Tystnadens våld som dödar två gånger.

Nu har det gått mer än en vecka sedan skolattacken i Fagersta och ett steg i taget sorterar jag ut känslor, tankar och ilska.

Det är nu rätt klart att gärningsmannen rörde sig i en klart osund miljö på internet där våldsdåd mot just skolor glorifieras, att det handlade om att få status genom att utföra sådana dåd och att uppmärksamheten från andra var viktig för honom. 

Vi vet även att han rörde sig i en digital miljö där högerextrema dåd hyllades samt att han frågat vänner om hur han skulle välja när det gällde att döda kvinnor eller invandrare.

Slutligen, samtliga av hans offer i Fagersta hade utländsk bakgrund.

Gärningsmannen utreds nu för psykisk ohälsa (noll överraskning där) och hans dåd beskrivs inte som rasistiskt motiverat trots ovan. Han beskrivs även i media som en ”bra och fin kille som aldrig skulle skada någon.”

Det finns något djupt DJUPT obekvämt och skavigt i hur vi pratar om terrordåd som begåtts av vita personer. De beskrivs för det första aldrig som terrorister utan som psykiskt sjuka. Deras rasistiska motiv begravs under snyfthistorier och, det kanske viktigaste, offren och de drabbade av utländsk bakgrund glöms bort.

Och då menar jag inte att det ska skrivas långa artiklar om dem och deras liv för det handlar om att respektera familjer i sorg och vad de vill.

Men de glöms bort genom att deras utsatthet inte talas om. Genom att inte tala om motiv och underliggande strukturer i samhället som bidragit till dåd som detta så trollas rasism bort och begravs under ett täcke av ”Syns inte, finns inte.”

Abdi Hassan, människorättsaktivist och sakkunnig på Amnesty international beskriver det så här:

“Att din utsatthet inte talas om innebär ett särskilt våld. Du kan rakt av bli ihjälstucken för din hudfärg, men om det lämnas okommenterat har du dött två gånger.
Det är vad icke-vita genomlever i Sverige just nu. Tystnadens våld.”

Effekten blir helt bisarr. Vi med annan hudfärg och etnicitet i Sverige lever redan under en svår minoritetsstress på grund av det ökade rasistiska klimatet i Sverige. Vi kan bli hatade, spottade på och dödade på grund av vår hudfärg (Som vi inte kan gömma så inga hjälpsamma råd där tack) och det faktumet trollas liksom bort och glöms i hela debatten. Och det är inte första gången som högerextrema och rasistiskt motiverade dåd begravs under den här tystnaden. 

Samma sak hände i Trollhättan och på Risbergska. 

Efter Risbergska så krävde även offrens anhöriga i våras att en oberoende kommission skulle tillsättas för att utvärdera det politiska klimatet i Sverige för att få svar på om rasism hade bidragit till dådet. Men de har inte ens fått ett svar.

Jag påminner igen om att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att djup sorg över offren och hur ett sådant här dåd påverkar samhällen kan samexistera med en djup ilska över att rasistiskt våld osynliggörs och hur rasismens normalisering under föregående decennium lett oss fram till ett samhälle där vi gör skillnad på människor utifrån etnicitet och religion.

Avslutar med citat från ett superfint reportage i Aftonbladet:

”Hade det varit en brun människa eller en människa från Mellanöstern då hade de skrivit: ”Terrorråd”, säger Moaawi. Men eftersom han är vit nu så säger man: ”Han mådde psykiskt dåligt, vården kollade inte på honom.” Man beskriver det annorlunda för att han har en annan bakgrund. Men jag tycker folk borde vara rättvisa. ”

Regler är inte en ursäkt för omänsklighet

Jag har inte sagt så mycket om tonårsutvisningarna här på bloggen (desto mer på Instagram) men det är så jävla nattsvart.

Sverige har blivit ett land som nu utvisar barn och unga med en skrämmande nonchalans.
Det är barn som utvisas på grunder som är lagliga men omänskliga. Barn som är födda här men nu visar det sig att ena föräldern tjänar för lite pengar och då är det tack och hej. Detta trots att föräldern har jobb,kan svenska och bidrar till samhället. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är spädbarn som utvisas för att deras föräldrar hade uppehållstillstånd men med de nya reglerna så omfattas inte anhöriga av regeln. Så spädbarn måste åka hem. Vart nu hem är någonstans. Såklart måste föräldrarna då åka med för vilken förälder låter sitt barn utvisas till en säker död. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är barn som kommit hit, vuxit upp, fått utbildning, jobb, som tagit SM-silver i boxning och som är ordförande i SSU. Som hade uppehållstillstånd men som med de nya reglerna nu måste åka hem. Vart nu hem är när det är ett land en inte ens kan språket i och inte har familj i. 
Tragiskt men regler är regler.

Men.

Vi glömmer lätt att regler är bestämda av människor.

De här reglerna har inte uppstått ur ur ett vakuum utan de har utstått som en effekt av ett ökat rasistisk klimat i det svenska samhället.
Reglerna har som syfte att utvisa alla som anses icke-svenska - med andra namn, med andra nationaliteter eller med annan hudfärg.
Att kasta ut folk som bott här i flera år, som har rotat sig och som är födda här - Det är rasism.

Någonstans sägs det att det handlar om att bara folk som bidrar till svenska samhället ska få stanna men hur försvarar det att utvisa spädbarn, tonåringar som nyss tagit studenten eller unga som jobbar två extra jobb, utbildar sig vidare och tagit SM-silver i boxning?.
Dessutom till länder som anses som farliga och där UD avråder från resor till. I korthet så utvisar barn och unga till en säker död, i bästa fall ett liv i förtryck.

Här blir regler verktyg för en rasistisk politik som inte gynnar ett svenskt samhälle.

Och det är en ny nivå av omänsklighet när vi som samhälle och som individer bara bestämmer oss för att acceptera utvisningar av barn och unga och därmed legitimerar en rasistisk politik.

Vi kan inte säga att vi bara följer regler och med den ursäkten därmed helt koppla bort vårt empatiska och kritiska tänkande och blunda för att det är helt jädra bisarrt att utvisa barn och unga från Sverige.
Både på grund av att det handlar om barn och unga men också för att hela det politiska (rasistiska) argumentet med att reglerna ska få ut folk som kapitaliserar på samhällsresuserna spricker helt när det handlar om barn som går i skolan och unga som precis tar studenten. 

(Och ja, att utvisa barn är en beräknad och djupt obehaglig taktik för att få ut en hel familj pga inga föräldrar kan skicka sitt minderåriga barn i döden).

Inget samhälle, ingen människa ska tycka att detta är okej och det finns INGA regler eller lagar som går att luta sig mot för att rättfärdiga detta.
Sverige är mitt älskade land men jag skäms över den fega och ryggradslösa politik som nu drivs fram på en våg av rasistisk populism och röstfiskande.

Och jag är fly förbannad på alla som låter det ske, som säger ”Ja det är hemskt MEN regler är regler…
Ni är alla medskyldiga till att vi skickar ut barn och unga till döden. 

Det är äckligt att se hur ni spiller ert hat i kommentarsfält efter kommentarfält från er soffas bekvämlighet och klappar er själva på axeln med ”Ja men hade de bara följt reglerna så hade detta inte hänt." (Det finns en speciell cirkel i helvetet för er som ens kan med att vara så omänskliga, jag hoppas att er pension/försäkring/utbetalning/semesterersättning går åt helvete för att du gömde trycka i rätt ruta på din dator)

Vi ska inte utvisa barn. Vi ska inte utvisa tonåringar och vi ska inte bara acceptera att detta ens numera är en möjlighet. Vi måste kunna se hur omänskligt detta är och att de regler som låter det hända är möjliggjorda på grund av en djupt rasistisk politik där det inte handlar om vem som är en resurs för Sverige - Det handlar enbart om att få bort alla som anses vara icke-svenskar.

Protestera mot utvisningarna av barn och unga och protestera framförallt mot den politik som tillåtit detta.
Vi som land, samhälle och individer kan bättre och vi MÅSTE vara bättre än så här.

Vita mördare får empati när rasismen normaliseras.

Rädsla
Ilska
Trötthet

Det är så många känslor som snurrat runt i mitt huvud efter skolskjutningen på Risbergska i Örebro tidigare i Februari. Så många gånger jag velat sätta mig ned och skriva men så många gånger jag bara känt en sådan ilska, trötthet och frustration att jag bara låtit bli.

Men nu är huvudet klart. Tomt och trött men klart.

När jag fick reda på att det varit en skolskjutning i Örebro så blev jag iskall av rädsla. 

Huvudet fylldes av tankar som:

"Åh gud, är det möjligt?"
"Vad är det som händer i Sverige, vi har inte så mycket vapen att tillgå??"
"Hoppas ingen skadas eller dör! Herregud."

Ju längre timmarna tickade iväg och siffrorna ramlade in med att det fanns skadade, det fanns döda så växte en annan rädsla i mig.

Den att gärningspersonen kunde vara rasifierad eller icke-nordisk. Vara mörkhyad, vara av annan religion, vara... Ja, det som vissa ser som "inte svensk nog."

Och om gärningsmannen var detta, vad skulle det innebära för alla oss rasifierade i Sverige?

Bästa Tänkvärt satte senare samma dag ord på många av tankarna jag hade.

"När ett sådant fruktansvärt brutalt dåd sker är det inte enbart frustration och sorg som uppstår. När det börjar spekuleras på sociala medier om vem gärningsmannen är och hur han ser ut så uppstår det även stor oro för vissa grupper i landet.

🥀 Oro över hur media kommer att skriva om händelsen när gärningsmannen avslöjas då narrativet ofta skiljer sig beroende på gärningsmannens etnicitet.

🥀 Oro över att hela folkgrupper eller religioner kommer att skuldbeläggas då muslimska eller icke-vita gärningsmän ofta leder till generaliseringar om deras bakgrund.

🥀 Oro över ökade hatbrott och trakasserier då liknande händelser har tidigare lett till våld och hot mot specifika grupper.

🥀 Oro över att narrativet påverkar den politiska debatten då vissa politiska aktörer kan använda händelsen för att stärka rasistiska agendor.

🥀 Oro över att offren och deras anhöriga hamnar i skuggan av en politiserad debatt då fokus kan hamna mer på gärningsmannens bakgrund än på de drabbade.

🥀 Oro över att psykisk ohälsa bara lyfts fram selektivt då vita gärningsmän ofta beskrivs som ensamvargar medan icke-vita demoniseras.

🥀 Oro över att extremistgrupper får ny ammunition då högerextrema kan använda dådet för att sprida rasistisk propaganda.

🥀 Oro över att vi fastnar i en upprepande cykel av rasistiska narrativ då samhället riskerar att återigen befästa skadliga stereotyper."

Jag hade all denna oron samtidigt som jag kände den största sorg över alla de som drabbats, de döda och de skadade, deras familjer och alla de som tvingats gömma sig under timmar på skolan.

För det går att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Under de oklara timmarna så satt jag desperat och sökte efter all info jag kunde hitta om gärningspersonen. Jag var så rädd för vad följderna kunde blir för alla oss rasifierade om det skulle vara så att gärningsmannen också var rasifierad. 

Det skulle göras politik av det, skulle bli nya förslag om visitationszoner, om vilka som skulle bedömas vara äkta svenskar. Om vilka som skulle kunna utvisas direkt och vilka som hade rätt till medborgarskap.

Jag letade desperat information för att jag ville vara beredd.

Nu visade sig gärningsmannen var en helt vanlig, kritvit svensk man med en supervanligt svenskt namn.

Och det talas om en ensam galning, en missförstådd ensam man som föll mellan stolarna i Sverige och som samhället borde hjälpt. Det talas om hans autism som en förklaring till dådet (rent jädra skitsnack att ens våga försöka sig på den vinkeln) och hur han drevs av desperation över att hämnas på ett samhälle som svikit honom.

Det är vad som lyfts upp. 

Inte mycket om att han kunde gått in på skolan nästgårds och skjutit omkring sig men valde att åka över halva stan för att skjuta på en skola där merparten är rasifierade.
Inte mycket om att han hördes skrika på en video att "Ni ska ut ur Europa!"
Inte mycket om att en majoritet av hans offer är rasifierade.

Det är inte retoriken som drivs här och jag är så arg för det är en spark i ansiktet på alla oss som levt med rasismens normalisering i Sverige under så många år.

Jag började se det på allvar efter valet 2014 och varje val, varje jävla år sedan dess har varit en steg framåt för rasism och polarisering mellan olika grupper.

Hur gruppen etniska vita svenska ställts mot de som inte "ser ut som svenska", alltså de med annan hudton, de med annan religion och alla de som inte passar in i bilden av svenskhet. Vi rasifierade.

Jag kommer kanske få mycket skit för att jag skriver detta. Genom att dra in hudfärg och etnicitet som grund till den värsta masskjutningen och terrordådet i svensk historia så gör jag politik av en tragisk händelse.
Igen, det går att hålla två tankar i huvudet. Det är en ofattbart tragisk och hemskt händelse och de familjer som förlorat något står med en sorg som aldrig kommer att gå över. Det är vidrigt bortom alla gränser. 

Men ilskan kvarstår i sorgen över att retoriken nu handlar om en ensam vit galning som “utan synligt motiv” gick in och sköt människor på en skola i Örebro.

Retoriken hade varit en helt annan om gärningsmannen varit rasifierad.

För vi ser det nu svart på vitt: Vita mördare får empati, rasifierade mördare blir redskap för att piska upp en hatretorik och polarisering mellan olika grupper i samhället.

Rasismen är så normaliserad i Sverige att ingen riktigt skäms över när bisarra i en sådan retorik är mitt framför näsan på den.

Jag tänker inte säga att det är dags att vi skärper oss för den tiden är förbi. Jag ville inte heller låta hatet och rädslan ta över. Men jag tänker repetera något jag skrev i  en gammal bloggpost från 2014:

"Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?
Är det när någon skriker n-ordet efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?
När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?"

Nu har vi haft en masskjutning av en vit svensk man som medvetet gick efter rasifierade, oavsett hur vi vrider och vänder på detta. 

Har rasismen och polariseringen gått tillräckligt långt för att ni ska bry er nu?

Ingen är en belastning för Sverige.

Okej, lite mer samlade tankar om ett visst uttalande om att invandring är en belastning för Sverige.

Först och främst, jag har läst hela uttalandet och funderat många vändor över det hela.

Min första reaktion var en blandning av kalldusch och trötthet. Ett kalldusch över att se samma rasistiska retorik jag sett om och om igen nu upprepas av landets näst största parti. Och det på ett helt självklart sätt, som att inget är fel med det.

Sedan en trötthet över hur långt samtalet förskjutits sedan 2014 och att det gått från att handla om att rasism är oacceptabelt till att tumma mer och mer på det och att det nu handlar om att det är helt okej att kläcka ur sig rasistiska uttalanden utan att ha den minsta analys bakom vad detta har att göra med för strukturer eller vad det gör med Sverige.

Helvete vad trött jag blir. Och arg.

Och här är det säkert flera av er som tänker efter en vända och säger…” Hey Anna, du är ju adopterad, det är ju inte DIG som uttalandet gäller.”

Korrekt, jag är adopterad och har bott här hela mitt liv.

Men vem kan säga det när de ser mig på bussen eller ute på en promenad? Hur särskiljer vi vilka som har rätt att vara här och inte?

Svaret är att det kan vi inte. Utan istället så skapar uttalande som detta en uppdelning i vilka som är riktiga svenskar och det ger också rasisterna vatten på sin kvarn i sin tro att “Bara riktiga svenskar har rätt att vara här och få jobb!”

För när det sägs saker som detta, att invandringen är en belastning för Sverige, så gör det återigen något med hur Sverige ser på människor med utomnordisk bakgrund.
Vi alla ses som mindre värda och det blir ett synsätt som ges legitimitet. 

Sedan har vi den andra biten. Det är denna att när ett sådant här uttalande sker så skapar det också en vilja att försvara mig. Jag vill bevisa hur mycket jag har jobbat, hur mycket jag tillför till det svenska samhället för att säga att jag inte är en belastning och att jag är lika mycket svensk som alla andra. Som alla vita.

Men det är en känsla som varar i cirka en minut för sedan inser jag att jag inte ska behöva försvara mig. Jag ska kunna vara sjukskriven, kass på mitt jobb, sno din jädra flickvän och ändå känna att jag inte är mer av en belastning på samhället bara för att jag är utomnordisk.

Min första känsla är en känsla jag inte kan rå för men jag önskar så att den hade kunnat försvinna. Både för att jag inte ska behöva försvara mig men för att detta också lägger debatten helt fel.

För det får inte bli ett samtal som handlar om “Den duktiga invandraren” VS “Den lata invandraren” för då kommer debatten att handla om vem som gör tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. Och vi som inte ser tillräckligt svenska ut kommer ALDRIG kunna göra tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. För det handlar inte om det utan det handlar om att vi inte är tillräckligt svenska.

Men ett uttalande om att invandring är en belastning delar upp oss som pekas ut i två läger, de som är tillräckligt bra och de som inte är det. 

Vem klarar ribban och vem får vara med?

Det splittrar, skapar osäkerhet och framförallt flyttar det fokus till oss istället för vart det ska vara: Nämligen att detta är ett rasistiskt uttalande och att det inte är okej. Vi har rätt att vara här på samma villkor som alla andra och vi har rätt att göra exakt så mycket eller lite vi kan utan att det ska skrikas om utvisning eller lathet. 

Och att detta återigen skapar en situation där svenskar med utomnordisk bakgrund känner sig fast i en rävsax där vi inte kan göra rätt.

Vi kan inte vara tillräckligt bra för att inte vara en belastning för vi måste alltid var TUSEN gånger bättre än  vita svenskar. 

Men är vi tillräckligt bra så är vi för bra och då ska vi veta vår plats och den är inte i de vita rummen eller jobben. 

Känn tacksamhet mot det land som tagit emot dig. Känn skuld om du inte tillför. Men gör inte för mycket för då snor du rimliga svenskars jobb, flickvänner och levebröd. 

I slutändan känner jag en enorm ilska över att sådan här uttalande kommer från landets näst största parti som valt att haka på en rasistisk retorik till den milda grad att de numera ser detta som ett helt okej sätt att uttrycka sig på.

Jag är inte en belastning för att jag finns här. Ingen ska känna sig som en belastning för att de bor här och ingen ska känna att de ska behöva försvara sin existens gentemot ett måttstock som är byggd på rasism.

#blacklivesmatter and how racism is a worldwide problem.

Before we start, let me get this out of the way. I'm not black and I can not, nor do I want to speak for black people.

However, I am a Person of Color, coming from Sri Lanka, and in that, I can and want to give my input on how #Blacklivesmatter actually is a matter for the whole world when it comes to racism and social structure.

Clear on that?

Good. Then we start.

And we start with me being so tired when it comes to talking about racism and how it affects Persons of Color (PoC) all over the world. In our everyday life, in how we have to think, act and also plan our future.

#Blacklivesmatter is not a new movement and even though it happens in the USA where the history of racism is different from Sweden and the rest of the world it creates ripples on the water. 
First: The riots there not only put the focus on USA:s long and unsolved history when it comes to slavery and the treatment of taking black people from a whole continent. It also puts the focus on their system of racism based on social and political injustice against black people and other PoC that the country has failed to solve during so many years.

Second: #Blacklivesmatter does not mean that it's worth more than any other lives. Swedish Actor Alexander Karim sums it up pretty well.

In short, what happens right now with #blacklivesmatter can be explained like this:

Or even shorter: The riots are the results of a fucked up system, black people are angry because of years and years of mistreatment and for being killed just for being black. It's not a new movement and this is not the first time it has been riots because of how black people are being treated and murdered by police in the USA.

With that, how does this have an impact on the rest of the world?

As said before, the #blacklivesmatter movement creates huge ripples on the water and also raises the question of racism all over the world.

Because this is a worldwide problem.

PoC all over the world have lesser rights, less privilege, lesser payment and also lesser chances of having a good education and to be treated as equals to white people.
This is the result of a system that has rewarded and prioritized white people based on both skin color
but also because of a history where white people held the economical and social power in a huge part of the world. (Yes, this goes for most countries because hey colonization.)

The #blacklivesmatter movement is in the USA but it also puts focus on the injustice that black people and PoC are being exposed for in so many countries.

For me personally, this is a hard time.

I have gotten used to racism over the years. I've learned to live with steady feet, headphones and a knowledge that at the airport I'm the one that almost always (in 9 cases out of 10) will be the one who is picked out for a routine check, I m the one who gets to hear racist comments and gets to hear words about how I should go home.


I have gotten used to it but it still hurts like hell and it drains me to the bone.

"Don't take it personal Anna, you are not black."

"Don't take it personal Anna, this is Sweden, we don't have racism here."

"Don't take it personal Anna, you have lived here all your life."

Fuck you and the horse you rode on.

Of course, I take it personally when the matter of my existence boils down to my skin color.

And of course, I take it personally when I need to be the calm one that educates everyone around me about racism when I'm so tired that I just want to lie down and cry for hours.

2020 has not been a good year for humanity or the Earth and one part of me completely understands when people say that they can't bear to engage in the fight against racism.
I hear you all.
But this is not something new, it was a fire that was bound to explode sooner or later. And it's not a question for USA only, it's about all black people and PoC all over the world.

With that, we need to take action.

First of all, you can sign Amnesty's list here

That's the easy part.

Then you can start doing the following:

• Stop saying racist jokes. Instead, be the one to tell your friends not to pull racist jokes.
• Don't treat black women and women of color as an exotic and sexy bucket list item. We are humans.
• Be aware of your white privilege and use it to make a difference. Check your workspace, your network of friends, your hobby and ask yourself why it's so white.
• Check your prejudices and ask yourself what you can do to stop injustice towards PoC. (for example, stop thinking that all black people and PoC are thieves, that we are less educated and that we are poor.)
• Stand up against nazism and racism by joining peaceful protests. Don't let black people and PoC take the fight alone. But at the same time, don't bring your aggressiveness and will to hate the system to a peaceful demonstration. Just don't. Never ever.
• And last but least, lift up black people and PoC ALL YEAR around. Give them a platform and a voice. So there will not be a huge surprise over racism next time this happens.

#blacklivesmatter is a question about the black people in USA, in the world. It also puts a focus on racism against PoC all over the world.

This is not a question about politic.

This is not a question about USA.

This is not a question that only concerns black people and PoC.

Structural racism and social injustice is a question for the whole world.

It's a question that we all need to work for.

This is a question about our lives.

We need to stand up for #blacklivesmatter and for a world without racism.
We need to be anti-racists and actually make a difference. For a better world.
Photo by Iduna Pertoft

"Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott."

Jag har tänkt så mycket på rasism på sista tiden och vad jag ser och känner. Tanken på rasism är mer eller mindre alltid där men nuförtiden så hanterar jag allt med att gå i min egen bubbla med hjälp av hörlurar och musik. Förra året var rätt tungt så nu vägrar jag att ens skapa en risk där jag kan höra något eller tvingas ställas mot något rasistiskt riktat mot mig.

Det är en hantering som inte är den bästa men som fungerar.

Men det är klart att jag läser, hör, ser och framförallt blickar framåt mot åren som kommer och känner oro över vad jag känner.
För jag ser att rasismen går uppåt, att det sprider sig och att åsikter som för några år sedan var helt otänkbara att ha nu ses som självklara.

Jag säger inte att folk är mer rasister än vad de var för några år sedan (eller jo, det är de ju också) utan att rasistiska åsikter numera är så pass normaliserade att det sägs öppet. Och att normalisera rasistiska åsikter bidrar i sin tur till att bygga på en pyramid av som leder till hot, hatbrott och våld.

Det går så pass fort tyvärr.

Det är bibliotekshantering, det är skillnad på rappare och det är bara ren skit mot folk med slöjor, folk med davidstjärnor, folk som bara… inte ser svenska ut.

Och allt prat jag inte kan stänga ute för att hörlurar ibland inte hjälper.

Som en konversation nyligen på temat:

“Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott.”

Det gör mig otroligt ledsen och arg att se detta, inte bara för att det gör livet svårare för mig och andra rasifierade men också för att jag inte vill se en värld där rasism och nazism får fäste och accepteras.

Aldrig i helvete.

Jag kan skrika mig hes om att vi behöver sätta ned foten mot rasism men vi är så förbi det stadiet och det är lite som att sparka in en öppen dörr. För ingen vill ju erkänna att de har rasistiska åsikter ens om de står och heilar på ett öppet torg.

Så om inte det hjälper, vad kan vi göra då?

Först och främst:  Diskussion. Och med diskussion så menar jag inte att vi ska vara arga och hatiska mot de som har rasistiska åsikter. Jag vill att vi försöker prata och gräva djupare och får de som har rasistiska åsikter att börja analysera och se vad de själva tänker och varför. 

Mycket handlar om flockbeteende och ibland kan det plockas isär och jag vill att de som har de här åsikterna själva börjar tänka till.

Ställ frågan:

“Hur menar du nu?”

“Vill du förklara hur du tänker nu?”

“Varför tror du att det är så?”

För det andra: Engagemang och röra sig utanför sina bubblor. Kort sagt, läs på och krossa era fördomar.

Mycket av det jag ser och hör när det gäller rasism har att göra med en bunt fördomar som har sin grund i segregation och klassklyftor. Det är väl inget nytt att vi har detta i Sverige och det byggs på år för år.

Men det går att ändra på.

Jag är uppvuxen i ett rikt överklassområde (som det ofta blir när en blir adopterad) och jag är så glad över min barndom och ungdom med mina underbara föräldrar. Men jag och min bror var också de enda rasifierade i hela området och när vi växte upp och blev medvetna om hur det pratades om “de andra” - alltså de som kom från andra länder så gjorde det ont.

De här tongångarna finns fortfarande överallt, de är bara mer öppna nu och varje gång diskussionen kommer upp så brukar jag fråga:

“Hur menar du nu?”

“Vill du förklara hur du tänker nu?”

“Varför tror du att det är så?”

Och sedan fråga vad de gör för att minska segregation och fördomar i Sverige. För det är inte svårt enligt mig och jag blir varje gång lika förvånad över att det verkar vara så långa steg till att vilja förändra.

Men här nedan är mina enkla tips:

• Engagera er i föreningsliv som riktar sig mot unga i socioekonomiskt utsatta områden. Fryshuset är en superbra grej här.
• Läs på om vad det är som skapar segregation i Sverige, det finns gott om forskningar och uppsatser på ämnet.
• Ordna egna träffar, kurser och mötesplatser för unga att engagera sig i. Ungdomsverksamhet, oavsett område, är en otroligt bra grej. 
• Gå på spåkcaféer och träffa människor med annan bakgrund än din egen. Vidga din bubbla.

Sist:

Släng inte ur er kommentarer om att allt pack borde åka hem.

Säg inte att invandrare förstör Sverige.

Säg inte att bara riktiga svenskar borde få jobb.

Säg inte rasistiska ord som till exempel n***r.

Gör inte ens detta på skoj för det finns alltid något som kommer hålla med dig och ta dina ord som en bekräftelse på att de har rätt. Och det är så rasism normaliseras idag.

Det går kanske att skämta om allt men vi lever i en tid då vi måste förändra, diskutera och engagera oss. Skämta om detta kan vi göra sen, när vi inte lever på en knivsudd av att ramla mot en värld av rasism och nazism.

Not your dark fantasy and never will be

Brace yourself for a rant since I’m way beyond angry and tired of this now. I feel way too old to handle this all over again and it breaks my heart that I STILL hear these things after all these years. 

It’s about the exotification of girls and women of colour.

I’ve ranted about this before but we take it once more.

I’m a person. A human. A woman. 

I’m just like any other girl and women. I do not take it as a compliment when you tell me how much you like girls that are different.

Wild. 

Not like your ordinary girl. How much you like women of colour in bed. Girls like me.

I’m a person. A human. A woman.

And I’m: 

• Not your wild jungle girl
• Not your Asian doll
• Not your black magic
• Not your exotic bucket list item
• Not your Indian fantasy ( I'm not even from India.)
• Not your dark fetish
• Not your ”you are sexy for being dark” girl.

I’m so tired of hearing these things over and over again and I swear to any gods out there, I will rain fire and blood over these exotifications and everyone that use them because I’m so tired of this. 

I should not have to crosscheck a list every time I date someone to find out if I’m their bucket list-item or an exotic fantasy. 

I should not have to listen to your racism about how you prefer blond girls but then always wanted to have a wild adventure with an Indian girl (again, NOT INDIAN!) and be expected to take it as a compliment. 

Cause it’s not.

And no, nothing has happened today that has triggered this. 

I’m just tired of seeing and hearing this. Just tired of being treated as anything else than a human.

Exotification of me and my fellow sisters of colours are racism, nothing else. It puts us in a place where we are not human and not valued for us being persons.

So just stop it.

Photo by the amazing Iduna.