söndag 19 maj 2019

ComicCon i Göteborg 2019

Maj har gått så fort men en sak jag sett fram emot länge var ComicCon i Göteborg! Jag skulle först dit enbart för ett jobbmöte (vilket inte är fy skam) men i slutänden så hamnade jag på något sätt i massa paneler vilket gjorde att hela helgen var uppbokad.

Åh nej, vad mitt liv är hemskt. Eller inte.


Jag insåg när det började dra sig närmare att jag aldrig varit på ett ComicCon. Jag var på Gamex i Stockholm och spelade Halo men det var ju på allvar för tusen år sedan.
Så jag var väldigt nyfiken på att nu titta runt, kolla vad som gjordes och framförallt på hur Göteborg skulle klara av att hantera sitt första ComicCon.

Mitt schema för helgen var helt okej, inte för mycket utan helt perfekt.

Lördag:

12.30 på Heroes Talk-scenen: Panelsamtal om spel som kulturform

Söndag:

12.00 på Scen 2: Panelsamtal om föräldrar och E-sport.
16.00 på Scen 2: Panelsamtal om spelbranschen och dess utveckling i Sverige.

När jag väl kom in på ComicCon på lördag morgon så var jag överraskad över hur mycket folk det var. Det tog mig på allvar tjugo minuter att ta mig genom trängseln bort till Heroes Talk-scenen. Det var rätt bisarrt men det gjorde mig också glad. Det var en positiv stämning och en bra blandning av nördar i alla åldrar. Och mycket barnfamiljer!

Panelsamtalet om spel som kulturform flöt på bra. Det visade sig att Mårten Jonsson, som också skulle vara med, och jag hade spelat spel ihop tidigare under året. Vi både kunde prata på rätt bra och vara på en lagom nivå av engagerade, aggro över brist på förståelse i frågan och peppade över framtiden.



Sedan hade jag mitt jobbmöte och vandrade sedan runt och tittade på allt på mässan. Senare på kvällen höll Mi5 Communications i sin Spelbar där det även var efterfest för ComiCon. Riktigt kul och jag fick prova på Mortal Kombat 11!




Söndagen var en smula seg men jag var sjukt pepp! 
Första panelsamtalet om Föräldrar och E-sport gick väldig bra, extra kul var det att sitta i panel ihop med bästaste Max!

Bild tagen av Lovisa Fischerström.
Jag beslutade mig i sista stund för att jag minsann skulle ha en bild med Kristoffer Hivju aka Tormund Giantsbane från Game of Thrones. Jag hade tvekat och velat fram och tillbaka men landade tillslut i att livet är på tok för kort för att inte göra det jag vill.
Det var sjukt värt det, han var så trevlig och jag fick min bild samt blev officiellt 14 år igen. Aldrig rodnat så mycket!

Sedan tittade jag på lite K-pop och var även med och dansade lite i den random spelningen. Det är ett gigantiskt steg fram och ut från min komfortzon att våga det men jag har landat i att jag borde göra mer saker som gör mig glad. Och när Momoland gick igång så slängde jag väskan och sprang ut på dansgolvet. 

Bild tagen av Aaron Vesterberg Ringhög


Sista panelsamtalet gick bra men då var jag helt slutkörd kan jag lugnt säga. Men oj vad kul jag hade hela helgen! Eftersom jag försöker filma mer och mer för min egen skull så sammanfattade jag en del i videon här nere plus en tur runt en del av mässan. Samt DRAKAR!!


torsdag 9 maj 2019

Varför alla ska sitta ner i båten och förstå hur Sansa äger sin resa

Spoilervarning!

Följande inlägg innehåller spoilers för Game of Thrones säsong 8, episod 4. Har ni inte sett den så läs INTE detta!
Ni har blivit varnade!




Jag hade tänkt att vänta till att blogga om sista säsongen om Game of Thrones. Men nu blev jag så förbannad efter förra avsnittet,nummer 4, att jag bara inte kunde låta bli. Eller ja, jag blev inte arg på avsnittet. Jag blev arg på de diskussioner jag såg pågå på sociala medier efter avsnittet.
Föga förvånande rörde diskussionerna Sansa.

Det finns få karaktärer i Game of Thrones som jag kommit att älska såsom Sansa. Hon är för mig en av de mest komplexa och mångfacetterade karaktärerna som också gjort en av de största resorna.
Hon är en överlevare, en kämpe och en ledare utan dess like.
Den resa hon har varit med om har varit riktigt vidrig men den har gjort henne till den person som idag är den verkliga makten i Norr och i Winterfell.
Det är också något hon är mycket medveten, något som visar sig i vad hon säger till The Hound under segerfesten i Winterfell.


"Without Littlefinger and Ramsay and the rest, I would’ve stayed a little bird all my life."

När Sansa sade det så reste sig håret på mina armar. Den repliken levererades med så mycket känslor som märks i hela Sophie Turners kroppsspråk, ansikte och ögon.

Sansa är bäst.

Där finns en sorg över de osynliga ärr hon bär med sig och det trauma hon gick igenom.
Där finns en stolthet över vad hon kan åstadkomma idag och hur långt hon kommit från den flicka som hela tiden strävade efter att blidka andra.
Där finns en vilja att skydda alla mot faror som ska komma.
Där finns en insikt över hur långt hon kan komma att nå i det liv som ligger framför henne.
Den lilla gesten hon gör när hon tar The Hounds hand uttrycker också så mycket. Den är både för att trösta honom för att han inte kunde skydda henne men även för ge honom en försäkran att hon inte längre behöver skyddas.

Alla minnen Sansa bär med sig syns så tydligt i den här scenen och aldrig märks den resa hon gjort så kristallklart som här.
Ja jädrar vad den scenen gjorde intryck på mig, både på hur den levererades men också på grund av andra orsaker jag återkommer till.

Just för att den var så stark för mig så gjorde det att jag blev fly förbannad när diskussionerna började kretsa kring just den scenen. Där folk störde sig på att Sansa erkände att hon är präglad av sin resa och sitt trauma och där folk IGEN störde sig på att hon är för känslosam/för hård/för distanserad/för öppen om vad hon varit med om/för lite öppen med vad hon varit med om/för tuff/för mjuk...

Kort sagt, det var Sansa det var fel på, eller hur manusförfattarna behandlat henne i den scenen där de uppenbarligen reducerade henne till sitt trauma... Men inget kunde bli rätt enligt röster på nätet.
Jag blev rätt arg när jag läste kommentarerna eftersom jag inte höll med alls. Men det tog ett tag innan jag kunde hitta ord på varför det skavde med att folk var upprörda över att Sansa öppet sade att hennes resa gjort henne till den hon är.

För mig gjorde som sagt hennes ord enormt intryck på mig och mycket för att jag såg mig själv i Sansa. En överlevare som på sitt sätt har hanterat, bearbetat och överlevt sitt trauma och nu äger det.
Precis som jag gjort och som så många många andra gjort med mig.
Här är vad som skaver för mig när folk kritiserar Sansas öppenhet i vad hon varit med om genom att erkänna hur det präglat henne. Det är att deras kritik speglar de krav som ställs på hur överlevare efter våldtäkt, misshandel och trauman förväntas hantera detta.
Hur vi förväntas göra det efter normer som hela tiden ändras och där vi hela tiden måste tänka på hur andra ska reagera.

Jag har varit exakt där.
När jag var öppen med vad jag varit med om betraktades jag som obekväm och skapade av extremt dålig stämning.
När jag inte berättade så betraktades jag som ett fegt offer som inte vågade erkänna vad som hänt.
När jag grät över det så betraktades jag som en person med alla offerkoftor på samtidigt.
När jag var arg över det så betraktades jag som en hysterisk och instabil person.
När jag slutligen kan se tillbaka på allt med ett lugn och en insikt i att jag idag är tusen gånger starkare så betraktas jag som antingen för känslosam eller för känslokall. Till och med lite empatistörd som kan prata öppet om det.

Precis som Sansa.

En bekant till mig, Alexander Sandrén, skrev så här om kritiken:

"Men vad jag än så länge har sett sägas av öppna rape survivours, inklusive mig själv, är att man relaterar till scenen och Sansas reaktion. Tvärtom har det gett en liten känsla av samhörighet hos oss.

Jag gör inga antaganden om erfarenheter vare sig på de som uttalar sig här eller någon annanstans. Men var försiktiga för det är en hel del våldäktsöverlevare som just nu får höra att dom hanterat och ser på sitt trauma på fel sätt. Och det ofta av personer som troligen inte delar erfarenheten."



Kritiken mot hur Sansa beter sig (eller inte beter sig) och hur det inte passar in i hur en kvinna, en traumaöverlevare, ska vara är i grund och botten ett gigantiskt förstoringsglas i hur patriarkatet igen förväntar sig att traumaöverlevare 1) ska vara stöpta i samma form och bete sig på exakt samma sätt och 2) hur detta sätt bestäms av hur vi ser på femininitet och maskulinitet.

Kvinnor ska i vanlig ordning visa känslor men inte för mycket för då är vi hysteriska. Vi ska helst gråta lite vackert och försiktigt.
Män ska traditionellt sett hantera trauman med våld eller så ska de inte hantera det alls.

Detta börjar TACK och LOV ändras.

Men fortfarande får Sansa skit för att hon hanterar sina känslor genom att erkänna vad hon varit med om och inte gråter i regnet.

Det gör mig så trött.

När Sansa i avsnittet säger att hon inte hade varit densamma så tror jag benhårt på att hon uttrycker exakt vad hon känner. Hon har gått starkare ur ett trauma och även om hon hade velat vara utan det så är hon den hon är idag på grund av det.

Precis som jag och tusentals andra med mig. Så med detta vill jag säga att kritiken mot Sansa handlar inte om sunk, sexism eller att porträttera en stark eller svag kvinna.
Det handlar om hur oförmögna patriarkatet är i att hantera överlevare och hur vi förväntas bete oss för att vara bekväma nog i andras ögon.
Det stör mig något enormt och med det sagt vill jag säga att jag tycker att Sansa med det citatet fick mig att känna en stark identifikation, samhörighet och ett fuck yeah till hur det går att resa sig ur ett trauma och leva vidare.

För Sansas resa är min resa och tusentals andra.

Vi har alla använt olika eller samma metoder för att komma dit vi är idag men där vi står tillsammans och säger att:

Vi bär med oss detta, våra ärr syns inte men de finns och de har format oss.
Vi är offer för andras handlingar men vi har överlevt.
Vi vet vad vi har i bagaget men det har gjort oss till de vi är idag.
Vi är starkare, svagare, känslosammare, empatilösa, mjuka, hårda, öppna, slutna men detta är vi.
Vi äger vår upplevelse och vi gömmer den inte.

Mer läsning på temat:




onsdag 1 maj 2019

Första mentorskapsträffen i Female Legends program Dorothy!

Nu i helgen var det äntligen dags!

Jag har ju tidigare berättat om ett av mina nya jobb detta året, nämligen att jag är projektledare för Female Legends nya mentorskapsprogram!
Tiden har rullat på och mentorskapsprogrammet har både hunnit få namnet Dorothy, ingått samarbete med Thunderful Publishing och kommit igång riktigt rejält med ett gäng glada adepter som sökt in och fått platser.

Lördagen LAN!

Och nu i helgen var det äntligen dags för den första mentorskapsträffen! Planen är att vi ska ha två stycken under året och förhoppningsvis någon mer i samarbete med Thunderful Publishing.
Träffarna är viktiga eftersom det är då adepterna och mentorerna får ordnade tillfällen att tala med varandra och framförallt planera det arrangemang som adepterna ska genomföra under året.
På den här första träffen låg fokus mycket på att teambuilding med adepterna och senare mentorerna för att kunna bygga ihop en känsla av gemenskap som ska göra arbetet lättare under året.
Men fokus låg också på att adepterna skulle kunna träffa kvinnor och icke-binära som redan jobbar i spelbranschen, lyssna på deras erfarenheter och kunna ställa frågor.

Hej Verket! 

Det är ju mitt jobb som projektledare att planera all logistik, program och såklart också ha kontakt med adepterna och se till att allt flyter på. Det har varit intensiva veckor fram till träffen men jag har haft supertur som har en så bra chef som Liza som kunde hjälpa till, framförallt när jag var i Japan i två veckor (heja planeringen där...).

När helgen väl närmade sig var all logistik löst. Vi hade världens bästa lokal i form av Verket, jättebra catering som fixades av Tjusling Kök, jättebra program och föreläsare samt bra kvällsaktiviteter.  Mitt största bekymmer var huruvida alla skulle ha trevligt och känna sig bekväma med varandra. För att slänga ihop 17 personer som inte känner varandra under en och en halv dag och sen lägga till ytterligare 13 personer och så hoppas att allt klickar... Det kan gå bra men också bli en riktigt dålig pannkaka.

Men tack och lov gick det superbra!

På fredagskvällen så hade alla adepterna kommit och jag minns att jag kikade ut från köket efter maten och bara myslyssnade på allt prat och skratt som hördes i stora rummet. Det var fint.
Sen åkte vi smått vilse till hotellet men det får lov att vara så när de har mig som vägvisare som saknar lokalsinne!

Går en lite fel funkar det utmärkt att ta en gruppbild i en ascool tunnel :D

Lördagsmorgonen var det avspark på riktigt. Först med massa teambuilding för att verkligen komma igång och också börja spåna på projekt under året men också för att se hur lika alla är med sina erfarenheter och framtidsvisioner.

Jag hade hittat en del bra teambuildingövningar på Innovation Haven som faktiskt var 1) riktigt bra och 2) fungerade och fick alla att skratta,ha kul och senare på dagen verkligen prata ihop sig och börja planera. Rekommenderas verkligen!

Vi fick också besök av Alexandra Dahlberg från Thunderful Publishing som berättade både om sin väg in i spelbranschen och även om hur en gör ett arrangemang på ett bra sätt.

Alexandra Dahlberg från Thunderful Publishing

Efter det blev det mer teambuilding där adepterna fick bygga sin ideala spelvärld i grupp, också det en övning hämtad från Innovation Haven.
De fick även spåna på sina projekt och konkretisera ned dem lite mer.

Och sen blev det jag sett fram emot hela helgen, mentorerna anlände och det var dags för adepter och mentorer att prata med varandra. Alla mentorerna var hämtade från Female Legends styrelse för att verkligen kunna arbeta tätt ihop med adepterna och det var kul att se hur de pratade ihop om projekt och senare hur jag kunde sitta och gå igenom idéer och vilka som önskat vilka mentorer.

Female Legends styrelse presenterar sig och föreningen.

Kvällen spenderades med LAN, VR-spel som VR-world satte upp och brädspel. Det blev en väldigt sen kväll.

Söndagsmorgonen inleddes med att Hilda Lidén från The Game Assembly kom förbi och berättade om spelutbildningen och sin egen väg in i spelvärlden och framförallt att programmering inte behöver innebära tusen år i matteskolan. Tack!

Hilda Lidén från The Game Assembly


Sedan blev det ihopparning av mentorer och adepter vilket innebar massa prat och planering av samtal under året.
Vi hade även besök av Kalle Lantz som tog en hel del riktigt fina bilder på både workshops och på mentorer och adepter ihop.

Det krävs jädrigt mycket teamvilja för att få den där perfekta gruppbilden...

Ja jädrar vad trött jag var i slutet men så värt det. Vi är igång och detta kommer bli riktigt bra! Jag är så stolt över alla fina adepter och älskar de redan allihopa (trots att de sätter lappar på ryggen på mig så hjälper de mig när jag trasslar in mig i sladdar och inte kan teknik <3) och framförallt är jag jädra glad att Female Legends gör detta mentorskapsprogrammet. Herregud vad det hade behövt finnas när jag var yngre. Jag är så tacksam att jag får jobba med detta.
Nu framåt mot sommaren och sen mot höstens nästa träff.

Heja #DorothyDOT!

Trött men stolt och fylld med pepp inför framtiden.