torsdag 7 november 2019

Lihini Wijesinghe - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället.

Detta är fjärde och sista delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.




Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?



Namn:

Lihini Wijesinghe

Ålder:

23 år

Organisation:

Fd. ordförande i Fler Unga

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Allt började med en singlad slant när jag gick i åttan!
Jag och en till tjej ville sitta med i kommunens nya ungdomsråd och en ifrån vår skola skulle väljas ut.
Istället för att köra ett demokratiskt val så singlade en lärare slant och myntet föll till min fördel.
I ungdomsrådet fick jag ta del av maskineriet från en idé till handling - och hela politiken bakom det.
Det var magiskt, och när ett av mina många förslag faktiskt gick igenom var jag såld.
Det var då jag insåg att jag har en röst som är värd att lyssna på, och sedan dess har jag inte slutat tala.
Sedan dess har jag varit aktiv i diverse ungdomsorganisationer och föreningar, men längst inom Fler Unga. 

Varför valde du att kandidera som ordförande?

Flera orsaker. Dels för att jag kände att jag kunde utveckla organisationen på ett sätt vi inte utvecklats innan, men också för att jag upplevde att organisationen behövde och kunde bli bättre på att representera people of color. Fler Unga är en organisation som ska representera Sveriges unga, då är det viktigt att de medlemmar vi har också återspeglar det.
Jag brinner verkligen för representation och ser en stor avsaknad av det i nästan alla mina sammanhang, men speciellt i viktiga forum. Att vara ordförande handlar om att driva fram organisationen och tro på den, samtidigt som du sätter din egen prägel på arbetet. 

Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Det bästa med mitt uppdrag var organisationsutvecklingen jag kunde vara med och bidra till tillsammans med resten av styrelsen och medlemmarna. Det går med ord inte att beskriva min mandatperiod, men Fler Unga gav mig vänner för livet och en principfasthet jag kommer ta med mig långt in i livet. 

Är det något som är mindre bra?

Man ser orättvisor och får ett annat perspektiv. Fler Unga är den mest omtalade ungdomsorganisationen under Almedalsveckan och när vi var på Gotland 2018 stormade som känt nazister Annie Lööfs tal. Där står vi med AFS på vår ena sida och NMR direkt bakom oss, samt att vi är fast i ett folkhav. Jag var rädd för egen del i hela 2 sekunder. Det är inte ett skämt. Sen gick all min energi och kraft åt att skapa någon sorts escape plan för vår delegation och bevara lugnet. I den stunden var jag två individer. Utåt var jag ordförande Lihini som hade koll på allt och styrde med hela handen - för att inte skapa kaos. Inombords var jag en rasifierad kvinna som var livrädd för sin egen säkerhet, men inte fick visa det. Den stunden bär jag med mig. 

Hur ser du på att vara ordförandes i din organisation, vad har svårast respektive lättast?

Svårast för mig var att fatta jobbiga beslut, som alls behövde tas. Extra jobbigt blir det också när andra inte riktigt förstår varför man gjort vissa bedömningar, och som den konflikträdda personen jag är blev detta jobbigt. Men det stärkte även min karaktär. Det lättaste var att få vara ordförande åt min f.d. styrelse. Så kompetenta människor som utförde stordåd. När man har ett bra team är resten en dans på rosor. 

Vad är den största utmaningen du mött?

Som alltid tror jag när det gäller organisationer (speciellt då ungdomsorganisationer) är det yttre motståndet inte roligt. Fler Unga vill skapa fler politiskt aktiva unga och unga som utforskar alla delar av beslutsfattande organ, både inom politiken och inom näringslivet. Engagemang är nyckeln till demokratin, och vi behöver krafter som uppmuntrar till detta. Men någonstans på vägen har man fått för sig att det är coolt att håna och kränka unga som bara vill göra något för demokratin samt försöka tysta ned de som är lite för högljudda.
Då står man där dels med utmaningen att få vuxenvärlden att förstå varför vi behöver arbeta tillsammans för att lyfta ungas intressen, men även utmaningen att få unga att fortsätta med det de brinner för, trots yttre motstånd. 

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Stundvis tufft, så klart.
Jag har varit med om sexism i min roll, där man hellre talat med min manliga styrelsekollega än mig. Det är småsaker som kan skapa mikroagressioner, samtidigt som man ständigt får påminna sig själv om att man är i en maktposition och kan göra en organisatorisk förändring.
Då får man offra sig själv ibland, både som kvinna och rasifierad, för att det en dag ska bli lättare för nästa bruna tjej att ta över. 2018 skapade Fler Unga stordåd, vilket jag är oerhört stolt över. Jag vet att jag haft det tuffare än tidigare ordföranden i den mening att jag fått utstå saker de inte har, men alla mina erfarenheter har format mitt ledarskap.
Jag önskar inte att jag hade haft det lättare, för jag bevisar för mig själv att jag fortfarande kan få jobbet gjort och mer. 

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Ja, så klart.
Det var en av orsakerna till att jag gjorde det. Idag vet jag hur det är att vara “den första bruna kvinnan” inom många sammanhang, inom civilsamhället och yrkeslivet. När man, som jag, jobbar inom HR är man ofta med när viktiga beslut ska fattas. Vi vet att den hierarkiska toppen är ojämställd. Det vi även vet är att när en lyckats ta sig dit är det enklare för andra att göra det också. Jag hoppas att jag banar vägen för andra rasifierande kvinnor som söker ledarroller. Jag kommer alltid stötta dem. 


Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Min familj har varit mitt största stöd. Jag har ganska länge haft otroligt dåligt självförtroende, och inte vågat tro på mig själv. När jag säger detta till vissa blir de förvånade, för jag har utfört stora ting i livet, allt från att bedriva en framgångsrik bokblogg till ordförandeskap. Men inget steg har varit självklart. Då har det hjälpt att prata med min familj och säga “jag funderar på att göra detta…”. De har alltid pushat mig och trott på mig, och det har gjort att jag till slut kunnat tro på mig själv också. Sedan har jag ett fantastiskt kompisnätverk som ständigt sett mitt driv och utmanat mig.

Med det sagt har jag även blivit motarbetad under åren. Jag minns ett tillfälle när en individ med högre position än jag själv tyckte att jag var lite för bitter. Då var jag beredd att sluta. Hur kan man inte vara bitter när man inte representeras någonstans och inte har någon som kan förstå behoven som finns för att förändra dagens civilsamhälle?
Vi behöver vara radikala och våga vidga våra vyer. Att möta motstånd från civilsamhället var tufft, men i sista sekund valde jag att fortsätta kämpa för den och vara den förändring jag ville se. Har inte ångrat mig sedan dess. 

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att det kan vara ensamt på “toppen”, som brun kvinna. Ingen i min omgivning var engagerade på samma sätt, så de kunde inte relatera. Det hade jag gärna förberett mig lite på. 

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Största delen väldigt positivt. Jag har mött några riktiga eldsjälar inom politiken, civilsamhället och näringslivet som verkligen lyssnat in och velat göra en förändring. Jag har haft några riktigt bra utbyten, men man har så klart träffat dem som ser ner på en lite. Jag har inte lagt min energi på dem, det går inte. 

Hur ser du på din organisations framtid?

Jag tror den är ljus och kan verkligen inte vänta på att se hur organisationen kommer utvecklas. 

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Vilken bra fråga! Organisationen har alltid haft en inkluderande syn, men kanske inte riktigt förstått att även arbetet måste anpassas för att nå olika målgrupper. Årets styrelse i Fler Unga har ingen förankring till den året innan, och det skapar så klart sina egna utmaningar men min styrelse gjorde det vi kunde när vi överlämnade arbetet.
Jag har god kontakt med den nuvarande styrelsen och vet att även de insett att arbetet behöver ske på flera fronter för att vi på riktigt ska vara en organisation som är tillgänglig för Sveriges alla unga. Babysteps i rätt riktning, men jag hoppas att vi får fler i organisationen som vill vidareutveckla Fler Ungas mångfaldsarbete. De innan mig gjorde sitt, jag gjorde mitt.
Jag hoppas jag organisationen kan fortsätta vara modig och sticka ut hakan i sitt arbete att vara inkluderande. 

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Den finns, alive and kicking. Genom åren lär man sig ta sina fighter och tyvärr, svälja en del. Inte alltid för sin egen del men för organisationen och det stora hela. 

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Rent generellt är vi dåliga på att nå ut till rasifierade på medlemsbasis. Kollar vi bland organisationers medlemmar är det väldigt vitt. Då för mig, blir det naturligt att vi har så få rasifierade kvinnor på ledande positioner. Det blir bättre, tycker jag, men det behöver gå fortare och vi behöver börja bland medlemmarna.
Varför är organisationer så dåliga på att nå ut till rasifierade?
Varför är en överväldigande majoritet av medlemmarna vita?
Min analys av det hela är att de som står nära civilsamhället har enklare att kliva in. Man har kanske föräldrar som varit engagerade i deras ungdom osv. När engagemang inom civilsamhället inte kommer naturligt måste vi som styrande i organisationer kämpa hårdare och kommunicera bredare. Även från min tid inom Fler Unga vet jag att det är svårt, men om man försöker går det. Och vi måste alla försöka. 

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Värmen, kärleken, den gemensamma kampen men framförallt - mitt utvecklade ledarskap. Det finns ingen aspekt hos mig själv jag värdesätter lika högt som min förmåga att kunna vara en god ledare. 

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Skaffa dig en trygg landningsbana bestående av familj och vänner som alltid kan finnas där för att ge dig stöd när det behövs, en axel att gråta på, pepp när du ska utföra något läskigt men framförallt - har tron på att just du är den som kommer förändra Sverige för alltid. Vi behöver alla ett team av hype people som ser vårt värde när andra inte alltid gör det. 


Tidigare delar i bloggserien:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar