torsdag 21 november 2019

Älskade spelkultur - En kärlek som aldrig kommer dö

Jag talar mig så ofta varm om spelkulturen som koncept och varför jag älskar det så mycket. Alla som vet något om mig vet att jag och spelkultur går hand i hand i en lång och trogen relation.
Ibland får jag frågan om varför det är så viktigt för mig men framförallt vad spelkultur är för mig.
Så jag tänkte reda ut det för jag inser mer och mer att detta är en kärlek som kommer att hålla länge.
Och även gå in lite på hur det är att jobba med sin hobby.

Highfivea en robot är bland det coolaste jag gjort. Foto: Marcel Köppe

Jag var en boknörd från rätt tidigt. Min far kan berätta historier om hur jag rättade honom vid godnattsagorna för att han hoppade över bitar i böckerna och hur jag envisades med att alltid välja Ronja eller Bröderna Lejonhjärta som godnattsagor trots att jag läst dem tusen gånger.
Jag var förmodligen världens jobbigaste fyraåring.
Boknördar som sticker ut är inte så jättepoppis och biblioteket blev tidigt mitt andra hem. Där hittade jag fantasyhyllan och sedan var det väl kört.
Min kusin introducerade mig till Nintendo och Super Nintendo. Jag var väl världens lyckligaste när jag senare fick hans gamla Nintendo och kunde spela själv. Jag åkte in och köpte mitt eget GameBoy och tjatade hål i huvudet på mina föräldrar om ett Nintendo 64.
Jag var förmodligen världens jobbigaste tolvåring.
Jag upptäckte Sailor Moon på tv och följde varje avsnitt, spelade in allt och skrev långa protestbrev när serien slutade sändas på TV4. Jag åkte in till SF-bokhandeln i Göteborg och lade mina pengar på manga och serier. Och ännu mer fantasyböcker.
Jag var förmodligen världens jobbigaste femtonåring.
Jag upptäckte lajv och åkte iväg så fort jag fyllt 18. Jag hittade till fler lajv, till brädspel och till Magic the Gathering. Jag hittade rollspel, figurspel och började spela mer tv-spel. Och datorspel.

Och det borde kanske ha slutat där men det gjorde det inte.

För jag insåg mer och mer att jag var och är en nörd. Det är en del av vem jag är och spelkultur gör mig lycklig.

Och vad är då spelkultur enligt mig?

Ja det är allt.

Det är framförallt spel; Digitala spel som tv-spel och dator-spel, det är brädspel, figurspel, kortspel och rollspel samt lajv. Men det är också fantastik som är film och böcker som tar avstamp i fantasy,science-fiction och historisk fiktion. Det är östasiatisk populärkultur med manga, anime och cosplay i spetsen. Samt K-pop. Gud, vad jag älskar K-pop!
Det är paintball och airsoft och laserspel.
Spelkultur är spel och det är även allt som har med spel, gemenskap, skapande och fantastiska världar att göra.

Och för mig är detta en så viktig del av mitt liv och det är en del av vem jag är. Visserligen är jag världens mest upptagna person och hinner inte spela eller pyssla så mycket som jag skulle vilja. Som mest hinner jag med en fjärdedel av vad jag skulle.
(Till och med ikväll när jag ville spela onlinespel så får jag vänta i två timmar på att spelet ska uppdatera. Sådant oflyt har jag.)


Jag och min förra styrelsekollega Erik på Dreamhack Summer 2018. Ja jädrar <3

Men spelkultur har alltid varit med mig och för några år sedan så insåg jag att det som gör mig allra lyckligast är att få jobba med spelkultur på olika sätt. Vare sig det är genom att engagera mig ideellt i föreningar, rodda event, skapa podcasts eller vad som helst. Det ger mig så mycket lycka.

Är det farligt att göra sin hobby till sitt jobb?

Gudars ja, det finns massor med risker med det.
Som att tappa intresset för sin hobby för att det är ens jobb.
Som att börja avsky att ha att göra med andra nördar för att det är allt du hör.
Som att bara... tröttna på allt.

Men några år in i detta med att ha mitt intresse som mitt jobb och inget av ovanstående har hänt. Jag älskar det fortfarande, jag älskar mina nördiga vänner och andra nördar jag möter och visst är jag gruvligt trött ibland men det har ofta noll med jobbet att göra.

Precis som med alla jobb så får jag balansera min tid mot planering och den enda risken jag har sött på är att jag jobbar för mycket eftersom det är så roligt. Det finns alltid mer att göra och alltid mer att hitta på.
Och eftersom jag jobbar med något jag älskar så springer tiden ofta iväg med mig till sent på kvällen.
Där krävs det noggrann planering från min sida och jag tar också och planerar in lediga kvällar och slöstunder på soffan för att inte det ska bli för mycket.

Men i korthet så har jag än så länge inte ångrat mig en enda sekund.

För jag älskar spelkulturen med alla dess olika sidor som ger mig så mycket, från spelglädje till gemenskap till skapande och kreativitet. Jag älskar människorna och inget gör mig gladare än att sitta och prata om gemensamma intresseområden i spelkulturen till sent på natten. Eller upptäcka något helt nytt som jag inte visste om.

Det går att växa ur sina intressen och kanske göra som så många säger och skaffa en"vuxet liv".
Det är helt klart en möjlighet.
Men det går också att växa in i sina intressen, våga låta dem vara en del i sitt liv och bli en så mycket rikare människa.

Spelkulturen har gjort mig så mycket lyckligare och fortsätter med det varje dag.

Cosplay har jag hittat på senare år men oj vad jag tänker dyka ned mer i det!


torsdag 7 november 2019

Lihini Wijesinghe - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället.

Detta är fjärde och sista delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.




Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?



Namn:

Lihini Wijesinghe

Ålder:

23 år

Organisation:

Fd. ordförande i Fler Unga

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Allt började med en singlad slant när jag gick i åttan!
Jag och en till tjej ville sitta med i kommunens nya ungdomsråd och en ifrån vår skola skulle väljas ut.
Istället för att köra ett demokratiskt val så singlade en lärare slant och myntet föll till min fördel.
I ungdomsrådet fick jag ta del av maskineriet från en idé till handling - och hela politiken bakom det.
Det var magiskt, och när ett av mina många förslag faktiskt gick igenom var jag såld.
Det var då jag insåg att jag har en röst som är värd att lyssna på, och sedan dess har jag inte slutat tala.
Sedan dess har jag varit aktiv i diverse ungdomsorganisationer och föreningar, men längst inom Fler Unga. 

Varför valde du att kandidera som ordförande?

Flera orsaker. Dels för att jag kände att jag kunde utveckla organisationen på ett sätt vi inte utvecklats innan, men också för att jag upplevde att organisationen behövde och kunde bli bättre på att representera people of color. Fler Unga är en organisation som ska representera Sveriges unga, då är det viktigt att de medlemmar vi har också återspeglar det.
Jag brinner verkligen för representation och ser en stor avsaknad av det i nästan alla mina sammanhang, men speciellt i viktiga forum. Att vara ordförande handlar om att driva fram organisationen och tro på den, samtidigt som du sätter din egen prägel på arbetet. 

Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Det bästa med mitt uppdrag var organisationsutvecklingen jag kunde vara med och bidra till tillsammans med resten av styrelsen och medlemmarna. Det går med ord inte att beskriva min mandatperiod, men Fler Unga gav mig vänner för livet och en principfasthet jag kommer ta med mig långt in i livet. 

Är det något som är mindre bra?

Man ser orättvisor och får ett annat perspektiv. Fler Unga är den mest omtalade ungdomsorganisationen under Almedalsveckan och när vi var på Gotland 2018 stormade som känt nazister Annie Lööfs tal. Där står vi med AFS på vår ena sida och NMR direkt bakom oss, samt att vi är fast i ett folkhav. Jag var rädd för egen del i hela 2 sekunder. Det är inte ett skämt. Sen gick all min energi och kraft åt att skapa någon sorts escape plan för vår delegation och bevara lugnet. I den stunden var jag två individer. Utåt var jag ordförande Lihini som hade koll på allt och styrde med hela handen - för att inte skapa kaos. Inombords var jag en rasifierad kvinna som var livrädd för sin egen säkerhet, men inte fick visa det. Den stunden bär jag med mig. 

Hur ser du på att vara ordförandes i din organisation, vad har svårast respektive lättast?

Svårast för mig var att fatta jobbiga beslut, som alls behövde tas. Extra jobbigt blir det också när andra inte riktigt förstår varför man gjort vissa bedömningar, och som den konflikträdda personen jag är blev detta jobbigt. Men det stärkte även min karaktär. Det lättaste var att få vara ordförande åt min f.d. styrelse. Så kompetenta människor som utförde stordåd. När man har ett bra team är resten en dans på rosor. 

Vad är den största utmaningen du mött?

Som alltid tror jag när det gäller organisationer (speciellt då ungdomsorganisationer) är det yttre motståndet inte roligt. Fler Unga vill skapa fler politiskt aktiva unga och unga som utforskar alla delar av beslutsfattande organ, både inom politiken och inom näringslivet. Engagemang är nyckeln till demokratin, och vi behöver krafter som uppmuntrar till detta. Men någonstans på vägen har man fått för sig att det är coolt att håna och kränka unga som bara vill göra något för demokratin samt försöka tysta ned de som är lite för högljudda.
Då står man där dels med utmaningen att få vuxenvärlden att förstå varför vi behöver arbeta tillsammans för att lyfta ungas intressen, men även utmaningen att få unga att fortsätta med det de brinner för, trots yttre motstånd. 

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Stundvis tufft, så klart.
Jag har varit med om sexism i min roll, där man hellre talat med min manliga styrelsekollega än mig. Det är småsaker som kan skapa mikroagressioner, samtidigt som man ständigt får påminna sig själv om att man är i en maktposition och kan göra en organisatorisk förändring.
Då får man offra sig själv ibland, både som kvinna och rasifierad, för att det en dag ska bli lättare för nästa bruna tjej att ta över. 2018 skapade Fler Unga stordåd, vilket jag är oerhört stolt över. Jag vet att jag haft det tuffare än tidigare ordföranden i den mening att jag fått utstå saker de inte har, men alla mina erfarenheter har format mitt ledarskap.
Jag önskar inte att jag hade haft det lättare, för jag bevisar för mig själv att jag fortfarande kan få jobbet gjort och mer. 

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Ja, så klart.
Det var en av orsakerna till att jag gjorde det. Idag vet jag hur det är att vara “den första bruna kvinnan” inom många sammanhang, inom civilsamhället och yrkeslivet. När man, som jag, jobbar inom HR är man ofta med när viktiga beslut ska fattas. Vi vet att den hierarkiska toppen är ojämställd. Det vi även vet är att när en lyckats ta sig dit är det enklare för andra att göra det också. Jag hoppas att jag banar vägen för andra rasifierande kvinnor som söker ledarroller. Jag kommer alltid stötta dem. 


Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Min familj har varit mitt största stöd. Jag har ganska länge haft otroligt dåligt självförtroende, och inte vågat tro på mig själv. När jag säger detta till vissa blir de förvånade, för jag har utfört stora ting i livet, allt från att bedriva en framgångsrik bokblogg till ordförandeskap. Men inget steg har varit självklart. Då har det hjälpt att prata med min familj och säga “jag funderar på att göra detta…”. De har alltid pushat mig och trott på mig, och det har gjort att jag till slut kunnat tro på mig själv också. Sedan har jag ett fantastiskt kompisnätverk som ständigt sett mitt driv och utmanat mig.

Med det sagt har jag även blivit motarbetad under åren. Jag minns ett tillfälle när en individ med högre position än jag själv tyckte att jag var lite för bitter. Då var jag beredd att sluta. Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?
Vi behöver vara radikala och våga vidga våra vyer. Att möta motstånd från civilsamhället var tufft, men i sista sekund valde jag att fortsätta kämpa för den och vara den förändring jag ville se. Har inte ångrat mig sedan dess. 

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att det kan vara ensamt på “toppen”, som brun kvinna. Ingen i min omgivning var engagerade på samma sätt, så de kunde inte relatera. Det hade jag gärna förberett mig lite på. 

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Största delen väldigt positivt. Jag har mött några riktiga eldsjälar inom politiken, civilsamhället och näringslivet som verkligen lyssnat in och velat göra en förändring. Jag har haft några riktigt bra utbyten, men man har så klart träffat dem som ser ner på en lite. Jag har inte lagt min energi på dem, det går inte. 

Hur ser du på din organisations framtid?

Jag tror den är ljus och kan verkligen inte vänta på att se hur organisationen kommer utvecklas. 

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Vilken bra fråga! Organisationen har alltid haft en inkluderande syn, men kanske inte riktigt förstått att även arbetet måste anpassas för att nå olika målgrupper. Årets styrelse i Fler Unga har ingen förankring till den året innan, och det skapar så klart sina egna utmaningar men min styrelse gjorde det vi kunde när vi överlämnade arbetet.
Jag har god kontakt med den nuvarande styrelsen och vet att även de insett att arbetet behöver ske på flera fronter för att vi på riktigt ska vara en organisation som är tillgänglig för Sveriges alla unga. Babysteps i rätt riktning, men jag hoppas att vi får fler i organisationen som vill vidareutveckla Fler Ungas mångfaldsarbete. De innan mig gjorde sitt, jag gjorde mitt.
Jag hoppas jag organisationen kan fortsätta vara modig och sticka ut hakan i sitt arbete att vara inkluderande. 

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Den finns, alive and kicking. Genom åren lär man sig ta sina fighter och tyvärr, svälja en del. Inte alltid för sin egen del men för organisationen och det stora hela. 

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Rent generellt är vi dåliga på att nå ut till rasifierade på medlemsbasis. Kollar vi bland organisationers medlemmar är det väldigt vitt. Då för mig, blir det naturligt att vi har så få rasifierade kvinnor på ledande positioner. Det blir bättre, tycker jag, men det behöver gå fortare och vi behöver börja bland medlemmarna.
Varför är organisationer så dåliga på att nå ut till rasifierade?
Varför är en överväldigande majoritet av medlemmarna vita?
Min analys av det hela är att de som står nära civilsamhället har enklare att kliva in. Man har kanske föräldrar som varit engagerade i deras ungdom osv. När engagemang inom civilsamhället inte kommer naturligt måste vi som styrande i organisationer kämpa hårdare och kommunicera bredare. Även från min tid inom Fler Unga vet jag att det är svårt, men om man försöker går det. Och vi måste alla försöka. 

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Värmen, kärleken, den gemensamma kampen men framförallt - mitt utvecklade ledarskap. Det finns ingen aspekt hos mig själv jag värdesätter lika högt som min förmåga att kunna vara en god ledare. 

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Skaffa dig en trygg landningsbana bestående av familj och vänner som alltid kan finnas där för att ge dig stöd när det behövs, en axel att gråta på, pepp när du ska utföra något läskigt men framförallt - har tron på att just du är den som kommer förändra Sverige för alltid. Vi behöver alla ett team av hype people som ser vårt värde när andra inte alltid gör det. 


Tidigare delar i bloggserien:


måndag 4 november 2019

Habiba Stray - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället.

Detta är trejde delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.

Det er mye press og forventningar fordi jeg tror folk naturlig er skeprisk til denne kombinasjonen. Bare se på alle ledertopper i Norge, särdeles få minoritetsledere.


Namn:

Habiba Stray


Ålder:

25 år


Organisation:

Hyperion - Norsk Forbund For Fantastiske Fritidsinteresser


Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Jeg har drevet med data og konsollspill siden jeg var 5 år gammel, og i dag driver jeg med så og si alt. Dataspill, bordspill, rollespill, laiv, sci-fi, fanfiction, osv. Det hele startet med Pokemon og nå prøver jeg å være fleksibel. 


Varför valde du att kandidera som ordförande?

Jeg stilte til valg som leder av Hyperion fordi jeg ønsket å bli leder for en kultur som er helt fantastisk. 


Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Nerdekulturen gir så mye til de som engasjerer seg i den og jeg ønsket å gi tilbake ved å være en leder flere kunne kjenne seg igjen i. 


Är det något som är mindre bra?

Det å være den første kvinnelige lederen av Hyperion har vært litt utfordrende. I begynnelsen ble det møtt med skepsis, men etterhvert som årene gikk har det blitt normalt. Det å få respekten man fortjener som leder opplever jeg som vanskelig til tider, men det har også gjort at jeg har lært meg hvordan jeg skal ta den. 


Hur ser du på att vara ordförande i din organisation, vad har svårast respektive lättast?

Det vanskeligste er jo det å være en leder i det hele tatt. Man glemmer ofte å snakke om all tyngden vervet medbringer og spotlyset som plutselig blir plassert på alt du gjør. Det å vite hva man skal si til riktig tid for å få best effektiv er utfordrende, spesielt i ledelse av såpass unge mennesker som nerdekulturen har. 


Det enkleste er nok å fronte politikken til verden utenfor. Budskapet har alltid vært tydelig Gi oss de vi trenger for å drive med interessen vår. Du trenger ikke være en mann eller kvinne for å kunne fronte denne saken til ditt ytterste. 


Vad är den största utmaningen du mött?

Min største utfordring har og er alltid den følelsen av at jeg ikke er god nok for jobben. Til tross for gjennomslag på gjennsomlag, positive tilbakemeldinger og skryt så har jeg alltid litt vansker for å tro på at jeg strekker til. Jeg jobber med det, men min tvil er min største utfordring. 


Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Utfordrende, men viktig. Som jeg nevnte i et tidligere spørsmål så krever alle disse faktorene at jeg jobber litt ekstra for respekten blant mine medlemmer og organisasjon. Men det gjør også at jeg har et viktig ansvar for å fronte meg selv på en måte som gjør at ingen noensinne har grunn til å tro at jeg ikke gjør jobben min bra. Det er mye press og forventninger fordi jeg tror folk naturlig er skeptisk til denne kombinasjonen. Bare se på alle ledertopper i Norge, særdeles få minoritetsledere. 


Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Nei, det var aldri målet. Målet var å bli leder fordi jeg hadde lyst og følte at jeg fortjente det. Det var først etter at jeg ble valgt at jeg innså at jeg var den første kvinnelige minoritetslederen Hyperion har hatt. 


Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Jeg har hatt ganske mye forskjellig støtte, men viktigste har vært min generalsekretær og venner utenfor organisasjonen. De har alltid vært der når jeg trenger det og når jeg har hatt slitsomme dager. 


Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Absolutt. Ikke still til valg dersom du ikke tåler å få kjeft for ting som kanskje ikke alltid er din feil, vær thick skinned. Lær deg også at holde ting på avstand slik at du ikke blir utslitt av alt som kan gå galt. 


Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra??

I politikken liker jeg å si at jeg er et gullkort fordi nerdekulturen i Norge oppleves veldig som en guttekultur, men siden den største nerdeorganisasjonen blir representert av en jente så får vi mye positive tilbakemeldinger. Politikere bruker meg mye som en brikke for å vise at de hører på jenter og minoriteter og det går helt fint for meg. Så lenge jeg får gjennomslag er jeg fornøyd. 

Hur ser du på din organisations framtid?

Hyperion er i drastisg endring, alt skal endres så jeg er ikke helt sikker på hva som vil skje. Det jeg vet er at for hver endring så blir vi en bedre og større organisasjon for alle som ønsker å drive med nerdekultur


Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Siden jeg startet har vi satt i gang flere mangfoldsprosjekter for å prøve å finne ut hvordan vi kan inkludere flere minoriteter i forbundet. I tillegg prøver vi å fronte et mangfold på våre sosiale medier, så jeg tror og håper at det har gjort en forskjell for våre medlemmer.


Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Jeg tror Hyperion har en veldig lang vei å gå på begge punktene. Vi har ingen aktive tiltak som kan sees på som rasitiske eller sexistiske, men måten vi har organisert oss på gjør det vanskelig å inkludere nye mangfold. Jeg har selv blitt utsatt for kommentarer fra mitt eget forbund, men etterhvert som jeg har svart på disse og jobbet igjennom alt så har forbundet blitt bedre. Det er høyere aksept og bevisstheten over temaet begynner å spre seg. 


Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Jeg vet ikke helt. Det kan ha noe med verdenshistorien og samfunnets oppfatning av minoriteter og kvinner. Det har vært få leder av denne blanding igjennom tidene og folk har vel kanskje vansker for å tro at vi kan være gode leder. Men dette er bare spekulasjon, for jeg er faktisk ikke helt sikker. 

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Jeg tror den generelle ledererfaringen er hva jeg tar med meg. Man få så mye innsyn i hvordan man skal lede andre og hvordan samarbeide med andre, og det er utrolig verdifull lærdom til senere.


Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Ikke gi deg. Det er så utrolig tøft i begynnelsen og du kommer til å møte motstand. Skaff deg et støtteapparat som er der for deg uansett og ikke vær redd for å call people out on their shit. 




Tidigare delar i bloggserien:

fredag 1 november 2019

Rosaline Marbinah - Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället.

Detta är andra delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.


Det som blir min fristad är att möte mina likar - unga kvinnor i politiken som blir rasifierade. Ingen förstår oss som vi gör

Namn:

Rosaline Marbinah

Ålder:

25 år

Organisation:

LSU – Sveriges ungdomsorganisationer

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet! Varför valde du att kandidera som ordförande?

Sedan barnsben har civilsamhället varit närvarande i mitt liv, utan att jag ens visste om det. Civilsamhället hjälpte mig med min uppväxt och bjöd in mig till en gemenskap som inte kostade något. Min familj har levt i relativ fattigdom och gör till viss del det fortfarande. Samtidigt, utan att veta om civilsamhällets närvaro i min barndom har jag försökt att undvika organisering och politik eftersom min familj hade skadats av det i hemlandet som de flydde ifrån. En dag bestämde jag min för att visa motsatsen, att politik är idéer om det bättre. Då började mitt medvetna liv i civilsamhället, genom olika föreningar och olika former för organisering. Idag arbetar jag fortfarande för det, idéerna om det bättre. Det var därför jag kandiderade till ordförande – för att organiserade barn och ungdomar ska få det bättre.

Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Det bästa med mitt uppdrag är den demokratiska grunden som den vilar på och den starka rörelsen som vi samordnar – ungdomsrörelsen.

Är det något som är mindre bra?

Otillräckligheten och kraven från alla håll. Det kommer alltid att finnas, och måste därför hanteras på ett hållbart sätt.

Hur ser du på att vara ordförande i din organisation, vad har svårast respektive lättast? Vad är den största utmaningen du mött?

Det är en stor ära att vara ordförande i min organisation. Det svåraste är att hantera känslan av tacksamhet att befinna sig i olika sammanhang och rum. Det lättaste är att kompromisslöst driva politik för barn och ungdomars självständiga och fria organisering.

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Min organisation försöker att arbeta medvetet med normkritik men jag är inte lika skyddad externt. Det är inte sällan mina ord anses vara särintressen. Vid andra tillfällen blir jag förminskad och patroniserad. Det är ibland tungt att behöva representera en hel generation, ett kön och en etnicitet. Det är samtidigt som jag som individ tillhör marginaliserade grupper. Jag vinner och förlorar makt varje dag.

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Lyckligtvis var jag inte den första. Det har gjort att jag inspirerats och kunnat se mig själv som ordförande för organisationen. Kärlek till alla som har gått för mig!

Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Varje gång jag har bett om stöd har jag alltid fått det. Av familj, vänner och handledare. Det som blir min fristad är att möta mina likar – unga kvinnor i politiken som blir rasifierade. Ingen förstår oss som vi gör.
                                      
Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att jag inte behöver bevisa mig själv hela tiden. Tryggheten finns i att jag blev vald, och det måste jag känna.

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Härskartekniker är min vardag. Jag försöker lära mig att hantera dem genom att syna och stärka andra som möter dem genom bekräftartekniker. Mitt mål är att vara obekväm och göra det obekvämt för andra.

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande? Hur ser du på din organisations framtid?

De lärdomar som jag tar med är många, men framförallt känslan av att mitt ledarskap har förändrat något om än lite. Min organisation kommer att möta många hinder i och med att demokratin urholkas, men vi kommer att göra allt vi kan för att värna demokratibärarna som är våra medlemsorganisationer. Det litar jag på att de kommande generationerna gör.


Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Givetvis, och det är genom ständigt institutionaliserat arbete för att möta framgång och tillbakagång.

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Det är också en del av vardagen och den delen får aldrig normaliseras.

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Vi i civilsamhället behöver vara självkritiska i vilka som tillhör våra rörelser men också vilka vi tillåter växa i organisationerna. Det behövs uttalat stöd, verktyg för att kompetensutvecklas och tillit för att testa ledarskapet. Den chansen ges inte ofta till kvinnor som blir rasifierade, utan vi kämpar med att bevisa oss utan att få erkännande.

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Lyft andra och dig själv. Glöm aldrig det senare. Glöm aldrig dina systrar.


-------------------------------------


Tidigare delar i bloggserien: