Anna Erlandsson - Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället.

Detta är första delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan. Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.

------------------------------------------------------------

Namn:

Anna Erlandsson.

Ålder:

33 år.

Organisation:

Fd ordförande i Sverok.

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Jag hade lajvat i några år när jag ramlade in på föreningslivet via en lajvförening som heter Dalslands Medeltids Förening.
Där började jag intressera mig för att bygga något varaktigt och gick upp i styrelsen för att ha hand om medlemmarna. Senare så började jag både arrangera event för Sverok och sedan på egen hand under GothCon. I samma veva åkte jag på mitt första Riksmöte för Sverok och sen var det liksom kört. Jag kom att älska både föreningslivet som verktyg för att främja ungas intresse, spelkulturen och för att bygga en gemenskap jag såg kunde vara under flera år. Med Riksmötet så såg jag hur vi kunde arbeta strukturellt och skapa en samhörighet över hela landet men också hur det gick att arbeta med spelkultur på en nivå som kunde skapa positiva villkor för unga och gamla spelare.
Det var lite för roligt för att inte hoppa på det tåget

Varför valde du att kandidera som ordförande?

För att jag ville förändra spelhobbyn i Sverige. Jag ville arbeta med det jag brann och fortfarande brinner för och jag ville framförallt se till att unga i Sverige som älskade spelkultur skulle kunna ha det så lätt det gick att kunna ägna sig åt sitt intresse.
Jag ville också kunna vara en röst för alla Sveroks medlemmar, resa runt och se vad som var viktigt för dem och på så sätt kunna ha med mig dem när jag pratade med politiker och liknande - just för att kunna skapa en bättre spelkultur.

Sedan så ville jag också bredda Sverok och göra det till en plats där rasifierade kunde känna sig välkomna. för det var en av de saker som fick mig att engagera mig i Sverok på förbundsnivå, nämligen att vi pratade om ett Sverok för alla men det var enbart vita som syntes och som var med. Spelkulturen intresserar så många men det kändes som vi inte nådde rasifierade och unga i socioekonomiskt utsatta områden och jag.. ville väl ändra på det.
För ett Sverok som innefattar alla delar av spelkulturen, som skapar förening och som även kan förena alla unga som älskade spel - det var och är en vacker dröm.

Vad var det bästa med ditt uppdrag?

Oh, vart ska jag börja.. Det var för det första att få arbeta på heltid med något som i flera år varit ett ideellt uppdrag jag inte kunnat släppa taget om. Och att få jobba på ett långsiktigt sätt för strukturell förändring, lägga planer och peka ut en riktning för Sverok ihop med så många andra...Det var stort.

Men det allra bästa som slår allt var att jag kunde resa runt och träffa så många föreningar och föreningsmedlemmar. Att sitta och prata med dem på konvent, spelträffar, årsmöten och sena middagar och lyssna på deras upplevelser och vad de behövde...
 Det är fina minnen som sedan blev till brandtal och material när jag satt vid datorn och skrev på dokument och mail till politiker om vad unga behövde och varför spel faktiskt är kultur.
Jag älskade att ha den tiden och kunna resa runt och träffa alla och genom det både få en uppfattning om alla våra olika förening och deras behov men också genom de mötena kunna visa vad spelkulturen faktiskt betyder för så många.
För även om jag som ordförande skulle vara ledaren så var och är det alltid för mig medlemmarna som varit viktigast. 

Var det något som är mindre bra?

Det var ensamheten i att inte ha någon att kunna vända sig till med bekymmer, huvudvärk och att kunna bolla med.
För att vara ledare är en ensam roll och det var jag beredd på men det var tidvis tyngre än jag väntat mig.. Jag hade tack och lov andra ordförandekollegor och systrar i civilsamhället vilket gjorde massor och som under året blev klippor för mig.
En annan sak som var mindre bra var detta att tidvis möta motstånd inom min organisation för frågor jag brann för, framförallt mångfaldsfrågan och hur vi skulle nå ut till våra medlemmar. Där fick jag ha tålamod och inse att saker ibland tar tid.

Hur ser du på att vara ordförandes i din organisation, vad har varit svårast respektive lättast?
Det lättaste var att prata med föreningar och medlemmar samt att vara på möten med beslutsfattare och liknande. Det var även enkelt att skriva och sammanställa material och arbeta övergripande planering.
Det svåraste var utan tvekan att vara ensam, att allt tog mer tid än väntat samt och att jag inte skulle glömma bort något. Vilket såklart hände ändå!

Vad är den största utmaningen du mött?
Ska jag se det på ett övergripande plan så är det utmaningen i att hantera hur synen på ungas organisering behandlats och där stödet till föreningslivet minskat vilket lett till att det blivit svårare för våra medlemmar att både hitta stöd för aktiviteter men också att driva föreningar. Det var tungt att se men samtidigt var den frågan något som aldrig slutade engagera
För mig personligen var det utan tvekan Expressen-artikeln där tidningen gjorde en granskning av hur vi skötte utbetalningar till våra föreningar och där de vinklade den till att vi inte hade rutiner vilket vi hade och har. Det skapade en mindre storm där Sverok klarade sig fint igenom med vårt anseende och förtroende i behåll och kanske starkare ändå.
Jag var förberedd på att artikeln skulle komma ut och att mina svar skulle vara mindre bra och just därför hade jag förberett en FAQ och ett svar från Sverok att ha klart för att bolla upp när det hände- Men det var ändå tuffa veckor där jag var uppkopplad dygnet runt. Jag var framförallt inte beredd på att jag skulle se mitt egen ansikte valsas runt på nätet vilket ledde till en hel del otrevligheter i mail och facebooktrådar där jag fick stå helt ensam. Jag fokuserade på att se till att Sverok skulle ta sig igenom allt vilket lyckade men för mig personligen var det en rätt otrevlig sommar.
Där är jag djupt tacksam för det stödet jag fick från ordförandekollegor i civilsamhället, från tidigare ordförande och sekreterare i Sverok och från medlemmar i Sverok som hörde av sig. Inget har varit tuffare men inget har heller gett mig en starkare känsla av vilken otrolig kraft vi är tillsammans.

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Jag var beredd på att det skulle bli tufft och jag gjorde redan när jag kandiderade en analys över vilka problem och svårigheter som kunde uppstå och hur de skulle hanteras. Vissa saker infriades tyvärr, som kommentarer om att jag inte var representativ för spelare i Sverige samt att jag bara var ett alibi för PK-lobbyn i spelsverige. Jag fick också vänja mig vid att bli både förminskad och exotifierad i min roll. Jag fick höra att jag var för känslostyrd för att vara en bra ledare vilket jag senare insåg var ett klassiskt argument för att trycka ned kvinnor.

Jag fick dock väldigt sällan höra detta från Sveroks egna medlemmar vilket gladde mig och som jag såg som ett tecknen på att Sveroks arbete med normkritik och för mångfald gått åt helt rätt håll.
De tråkiga orden kom ofta i form av hat och hot utifrån via twitter och mail samt från enskilda personer och för det fanns det tyvärr inget skydd från eller någon hjälp Jag hade väntat mig det men det var såklart trist att uppleva men även där hade jag jättebra hjälp från ordförandekollegor i civilsamhället.

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Gud ja.
Det var inte därför jag kandiderade men jag tänkte på det hela vägen. Det gav mig kanske lite extra drivkraft och vilja att faktiskt våga satsa hela vägen. Samtidigt så var det rätt skrämmande att tänka att jag skulle vara först eftersom det alltid skapar press.
Jag visste själv hur ensamt det varit för mig som kvinna i spelhobbyn innan jag hittade andra kvinnor och framförallt innan jag mötte Rebecka Prentell och hon gav mig en förebild.
Jag visste också hur ensamt det var innan jag hittade andra rasifierade kvinnor på film och i böcker jag kunde ha som förebilder.
Att nu då axla en roll som första kvinnliga, rasifierade ledaren gav mig ett dubbelt ansvar för att klara av allt vilket ibland kändes väldigt tungt eftersom det var svårt för mig att vara en individ och människa.
Samtidigt så hämtade jag en styrka i möten med medlemmar och framförallt med andra tjejer och rasifierade jag mötte. De som gav mig bilder på mig som Sailor Moon, skickade brev och mail och som jag pratade med till sent på nätterna. Jag kämpade för deras skull och det gav all energi i världen.

Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Jag hade ett enormt stöd från Alexander Hallberg, tidigare ordförande i Sverok och Tjarls Metzmaa, tidigare sekreteraren i Sverok, och även från andra ordförandekollegor i civilsamhället.
Jag hade ett nätverk med ordförandesystrar, bland dem Anna Rydborg from RUM och Rosaline Marbinah from LSU, som jag kunde tala med och som alltid fanns där (och jag hoppas att jag kunde finnas för dem med). Sedan så var kärleken och energin jag fick från Sveroks medlemmar helt enormt. Varje gång jag var ute och reste så lämnade jag med hjärtat fullt av inspiration och hopp.
Människorna från Nordsken, NärCon, GothCon, Prolog... från distrikten, föreningarna... Många många av de jag träffade under året är vänner idag och jag hade aldrig velat vara utan dem!

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att jag inte hade behövt vara perfekt eller något jag inte var. Att det räckte utmärkt med att vara mig själv - i mina slitna kängor, jeans och mitt blålila hår. Den pressen och stressen som kommer med att vara i tjänst dygnet runt är tuff men den hade blivit mindre om jag inte lagt allt på mig själv.

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Otroligt bra. Jag upplever att det fann ett genuint intresse vid varje möte jag hade och det kändes som att vi alltid hade något att prata om. Visst fanns det ibland en smula förvåning i blickarna när jag kom i ett rum, kanske för att jag inte såg ut som de förväntade sig men det var sekundsnabbt och sedan flöt allt på väldigt fint.

Hur ser du på din organisations framtid?

Med blandade känslor. Det finns så mycket vi behöver arbeta med och framförallt bli självkritiska eftersom det, som alltid, är det bästa sättet för en organisation att utvecklas. Jag ser brister men jag ser också så mycket potential och framförallt i medlemmarna. Det är där min kärlek till Sverok brinner som starkast, just hos våra fantastiska medlemmar.

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Det finns alltid saker att arbeta med och jag skulle vilja se att det arbetades dubbelt så mycket med detta. Och på alla nivåer. Vi har ett ansvar att vara ett förbund för alla och det är vi inte idag. Det är lätt att glömma marginaliserade grupper som inte syns i förbundet och jag anser att vi idag tappar bort en del av föreningslivet när vi inte är ute i socioekonomiskt utsatta områden från förbundshåll. Det är en för viktig fråga för att inte lyftas upp om och om igen. Där måste vi bli bättre.

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Rasismen fanns under hela min tid och den var väldigt äkta och handfast. Den riktade sig mot mig som individ och person och mot mig som ordförande.
Det var hot och hatmail till min privata mail och till twitter. Jag fick skaffa larm hemma för att jag blev orolig för att det skulle följa med hem.
Sexism fanns såklart med på samma sätt.
Båda sakerna påverkade mitt arbete på så sätt att det drog enormt mycket energi samt att behöva ha ett ökat säkerhetstänk vid framförallt Almedalen och andra event.
Jag hanterade genom att försöka ignorera och jobba vidare eftersom det inte fanns hjälp att få.
Det är i efterhand sorgligt att se hur jag stängde av mycket av mig själv just för att jag var ensam i det. Jag hade vänner runtomkring mig men det var ensamt i arbetet.

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Min gissning är för att det finns förhållandevis få rasifierade kvinnor som engagerar sig och de som finns ramlar ofta ur sina organisationer tidigt eller lämnar. De som finns kämpar som många kvinnor med mycket självtvivel men de har dessutom pressen på sig att inte bara bevisa sig som bra ledare utan också som bra kvinnor och bra minoriteter. Det är mycket på en och samma gång och där måste vi tänka på kraven vi ställer på kvinnor och framförallt hur vi ser på rasifierade kvinnor.
Dessutom saknas det representation, det saknas systrar och det saknas förebilder. En annan aspekt kan vara att det saknar stöd för hur rasism och sexism riktad mot rasifierade kvinnor ska hanteras.


Vad har du tagit med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Säga ifrån.
Ta plats.
Alltid vara mig själv.
Men också en enorm kunskapsbas, ett kontaktnät med kärlek och en tro på mig själv och andra inspiratörer.
Och framförallt -vetskapen om vilken enorm kraft spelkulturen i Sverige är med alla underbara människor.  Det är uttjatat men jag kommer aldrig sluta älska er alla.

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?
Du kan. Du är stark och du behöver inte vara perfekt för att klara av att vara ledare. Tro på dig själv och ändra dig inte för att andra säger det. Och hitta systrar och stöd för då kan du klara allt.

Jag hade aldrig velat utan min tid som ordförande i Sverok. Det var ett av de mest utmanande åren i mitt liv men också ett av de bästa. Tack alla.
Foto: Gill Edgar.