söndag 17 maj 2020

Låt digitala spel fortsätta ha hög status efter pandemin.

Hela situationen med Covid-19 har nu pågått ett tag och även fast det är lite bättre har i alla fall jag börjat acceptera att vi kommer att ha en väldigt underlig situation i minst två år framöver.
Både när det gäller hur vi lever vårt liv och hur vi arbetar.
Det är en del tuffa omställningar.

En positiv sak i allt detta är hur statusen på digitala spel har ändrats och med det synen på ungas sysselsättning.
Digitala spel, alltså tv-spel, dator-spel och även e-sport är en form av umgänge som är kul, givande och som möjliggör social samvaro med andra, både nya och gamla vänner.

Precis som det alltid har varit och det är inget som har ändrats med Covid-19.

Men det som  har ändrats är att det numera inte ses som skadligt att unga spelar digitala spel med sina vänner övre nätet utan det är snarare något som uppmuntras. 

Jag kan inte med ord säga hur glad detta gör mig men jag ska försöka.

Det har varit så många år av total oförståelse från många vuxna över vad digitala spel egentligen gör för unga. Det kombinerat med att inte ens kunna sätta sig in i sitt barn intresse på den basala nivån att kunna fråga:

"Men vilket spel är det du spelar med dina vänner?"

Den oförmågan har fått mig att spränga blodkärl i ögat av frustration.

För att unga spelar digitala spel är något positivt och något som bygger gemenskap och glädje. Men vi vet också att det finns en skadlig miljö på nätet i form av kränkningar, hot och hat.

Där måste vi ha en aktiv vuxenvärld som är närvarande och kan finnas till hands med råd, hjälp och lyssnande till unga när saker händer. Viktigare är att de även i samarbete med unga kan upprätta ramverk och guider för hur kränkningar, hot och hat kan hanteras.

Med Covid-19 och hemmasittande av en helt samhälle så har statusen på digitala spel stigit.
Det har i ögonen på icke-gamers gått från att vara en meningslös syssla till att vara ett helt okej ( till och med vettigt sätt) att ha kul på - vare sig det är ensam eller med andra.

I en tid när vi behöver hålla social distans till människor runt omkring oss och vi plötsligt inte kan åka på läger, konvent och allt möjligt roligt så blir digitala spel ett sätt att umgås.
Och vuxna och föräldrar har både börjat inse detta och även börjat sätta sig in i vilken stor roll digitala spel har i ungas liv samt vilket enorm källa till vänskap och gemenskap detta är.

Jag vill att digitala spel fortsätter betraktas som en vettig hobby (och i e-sportens fall, som en sport och ett yrkesval)  även efter att allt går tillbaka till det normala. Inte för att unga kommer att sluta spela digitala spel om så inte sker (DUH, det kommer inte hända, det är på tok för roligt!) utan för att en statushöjning av digitala spel är bra och välgörande på lång sikt.

  • Det främjar ungas intresse för digitala spel och öppnar upp för att träffa nya vänner.
  • Det gör att unga och föräldrar kan mötes i ett intresse och även ha bra dialog om hur det ska byggas ett vettigt klimat på nätet.
  • Det underlättar för unga som driver e-sportföreningar att ha lokaler, aktiviteter och årlig verksamhet.
Så mitt i allt detta, glöm inte bort vilken enorm räddning och lättnad det var för oss alla att ha digitala spel när världen rasade samman en smula. 
Och att digitala spel kommer fortsätta att vara en källa till glädje och gemenskap även när världen är bättre igen.

Låt oss bygga på det och framförallt lyssna på de unga som spelar och som vet vad det handlar om.

Jag räknandes drakar för en ESO stream i December. Ja jädrar vad kul det var.


torsdag 23 april 2020

Vad har hänt i mitt liv egentligen?

Jag skulle ju blogga mer var tanken.
Men istället sitter jag här, tre månader senare och tittar på en blogg som är lika öde som månens yta en sen söndagsmorgon.
Så för att bara hålla er ajour med vad katten som händer i mitt liv så kommer här en liten uppdatering i vackra punkter:


  • Jag har fått nytt jobb. Jag är sedan oktober ny nordisk community manager för Bethesda. Det är supercool, läskigt och utmanande på ett sätt som gör mig så lycklig. Jag började redan i oktober och sedan dess har jag gjort mitt allra bästa under sex månader för att klara provtiden. Och det gjorde jag tack och lov.
    Så hurra för mig!!
  • Jag har börjat dansa ATS igen ihop med Gråskäggsdotter. Och jädrar vad jag har saknat att dansa.
  • Jag har startat ett nytt projekt ihop med Viktor som heter Tale and Vision. Det är både en podcast och en videoblogg och något av det roligaste jag gjort. Mer om det kommer i framtiden
  • Jag har börjat skriva om och samla ihop mina dikter så kanske blir den där boken av detta decenniet...
  • Jag har börjat ta bättre hand om min kropp genom att springa, träna armarna och framförallt att ta det lugnt och vila mer. Det är en bra grej.


I övrigt så påverkas jag som alla andra av Covid-19 just nu. Men jag ville mest säga kort vad som händer och mer kommer <3


måndag 17 februari 2020

Klimatsmart är ju en bra grej att vara.

Jag har försökt tänka mer klimatsmart sista halvåret och det har varit en resa i lika delar självförakt och lika delar lärande över hur små saker kan göra mycket.

Omtanke om klimatet och djur har funnits med mig länge. Jag och några vänner samlade in pengar till stora kattdjur redan när vi var åtta-nio år gamla (och 300 spänn var mycket för oss då…) och de senaste tio åren har jag varit WWF fadder för både tigrar och för haven. (Samt till Amnesty och UNICEF men det är en annan sak)
Men förutom det har det mest gått på slentrian med mitt miljötänk. 
Jag är lat och slarvig, jag har haft svårast att källsortera och eftersom min mathållning är kass så tenderar jag att välja skräpmat som går snabbt istället för att tänka hållbart.


Heja mig.


Men senaste halvåret och året så har jag velat göra mer och det trumfar min lathet.


Mina stora minus,
  • Jag har ett hus, det drar massor med energi.
  • Jag har en bil, visserligen en hybridbil som jag sällan kör men ändå.
  • Jag måste flyga en del i jobbet (för hej England som är på en ö och att jag måste maximera min tid där.)


Vad jag gör i dagsläget för att kompensera:


  • Källsorterar allt.
  • Tar med tygkasse till affären
  • Tar tåget och kollektivtrafik så mycket jag bara kan
  • Försöker laga något vegetariskt i månaden (och för någon som knappt äter och som inte kan stava till broccoli är det en bedrift)
  • Skära ned på mejeriprodukter.
  • Äta mindre kött.
  • Äta enbart grönlistad fisk och överlag skära ned på fisk mer och mer.
  • Försöker att handla hållbart vilket innebär mer närodlat och mer ekologiskt.
  • MInska allt mitt matsvinn genom att frysa in, inte slänga, tänka på hur mycket jag lagar och så vidare.
  • Undvika saker som har onödigt mycket plastförpackning.
  • Avstå från att använda bomullsrondeller och köra på tvättbara tyglappar.
  • Köpa mina kläder på secondhand samt återanvända och laga/lappa så mycket jag kan.


Min tanke med detta är inte att skryta (så mycket i alla fall) utan för att påminna mig själv om att det är mitt ansvar att göra skillnad. Alla kan inte förändra världen med en gång men alla kan göra något. Och jag vill göra det lilla och det stora som jag kan medans jag lever.


Det kanske redan är kört men det ska ju vara själva fan om det någonsin varit en orsak till att ge upp.




söndag 12 januari 2020

"Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott."

Jag har tänkt så mycket på rasism på sista tiden och vad jag ser och känner. Tanken på rasism är mer eller mindre alltid där men nuförtiden så hanterar jag allt med att gå i min egen bubbla med hjälp av hörlurar och musik. Förra året var rätt tungt så nu vägrar jag att ens skapa en risk där jag kan höra något eller tvingas ställas mot något rasistiskt riktat mot mig.
Det är en hantering som inte är den bästa men som fungerar.

Men det är klart att jag läser, hör, ser och framförallt blickar framåt mot åren som kommer och känner oro över vad jag känner.
För jag ser att rasismen går uppåt, att det sprider sig och att åsikter som för några år sedan var helt otänkbara att ha nu ses som självklara.




Jag säger inte att folk är mer rasister än vad de var för några år sedan (eller jo, det är de ju också) utan att rasistiska åsikter numera är så pass normaliserade att det sägs öppet. Och att normalisera rasistiska åsikter bidrar i sin tur till att bygga på en pyramid av som leder till hot, hatbrott och våld.
Det går så pass fort tyvärr.

Det är bibliotekshantering, det är skillnad på rappare och det är bara ren skit mot folk med slöjor, folk med davidstjärnor, folk som bara… inte ser svenska ut.

Och allt prat jag inte kan stänga ute för att hörlurar ibland inte hjälper.

Som en konversation nyligen på temat:

“Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott.”

Det gör mig otroligt ledsen och arg att se detta, inte bara för att det gör livet svårare för mig och andra rasifierade men också för att jag inte vill se en värld där rasism och nazism får fäste och accepteras.

Aldrig i helvete.

Jag kan skrika mig hes om att vi behöver sätta ned foten mot rasism men vi är så förbi det stadiet och det är lite som att sparka in en öppen dörr. För ingen vill ju erkänna att de har rasistiska åsikter ens om de står och heilar på ett öppet torg.

Så om inte det hjälper, vad kan vi göra då?

Först och främst:  Diskussion. Och med diskussion så menar jag inte att vi ska vara arga och hatiska mot de som har rasistiska åsikter. Jag vill att vi försöker prata och gräva djupare och får de som har rasistiska åsikter att börja analysera och se vad de själva tänker och varför. 
Mycket handlar om flockbeteende och ibland kan det plockas isär och jag vill att de som har de här åsikterna själva börjar tänka till.
Ställ frågan:

“Hur menar du nu?”
“Vill du förklara hur du tänker nu?”
“Varför tror du att det är så?”

För det andra: Engagemang och röra sig utanför sina bubblor. Kort sagt, läs på och krossa era fördomar.

Mycket av det jag ser och hör när det gäller rasism har att göra med en bunt fördomar som har sin grund i segregation och klassklyftor. Det är väl inget nytt att vi har detta i Sverige och det byggs på år för år.
Men det går att ändra på.
Jag är uppvuxen i ett rikt överklassområde (som det ofta blir när en blir adopterad) och jag är så glad över min barndom och ungdom med mina underbara föräldrar. Men jag och min bror var också de enda rasifierade i hela området och när vi växte upp och blev medvetna om hur det pratades om “de andra” - alltså de som kom från andra länder så gjorde det ont.
De här tongångarna finns fortfarande överallt, de är bara mer öppna nu och varje gång diskussionen kommer upp så brukar jag fråga:

“Hur menar du nu?”
“Vill du förklara hur du tänker nu?”
“Varför tror du att det är så?”

Och sedan fråga vad de gör för att minska segregation och fördomar i Sverige. För det är inte svårt enligt mig och jag blir varje gång lika förvånad över att det verkar vara så långa steg till att vilja förändra.

Men här nedan är mina enkla tips:
  • Engagera er i föreningsliv som riktar sig mot unga i socioekonomiskt utsatta områden. Fryshuset är en superbra grej här.
  • Läs på om vad det är som skapar segregation i Sverige, det finns gott om forskningar och uppsatser på ämnet.
  • Ordna egna träffar, kurser och mötesplatser för unga att engagera sig i. Ungdomsverksamhet, oavsett område, är en otroligt bra grej. 
  • Gå på spåkcaféer och träffa människor med annan bakgrund än din egen. Vidga din bubbla.
Sist:

Släng inte ur er kommentarer om att allt pack borde åka hem.
Säg inte att invandrare förstör Sverige.
Säg inte att bara riktiga svenskar borde få jobb.
Säg inte rasistiska ord som till exempel n***r.

Gör inte ens detta på skoj för det finns alltid något som kommer hålla med dig och ta dina ord som en bekräftelse på att de har rätt. Och det är så rasism normaliseras idag.


Det går kanske att skämta om allt men vi lever i en tid då vi måste förändra, diskutera och engagera oss. Skämta om detta kan vi göra sen, när vi inte lever på en knivsudd av att ramla mot en värld av rasism och nazism.

lördag 14 december 2019

Not your dark fantasy and never will be

Brace yourself for a rant since I’m way beyond angry and tired of this now. I feel way too old to handle this all over again and it breaks my heart that I STILL hear these things after all these years. 

It’s about the exotification of girls and women of colour.
I’ve ranted about this before but we take it once more.

I’m a person. A human. A woman. 

I’m just like any other girl and women. I do not take it as a compliment when you tell me how much you like girls that are different.

Wild. 

Not like your ordinary girl. How much you like women of colour in bed. Girls like me.

I’m a person. A human. A woman.

And I’m: 

  • Not your wild jungle girl
  • Not your Asian doll
  • Not your black magic
  • Not your exotic bucket list item
  • Not your Indian fantasy ( I'm not even from India.)
  • Not your dark fetish
  • Not your ”you are sexy for being dark” girl.


I’m so tired of hearing these things over and over again and I swear to any gods out there, I will rain fire and blood over these exotifications and everyone that use them because I’m so tired of this. 
I should not have to crosscheck a list every time I date someone to find out if I’m their bucket list-item or an exotic fantasy. 
I should not have to listen to your racism about how you prefer blond girls but then always wanted to have a wild adventure with an Indian girl (again, NOT INDIAN!) and be expected to take it as a compliment. 
Cause it’s not.

And no, nothing has happened today that has triggered this. 

I’m just tired of seeing and hearing this. Just tired of being treated as anything else than a human.

Exotification of me and my fellow sisters of colours are racism, nothing else. It puts us in a place where we are not human and not valued for us being persons.

So just stop it.

Photo by the amazing Iduna.

torsdag 21 november 2019

Älskade spelkultur - En kärlek som aldrig kommer dö

Jag talar mig så ofta varm om spelkulturen som koncept och varför jag älskar det så mycket. Alla som vet något om mig vet att jag och spelkultur går hand i hand i en lång och trogen relation.
Ibland får jag frågan om varför det är så viktigt för mig men framförallt vad spelkultur är för mig.
Så jag tänkte reda ut det för jag inser mer och mer att detta är en kärlek som kommer att hålla länge.
Och även gå in lite på hur det är att jobba med sin hobby.

Highfivea en robot är bland det coolaste jag gjort. Foto: Marcel Köppe

Jag var en boknörd från rätt tidigt. Min far kan berätta historier om hur jag rättade honom vid godnattsagorna för att han hoppade över bitar i böckerna och hur jag envisades med att alltid välja Ronja eller Bröderna Lejonhjärta som godnattsagor trots att jag läst dem tusen gånger.
Jag var förmodligen världens jobbigaste fyraåring.
Boknördar som sticker ut är inte så jättepoppis och biblioteket blev tidigt mitt andra hem. Där hittade jag fantasyhyllan och sedan var det väl kört.
Min kusin introducerade mig till Nintendo och Super Nintendo. Jag var väl världens lyckligaste när jag senare fick hans gamla Nintendo och kunde spela själv. Jag åkte in och köpte mitt eget GameBoy och tjatade hål i huvudet på mina föräldrar om ett Nintendo 64.
Jag var förmodligen världens jobbigaste tolvåring.
Jag upptäckte Sailor Moon på tv och följde varje avsnitt, spelade in allt och skrev långa protestbrev när serien slutade sändas på TV4. Jag åkte in till SF-bokhandeln i Göteborg och lade mina pengar på manga och serier. Och ännu mer fantasyböcker.
Jag var förmodligen världens jobbigaste femtonåring.
Jag upptäckte lajv och åkte iväg så fort jag fyllt 18. Jag hittade till fler lajv, till brädspel och till Magic the Gathering. Jag hittade rollspel, figurspel och började spela mer tv-spel. Och datorspel.

Och det borde kanske ha slutat där men det gjorde det inte.

För jag insåg mer och mer att jag var och är en nörd. Det är en del av vem jag är och spelkultur gör mig lycklig.

Och vad är då spelkultur enligt mig?

Ja det är allt.

Det är framförallt spel; Digitala spel som tv-spel och dator-spel, det är brädspel, figurspel, kortspel och rollspel samt lajv. Men det är också fantastik som är film och böcker som tar avstamp i fantasy,science-fiction och historisk fiktion. Det är östasiatisk populärkultur med manga, anime och cosplay i spetsen. Samt K-pop. Gud, vad jag älskar K-pop!
Det är paintball och airsoft och laserspel.
Spelkultur är spel och det är även allt som har med spel, gemenskap, skapande och fantastiska världar att göra.

Och för mig är detta en så viktig del av mitt liv och det är en del av vem jag är. Visserligen är jag världens mest upptagna person och hinner inte spela eller pyssla så mycket som jag skulle vilja. Som mest hinner jag med en fjärdedel av vad jag skulle.
(Till och med ikväll när jag ville spela onlinespel så får jag vänta i två timmar på att spelet ska uppdatera. Sådant oflyt har jag.)


Jag och min förra styrelsekollega Erik på Dreamhack Summer 2018. Ja jädrar <3

Men spelkultur har alltid varit med mig och för några år sedan så insåg jag att det som gör mig allra lyckligast är att få jobba med spelkultur på olika sätt. Vare sig det är genom att engagera mig ideellt i föreningar, rodda event, skapa podcasts eller vad som helst. Det ger mig så mycket lycka.

Är det farligt att göra sin hobby till sitt jobb?

Gudars ja, det finns massor med risker med det.
Som att tappa intresset för sin hobby för att det är ens jobb.
Som att börja avsky att ha att göra med andra nördar för att det är allt du hör.
Som att bara... tröttna på allt.

Men några år in i detta med att ha mitt intresse som mitt jobb och inget av ovanstående har hänt. Jag älskar det fortfarande, jag älskar mina nördiga vänner och andra nördar jag möter och visst är jag gruvligt trött ibland men det har ofta noll med jobbet att göra.

Precis som med alla jobb så får jag balansera min tid mot planering och den enda risken jag har sött på är att jag jobbar för mycket eftersom det är så roligt. Det finns alltid mer att göra och alltid mer att hitta på.
Och eftersom jag jobbar med något jag älskar så springer tiden ofta iväg med mig till sent på kvällen.
Där krävs det noggrann planering från min sida och jag tar också och planerar in lediga kvällar och slöstunder på soffan för att inte det ska bli för mycket.

Men i korthet så har jag än så länge inte ångrat mig en enda sekund.

För jag älskar spelkulturen med alla dess olika sidor som ger mig så mycket, från spelglädje till gemenskap till skapande och kreativitet. Jag älskar människorna och inget gör mig gladare än att sitta och prata om gemensamma intresseområden i spelkulturen till sent på natten. Eller upptäcka något helt nytt som jag inte visste om.

Det går att växa ur sina intressen och kanske göra som så många säger och skaffa en"vuxet liv".
Det är helt klart en möjlighet.
Men det går också att växa in i sina intressen, våga låta dem vara en del i sitt liv och bli en så mycket rikare människa.

Spelkulturen har gjort mig så mycket lyckligare och fortsätter med det varje dag.

Cosplay har jag hittat på senare år men oj vad jag tänker dyka ned mer i det!


torsdag 7 november 2019

Lihini Wijesinghe - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället.

Detta är fjärde och sista delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.




Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?



Namn:

Lihini Wijesinghe

Ålder:

23 år

Organisation:

Fd. ordförande i Fler Unga

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Allt började med en singlad slant när jag gick i åttan!
Jag och en till tjej ville sitta med i kommunens nya ungdomsråd och en ifrån vår skola skulle väljas ut.
Istället för att köra ett demokratiskt val så singlade en lärare slant och myntet föll till min fördel.
I ungdomsrådet fick jag ta del av maskineriet från en idé till handling - och hela politiken bakom det.
Det var magiskt, och när ett av mina många förslag faktiskt gick igenom var jag såld.
Det var då jag insåg att jag har en röst som är värd att lyssna på, och sedan dess har jag inte slutat tala.
Sedan dess har jag varit aktiv i diverse ungdomsorganisationer och föreningar, men längst inom Fler Unga. 

Varför valde du att kandidera som ordförande?

Flera orsaker. Dels för att jag kände att jag kunde utveckla organisationen på ett sätt vi inte utvecklats innan, men också för att jag upplevde att organisationen behövde och kunde bli bättre på att representera people of color. Fler Unga är en organisation som ska representera Sveriges unga, då är det viktigt att de medlemmar vi har också återspeglar det.
Jag brinner verkligen för representation och ser en stor avsaknad av det i nästan alla mina sammanhang, men speciellt i viktiga forum. Att vara ordförande handlar om att driva fram organisationen och tro på den, samtidigt som du sätter din egen prägel på arbetet. 

Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Det bästa med mitt uppdrag var organisationsutvecklingen jag kunde vara med och bidra till tillsammans med resten av styrelsen och medlemmarna. Det går med ord inte att beskriva min mandatperiod, men Fler Unga gav mig vänner för livet och en principfasthet jag kommer ta med mig långt in i livet. 

Är det något som är mindre bra?

Man ser orättvisor och får ett annat perspektiv. Fler Unga är den mest omtalade ungdomsorganisationen under Almedalsveckan och när vi var på Gotland 2018 stormade som känt nazister Annie Lööfs tal. Där står vi med AFS på vår ena sida och NMR direkt bakom oss, samt att vi är fast i ett folkhav. Jag var rädd för egen del i hela 2 sekunder. Det är inte ett skämt. Sen gick all min energi och kraft åt att skapa någon sorts escape plan för vår delegation och bevara lugnet. I den stunden var jag två individer. Utåt var jag ordförande Lihini som hade koll på allt och styrde med hela handen - för att inte skapa kaos. Inombords var jag en rasifierad kvinna som var livrädd för sin egen säkerhet, men inte fick visa det. Den stunden bär jag med mig. 

Hur ser du på att vara ordförandes i din organisation, vad har svårast respektive lättast?

Svårast för mig var att fatta jobbiga beslut, som alls behövde tas. Extra jobbigt blir det också när andra inte riktigt förstår varför man gjort vissa bedömningar, och som den konflikträdda personen jag är blev detta jobbigt. Men det stärkte även min karaktär. Det lättaste var att få vara ordförande åt min f.d. styrelse. Så kompetenta människor som utförde stordåd. När man har ett bra team är resten en dans på rosor. 

Vad är den största utmaningen du mött?

Som alltid tror jag när det gäller organisationer (speciellt då ungdomsorganisationer) är det yttre motståndet inte roligt. Fler Unga vill skapa fler politiskt aktiva unga och unga som utforskar alla delar av beslutsfattande organ, både inom politiken och inom näringslivet. Engagemang är nyckeln till demokratin, och vi behöver krafter som uppmuntrar till detta. Men någonstans på vägen har man fått för sig att det är coolt att håna och kränka unga som bara vill göra något för demokratin samt försöka tysta ned de som är lite för högljudda.
Då står man där dels med utmaningen att få vuxenvärlden att förstå varför vi behöver arbeta tillsammans för att lyfta ungas intressen, men även utmaningen att få unga att fortsätta med det de brinner för, trots yttre motstånd. 

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Stundvis tufft, så klart.
Jag har varit med om sexism i min roll, där man hellre talat med min manliga styrelsekollega än mig. Det är småsaker som kan skapa mikroagressioner, samtidigt som man ständigt får påminna sig själv om att man är i en maktposition och kan göra en organisatorisk förändring.
Då får man offra sig själv ibland, både som kvinna och rasifierad, för att det en dag ska bli lättare för nästa bruna tjej att ta över. 2018 skapade Fler Unga stordåd, vilket jag är oerhört stolt över. Jag vet att jag haft det tuffare än tidigare ordföranden i den mening att jag fått utstå saker de inte har, men alla mina erfarenheter har format mitt ledarskap.
Jag önskar inte att jag hade haft det lättare, för jag bevisar för mig själv att jag fortfarande kan få jobbet gjort och mer. 

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Ja, så klart.
Det var en av orsakerna till att jag gjorde det. Idag vet jag hur det är att vara “den första bruna kvinnan” inom många sammanhang, inom civilsamhället och yrkeslivet. När man, som jag, jobbar inom HR är man ofta med när viktiga beslut ska fattas. Vi vet att den hierarkiska toppen är ojämställd. Det vi även vet är att när en lyckats ta sig dit är det enklare för andra att göra det också. Jag hoppas att jag banar vägen för andra rasifierande kvinnor som söker ledarroller. Jag kommer alltid stötta dem. 


Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Min familj har varit mitt största stöd. Jag har ganska länge haft otroligt dåligt självförtroende, och inte vågat tro på mig själv. När jag säger detta till vissa blir de förvånade, för jag har utfört stora ting i livet, allt från att bedriva en framgångsrik bokblogg till ordförandeskap. Men inget steg har varit självklart. Då har det hjälpt att prata med min familj och säga “jag funderar på att göra detta…”. De har alltid pushat mig och trott på mig, och det har gjort att jag till slut kunnat tro på mig själv också. Sedan har jag ett fantastiskt kompisnätverk som ständigt sett mitt driv och utmanat mig.

Med det sagt har jag även blivit motarbetad under åren. Jag minns ett tillfälle när en individ med högre position än jag själv tyckte att jag var lite för bitter. Då var jag beredd att sluta. Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?
Vi behöver vara radikala och våga vidga våra vyer. Att möta motstånd från civilsamhället var tufft, men i sista sekund valde jag att fortsätta kämpa för den och vara den förändring jag ville se. Har inte ångrat mig sedan dess. 

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att det kan vara ensamt på “toppen”, som brun kvinna. Ingen i min omgivning var engagerade på samma sätt, så de kunde inte relatera. Det hade jag gärna förberett mig lite på. 

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Största delen väldigt positivt. Jag har mött några riktiga eldsjälar inom politiken, civilsamhället och näringslivet som verkligen lyssnat in och velat göra en förändring. Jag har haft några riktigt bra utbyten, men man har så klart träffat dem som ser ner på en lite. Jag har inte lagt min energi på dem, det går inte. 

Hur ser du på din organisations framtid?

Jag tror den är ljus och kan verkligen inte vänta på att se hur organisationen kommer utvecklas. 

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Vilken bra fråga! Organisationen har alltid haft en inkluderande syn, men kanske inte riktigt förstått att även arbetet måste anpassas för att nå olika målgrupper. Årets styrelse i Fler Unga har ingen förankring till den året innan, och det skapar så klart sina egna utmaningar men min styrelse gjorde det vi kunde när vi överlämnade arbetet.
Jag har god kontakt med den nuvarande styrelsen och vet att även de insett att arbetet behöver ske på flera fronter för att vi på riktigt ska vara en organisation som är tillgänglig för Sveriges alla unga. Babysteps i rätt riktning, men jag hoppas att vi får fler i organisationen som vill vidareutveckla Fler Ungas mångfaldsarbete. De innan mig gjorde sitt, jag gjorde mitt.
Jag hoppas jag organisationen kan fortsätta vara modig och sticka ut hakan i sitt arbete att vara inkluderande. 

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Den finns, alive and kicking. Genom åren lär man sig ta sina fighter och tyvärr, svälja en del. Inte alltid för sin egen del men för organisationen och det stora hela. 

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Rent generellt är vi dåliga på att nå ut till rasifierade på medlemsbasis. Kollar vi bland organisationers medlemmar är det väldigt vitt. Då för mig, blir det naturligt att vi har så få rasifierade kvinnor på ledande positioner. Det blir bättre, tycker jag, men det behöver gå fortare och vi behöver börja bland medlemmarna.
Varför är organisationer så dåliga på att nå ut till rasifierade?
Varför är en överväldigande majoritet av medlemmarna vita?
Min analys av det hela är att de som står nära civilsamhället har enklare att kliva in. Man har kanske föräldrar som varit engagerade i deras ungdom osv. När engagemang inom civilsamhället inte kommer naturligt måste vi som styrande i organisationer kämpa hårdare och kommunicera bredare. Även från min tid inom Fler Unga vet jag att det är svårt, men om man försöker går det. Och vi måste alla försöka. 

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Värmen, kärleken, den gemensamma kampen men framförallt - mitt utvecklade ledarskap. Det finns ingen aspekt hos mig själv jag värdesätter lika högt som min förmåga att kunna vara en god ledare. 

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Skaffa dig en trygg landningsbana bestående av familj och vänner som alltid kan finnas där för att ge dig stöd när det behövs, en axel att gråta på, pepp när du ska utföra något läskigt men framförallt - har tron på att just du är den som kommer förändra Sverige för alltid. Vi behöver alla ett team av hype people som ser vårt värde när andra inte alltid gör det. 


Tidigare delar i bloggserien: