märker av detta hela tiden. 

Några siffror över hur det har varit för mig sedan året börjat:

• Antalet gånger jag får höra från random person att jag borde åka hem till mitt land: Ca 2 gånger i veckan.
• Antalet gånger random person sagt att SD ska fixa sådana som mig: 5 gånger.
• Antalet gånger random äldre personer rakt ut säger att det var bättre innan sådana som jag kom till Sverige: Minst 20 gånger.
• Antalet gånger random person slänger ur sig rasistiska skällsord till mig: Minst 30 gånger 
• Antalet gånger folk spottat vid mina fötter och sagt svordom/skällsord/något otrevligt: 5 gånger.

Så här ser min vardag ut. Den nöter ned mig och mitt enda skydd är mina hörlurar så jag inte hör vad folk säger, snabba fötter och min egen tro på mig själv.För det är aldrig någon som säger till när detta händer.Eller jo, andra rasifierade jag inte känner klappar ibland på mig. En sa att "De förstår inte för de vill inte".
En annan sa "Vi måste hålla ihop."Rasismen i Sverige märks på hur jag och andra rasifierade tyr oss till varandra för stöd. Vi känner inte varandra alls.
Jag känner inte någon av de som stöttat mig när jag blivit kallad rasistiska skällsord. Jag känner inte mannen jag klappade på i förra veckan efter att han blivit utskälld för att han frågade på engelska och inte på svenska.

Men de förstår mig. Jag förstår dem. Vi vet hur det är.

Jag önskar så att alla kunde förstå att när det sägs att rasismen i Sverige ökar så är det vi som drabbas. Vi drabbas så jädra hårt och vi går sönder.

För 15 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en enkel tur i kollektivtrafiken skulle bli som att löpa gatlopp. Det fanns inte på kartan att någon skulle vilja spotta på mig enbart för min hudfärgs skull.
Men det är verkligheten nu.

Jag ville aldrig tro att rasismen kunde växa så här

Den nöter ned en lite i taget och jag vill knappt ens tänka på hur det blir till hösten.

Jag hatar när jag får höra att jag läser in för mycket i detta och att jag inte borde bry mig.
Hur kan jag inte läsa in saker i detta?
Hur kan jag inte bry mig?
Det är klart som fan jag bryr mig när det handlar om mitt och andras liv.
Att säga att vi ska gömma våra känslor är att spela rasismen rakt i händerna.
Jag är livrädd och det är garanterat andra rasifierade också. Men våra liv måste fortsätta pågå i detta för vi har jobb, skola, familjer och fritid.
Vi måste hantera tusen kommentarer och det stöd vi får är noll.
Det är inte för känslosamt att bli arg. Det är mänskligt och som jag ser det nu är det just medmänsklighet och empati vi behöver mer av och mindre av ett samhälle som vänder bort blicken för det som sker just nu.

En ökning av rasismen handlar inte om yttrandefrihet och rätten att vara nazist på öppen gata.

Det handlar om våra liv, mitt liv och andra rasifierades.

Försök komma ihåg detta och agera utöver detta. Förminska oss inte och vänd inte bort blicken. Stötta oss, protestera och framförallt - var inte tysta.

Mer läsning på temat:

• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Nordsken 2018 och hur ett riktigt bra konvent ska göras

Kristi himmelsfärd rullade in och för mig innebar det en tur upp till Skellefteå och konventet Nordsken.

Och som jag längtat efter detta! Ända sedan förra året då jag med dåvarande förbundsstyrelsen besökte konventet så har jag velat åka dit.
Jag sade till mig själv att oavsett om jag var i Sverok eller inte så skulle jag åka upp och vara med.
Nu blev det så bra att jag kunde åka i min roll som ordförande i Sverok och därmed hinna med dubbelt så mycket roliga saker!

Så varför var jag så pepp på Nordsken?

Det korta svaret är för att jag aldrig sett ett så episkt konvent.

Det långa svaret är att Nordsken är ett konvent som är det kanske mest välorganiserade konventet jag besökt och som lyckas med att vara ett multikonvent där brädspel, E-sport, LAN, tv-spel, fantastisk, cosplay, rollspel, figurspel, kortspel, lajv och även konst samlas under ett tak på ett otroligt smidigt och sömlöst sätt.
Ja ni hör ju.
Det finns något för alla och det finns något för alla åldrar, mängden aktiviteter som ordnas är förbluffande stor och det gör att det är är enorm spridning på åldrar och vad en kan hitta på.

Det är många konvent som siktar på att vara multikonvent men Nordsken lyckas verkligen.

De lyckas också med att vara ett konvent som erbjuder en arena för både de som vill spela och bli underhållna och även för branschfolk.
Och att få dessa två grupper att 1) samsas på ett konvent 2) ge tillräckligt med fokus på båda och 3) lyfta bra båda verksamheterna är en konst i sig.
Men Nordsken lyckas.

Och sist men inte minst, ja Nordsken arrangeras såklart av en Sverokförening, nämligen Nordskens Vänner!

Jag åkte upp som ordförande för Sverok som sagt och mina dagar var fyllda av jobb. Jag och Sanna (som är regional föreningskonsulent, RFK, för Sverok Västerbotten och även samordnare för alla Sveroks RFK:s) tillbringade onsdagskvällen med att bygga världens snyggaste Sverokmonter i Expodelen (där alla utställare höll till).

Snyggast monter! Mest rollups! 

På torsdagen drog konventet igång och i Sveroks monter var det nästan jämt fullt upp då vi pratade med föräldrar, unga, spelintresserade samt att det gick att prova på spelet Octodad hos oss.
Bäst och mest förvirrat spel!

Två timmar in på konventet!

På fredagen var det stora paneldagen för mig enligt följande:

12.00: Moderator för panelsamtalet Framtidens underhållning. (Kreativa scenen)

Deltagare var Sara Bergmark Elfgren, Mats Söderlund, Ted Kjellson och Fredrik Malmberg. 

15.30: Samtal om Spelhobbyn ur ett feministiskt perspektiv med bästa Åsa Roos. (Stora scen)
Jag tror detta samtalet blev filmat så jag kommer förmodligen lägga upp det senare här på bloggen.

17.00: Samtal ihop med Karl Ytterberg om Lajv då och nu. Moderator Linn-Marie Edlund ( Äventyrsscenen)

Däremellan stod jag i Sveroks monter så jag sprang runt en del men oj vad roligt det var! Panelsamtalet om Framtidens underhållning var särskilt roligt eftersom det flöt på så bra i samtalet mellan deltagarna. De var otroligt duktiga i sitt samtal och på att väva in varandra. En fröjd att moderera plus att jag kände mig lite stolt över att jag gjorde ett bra jobb!

Skogspromenader, svampplockning och stalking! Dagens första panelsamtal avklarat! Jag fick äran att moderera det här fina gänget som pratade om Framtidens underhållning <3 #sverok #viärsverok #nordsken

Ett inlägg delat av Anna Erlandsson (@setsunaceras) 11 Maj 2018 kl. 4:25 PDT

Samtalet mellan mig och Åsa var som väntat otroligt kul och bra. Vi har så mycket att säga att en halvtimme blev lite kort, vi hann inte ens med en frågestund.

Sista panelsamtalet om Lajv då och Nu var väldigt intressant, det är kul att reflektera över hur mycket hobbyn utvecklats sedan jag började lajva 2003!

Mellan panelsamtal och Sveroks monter så pratade jag. Oj vad jag pratade med besökare om Sverok, spelkultur och varför spelandet är det bästa i hela världen. Jag highfiveade robotar och cosplayare och demonstrerade Octodad och dansade bläckfiskdansen för barn (träffar ni på mig, be mig om en uppvisning!)

KOLLA ROBOTAR! Eller ja, en i alla fall :D

Jag fick en jättefin kärleksförklaring till mig och flera andra episka kvinnor i spelSverige sent på natten och den var så fin att jag blev tårögd
Jag pratade litteratur och skrivande med jättetrevliga författare och hur spelkulturen har utvecklats under åren och varför fantastik är viktigt.
Det blev assena nattsamtal om varför Sverok är ett förbund och inte ett företag och det blev morgonpromenader ihop med Sanna från hotellet talandes om livet och föreningsdemokrati.

Jag lobbade för varför Sverok idag kanske mer är ett spelkulturförbund än ett spelhobbyförbund i Allt om Brädspel och den videon kan ses här!

Ja ni hör ju. Jag hade fullt upp men framförallt hade jag rasande kul. För det är detta jag älskar mest
med att vara ordförande i Sverok. Att åka ut och träffa medlemmar, prata med de och känna hur jädra bra spelkulturen i Sverige är.
Att vrida och vända på allt i diskussioner och få höra hur mycket spel betyder för människor. Det ger mig drivkraft att vilja ge 200% för Sverok.
Spelkulturen i Sverige är så fantastisk och Nordsken lyckas med att fånga alla aspekter av den på ett briljant och unikt sätt.

Jag är Mother of dragons, Queen of nerds, first of her name...
och på Nordsken fanns min Drogon!

Jag är så imponerad av arrangörernas arbete, främst Johan Linder men också Linn-Marie Edlund. De är under av effektivitet och engagemang.
Det är som ni märker svårt att tala om Nordsken utan att bara falla ned i en gryta av fascination och lovord över hur bra det är. Men på allvar, Nordsken är helt perfekt och jag kan inte helt sätta fingret på vad som gör det så bra.

Det kanske beror på den lånsiktiga planen som alltid funnits med Nordsken, åtta år och med målet att nå 10 000 deltagare och att steg för steg utöka och bli bättre. Jag tror de i övrigt nådde 10000 i år så nästa steg är 20 000.
Det kanske beror på marknadsföringen som är helt i en klass för sig.
Det kanske beror på att Skellefteå kommun ÄLSKAR Nordsken på ett sätt som gör att de lyfter upp konventet som Skellefteås främsta tillgång (efter hockeyn då)
Det kanske beror på alla olika typer av nördar som möts och hittar varandra på ett så otroligt smidigt sätt.
Det kanske beror på att Nordsken är sådana bra ambassadörer för hela spelkulturen i Sverige.
Eller så beror det på att Nordsken är bäst.

Oavsett vad det är så kommer jag tillbaka nästa år. Vi ses 2019 på Sveriges kanske största konvent!

Och ja, detta är en reklamfilm som Skellefteå kommun gjort.  Det är enormt stort.

Viss vänskap är för alltid

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"


Ibland är det märkligt hur livet tar sina turer med oss och med de vi möter. Jag slutar aldrig förundras över det.

För 12 år sedan arbetade jag i Sri Lanka på W.E tillsammans med min dåvarande pojkvän Aiki. W.E var ett underbart ställe och framför allt var det för mig en möjlighet att få leva i landet där jag föddes med allt det innebär. Jag fick en chans att arbeta, en chans att lära mig språket och kulturen i ett land där jag var så hemma men samtidigt så främmande.
Det var jätteslitsamt på många sätt, det var varmt och mitt arbete som Guest relation officer innebar att jag skulle hålla koll på massor av bokningar för både restauranger och event vilket gjorde att min språklucka ställde till det. Det innebar att jag jobbade i högklackat och stod upp nästan hela dagen och det innebar framförallt långa arbetsdagar under alla tider på dygnet och väldigt lite ledig tid.
Men arbetet gjorde att jag fick så många vänner i form av mina kollegor på W.E. Vi blev lite av en familj som pratade, skrattade, åt mat ihop och pratade kultur, relationer och allt mellan himmel och jord.
Vi delade det mesta och jag minns särskilt alla tillfällen då jag och de andra tjejerna satt sent på natten på golvet i vårt omklädningsrum och delade på någon tårtbit eller mat som blivit över från något bröllop. Eller då det regnade in i matsalen och alla fick torka som galningar. Eller nattbussen hem. Eller då jag och mina kollegor gick och handlade innan jobbet och vi köpte matchande tröjor med fåniga stavfel att som ett minne att ha ihop till den stund då vi skulle bo i olika länder igen.
Det var en underbar tid men den tog slut efter ett halvår när vapenvilan i Sri Lanka bröts vilket gjorde att det blev för farligt att vara kvar.
Så jag åkte tillbaka till min trygga tillvaro i Sverige och lämnade mina vänner bakom mig.
Men vi höll kontakten. Först genom mail och brev. Jag blev inbjuden till ett bröllop jag reste till.
I Thailand fick  jag reda på att flygplatsen i Colombo hade bombats och all flygtrafik var inställd. Den kvällen satt jag på mitt hotellrum i Bangkok och grät i timmar för att jag inte kunde vara med på min väns bröllop.
Mailen och breven fortsatte men några slutade komma. Jag tappade kontakten med en del av mina vänner.
Sedan när jag åkte ned några år senare så hittade jag en del av dem igen. Facebook gjorde det lättare och jag hittade en del av mina vänner igen. Med åren har det blivit lite meddelanden, alltid ett grattis och bilder som visar vart vi är i livet.
Två av mina närmaste väninnor som jag jobbade med därnere, vi har hållit kontakten genom åren. Jag var med när en av de gifte sig och jag var på väg till den andras bröllop men grät på ett hotellrum istället.
Jag har alltid försökt att träffa de när jag varit nere och har träffat deras döttrar som nyfödda.
Och nu kunde vi ses igen på W.E. Vi var alla äldre, vi hade alla gift oss och mina väninnor hade med sina barn. Deras döttrar som jag senast såg som små knyten var nu stora med nyfikna ögon och tusen saker att prata om (efter några timmar när blygheten släppt) och det fanns även en lillebror jag bara sett på bild men som var så trevlig.
De fick träffa Svart med vilket var viktigt för mig för Sri Lanka kommer alltid vara en del av mitt liv och jag vill att han är en del av Sri Lanka.
Jag och mina väninnor pratade i flera timmar om allt som hänt i våra liv, hur det var att vara hemmafru, arbetande kvinna och hur det var att vara gift.
Det kommer kanske dröja år innan vi ses igen men de minnena vi har och den tiden vi delat ihop med liven vi lever nu gör att vi alltid kommer att vara vänner. Oavsett hur gamla vi blir.

Jag tog inte så många bilder från Sri Lanka denna gång
och inga på mina vänner som jag vill lägga upp.

Några av mina vänner från W.E har jag aldrig hittat igen, vare sig via mail, brev eller på facebook och jag har väl aldrig orkat tänka tanken att de skulle dött i kriget även fast jag vet att en del nog har gjort det.

Men så nu när jag var nere på Sri Lanka för några veckor sedan och satt nere på ett hotell i södern så var det något bekant över en av de som arbetade. Det var något med hur han gick först och sedan när han tittade åt mitt håll så var det något som kändes igen.
Och känslan av att vi setts förut kunde inte riktigt släppa mig. Så jag tog mod till mig och frågade:

"Excuse me, Didn´t you work at W.E 12 years ago?"
".. Well yes I did...Wait... Anna?"
"Yes! I knew it was you!"
"I can´t belive it!"

Sedan stod vi bara och höll varandras händer i flera minuter. Det var 12 år sedan vi sågs. 12 år och i en helt annan stad på Sri Lanka men det var tusen minnen som kom tillbaka, både från W.E men även från vår tid som vänner. Som när vi gick ut och drack öl sen en kväll ihop efter jobbet. Eller när han lånade ut sin DVD och vi sedan kunde sitta och prata om alla filmer vi älskade.
Eller den kvällen när han tog med sin flickvän och de fick träffa min familj som var nere och vi alla kunde äta middag ihop.
12 år sedan.
Han var gift nu med sin flickvän från den tiden och hade två barn. Och han hade blivit maneger över en av restaurangerna på hotellet.
Efter fyra dagar åkte jag tillbaka till Sverige igen men nu har vi kontakt på facebook och sociala medier. Vi är en del av varandras liv igen och detta, att ha hittat honom igen, är guld värt.

Mer läsning på temat:

• En resa till Sri Lanka
• Pengar till ett barnhem
• Valet i Sri Lanka - sista chansen för demokrati?
• Ett nytt hopp för framtiden
• Hemma igen
• Ett land i korruption 
• Tidshopp@Sri Lanka 2009

Kraven vi ställer på män respektive kvinnor

I detta inlägg utgår jag från mansrollen respektive kvinnorollen. Jag ber på förhand om ursäkt för att detta blir ett tvåkönsnormativt inlägg och jag vill förtydliga att jag är medveten om att det finns fler än två könsidentiteter. 

Tjejerna på höjden av Frida Malmgren är en rätt mysig serie ibland och häromdagen hittade jag den här seriestrippen som var så klockren men samtidigt ett slag i magen.

Glad fredag, nu tar vi fasen i mig helg! #tryffelsvin #högstandard #vafanärhögstandard #svin #pärlorförsvin

Ett inlägg delat av Frida Malmgren (@tjejerna_pa_hojden) Nov 9, 2017 kl. 11:45 PST

Det är ju inga nyheter direkt att vi ställer lägre krav på män än på kvinnor när det gäller prestation och hur vi tar hand om oss själva i privatlivet.
Det är lite patriarkatet i ett nötskal, detta med att kvinnor förväntas vara multitaskande maskiner som ska klara av allt, ha perfekta betyg, bäst jobb, föda 2,5 barn, sköta hemmet men samtidigt inte få höra ett ord till beröm.
Medans män får beröm om de "sitter barnvakt" en dag åt sina egna barn. Eller för en delen klarar av att tvätta en tvättmaskin eller laga mat själva.
Jag lägger skulden på detta helt på hur vi byggt upp mansrollen respektive kvinnorollen och hur dessa spelar in på de krav vi ställer de personer som läses som män respektive kvinnor.

Och ja, det har blivit lite bättre på vissa fronter men det är ett strukturellt problem att kvinnor förväntas prestera och leva efter en mycket högre skala än vad männen gör samtidigt som vi får noll erkännande av det vi gör.

Det är ett sätt att tvinga in kvinnor i rollen som Duktig Flicka, se till att vi inte får vare sig bekräftelse eller beröm för det vi gör och samtidigt premiera ett system där männen runt omkring oss belönas för att de klarar av minimum.

Det är inget rimligt system och det är skadligt för alla. För kvinnor som bränner ut sig och inte orkar mer och för männen som lär sig att trampa på kvinnors ryggar för att ta sig framåt och sedan får ett brutalt uppvaknande den dag de inser att de kanske inte var så bra.

Okej, jag ska sluta försöka jämna ut detta för det är kvinnor som drabbas mest. Vi skadas i vårt psyke och i vårt arbetsliv respektive privatliv medans det som skadas är... männens självbild.

Jag ser själv hur detta påverkat mig under stora delar av mitt liv i form av att jag länge trodde att allt jag gjorde var dåligt.
För jag hörde aldrig att mitt arbete var bra eller ens acceptabelt medans bröder, manliga vänner och kollegor fick beröm för allt mellan himmel och jord.
Klart att det gjorde saker med min självkänsla samtidigt som det sporrade mig till att bli ännu bättre och försöka mer.

Det är inget fel i att vilja bli bättre (Hey, jag blev ju rätt jädra awesome i slutänden) men det är fel när den viljan kommer av en känsla av otillräcklighet som bottnar i ett samhälle som ställer orimliga krav på kvinnor.

Med de kraven kommer också den bittra sanningen om att när kvinnor misslyckas så döms vi hårdare än män på alla plan. För kvinnor måste vara perfekta för att passa in i patriarkatet och misslyckas vi, vare sig det är i karriären eller i privatlivet, så döms vi för flera år framöver.

Så vad kan vi göra för att motverka detta? Ja det görs inte genom att trycka ned män utan genom att påvisa och lyfta upp det skadliga i patriarkala beteenden.

Först och främst:

• Analysera ditt eget beteende. Tänk efter hur du bedömer och berömmer personer samt vilka krav( medvetna och undermedvetna) du ställer på män och kvinnor.
• Ställ lika höga krav på män omkring dig som du gör på kvinnor.
• Beröm kvinnor mer. Lyft upp de du har i din närhet och säg "Fan vad grym du är för att du gjorde detta!" eller bara "Du, bra jobbat idag!" 
• Ta upp diskussionen om hur vi bedömer och berömmer män och kvinnor och vilken inverkan detta har.
• Om du är kvinna: Ta plats och se till att berömma dig själv. För allt du gör. Beröm dig själv när du är ensam men träna också på att lyfta fram det du gör inför andra. Kräv din plats.

Sist men inte minst: Till alla mina systrar som sliter med att hålla tusen bollar i luften, ni är fantastiska för allt ni gör och även fast ni kanske aldrig hör hur bra ni är så är ni förebilder för så många.
Men att vara en förebild utan att komma framåt är inte värt ens hälsa och framförallt är det inte värt att vara en vägsten för män att gå på.
Så ställ krav, ta plats och var aldrig tyst.

Mer läsning på temat:

• Att sluta vara den duktiga flickan
• Varför jag hellre är dryg än spelar glad
• #patriarkatetlurademigsombarn
• Patriarkatet och feminismen
• Kvinnlig ilska och patriarkatets skuldbeläggande

En resa till Sri Lanka

För ett tag sedan var jag iväg på semester i en vecka och denna gång bar det av till mitt andra hemland Sri Lanka.
Det var ett tag sedan jag var där nu, sist var 2015 vilket är på tok för lång tid. Jobb och annat har hela tiden kommit i vägen Men nu var det dags för en av mina nästanföräldrar att fira 60-årsdag och då spelar jobb mindre roll.

Eftersom singalesiska fester tenderar att bli en smula over the top så blev det firande i två dagar med en jättefest på ett tak med utsikt över hela Colombo och sedan en fest nere i söder med dans, tal, musik och congatåg.
Ja jädrar vad kul det var.

Halvägs in i andra festkvällen. Snart blir det mat!

Jag åt på tok för mycket god mat, hann prata massor med mina nästanföräldrar, vila vid en pol under ett parasoll och bara... vara.
Det behövs så väl att bara vara och vila lite ibland. Jag lade bort min telefon helt och läste böcker istället. Samt drack thé på balkongen på kvällarna när det regnade.

Middag sent en kväll i 34 graders värme.

Jag älskar att vara på Sri Lanka. Det är mitt andra hemland och när jag är där så läker min hud ihop, jag andas lättare och jag går som att jag ägde jorden. Ingenstans känner jag mitt dubbla arv så tydligt och jag är aldrig så stolt som när jag är där.

Det är en fantastisk känsla som jag bär med mig när jag är ute på stan, när jag mumsar frukost i form av hoppers och när jag lyssnar på ett språk som jag inte kan helt men där jag en gång kunde basorden i.

Det är något speciellt med Indiska Oceanens vågor.

Det kommer komma flera bloggposter under månaden, bland annat om att återse gamla vänner och hur det gick med insamlingen till barnhemmet. Men just nu får ni nöja er med det här:
I korthet så älskar jag varje minut jag har i Sri Lanka och jag känner mig så privilegierad som både har familj i Sverige och i Sri Lanka plus att jag har möjlighet att regelbundet kunna åka ned och hälsa på.
Det är något jag alltid kommer att värdesätta.

Mer läsning på temat:

• Pengar till ett barnhem
• Valet i Sri Lanka - sista chansen för demokrati?
• Ett nytt hopp för framtiden
• Hemma igen
• Ett land i korruption 
• Tidshopp@Sri Lanka 2009

Alla föräldrar måste engagera sig för sina barn

Detta årets GothCon var speciellt för mig. Det var inte bara första året för mig som ordförande för Sverok och första året jag inte arrangerade #isisnerdfeminism utan detta var första året mina föräldrar besökte konventet.

Jag flyttade hemifrån när jag var 20, har alltid gått min egen väg och är den kanske mest självständiga människan ever. Plus det lilla faktum att jag är över 30 år. Vad mina föräldrar tycker och tänker om mina intressen borde med all logik inte vara en stor grej.
Det borde inte heller vara så stort att de besöker ett spelkonvent.

Men det går inte att komma ifrån att det betydde otroligt mycket för mig.

Jag har varit nörd sedan jag hittade fantasyhyllan på biblioteket. Sedan hittade jag till anime och när jag var 18 for jag på mitt första lajv.
Jag omfamnade min nya värld med glädje och genom mina nördintressen hittade jag för första gången i livet vänner som delade mina intressen och som förstod exakt varför jag blev så exalterad över att hitta ylletyg på rea eller att snubbla över fantasyböcker på secondhand.
Och som de flesta vet så är det ett intresse som stannat med mig och det har bara växt med åren.
Jag är en stolt nörd och jag vet att mitt liv är rikare och vackrare för att jag vågade låta mitt intresse växa. Idag är det en del av mitt liv varje dag när jag är ordförande för Sverok och det är på alla sätt det bästa jag någonsin gjort.

Min föräldrar är de kanske bästa föräldrarna som finns. Vi har bråkat så att väggarna rasat, jag har satt mig på tvären och hatat allt de gjort och det fanns några år där det knappt gick en familjemiddag utan att det blev gräl.

Familj är inte blodsband. Familj är människor som älskar dig och bryr sig om sig,
som accepterar sig och som engagerar sig i ditt liv.

De har inte alltid förstått och jag har krävt både deras förståelse och deras acceptans på ett stenhårt och kompromisslöst sätt som måste ha varit svårt, särskilt under åren då jag var i en relation som inte var bra för mig och jag vägrade inse det.

Men de har alltid försökt, det får jag ge de. De har alltid gjort sitt bästa för att försöka förstå. Ibland har det tagit tid och Angel har fått tjata på de tills de gjort rätt och ibland har det gått lätt.

Som med polybiten för flera år sedan där de vände och vred på det ur alla vinkar och där pappa och jag hade långa samtal om det varav ett började med:

“Går det bra med kärleken? Eller frågar man sådant nu, är det rätt?”

och som slutade med att han sa:

“Jag vill inte försöka forma dig till någon idealbild av hur en dotter ska vara, jag vill bara att du ska ha ett jäkla bra liv.”

Där mamma var orolig över att någon skulle bli sårad men där det till sist kom till punkten att de lagade och åt middag med mig och mina två huvudrelationer vilket fortfarande var en underbar födelsedagspresent.

De har alltid funnits där och de har alltid ställt upp på mig. Från att hämta mig från fester när jag varit ung och tokpackad med hjärtesorg till att hjälpa mig ur hopplösa situationer och slutligen finnas där genom hela processen när jag kraschade efter att ha tagit mig ur min våldsamma relation.

Hur vuxen jag än blivit och hur mycket jag flyttat över landet och slitit med mitt mående och mina jobb så har de alltid funnits där. Och vi har blivit närmare varandra ju äldre jag blivit vilket kanske inte är så konstigt.

Men just mitt nördintresse har de ibland betraktat med en smula skepticism och kanske var det ibland något de såg som den sista delen av min barndom, oavsett hur mycket jag än utvecklade mitt nördintresse med lajv, brädspel, kortspel och mitt engagemang i Sverok.

Kanske var det just med mitt kandidatur till ordförande i Sverok som det verkligen klickade till för när jag väl valdes till ordförande under Riksmötet i november så blippade det till i min telefon efter mötet och det visade sig att de sett mötet live över youtube.

Och nu under påsken så kom de ihop med min moster och besökte GothCon. Jag fick visa de runt på så mycket av konventet som jag hann och fick presenterat dem för flera vänner och bekanta.

De var imponerade av konventet och över alla ideella krafter som krävs för att det ska fungera. De frågade om spel och var nyfikna (jag tappade bort min mamma och moster och hittade de senare inne i en diskussion med en spelutvecklade som jag tror handlade om om varför post-apokalypsen gör sig bra i spel) de köpte merch och framförallt tror jag äntligen de förstod varför jag i så många år valt att spendera påsken på ett spelkonvent.
De tänker till och med komma tillbaka nästa år och spela lite.

Här kommer väl min poäng som kort sagt är: Snälla föräldrar - engagera er i era barns intressen och var delaktiga i dessa.
Vikten av att ens föräldrar inte bara accepterar utan också förstår och tar sig tid att engagera sig i sina barns intressen kommer alltid betyda mycket. Märkligt nog så spelar det uppenbarligen ingen roll hur gammal en blir.
Men jag vet att mina föräldrars stöd genom åren (även om det ibland har varit förvirrat och trevande) i kombination med att de alltid funnits där gjort en enorm skillnad för vilken relation vi har idag.
De har inte alltid förstått men de har försökt och fortsatt försöka, de har accepterat och engagerat sig och de har förstått.
Och den kedjan som är: "Försök - acceptans - förstående - engagemang" har lett till att jag älskar de enormt mycket mer och framförallt betyder de enormt mycket för mig som vuxen.
Jag har aldrig varit mycket för snack om att familjen kommer först och blodsband, först och främst för att jag vänder mig mot tanken på att vi ska ha skyldigheter gentemot människor bara för att vi råkar vara släkt med dessa samt eftersom jag är uppvuxen i en familj där blodsband är blahablaha så har det spelat ännu mindre roll.
Familj har länge varit något jag velat välja själv men jag kan ärligt säga att jag aldrig hade valt andra föräldrar än mina egna.
Inte för att de är mina föräldrar och har uppfostrat mig och sett mig växa upp utan för att de stöttat, peppat, älskat och sett till att vetat att de älskar mig oavsett vilka val jag gör i livet. De har klappat på mig efter mina misstag, förstått mina val och engagerat sig.
Det är inte självklart att alla föräldrar gör det och för mig betyder "Försök - acceptans - förstående - engagemang" så mycket mer än prat om familjen är viktigast och blodsband hit och blodsband dit.
För utan kärlek och engagemang är det bara tomma ord.

Mina föräldrar kommer alltid vara mina föräldrar men tack vare att de försökt och engagerat sig så mycket är mina föräldrar också mina vänner och några jag vet att jag alltid kommer våga anförtro mig åt, oavsett vad det gäller.

Mer läsning på temat:

GothCon- Glöm inte handduken

Gothcon 2018 - Glöm inte handuken!

Påsken rullade in och för mig innebar det som vanligt GothCon. Detta var dock första gången på fem år som jag inte arrangerade #isisnerdfeminism vilket innebar att jag hade tid över för att spela spel.

Har ni hört något så bisarrt, att jag ska ha tid att spela spel på ett konvent för en gångs skull?

Men det var allvarligt talat rätt skönt och ni som känner mig vet att jag är rätt duktig på att hitta på saker att göra lite oavsett. Detta år visste jag till exempel redan innan att Sverok skulle ta en del av min tid men det är sådant jag gör med glädje!

När fredagen kom tog jag och Svart och åkte ned till Hvitfeldska och det 42:a GothCon i ordningen. 2500 nördar svärmade runt på ett soligt konvent och jag återsåg så många vänner, både från Göteborg men också från hela landet.

Invigning av Leiarummet med @setsunaceras #gothcon

Ett inlägg delat av Dan Hörning (@dan_horning) 30 Mar 2018 kl. 2:44 PDT

Jag inledde dagen med att invigningstala i Leia-rummet om varför jämställdhet i spelvärlden är så viktigt innan jag smet iväg för att spela lite spel.
Jag hann prova på Majesty och Lotus samt se på en match Magic Maze innan mina föräldrar dök upp för ett första besök på spelkonventet. Jag kommer nog blogga mer om det senare :)

En stor sak detta år var att SVT sände live från konventet 2 timmar under fredagskvällen som ett led i deras satsning att lyfta fram svenska folkfester. Liveintervjuer under ledning av Orvar Säfström blandades med segment med spel överallt från konventet.
Jag var självklart med och pratade om Sverok en kort stund vilket var väldigt kul. Jag hade kunnat prata om Sverok i timmar men.... det blir en annan gång!
Livesändningen går att se här och det kommer att klippas ihop en kortare version om en vecka.

Efter det så hjälpte jag bästaste Tove och Anders från Åskfågeln att dela ut priser på Fenix-galan. Priser för bland annat bästa illustratör, bästa äventyr, bästa konvent, bästa relelsystem och mycket mer delades ut.
Tove och Anders är så fantastiskt duktiga och drivna och deras initiativ att hylla allt som görs i spelsverige är fantastiskt. Vi är så dåliga att klappa på oss själva och hylla det vi gör inom rollspel men det behövs så väl göras!

Under lördagen så poddade jag och Dan äntligen några avsnitt av Sagan om Isfolket-podden. Den har legat på is några månader, bland annat på grund av mitt flytt till Stockholm men det är så kul att äntligen vara igång igen!

Sedan hann jag med att ihop med GothCons ordförande Hampus vara med i P4 Göteborg och prata om spel en vända. Det är en spännande upplevelse att bli intervjuad av sin gamla arbetsplats och framförallt bara att bli intervjuad istället för att vara den som intervjuar men jag börjar vänja mig.

Efter det hann jag prata med massor av vänner i solen och även fångas upp av Jens som skötte twitterkontot @sweden, han frågade mig massor om Sverok och jag fick tre nya titlar!

Talking with @AnnaCeras @sverok s Queen of Nerds. Mother of dragons. First of her name! pic.twitter.com/JVuJFsoEdx

— @sweden / Nathan (@sweden) 31 mars 2018

Efter det blev det spelande och lite magic och sedan en vända i butikerna. Jag hann prata massor med SF-bokhandeln och handla på mig en bunt nya spel innan min röst gav upp helt och hållet och Svart packade in mig i bilen och vi åkte hem.
Söndagen vaknade jag upp och kunde inte prata alls men oj var värt det var.

Jag har haft en helg fylld med vänner och fått träffa så mycket nya människor som älskar spel. Jag har pratat om Sverok och föreningsliv och jag är så glad över alla som kommit fram och börjat prata med mig.

Jag är som alltid djupt jädra imponerad över GothCons stab och alla gruntar som år efter år lyckas med att rodda världens bästa konvent. Trots lokaltrassel och tigrar ror ni detta i land.
Och Hampus, du fantastiska människa som under ditt första år som Gothcongeneral verkligen lyckas med att vara den kompetenta klippa som konventet behöver. 
Herrejävlar, ni är alla så fantastiska!

En annan viktig sak som händer i anslutning till GothCon var att Richard Nordin från Centerpartiet frågade mig och Hampus om vi ville vara med och skriva en debattartikel om vikten att att spel måste uppvärderas i kulturvärlden och ges den status som den förtjänar.
JA sade vi och sagt och gjort: På fredagen så publicerades vår debattartikel i GT.

Det är för oss alla tre en väldigt viktigt frågan och detta är en av frågorna Sverok fortsätter att driva under året. Vi kommer framförallt att driva den stenhårt i Almedalen så håll utkik i sommar!

Nu har jag haft lite vila och min röst är nästan helt återställd. Tack GothCon och alla fina människor jag träffat där, både nya och gamla.

Från er egen Queen of nerds, Mother of dragons,first of her name: Jag hoppas att vi ses på fler konvent under året <3