Breaking dawn-part 2 (eller hur mycket jag hatar Twilightserien)

Och så var det över. Äntligen över. Och jag ber till gudarna att nästa gång något så här monumentalt dåligt går upp på biograferna eller upp i bokbutikerna så kommer det ske ett ingripande från Buffy the Vampireslayer.


Jag talar naturligtvis om Twilight Saga  
Denna jädra serie som är ett hån mot allt vad vampyrmytologin är.Samt även de sämst skrivna böckerna i världshistorien.Nej, seriöst. Jag säger inte det här bara för att jag är ett fan av Anne Rices vampyrer, lajvat World of Darkness samt tycker att vampyrer gör sig bäst i monsterfom och inte som emopojkar med mentalstatus ananas och glitterspray över hela kroppen.Jag säger det för att Twilightböckerna är de enda böcker som jag läst där jag velat slita ut ögonen i ren förtvivlan. Så mycket klyschor, så mycket bristande språkkänsla och så intetsägande och platta karaktärer att jag var tvungen att ta en paus i mitt läsande varje kvart för att inte få huvudverk.
Trots mitt genuina missnöje och hat mot böckerna så har jag faktiskt sett filmerna, alla fem. De två första gick jag och såg på bio men av inte för att jag trodde att de skulle vara bra.Nej, jag gick dit med två vänner för att skratta åt alla fans och se om filmerna var så dåliga vi trodde. Fortfarande två av mina roligaste biobesök någonsin. Jag och mina två vänner skrattade så vi grät,allt till arga blickar från tonårsflickorna i salongen som tyckte Jakob och Edward var snyggast i världen och som faktiskt tyckte att det var en bra film.
Och nu så har jag då gått och sett den sista filmen, Breaking dawn-part 2. Den sög.Inte bara för att skådespeleriet inte utvecklats ett dugg på fem filmer utan fortfarande går ut på att stirra emo och trånande in i 1) kameran 2) sin älskades ögon, inte bara för att manuset och dialogen är så dåligt skrivet så att det får Veckorevyn att verka smart.Utan för att hela filmen känns som ett avsnitt av Sunset Beach.Ni vet den där tvserien som gick på 90-talet? Den sjukt kassa med noll budget.
Ja, Breaking Dawn-part 2 var precis som den serien. Massa drama, massa känslor, kass dialog och karaktärer som dör av till höger och vänster och just när man tror att det här kan bli bra... Så visar det sig attdet som hade kunnat rädda filmen och gjort den lite underhållande bara var en drömJa, jag pekade på bioduken och skrattade.Så kort sagt, den sista filmen befäste Twilightserien som den värsta filmserien någonsin. Till på köpet baserade på en kass bokserie som inte ens duger som brännvirke.
Nästa gång jag pratar om Twilight ska jag gå in på varför författaren Stephenie Meyer borde få sig en lektion i nutidsvett och sluta vara ett sådant trångsynt as som förstör en hel generations syn på relationer.Jag ska helt enkelt fortsätta sparka in öppna dörrar men det är för kul för att sluta med det i Twilights fall!

Vi leker leken, vem kan se mest emo ut? 

Kläder och världsmedvetenhet

Jag är lite av en shopaholic när det gäller kläder- Jag tycker om att köpa kläder, att prova nya stilar och det i kombination med att jag sliter ut jeans och t-shirts snabbare än man hinner blinka leder till att jag bränner rätt mycket pengar på kläder.
Eller ja, så hade det kunnat vara.
Min bästa vän när det gäller klädinköp stavas second hand och Tradera.
Och inte bara för att det är billigt, det går djupare än så.
Det har väl inte undgått någon att världen är en uppfuckad plats och konsumtionssamhället blir värre och värre.Mänskligheten spenderar mer och mer pengar på onödiga saker och kläder är en av dem. Vilket tär på jordens resurser något enormt.
Jag är inte en såpass bra människa att jag kan låta bli att handla kläder. Jag är lite för egoistisk och fåfäng. Samt att jobb kräver snygga kläder.
Så min väg för att inte bidra alltför mycket till konsumtionssamhället samt tillfredställa min shoppingnerv,det är att att köpa en del av mina kläder på Tradera och olika second-hand butiker.
För de kläderna är redan ute ur konsumtionssamhället och bidrar inte till en mertillverkan.
Och hey, säga vad man vill men så snygga kläder som jag hittat på second-hand och Tradera, det går inte att hitta i vanliga butiker! Jag är nöjd.

Senaste traderaköp, en kjol, trekvartsbyxor, en snygg skjorta, hatt och halsband!

Gamex 2012- En summering

En fördel med att bo i Stockholm är att att jag för första gången var i samma stad som Gamex.
Och vad är då Gamex undrar vissa av er?
Ja, det är en helt underbar mässa för alla som älskar tv-, och datorspel. Som jag!
Gamex är en rätt ny mässa, den har bara hållit på i tre år så jag hade inga stora förväntningar när jag gick dit....

Ähhhh, vem försöker jag lura? Jag var så taggad så att jag höll på att hoppa ur skorna!

Den främsta orsaken till det stavas Halo 4! Spelet jag har väntat på ända sedan jag hörde talas om det, jag förbokade det tidigt och har räknat ner till spelsläppet som var nu den 6/11.
MEN! På Gamex kunde man provspela Halo 4! Om jag var i himlen? Japp!
Tyvärr så fick man inte spela hur länge som helst, max tio minuter,sen fick man byta och ställa sig i kö igen. Jag hann spela ca tio gånger vilket var på tok för få gånger men inte så illa med tanka på alla tusen miljoner småglin som envisades med att också tycka om Halo-spelen.
Mitt elaka jag muttrade något om att de knappt var stora nog att hålla i kontrollen och borde fara och flyga så att jag kunde få spela mer. Mitt snälla jag gladdes åt att se så många små gamernördar!

Överlag var Gamex en väldigt trevligt mässa och jag kommer verkligen gå dit nästa år igen. Det var trivsamt, bra möjlighet att prova på olika spel och konsoler samt varmt och mysigt i lokalen.
I konsolväg provade jag på PS3 vilket var bättre än vad jag trodde och Wiii U. Jag får tyvärr säga att jag föll hals över huvud för båda konsolerna och nu måste köpa dem båda. Min ekonomi vrider sig i sin förtidigt grävda grav.
Jag provade en del spel med men det får bli en egen bloggpost.

Det enda negativa jag kommer på är att jag hade önskat att det fanns en bättre översikt av vilka seminarier och event som hände under mässan. Ett program hade varit bra samt en stor tavla där det tydligt stod när och var saker hände. Som det var nu så missade jag en del seminarier och föreläsningar jag ville gå på för att jag inte hade koll på när de var eller vart.

Men på det stora hela är jag nöjd. Gamex får 4 d20 av 5 möjliga!

I väntan på att få spela Halo 4!

Ett examensbevis!

Det tog sin lilla tid det här.
Jag tog min kandidatexamen i journalistik redan i våras. Men eftersom Göteborgs universitet är så sega så tog det dryga tre och en halv månad för mitt examensbevis att dyka upp.
Men här är det äntligen.

Och ja, jag är stolt. Det här har jag förtjänat.

Hamlet och Laertes tillsammans igen!

Laertes min Laertes...
Tankarna snurrade som fan när jag satt mig på tåget mot Uppsala i helgen.
Det var nästan fem år sedan vi sett varandra sist och nu hade vi bestämt oss för att träffas.

Jag och Laertes lärde känna varandra på gymnasiet och oj vad mycket galna upptåg vi hittade på.
Vi hade exakt samma dåliga humor och hade skämt bara vi förstod och som bara blev roligare för att vi sa dem tio gånger på raken- detta till våra klasskamraters förvirring och irritation.
Galenskaparna och After shave var våra bästa humorkällor och vi memorerade hela "Himla Hamlet" och drog denna konstant i skolan. Därav våra nicks Hamlet och Laertes.
Vi gick ut i skogen och skrek Ronjaskrik bland vitsipporna, vi åt godis, hade fyllor ihop, sydde kläder och bytte böcker med varandra.
Laertes var med mig på mina andra medeltidsvecka och på min tredje. Hon pusslade ihop mig när det var slut mellan mig och min första kärlek och jag låg i min rum med neddragna rullgardiner och grät ögonen ur mig.
Men så tappade vi kontakten.Hur det kom sig visste varken hon eller jag. Vädret, vinden, antalet kor i en hage... Orsakerna kan var många eller så har vi helt enkelt haft så fullt i våra liv att vi nästan tappat bort varandra. Jag var i Göteborg, hon i Uppsala.
Nu när jag flyttade till huvufdstaden så bestämde vi oss för att äntligen ses.

Och så rullade tåget in på stationen.
Jag gick av, en påse med chips och godis i ena handen och väska med sovsaker i den andra.
Tänk om det skulle vara stelt mellan oss?Vi kanske hade utvecklats åt totalt olika håll? Skulle jag ens känna igen henne?
Jag spejade, spanade.
Och där stod hon. Samma leende, samma röda hår under mössan. Lite mindre fräknar över nosen.
Men det var som vi aldrig varit ifrån varandra.
Vi är samma vänner även fast vi är nya människor.
Och det är jag så jädra glad över.

Mellanspel i bilder

Det blir lite glest mellan blogginläggen så här kommer lite bilder på vad jag gjort senaste tiden.

Fura tog med mig till botaniska!

Sjukt vackert, jag vill picknicka här någon gång!

Jag besökte Khazad och Algir och provade på ett nytt brädspel, Yggdrasil!

LittleMoon och jag gick på musikmuseet, helt awesome!

Oväntad Zeldareferens på tunnelbanan!

Jag tog och byggde ett igelkottsbo runt Svarts fötter.

Lolitadag på jobbet, kändes riktigt bra!

Min gamla tomma lägenhet. Äntligen fri från den!

Jag hittade cupcakes på matbutiken, gliiii!

Fia-katten är lika efterblivet söt som vanligt. Mest efterbliven. Och söt

Och igår kom den första snön, det är sjukt vackert!

Jag, min bror och rasism.

Svarting.

Det har varit en debatt i media de senaste veckorna om före dettaSVT-profilen Bo Hanssons uttalande då han benämnde AIK:s spelare som svartingar. Ultrafail på honom. Och hade han bara erkänt att han uttryckt sig som ett käppmongo och bett om ursäkt så hade historien varit mer eller mindre utagerad. Men istället börjar han bortförklara sitt klavertramp med att svarting inte är ett negativt ord för honom.

Svarting.

Säg ordet igen.

Svarting.

För mig kommer ord som svarting och neger aldrig att bli positiva ord.
Att försvara och oskyldigförklara sådana uttryck är en spark i ansiktet på de som någon gång råkat ut för rasism.
Min bror är en av dem. Jag är en av dem.
Jag minns hur ont det gjorde när jag var sju år och skolkamraterna kallade mig svart katt och n*gerskalle.
Då sprang jag undan och klättrade upp i ett träd. Eller så log jag, log och spelade med i hopp om att de skulle sluta.
Jag kom lätt undan, bokmal och lite udda som jag var. Dessutom var jag tjej.
Min bror som var längre än de flesta och som dessutom är snygg gick det värre för. Han var ett hot.

"Jag upplevde det som att folk började jävlas med mig och skrek ord, då kände jag att jag ska inte ta det och började jävlas tillbaka och de var antagligen de som ledde till slagsmål. 
De skrek ju n*ger och så."

Min bror fick alltid skulden för slagsmål av andra vuxna och av skolan. Det var lätt att skylla på hans bakgrund. För att han var svart och problematisk. Och bråken och rasismen fortsatte ju långt efter det att skolan stängt.

"Dem sa att de skulle göra mitt liv förjävligt för mig. Jag fick plugga hemifrån för att det var för farligt för mig att vara i skolan."

Min bror klarade sig ändå.Han tog studenten, han tog körkort, han överlevde och jag är stolt över honom
Jag?
Jag lärde mig att hantera,att le och att ignorera. Men det gör fortfarande lika ont att bli kallad n*ger och svartskalle idag när jag är 26 år som när jag var liten. Samma hugg i hjärtat men jag är hårdare nu och framför allt säger jag ifrån, vågar säga att det inte är okej med rasistiska uttryck.
Jag säger inte att man inte ska diskutera problemet rasism men vi ska inte heller låtsas som att det inte finns och framför allt inte gå runt problemet genom att försöka tvätta rent rasistiska uttryck  Då tar vi inte itu med roten till problemet utan bara symptomen.
Två människor på planeten har min tillåtelse att kalla mig för neger, gör någon annan det är det inte okej
Visst hade det väl varit skönt om ord som n*ger, svartskalle och svarting kunde vara neutrala, att det inte låg någon värdering eller rasistisk i dem. Kommer vi till den punkten då har vi utrotat rasism.
Men tills dess har jag nolltolerans mot rasism. Alltid.

"Never compromise. Not even in the face of Armageddon" /Rorschach(Watchmen)
Fotograf: Iduna Pertoft