Alla känner ett offer och ingen känner en förövare.

Jag har länge funderat på en sak som stör mig lite. Och det är med hur vi talar om offer och förövare i våra vänkretsar. Det är en klar skillnad med hur vi tar tag i det och via det också hur vi framhåller oss själva som människor.

För faktum är att när vi talar om sexuella övergrepp och misshandel så är det så att: alla känner ett offer men ingen känner förövaren.

I börjar reflekterade jag inte över detta men efter ett tag började jag tänka lite. Många av de fall jag hörde om verkade höra hemma i kretsar jag rörde mig i eller kände folk i. Det slog mig att jag rimligen borde känna den drabbade men ännu viktigare var detta att jag förmodligen kände förövaren utan att ha koll på det.
När jag ibland har ställt frågor om vem förövaren är så har jag ofta fått undvikande blickar och mumlanden till svar.
Då drar jag i nio av tio fall slutsatsen att de vet vem förövaren är, umgås med personen men inte vill säga det. När jag frågat om den drabbade får jag mycket mer ofta svar.  Det är mycket lättare att berätta om ett offer och säga vem det är , med eller mot personens godkännande, än att säga att man i sin bekantskapskrets har en förövare och att man inte tagit tag i det än.

Och gudars vad det stör mig. Alltså på riktigt.

Tolka mig rätt nu. Jag kräver inte att man ska hänga ut förövare med namn, nummer och bild. Det är inte okej och kallas förtal har jag för mig.
Men jag har ett problem med att förövare ska skyddas när jag potentiellt har dem i min vänskapskrets, jag har ett problem med att vi inte tar tag i den gigantiska elefanten i rummet som detta innebär. För ofta upprepar de här människorna sitt beteende igen och igen och seriöst, det är lite tröttsamt att efter ett tag bli medveten om detta och får höra :" Alltså, han har våldtagit en tjej men det var längesedan. Men ja, han brukar vara på nya tjejer och har svårt med nej..."

Tack, jag vill gärna ha reda på sådant tidigt. Det är enormt viktigt för mig att vi börjar prata om förövarna och hur lätt vi låter de komma undan och upprepa sina beteenden, så att vi slipper ha nya historier om vänner som råkat illa ut hela tiden.
För när vi inte pratar om förövarna utan bara om offren, då skapar vi igen en situation där alla vet namn, nummer och bilder på offren, men inte har någon koll på vilka förövarna är.

Och jag är inte heller ute efter att man ska klippa kontakten med de som är förövare, saker är ofta mer invecklade än så. Men jag tänker kräva en smula reflektion och en smula medvetenhet och respekt från de som är medveten om att de umgås med förövare. En medvetenhet om vad personen har gjort, en reflektion om att det inte är en bra människa man har hos sig och framför allt en medvetenhet om att det kan hända igen.
Med respekt menar jag detta att man tänker ett eller flera varv om detta med att man gärna berättar vem den drabbade är men skyddar förövaren.

Jag har valt att vara väldigt verbal, både här, på facebook och i verkliga livet om att jag polisanmälde mitt ex för misshandel. Jag är okej att folk säger att jag varit med om det.
Men alla som varit med om övergrepp vill inte berätta om det eller ens bli utpekade som offer. Och det måste man tänka på rejält. Särskilt som detta med att säga att en tjej (det är i en majoritet av fallen tjejer) har blivit våldtagen av en i kretsen. Risken för att den tjejen får ta emot en värld av skitsnack och hat är väldigt stor.

Jag har själv fått ta enormt mycket verbala slängar, mail, sms från "vänner" som påpekar om att jag är obekväm som pratar och att mitt ex egentligen är en snäll kille™ som bara ville mitt bästa.

Jag har insett att idioter alltid kommer vara idioter och att det är mer värt för mig att prata om vad jag varit med om än att hålla tyst. För att jag pratar gör att fler unga tjejer vågar börja prata och mailar mig om stöd och råd. Det är guld värt.

Samtidigt som det gör mig ledsen för jag inser med varje mail och varje internettråd att mängden förövare i kretsen jag rör mig i är mycket större än vad jag trodde. Det är "snälla killar" som bara inte kan kontrollera sig, "snälla killar" som tar sig friheter mot unga tjejer som inte vågar säga nej och "snälla killar" som hotar med våld om de inte får som de vill.

Vi måste seriöst börja reflektera och prata om mängden förövare som finns i vår bekantskapskrets. För de finns där.
Som Lady Dahmer säger, alla känner en kvinna som blivit slagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad men få känner en förövare.
Varför?
För att män som slår och våldtar är något mörkt och obehagligt och framförallt så är de inte några vi har i vår vänkrets. I alla fall inte som vi vill se att vi har. Det är ju trots allt enklare att kunna säga att man känner någon som blivit våldtagen, sexuellt utnyttjad eller misshandlad. Det är lätt att säga vem den personen är och till och med varna lite för att personen kan vara lite känslig. Det är okej.
Men det är tydligen för svårt att säga till andra och sig själv att man känner en förövare och värre att erkänna att man inte har reflekterat över det. Att man låter personen stå oemotsagd.

Så tänk efter, noga. Du känner ett offer. Då känner du en förövare.

Vad gör du?

Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig

Jag tycker inte att det bara är kvinnor som ska kriga för kvinnors rättigheter, långt därifrån. Kvinnors rättigheter angår alla och därför bör alla, oavsett kön, kämpa för en bättre och mer jämställd värld.
MEN!
Dock så finns det individer jag inte vill se föra det här kriget och det är männen som hycklar. De som kallar sig feminister och förkämpar för kvinnor rättigheter men i praktiken inte efterlever det.
Och detta faktum kom och slog mig i ansiktet på Internationella kvinnodagen i lördags.
Tack för det.
Det blev för mig en påminnelse om hur skrämmande kort vi ibland tänker och hur lätt det är att missbedöma män för att de verkar som snälla killar ™

Och ja, det finns extremt många vettiga, bra män därute som är bra feminister och som i ord och handling visar att de vill ha ett bra och jämnställt samhälle.
Men så finns de som hycklar, de som säger en sak offentligt och som i praktiken gör en helt annan sak.

GT:s chefredaktör Frida Boisen beskriver det klockrent i sin krönika med följande ord:

"När de korrekta manliga busschaufförerna, direktörerna, politikerna, journalisterna och läkarna går hem, så hänger några av dem jämställdhetsmasken bredvid rocken i hallen. Hemma får de fortsätta slå "sin" kvinna. Som de alltid gjort."

(Resten av Frida Boisens krönika kan du läsa här)

De här korrekta männen som slår sina partners, som våldtar och som kränker kvinnor men som på utsidan är praktexempel på hur en bra man™ska vara, de äcklar mig verkligen.
Dessa män är inga jag vill ha med i kampen för feminism och ökad jämställdhet. Det är hyckleri från deras sida och något som på lång sikt snarare drar ner kampen än gagnar den. För att inte tala om den totala bristen på självinsikt eller bristen på ånger och vilja att bättra sig. För jag kan seriöst inte ta en man som står och talar om kvinnors rättigheter på allvar när jag vet att personen inte menar det eller förstår vad det innebär att behandla en annan medmänniska med respekt.
Platt fall direkt.
Sedan har vi den här detaljen med att de bryter mot lagen genom misshandel och våldtäkt.
Jag kanske är för hård och kall men nej, män som misshandlar och våldtar, män som begår brott mot kvinnor har ingen rätt att stå och predika om jämställdhet eller kvinnors rättigheter.

Livserfarenhet del 2: Att skydda en kvinnomisshandlare och snacka skit om offret

Det här är ett tungt blogginlägg för mig att skriva. För att jag vill egentligen inte skriva det. Jag trodde aldrig jag skulle behöva det. Det här är en av mitt livs största besvikelser.
Jag har länge sagt att jag ska berätta vad som hände mellan mig ex och mig och varför jag kände mig tvungen att flytta från Bergsjön.En del av historien är att mitt ex inte var en bra människa.
Han var typexemplet på ett så kallad snäll kille, snygg, engagerar sig i de rätta frågorna, högt socialt kapital i vänskapsgruppen, anser sig öppensinnad och framhåller gärna hur bra han är. Samt detta lilla faktum att han använder härskartekniker och under fem år psykiskt misshandlade mig samt vid ett tillfälle fysiskt misshandlade mig.
Det tog mig så lång tid att inse att det sätt han behandlade mig på inte var okej. Den bristande respekten, hans sätt att alltid skylla allt på mig och att nedvärdera mina känslor gjorde att jag under de år vi var ihop gick till att helt sakna tro på mig själv, min förmåga att uträtta något och jag tvivla på att något jag ens kände var rätt.
Efter fem år tillsammans gjorde jag slut, då jag tillslut insåg att han alltid skulle sätta sig själv först och struntade i hur han hanterade mig.
Det tog lång lång tid innan jag började våga prata om det, jag ljög länge om hur det egentligen hade varit för att jag ville skydda honom. Tillslut så orkade jag inte längre bara tiga och berättade sanningen. Jag tog upp hans beteende med honom via mail och den totala oförståelsen jag möttes av när jag berättade att det inte var okej att behandla en annan människa som han gjort fick mig att bli riktigt rädd.

Men nu till saken. När jag flyttade tillbaka till Göteborg så tog det ett tag innan jag insåg att många av mina gamla vänner tyckte att jag var obekväm som förstörde den fina stämningen i kamratgruppen genom att säga att mitt ex misshandlat mig. De krävde bevis och sa att jag ljög. När jag tänkte över detta några varv med den ständiga frågan VARFÖR malandes i bakhuvudet så insåg jag att detta är exakt så som jag läser att våldtäktsoffer blir bemötta, mest uppmärksammat i media är väl Bjärstafallet som Uppdrag granskning rapporterade om i programmet "Den andra våldtäkten."
Min situation är inte på långa vägar lika hemsk men jag känner igen mig.
Och nu står jag här och är arg och ledsen. Inte för att de fortfarande är vän med honom, (hell var vän med vem ni fucking vill) men för att jag märkt att jag blir nedvärderad. Jag blir betraktad som en liten instabil tjej och han får förståelse och stöttning.
För han är ju en snäll kille.
Egentligen.
Igen, var vem med vilka ni vill. Men att nedvärdera mig, att tala bakom ryggen och att medveten se ner på min upplevelse är så jädra fegt.
Jag trodde bättre om mina vänner i Göteborg och jag är ledsen över deras sätt att bete sig.
Skaffa en ryggrad, sluta var fega och visa att ni är vänner.

Livserfarenhet del 1: Hycklande människor i mitt liv

Det har hänt mycket i mitt liv senaste året som har fått mig att omvärdera och sätta nytt värde på många av mina vänner. Jag har sagt upp kontakten med några jag insåg gjorde mig mer illa än bra att vara med, jag har hittat nya, fantastiska vänner och kärlekar och jag har återfunnit gamla vänner som jag av en eller annan anledning tappat kontakten med. Jag har hittat nya djup och sidor hos bekanta som blivit till bra vänner. Jag är rikare nu än jag var för ett år sedan.
Samtidigt så har jag insett att väldigt många av de vänner jag hittade när jag kom till Göteborg är fruktansvärt... falska. Jag kan inte hitta ett bättre ord. Jo hycklare passar i och för sig bra in det med.
Det var en stor, fin krets med människor som känt varandra i många år och som lät mig förstå att "vi tar hand om varandra, vi ställer upp när vi mår dåligt och det är OKEJ att må dåligt bland oss. Vi tycker om varandra ändå."
Det var väl första gången jag hört det sägas öppet i en vänkrets, detta att man inte skulle smyga med att man kunde må dåligt psykiskt, ha dåliga dagar eller vara deppad utan anledning. Och jag trodde på att det var så.
Det var inte förrän jag faktiskt började må riktigt dåligt på grund av mitt dåvarande förhållande och inte längre klarade av att vara pepp, full av energi och alltid glad som jag märkte att det som de sagt var lögn. Mådde man dåligt i den vänkretsen blev man klassad som instabil och jag fick stämpeln manodepressiv, något jag naturligtvis var sist om att få veta.
När jag gjorde slut med mitt ex så kändes det som att jag blev pestsmittad. Jag var obekväm som mådde dåligt öppet, besvärlig som "sabbade" en vänkrets och blev betraktad som en bräcklig, instabil tjej. (jag har skrivit tidigare här om hur jag blev bemött när jag började prata om mitt dåliga mående)
Efter en höst i Stockholm kom jag tillbaka till Göteborg och jag har läkt en del från mitt dåliga förhållande men de hycklande människorna finns kvar. Och det gör mig ruskigt arg när människor som jag vet snackat skit om mig eller bara valt att hålla sig undan i ett till två år vill kramas och leka att allt är som vanligt.
Jag är en rätt enkel människa. Om ni inte vill umgås med mig eller tycker att jag är obekväm. Säg det och ha för katten stake att köra med raka rör. För detta hycklande gör att jag vill kräkas.