Another International Women's Day......

 (Note, this is the same rant I have done the last years BUT since this in increasly bad, I put it here as well because what the actually fuck...)

Another year and another #Internationalwomensday. 

I don’t want any congratulations from men today either. Just as every other year.

It´s freaking exhausting to be a women today. I see some that say that we should be celebrations the progress over the years but I do not feel to celebrate basic human rights. I never take them for grantet but I do not want to celebrate them in a time where our rights are under a constant treat.

Let’s be real: The situation for women today around the world is pretty terrible and it’s going backwards. 

From women being targeted in conflicts and war, to loosing our rights to our own bodies, to getting our voices silenced and our rights removed.
We are going backwards to a time where women had no rights and were depended of their men and where feminism is being seen as extreme AGAIN.

(Seriously, feminism is the reason I can sit and write this, that I can have a job, my own money, an education and own property. If you see that as extreme, you are part of the problem.)

I´m so angry and tore over this but from that anger and tiredness comes determination,strong mer than ever.

I will stand with my sisters every day, with everyone that are woman and I know that we have to fight even harder now. Because the fight will never end in a world like this.

Our rights are human rights and I swear to god that I will do anything in my power to stop the backwards development happening now.

I want to be able to tell the ones coming after me that we fought and that we did not only tried but we won. 

And to all men on this day, I just copy an old rant….

• I want to see you lift up women around you. For the work, they are doing every day, both at work and at home.  Take today as a start to tell them how great they are and how they are inspiring you. (And please, don’t tell us that we are beautiful today.)
• I want to see you fight for that women will have equal pay as men. 
• I want to see you raise your voice when your female colleagues again are skipped over for a raise or a promotion. I want to see you fight for having more women in your team and for our voices to be heard.
• I want to see you fight for that women shall have the right to our own bodies. What we want to do with it is our choice. And I want you as a man to read up about what happens to the female body after giving birth, especially if you are planning to have kids in the future.
• I want to see you fight against slutshaming and against a structure where women are viewed as objects and looked down upon. Be that uncomfortable person that says that your male friends' sexist jokes are not funny.
• I want to see you fight against the structure that diminishes womens work to nothing and where men take credit for a womens work over and over again. Always give your female colleagues cred and fight for their right to be as awesome as they are.
• I want to see you fight for taking your parental leave and doing your part in raising your kids. I want you to know what your kids favorite color are, what their friends name are and that you know where all the things in the household are. Be that partner.
• I want to see you fight for the fucking obvious that a women should never ever be critizised for choosing to have a career instead of kids. And that a woman should never ever be criticized for choosing to have kids instead of a career.
• I want to see you lift up women of color and LBTQ+ women a bit extra because we are having a fucking hard time as it is. 

Don’t pull those “harmless” racist jokes, stop exotifying us to sexy dreams and just stop the norm against how bisexual, lesbian and trans women are viewed.

And then you continue to do this. 

All year around. And you will not stop because it feels hard. You take a break, rest and then continue.

Because women are taking this fight 24/7, 365 days a year.

And I would really like to feel that I do not have to fight so hard for a world where me and my sisters' rights are constantly under threat. I should not have to fight for my right to have a voice, to grow, and to feel.

So on this day,

Don’t give me congratulations

Don’t tell me to chill.
Don’t make cringe jokes.

Stand next to me and give me and my sister the rights we deserve. 

Regler är inte en ursäkt för omänsklighet

Jag har inte sagt så mycket om tonårsutvisningarna här på bloggen (desto mer på Instagram) men det är så jävla nattsvart.

Sverige har blivit ett land som nu utvisar barn och unga med en skrämmande nonchalans.
Det är barn som utvisas på grunder som är lagliga men omänskliga. Barn som är födda här men nu visar det sig att ena föräldern tjänar för lite pengar och då är det tack och hej. Detta trots att föräldern har jobb,kan svenska och bidrar till samhället. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är spädbarn som utvisas för att deras föräldrar hade uppehållstillstånd men med de nya reglerna så omfattas inte anhöriga av regeln. Så spädbarn måste åka hem. Vart nu hem är någonstans. Såklart måste föräldrarna då åka med för vilken förälder låter sitt barn utvisas till en säker död. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är barn som kommit hit, vuxit upp, fått utbildning, jobb, som tagit SM-silver i boxning och som är ordförande i SSU. Som hade uppehållstillstånd men som med de nya reglerna nu måste åka hem. Vart nu hem är när det är ett land en inte ens kan språket i och inte har familj i. 
Tragiskt men regler är regler.

Men.

Vi glömmer lätt att regler är bestämda av människor.

De här reglerna har inte uppstått ur ur ett vakuum utan de har utstått som en effekt av ett ökat rasistisk klimat i det svenska samhället.
Reglerna har som syfte att utvisa alla som anses icke-svenska - med andra namn, med andra nationaliteter eller med annan hudfärg.
Att kasta ut folk som bott här i flera år, som har rotat sig och som är födda här - Det är rasism.

Någonstans sägs det att det handlar om att bara folk som bidrar till svenska samhället ska få stanna men hur försvarar det att utvisa spädbarn, tonåringar som nyss tagit studenten eller unga som jobbar två extra jobb, utbildar sig vidare och tagit SM-silver i boxning?.
Dessutom till länder som anses som farliga och där UD avråder från resor till. I korthet så utvisar barn och unga till en säker död, i bästa fall ett liv i förtryck.

Här blir regler verktyg för en rasistisk politik som inte gynnar ett svenskt samhälle.

Och det är en ny nivå av omänsklighet när vi som samhälle och som individer bara bestämmer oss för att acceptera utvisningar av barn och unga och därmed legitimerar en rasistisk politik.

Vi kan inte säga att vi bara följer regler och med den ursäkten därmed helt koppla bort vårt empatiska och kritiska tänkande och blunda för att det är helt jädra bisarrt att utvisa barn och unga från Sverige.
Både på grund av att det handlar om barn och unga men också för att hela det politiska (rasistiska) argumentet med att reglerna ska få ut folk som kapitaliserar på samhällsresuserna spricker helt när det handlar om barn som går i skolan och unga som precis tar studenten. 

(Och ja, att utvisa barn är en beräknad och djupt obehaglig taktik för att få ut en hel familj pga inga föräldrar kan skicka sitt minderåriga barn i döden).

Inget samhälle, ingen människa ska tycka att detta är okej och det finns INGA regler eller lagar som går att luta sig mot för att rättfärdiga detta.
Sverige är mitt älskade land men jag skäms över den fega och ryggradslösa politik som nu drivs fram på en våg av rasistisk populism och röstfiskande.

Och jag är fly förbannad på alla som låter det ske, som säger ”Ja det är hemskt MEN regler är regler…
Ni är alla medskyldiga till att vi skickar ut barn och unga till döden. 

Det är äckligt att se hur ni spiller ert hat i kommentarsfält efter kommentarfält från er soffas bekvämlighet och klappar er själva på axeln med ”Ja men hade de bara följt reglerna så hade detta inte hänt." (Det finns en speciell cirkel i helvetet för er som ens kan med att vara så omänskliga, jag hoppas att er pension/försäkring/utbetalning/semesterersättning går åt helvete för att du gömde trycka i rätt ruta på din dator)

Vi ska inte utvisa barn. Vi ska inte utvisa tonåringar och vi ska inte bara acceptera att detta ens numera är en möjlighet. Vi måste kunna se hur omänskligt detta är och att de regler som låter det hända är möjliggjorda på grund av en djupt rasistisk politik där det inte handlar om vem som är en resurs för Sverige - Det handlar enbart om att få bort alla som anses vara icke-svenskar.

Protestera mot utvisningarna av barn och unga och protestera framförallt mot den politik som tillåtit detta.
Vi som land, samhälle och individer kan bättre och vi MÅSTE vara bättre än så här.

Who is a real Swede? (And who can steal your girlfriend?)

Note: This is based on an old blog post from 2021 that I wrote in Swedish. Now, with election year again and an increase (AGAIN; WHAT THE HELL!) in racism and hateful rhetoric towards People of Color, I rewrote it and translated it into English.

Okay, election year 2026 in Sweden is coming up. So, here are my thoughts about the over all shift in attitude towards immigrants and People of Color (in this text referenced to as PoC)  from our government.

Since 2014,  the tone has gone from being “racism is absolutely unacceptable” to “ Let’s just turn a blind eye AND let’s encourage it more”  and now, it’s completely okay to express racist statements without having the slightest analysis behind what this has to do with what structures or what it does to people and citizens of color in Sweden.

Hell, I’m so tired and angry about this.

And here there are probably several of you who want to say… ”Hey Anna, you are adopted, it is not YOU that the statement applies to. Why are you making it about you when you are not an immigrant?”

Correct, I am adopted, a Swedish citizen and have lived in Sweden 98% of my life (with short breaks for Denmark and now Norway).

I can still react and think that it is wrong and racist with the current attitude towards immigrants and PoC. 

Maybe I react a bit more since I am a PoC and this actually impacts me. Because who can say that I’m adopted and a Swedish citizen when they see me on the bus or out for a walk? How do we distinguish between PoC:s that, according to our government, have “the right to be here” and the ones that apparently do not?

The answer is that we cannot and we should not divide people simply on something like a racist rhetoric. 

With that, we only end up in an impossible spiral that turns the debate into ”who are real Swedes?” (Spoiler,  it can never be PoC:s, it’s white people only and I will elaborate more about why down below.)

It’s not great to have a debate around who is a real Swede plus the statements from the current government that immigration is a burden on the Swedish society (and blatantly ignore that immigration is one of the pillars for a lot of jobs in Sweden plus a HUGE help for smaller cities in getting populated again).

Because it does something with how we and Sweden are viewing people with non-Nordic backgrounds.

The first is that all PoC:s in Sweden, despite our status as citizens or immigrants, are all perceived as less worthy, no matter how much we work, contribute or do for Sweden. (Again, this view has become a widely accepted notion, increasing over the years since 2014.) This does something to how we behave and act and also how we present ourselves. Not only good or equal to white citizens but we need to be twice as good or great to even be accepted as a Swede.

Note, accepted, not applauded.

It’s so tiresome and draining to always have to perform like this and to always feel like we no matter how much we try to defend our place in Sweden, as citizens and people that have lived and contributed for years - it’s just never enough. Sometimes, we are even getting hate for having a job, knowing the language, having an exam and being married.

Because then, we are taking jobs, education and partners away from real Swedes.

We cannot continue to have a conversation based on the concepts of “The talented immigrant/PoC” VS “The lazy immigrant/PoC”. Simply because the debate will be about who does enough not to be a burden. And those of us who do not look Swedish (white) enough will NEVER be able to do enough to not be a burden. Because even when we are over performing, learn everything and do our best - we are just barely being accepted, not applauded.

The bar is so different for us that it is simply impossible to win. For me personally, I get so angry over this. I should not have to defend myself, nor should I have to be perfect and have to over perform to keep on earning my place in Sweden

I should be able to be on sick leave, have a bad day at my job, speak English once in a while on the phone with my friends from Denmark, steal your awesome girlfriend and still feel that I am no more of a burden on society or get judged harder just because I’m a PoC.

The current racist debate climate in Sweden tries to divide PoC:s into those two camps, “The talented immigrant/PoC” VS “The lazy immigrant/PoC”. 

And some fall for this argument and support it because “Of course, we only want good people here".

But all that argumentation does is to create a fake safety and a fake goal that can never ever be won.

It also shifts the focus to us instead of where it should be: namely, that the racist climate in Sweden has increased immensely and our government is backing it up. That is not okay. 

We need to stop with the racist rhetoric and start to view the whole image.

Immigrants and PoC have the right to be in Sweden on the same terms as everyone else, and we have the right to do exactly as much or as little as we can without being shouted at about deportation or laziness.

The racist climate right now creates an impossible situation where PoC:s feel stuck in a fox-scissors situation where we cannot do the right thing. 

We cannot be good enough not to be a burden because we must always be a THOUSAND times better than white Swedes. But if we are good enough, then we are too good and then we should know our place and it is not in the white rooms or jobs.

Feel grateful to the country that has accepted you. Feel guilty if you don't contribute. But don't do too much because then you'll steal the jobs, girlfriends, and livelihoods of real Swedes.

If you are a PoC parent and your underage child does something wrong, then your WHOLE family is threatened with deportation. And you as a parent, should be ashamed because you worked three jobs to keep your family afloat but could not keep track of who your kid was hanging out with.

But if you are a white parent and your underage child is part of an active nazi organisation, then it is just “bad luck” and “kids will be kids.” And you as a parent, can get away with looking sad on TV and saying that you talked with your kid and that you simply missed checking their social media.

Again, the bars are so different depending on your skin color that it is insane.

Ultimately, I feel enormous anger that our current government has chosen to embrace racist rhetoric to such a degree that they now see this as a completely okay way to express themselves and to make a difference between white Swedes and PoC Swedes.

No one should feel like a burden because they live here and have a different skin color, and no one should feel like they have to defend their existence against a rhetoric that is built on racism.

Att skriva långt är inte lönsamt men vem bryr sig?

​Jag kan bli så frustrerad på formatet på sociala media idag. Det är så mycket kortformat i videos och korta texter.

Och det är inte mitt bästa utryckssätt alls.

Ja, jag är kränkt över att vi har gått från långa texter och långt format till något jag är kass på.

När jag började hänga på X för tusen år sedan och sen började blogga så var det som gjorde det fint för mig detta: Det var plattformar att skriva tankar och åsikter på, att nå ut till andra på och att knyta kontakt.

Jag kunde skriva om allt och inget i början. Sedan blev det mer allt med starkt fokus på anti-rasism, feminism och nördsaker.

Och jag kände att jag nådde ut. Att folk läste och engagerade sig i både det jag skrev och i andras texter. Detta att spinna vidare på andras tankar och se hur andra tog del av mina var fint. Jag provade videos med längre format för familjens skull och det kom aldrig mer än just dit men kul var det.

Och nu idag?

Jag känner väl att jag får mest engagemang och klick på en kul bild, en selfie eller på om jag är elak/drygi en blupp ( eller ja, jag har försökt, det ligger inte för mig alls, jag faller som en pannkaka)

Jag får noll respons på åsikter/rants från hjärtat om ämnen som betyder allt för mig och som verkade vara viktiga för fler. Samma ämnen nu som då: Anti-rasism,feminism,nördsaker.

Och jag sörjer över det. En liten personlig del över att folk inte läser MINA grejer för det är klart att det betyder mycket. En liten ilska över att jag kan anpassa mig till TikTok och så mycket annat men inte detta.

Men min största sorg är detta:

• Att folk inte verkar kunna ta in längre texter mer. 
• Inte kunna ta in tyngre ämnen utan hoppar dessa.
• Utan hellre föredrar korta AI-grejer utan djup. 

Sådant som inte kommer från hjärtat från en person utan mest är… själlöst och ofta fel i fakta.

Det känns som att vi blir mer avtrubbade,mindre empatiska och mer oförmögna att hålla fokus.

Jag har funderat så många gånger under året på om jag borde försöka det korta,skarpare och roliga formatet och tonen med i mina texter.

För att anpassa mig och följa med strömmen men också för att hjälpa folk. Men jag vet att de texter jag älskar mest är just de långa, de med själ och hjärta. Det var de som fick mig att älska skrivandet som uttryckssätt och som drev mig till journalistiken som yrke.

Så jag tänker fortsätta med mina långa trådar på diverse sociala media, kanske lite mer bloggtexter här och bevara mitt hjärta.

Det är en extremt kass plan för framtiden.

Det kommer att ge exakt noll kommentarer,likes och engagemang.Noll läsare på en bloggtext som denna.

Men.

Jag får acceptera att jag är gammal och i all min hype kring TikTok, Roblox och sociala media så är detta min kulle att dö på. 

Men så länge jag behåller min integritet och min passion… Så kanske det inte är så dumt ändå.

Och kanske kommer folk börjar läsa längre texter igen och det är något jag alltid kommer att hoppas på.

Why we must learn more about today's gamers

I never expected myself to work in the gaming industry and handle community management. 

Even though I am a journalist at the end of it all, I was never one to stand in front of the camera or be in the centre.  I focused on myself as a digital editor, researcher, producer, and social media specialist.

Those roles all included a lot of interactions on social media with media consumers. From the angry ones and the spammers to the ones that always were nice and the ones that just wanted to share their stories.

These were adults and one thing I learned there is that being an adult on the internet is not an automatic success for behaving nicely.

When I started working in the gaming community, the community were mostly young adults who were passionate about games. They were the happy ones, the angry ones, the sad ones and the lonely ones. Just like the adults but the main difference was that this crowd also felt a bit like the underdogs. Gaming was, and is, after all, a hobby that is often looked down upon. 

Overall, this crowd was a bunch of happy nerds with lots of passion, opinions and more importantly, happy to chat and hang out with other gamers. 

Then, I started to work with the Roblox community.

Holy damn, that has been a ride! I was a complete novice in Roblox games and had no idea about the crowd. 

Nor was I fully aware of how big Roblox is among kids and that everyone plays.

The Roblox community are WAY younger than any community I´ve managed before.

And they are absolute chaos on Discord where the focus is less on hanging out with other gamers but on getting the most items to min-max their gaming.

For me that comes from a world of console gaming and PC, I´ve never felt so old and behind my time. I got a very healthy wake-up call in realizing that this is most likely how my parents felt when I started with video games....)

NGL, this is 100% me some days at work.

The road of learning about Roblox and its community has been a wild ride and in this time, I am so happy to have taken this journey. The Roblox community are a chaotic one but they are also so damn passionate, happy, wonderful and creative. They love to talk, to be informed and to give input on the games we make.

And I never felt so down with the kids when I talked to the kids in the park on the daily dog walk and answered their questions on what I do for work: "Well, I work with Roblox games."

Because everybody plays and their enthusiasm to discuss and talk about their favourite games makes my day.

This is the new generation of gamers but I feel that we, the adults, are making the same mistake with the Roblox generation that our own parents once did with us Pc-, and console gamers.

We do not take their Roblox gaming seriously (perhaps because it is not real games, what do I know?) and we do not listen to them. 

I feel that I have repeated the same advice for parents for 20 years now:

"Talk to your kids and teenagers about their gaming, show an interest."

That is still true and parents should take a bigger interest in their kid's gaming.

But in addition, all of us ( the older gaming generation) perhaps need to take a step down from our high horse and look at what the kids are playing these days, exchange top games to play and learn from that.

The gaming community is wonderful and vast and there is room for all kinds of games, from PC to mobile.

So let´s listen to the new generation of gamers and not only get them to play our games but ask what they and their friends are playing in school. 

And then, we join and learn from them

Vita mördare får empati när rasismen normaliseras.

Rädsla
Ilska
Trötthet

Det är så många känslor som snurrat runt i mitt huvud efter skolskjutningen på Risbergska i Örebro tidigare i Februari. Så många gånger jag velat sätta mig ned och skriva men så många gånger jag bara känt en sådan ilska, trötthet och frustration att jag bara låtit bli.

Men nu är huvudet klart. Tomt och trött men klart.

När jag fick reda på att det varit en skolskjutning i Örebro så blev jag iskall av rädsla. 

Huvudet fylldes av tankar som:

"Åh gud, är det möjligt?"
"Vad är det som händer i Sverige, vi har inte så mycket vapen att tillgå??"
"Hoppas ingen skadas eller dör! Herregud."

Ju längre timmarna tickade iväg och siffrorna ramlade in med att det fanns skadade, det fanns döda så växte en annan rädsla i mig.

Den att gärningspersonen kunde vara rasifierad eller icke-nordisk. Vara mörkhyad, vara av annan religion, vara... Ja, det som vissa ser som "inte svensk nog."

Och om gärningsmannen var detta, vad skulle det innebära för alla oss rasifierade i Sverige?

Bästa Tänkvärt satte senare samma dag ord på många av tankarna jag hade.

"När ett sådant fruktansvärt brutalt dåd sker är det inte enbart frustration och sorg som uppstår. När det börjar spekuleras på sociala medier om vem gärningsmannen är och hur han ser ut så uppstår det även stor oro för vissa grupper i landet.

🥀 Oro över hur media kommer att skriva om händelsen när gärningsmannen avslöjas då narrativet ofta skiljer sig beroende på gärningsmannens etnicitet.

🥀 Oro över att hela folkgrupper eller religioner kommer att skuldbeläggas då muslimska eller icke-vita gärningsmän ofta leder till generaliseringar om deras bakgrund.

🥀 Oro över ökade hatbrott och trakasserier då liknande händelser har tidigare lett till våld och hot mot specifika grupper.

🥀 Oro över att narrativet påverkar den politiska debatten då vissa politiska aktörer kan använda händelsen för att stärka rasistiska agendor.

🥀 Oro över att offren och deras anhöriga hamnar i skuggan av en politiserad debatt då fokus kan hamna mer på gärningsmannens bakgrund än på de drabbade.

🥀 Oro över att psykisk ohälsa bara lyfts fram selektivt då vita gärningsmän ofta beskrivs som ensamvargar medan icke-vita demoniseras.

🥀 Oro över att extremistgrupper får ny ammunition då högerextrema kan använda dådet för att sprida rasistisk propaganda.

🥀 Oro över att vi fastnar i en upprepande cykel av rasistiska narrativ då samhället riskerar att återigen befästa skadliga stereotyper."

Jag hade all denna oron samtidigt som jag kände den största sorg över alla de som drabbats, de döda och de skadade, deras familjer och alla de som tvingats gömma sig under timmar på skolan.

För det går att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Under de oklara timmarna så satt jag desperat och sökte efter all info jag kunde hitta om gärningspersonen. Jag var så rädd för vad följderna kunde blir för alla oss rasifierade om det skulle vara så att gärningsmannen också var rasifierad. 

Det skulle göras politik av det, skulle bli nya förslag om visitationszoner, om vilka som skulle bedömas vara äkta svenskar. Om vilka som skulle kunna utvisas direkt och vilka som hade rätt till medborgarskap.

Jag letade desperat information för att jag ville vara beredd.

Nu visade sig gärningsmannen var en helt vanlig, kritvit svensk man med en supervanligt svenskt namn.

Och det talas om en ensam galning, en missförstådd ensam man som föll mellan stolarna i Sverige och som samhället borde hjälpt. Det talas om hans autism som en förklaring till dådet (rent jädra skitsnack att ens våga försöka sig på den vinkeln) och hur han drevs av desperation över att hämnas på ett samhälle som svikit honom.

Det är vad som lyfts upp. 

Inte mycket om att han kunde gått in på skolan nästgårds och skjutit omkring sig men valde att åka över halva stan för att skjuta på en skola där merparten är rasifierade.
Inte mycket om att han hördes skrika på en video att "Ni ska ut ur Europa!"
Inte mycket om att en majoritet av hans offer är rasifierade.

Det är inte retoriken som drivs här och jag är så arg för det är en spark i ansiktet på alla oss som levt med rasismens normalisering i Sverige under så många år.

Jag började se det på allvar efter valet 2014 och varje val, varje jävla år sedan dess har varit en steg framåt för rasism och polarisering mellan olika grupper.

Hur gruppen etniska vita svenska ställts mot de som inte "ser ut som svenska", alltså de med annan hudton, de med annan religion och alla de som inte passar in i bilden av svenskhet. Vi rasifierade.

Jag kommer kanske få mycket skit för att jag skriver detta. Genom att dra in hudfärg och etnicitet som grund till den värsta masskjutningen och terrordådet i svensk historia så gör jag politik av en tragisk händelse.
Igen, det går att hålla två tankar i huvudet. Det är en ofattbart tragisk och hemskt händelse och de familjer som förlorat något står med en sorg som aldrig kommer att gå över. Det är vidrigt bortom alla gränser. 

Men ilskan kvarstår i sorgen över att retoriken nu handlar om en ensam vit galning som “utan synligt motiv” gick in och sköt människor på en skola i Örebro.

Retoriken hade varit en helt annan om gärningsmannen varit rasifierad.

För vi ser det nu svart på vitt: Vita mördare får empati, rasifierade mördare blir redskap för att piska upp en hatretorik och polarisering mellan olika grupper i samhället.

Rasismen är så normaliserad i Sverige att ingen riktigt skäms över när bisarra i en sådan retorik är mitt framför näsan på den.

Jag tänker inte säga att det är dags att vi skärper oss för den tiden är förbi. Jag ville inte heller låta hatet och rädslan ta över. Men jag tänker repetera något jag skrev i  en gammal bloggpost från 2014:

"Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?
Är det när någon skriker n-ordet efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?
När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?"

Nu har vi haft en masskjutning av en vit svensk man som medvetet gick efter rasifierade, oavsett hur vi vrider och vänder på detta. 

Har rasismen och polariseringen gått tillräckligt långt för att ni ska bry er nu?