Rosaline Marbinah - Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället.

Detta är andra delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.

Det som blir min fristad är att möte mina likar - unga kvinnor i politiken som blir rasifierade. Ingen förstår oss som vi gör

Namn:

Rosaline Marbinah

Ålder:

25 år

Organisation:

LSU – Sveriges ungdomsorganisationer

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet! Varför valde du att kandidera som ordförande?

Sedan barnsben har civilsamhället varit närvarande i mitt liv, utan att jag ens visste om det. Civilsamhället hjälpte mig med min uppväxt och bjöd in mig till en gemenskap som inte kostade något. Min familj har levt i relativ fattigdom och gör till viss del det fortfarande. Samtidigt, utan att veta om civilsamhällets närvaro i min barndom har jag försökt att undvika organisering och politik eftersom min familj hade skadats av det i hemlandet som de flydde ifrån. En dag bestämde jag min för att visa motsatsen, att politik är idéer om det bättre. Då började mitt medvetna liv i civilsamhället, genom olika föreningar och olika former för organisering. Idag arbetar jag fortfarande för det, idéerna om det bättre. Det var därför jag kandiderade till ordförande – för att organiserade barn och ungdomar ska få det bättre.

Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Det bästa med mitt uppdrag är den demokratiska grunden som den vilar på och den starka rörelsen som vi samordnar – ungdomsrörelsen.

Är det något som är mindre bra?

Otillräckligheten och kraven från alla håll. Det kommer alltid att finnas, och måste därför hanteras på ett hållbart sätt.

Hur ser du på att vara ordförande i din organisation, vad har svårast respektive lättast? Vad är den största utmaningen du mött?

Det är en stor ära att vara ordförande i min organisation. Det svåraste är att hantera känslan av tacksamhet att befinna sig i olika sammanhang och rum. Det lättaste är att kompromisslöst driva politik för barn och ungdomars självständiga och fria organisering.

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Min organisation försöker att arbeta medvetet med normkritik men jag är inte lika skyddad externt. Det är inte sällan mina ord anses vara särintressen. Vid andra tillfällen blir jag förminskad och patroniserad. Det är ibland tungt att behöva representera en hel generation, ett kön och en etnicitet. Det är samtidigt som jag som individ tillhör marginaliserade grupper. Jag vinner och förlorar makt varje dag.

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Lyckligtvis var jag inte den första. Det har gjort att jag inspirerats och kunnat se mig själv som ordförande för organisationen. Kärlek till alla som har gått för mig!

Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Varje gång jag har bett om stöd har jag alltid fått det. Av familj, vänner och handledare. Det som blir min fristad är att möta mina likar – unga kvinnor i politiken som blir rasifierade. Ingen förstår oss som vi gör.

                                      

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att jag inte behöver bevisa mig själv hela tiden. Tryggheten finns i att jag blev vald, och det måste jag känna.

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Härskartekniker är min vardag. Jag försöker lära mig att hantera dem genom att syna och stärka andra som möter dem genom bekräftartekniker. Mitt mål är att vara obekväm och göra det obekvämt för andra.

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande? Hur ser du på din organisations framtid?

De lärdomar som jag tar med är många, men framförallt känslan av att mitt ledarskap har förändrat något om än lite. Min organisation kommer att möta många hinder i och med att demokratin urholkas, men vi kommer att göra allt vi kan för att värna demokratibärarna som är våra medlemsorganisationer. Det litar jag på att de kommande generationerna gör.

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Givetvis, och det är genom ständigt institutionaliserat arbete för att möta framgång och tillbakagång.

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Det är också en del av vardagen och den delen får aldrig normaliseras.

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Vi i civilsamhället behöver vara självkritiska i vilka som tillhör våra rörelser men också vilka vi tillåter växa i organisationerna. Det behövs uttalat stöd, verktyg för att kompetensutvecklas och tillit för att testa ledarskapet. Den chansen ges inte ofta till kvinnor som blir rasifierade, utan vi kämpar med att bevisa oss utan att få erkännande.

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Lyft andra och dig själv. Glöm aldrig det senare. Glöm aldrig dina systrar.


-------------------------------------


Tidigare delar i bloggserien:

• Anna Erlandsson - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället