Nu har det gått mer än en vecka sedan skolattacken i Fagersta och ett steg i taget sorterar jag ut känslor, tankar och ilska.
Det är nu rätt klart att gärningsmannen rörde sig i en klart osund miljö på internet där våldsdåd mot just skolor glorifieras, att det handlade om att få status genom att utföra sådana dåd och att uppmärksamheten från andra var viktig för honom.
Vi vet även att han rörde sig i en digital miljö där högerextrema dåd hyllades samt att han frågat vänner om hur han skulle välja när det gällde att döda kvinnor eller invandrare.
Slutligen, samtliga av hans offer i Fagersta hade utländsk bakgrund.
Gärningsmannen utreds nu för psykisk ohälsa (noll överraskning där) och hans dåd beskrivs inte som rasistiskt motiverat trots ovan. Han beskrivs även i media som en ”bra och fin kille som aldrig skulle skada någon.”
Det finns något djupt DJUPT obekvämt och skavigt i hur vi pratar om terrordåd som begåtts av vita personer. De beskrivs för det första aldrig som terrorister utan som psykiskt sjuka. Deras rasistiska motiv begravs under snyfthistorier och, det kanske viktigaste, offren och de drabbade av utländsk bakgrund glöms bort.
Och då menar jag inte att det ska skrivas långa artiklar om dem och deras liv för det handlar om att respektera familjer i sorg och vad de vill.
Men de glöms bort genom att deras utsatthet inte talas om. Genom att inte tala om motiv och underliggande strukturer i samhället som bidragit till dåd som detta så trollas rasism bort och begravs under ett täcke av ”Syns inte, finns inte.”
Abdi Hassan, människorättsaktivist och sakkunnig på Amnesty international beskriver det så här:
“Att din utsatthet inte talas om innebär ett särskilt våld. Du kan rakt av bli ihjälstucken för din hudfärg, men om det lämnas okommenterat har du dött två gånger.
Det är vad icke-vita genomlever i Sverige just nu. Tystnadens våld.”
Effekten blir helt bisarr. Vi med annan hudfärg och etnicitet i Sverige lever redan under en svår minoritetsstress på grund av det ökade rasistiska klimatet i Sverige. Vi kan bli hatade, spottade på och dödade på grund av vår hudfärg (Som vi inte kan gömma så inga hjälpsamma råd där tack) och det faktumet trollas liksom bort och glöms i hela debatten. Och det är inte första gången som högerextrema och rasistiskt motiverade dåd begravs under den här tystnaden.
Samma sak hände i Trollhättan och på Risbergska.
Efter Risbergska så krävde även offrens anhöriga i våras att en oberoende kommission skulle tillsättas för att utvärdera det politiska klimatet i Sverige för att få svar på om rasism hade bidragit till dådet. Men de har inte ens fått ett svar.
Jag påminner igen om att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att djup sorg över offren och hur ett sådant här dåd påverkar samhällen kan samexistera med en djup ilska över att rasistiskt våld osynliggörs och hur rasismens normalisering under föregående decennium lett oss fram till ett samhälle där vi gör skillnad på människor utifrån etnicitet och religion.
Avslutar med citat från ett superfint reportage i Aftonbladet:
”Hade det varit en brun människa eller en människa från Mellanöstern då hade de skrivit: ”Terrorråd”, säger Moaawi. Men eftersom han är vit nu så säger man: ”Han mådde psykiskt dåligt, vården kollade inte på honom.” Man beskriver det annorlunda för att han har en annan bakgrund. Men jag tycker folk borde vara rättvisa. ”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar