Vad är ett Sverige utan kultur och föreningsliv?

Jag är oroad över så mycket med Tidö och valet men en sak som gjort mig så genuint ledsen under de här fyra åren är nedmonteringen av kulturlivet och föreningslivet. 

Ingen annan regering har så brutalt skitit i kulturen och föreningslivet i Sverige.
Det handlar om mindre bidrag, mindre stöd, och en hånfull attityd som mest är ”Kultur och föreningsliv, LOL, låt oss döda allt.”

Deras kulturkanon var och är inget annat än en rökridå för att påvisa att de gör något bra, men det kan inte flytta fokus från att nedskärningarna till kulturens samlingsplatser, satsningar och utbildningar dödat det som i framtiden skapar ny kultur.

Nuvarande regering har under sin tid skurit ned anslagen till studieförbunden i hela Sverige med 500 miljoner kronor. 

Resultatet?

Kulturplatser som musikhus, bibliotek och Folket hus försvinner.
Ungdomshus med replokaler och kreativa rum får stängas ned.
Personal försvinner från bibliotek och kulturinstitutioner.
Public service drabbas av nedskärningar vilket ger mindre satsningar på kultur.

Detta är bara en del av det som händer över hela Sverige.

(Och jag vill inte ens prata om nuvarande urkassa kulturminster som mer bryr sig om att gå på Netflixfester utomlands än att vara på något kulturevent hon ska vara på eller stötta någon form av kultur överhuvudtaget.)

Det är en sådan deprimerande utveckling och det krymper vårt Sverige något enormt. Vi har länge haft ett kulturliv att vara stolta över, med världsberömda författare,  en musikindustri som skapat genier, enormt talangfulla skådespelare och konstnärer.
För att inte tala om Det svenska spelundret - vår hyllade tv-spelsbransch. 

Och allt detta kommer ur vårt kulturliv och satsningarna som gjorts på det under decennier och en viktig del i detta är vårt föreningsliv.

Jag var under många år engagerad i Sverok och även om jag idag inte är med i några föreningar alls (pga bor i Norge) så har föreningslivet och det utrymme det ger människor att samlas, engagera sig och ha roligt ihop över sin hobby en alldelles speciell plats i mitt hjärta.

Föreningslivet och därmed civilsamhället är något av det finaste vi har i Sverige och särskilt när det gäller hur unga har kunnat engagera sig i föreningar tillsammans. Inte bara för att göra en hobby/intresse ihop utan också för att kunna lära sig om ansvar, föreningsformalia, samarbete och ledarskap tillsammans.

Kulturen och föreningslivet är en sådan himla viktig grej i Sverige.  De går hand i hand och förenar oss i gemensamma intressen. Tillgängligheten över hela Sverige har tidigare gjort att alla kunnat mötas i det. Det gör att vi kan utvecklas och bli smartare, bättre, roligare...Vi kan skratta ihop, lära oss av varandra och växa tillsammans, både som barn, unga och vuxna.

Allt detta har Tidö monterat ned och det kommer fortsätta om de blir omvalda igen. Det är mer än en känsla när jag säger att Tidö hatar kulturen och föreningsliv och typ hatar unga.

I Tidö 2.0 - Nystart för Sverige (som Tidö vill implementera om de blir omvalda) står bland annat följande  under Kultur och civilsamhälle

• Nytt ramverk för de statliga medierna. Ett nytt sändningstillstånd införs med tydligt fokus på det icke-kommersiella kärnuppdraget och en successiv halvering av anslagen. UR läggs ned och en sammanslagning av SVT och SR utreds.

• Fasa ut det statliga stödet till folkbildningen. Påbörjade reformer tas vidare. Folkbildningsrådet avvecklas och det statliga stödet till studieförbunden fasas successivt ut.

• MUCF avvecklas. En plan för långsiktigt oberoende finansiering av civilsamhället och en nedläggning av MUCF tas fram. (NOTE: MUCF är alltså Myndigheten för civilsamhälle och unga som samlar bland annat ungdomsförbund och ser till att de förbunden kan söka bidrag. Härifrån får t ex Sverok och RUM sina bidrag ifrån.)

• Allmänna arvsfonden avvecklas. Arvsfondens kapital överförs till det civila försvaret. Herrelösa arv tillfaller därefter staten och förs in i statsbudgeten. (NOTE: Allmänna Arvsfonden ger varje år bidrag till projekt som olika föreningar vill starta. Female Legends har bland annat sökt och fått bidrag härifrån). 

•  Stödet till trossamfund avvecklas. Myndigheten för stöd till trossamfund avvecklas. (NOTE: Detta är en av MUCF:s uppgifter sedan 1 januari 2026 eftersom det då skedde en sammanslagning på uppdrag av regeringen.)

Allt det här är en fortsättning av att nedmontera kuturliv, studieförbund och föreningsliv i Sverige och inget kommer bli bra av det. 

Jag hade inte varit där jag är idag utan föreningslivet. Både för det jag lärt mig där, för möjligheten att göra det jag älskar och för de vänner jag fått med mig på vägen.

Jag hade inte varit den jag är utan en fri kulturskola där jag kunde sjunga, dansa, måla och träffa andra som älskade det kreativa. Jag hade aldrig börjat skriva eller senare vetat att jag ville bli journalist eller att den kompetensen skulle leda mig till jobb inom spelbranschen.

Tidö gillar att skryta om svensk musik och det svenska spelundret men skiter helt i att det börjar i föreningslivets gräsrötter, får växa i kulturskolornas och studieförbundens händer för att sedan blomma ut i något som gör hela Sverige rikare på alla nivåer.

Utan kultur, folkbildning och föreningliv så tystnar Sverige. Vi behöver att folk kan engagera sig, kan starta föreningar, kan ÄGNA sig åt kultur. Vi behöver ha kvar våra myndigheter för det och att de inte privatiseras mer eller tas bort med en ursäkt till att ”Kultur är kasst, LOL.”

Vårt kulturliv och föreningsliv är en del av vad vår välfärd och demokrati bygger på. Den mötespunkt som är föreningsliv och kulturen för människor samman och bygger broar. Som det är nu så krymper vi Sveriges kulturarv och vår egen framtid.

Inget är bra med den här utvecklingen.

Låt inte Sveriges kulturliv tystna.

Låt digitala spel fortsätta ha hög status efter pandemin.

Hela situationen med Covid-19 har nu pågått ett tag och även fast det är lite bättre har i alla fall jag börjat acceptera att vi kommer att ha en väldigt underlig situation i minst två år framöver.

Både när det gäller hur vi lever vårt liv och hur vi arbetar.

Det är en del tuffa omställningar.

En positiv sak i allt detta är hur statusen på digitala spel har ändrats och med det synen på ungas sysselsättning.
Digitala spel, alltså tv-spel, dator-spel och även e-sport är en form av umgänge som är kul, givande och som möjliggör social samvaro med andra, både nya och gamla vänner.

Precis som det alltid har varit och det är inget som har ändrats med Covid-19.

Men det som  har ändrats är att det numera inte ses som skadligt att unga spelar digitala spel med sina vänner övre nätet utan det är snarare något som uppmuntras. 

Jag kan inte med ord säga hur glad detta gör mig men jag ska försöka.

Det har varit så många år av total oförståelse från många vuxna över vad digitala spel egentligen gör för unga. Det kombinerat med att inte ens kunna sätta sig in i sitt barn intresse på den basala nivån att kunna fråga:

"Men vilket spel är det du spelar med dina vänner?"

Den oförmågan har fått mig att spränga blodkärl i ögat av frustration.

För att unga spelar digitala spel är något positivt och något som bygger gemenskap och glädje. Men vi vet också att det finns en skadlig miljö på nätet i form av kränkningar, hot och hat.

Där måste vi ha en aktiv vuxenvärld som är närvarande och kan finnas till hands med råd, hjälp och lyssnande till unga när saker händer. Viktigare är att de även i samarbete med unga kan upprätta ramverk och guider för hur kränkningar, hot och hat kan hanteras.

Med Covid-19 och hemmasittande av en helt samhälle så har statusen på digitala spel stigit.
Det har i ögonen på icke-gamers gått från att vara en meningslös syssla till att vara ett helt okej ( till och med vettigt sätt) att ha kul på - vare sig det är ensam eller med andra.

I en tid när vi behöver hålla social distans till människor runt omkring oss och vi plötsligt inte kan åka på läger, konvent och allt möjligt roligt så blir digitala spel ett sätt att umgås.
Och vuxna och föräldrar har både börjat inse detta och även börjat sätta sig in i vilken stor roll digitala spel har i ungas liv samt vilket enorm källa till vänskap och gemenskap detta är.

Jag vill att digitala spel fortsätter betraktas som en vettig hobby (och i e-sportens fall, som en sport och ett yrkesval)  även efter att allt går tillbaka till det normala. Inte för att unga kommer att sluta spela digitala spel om så inte sker (DUH, det kommer inte hända, det är på tok för roligt!) utan för att en statushöjning av digitala spel är bra och välgörande på lång sikt.

• Det främjar ungas intresse för digitala spel och öppnar upp för att träffa nya vänner.
• Det gör att unga och föräldrar kan mötes i ett intresse och även ha bra dialog om hur det ska byggas ett vettigt klimat på nätet.
• Det underlättar för unga som driver e-sportföreningar att ha lokaler, aktiviteter och årlig verksamhet.

Så mitt i allt detta, glöm inte bort vilken enorm räddning och lättnad det var för oss alla att ha digitala spel när världen rasade samman en smula. 

Och att digitala spel kommer fortsätta att vara en källa till glädje och gemenskap även när världen är bättre igen.

Låt oss bygga på det och framförallt lyssna på de unga som spelar och som vet vad det handlar om.

Jag räknandes drakar för en ESO stream i December. Ja jädrar vad kul det var.

Älskade spelkultur - En kärlek som aldrig kommer dö

Jag talar mig så ofta varm om spelkulturen som koncept och varför jag älskar det så mycket. Alla som vet något om mig vet att jag och spelkultur går hand i hand i en lång och trogen relation.
Ibland får jag frågan om varför det är så viktigt för mig men framförallt vad spelkultur är för mig.
Så jag tänkte reda ut det för jag inser mer och mer att detta är en kärlek som kommer att hålla länge.
Och även gå in lite på hur det är att jobba med sin hobby.

Highfivea en robot är bland det coolaste jag gjort. Foto: Marcel Köppe

Jag var en boknörd från rätt tidigt. Min far kan berätta historier om hur jag rättade honom vid godnattsagorna för att han hoppade över bitar i böckerna och hur jag envisades med att alltid välja Ronja eller Bröderna Lejonhjärta som godnattsagor trots att jag läst dem tusen gånger.
Jag var förmodligen världens jobbigaste fyraåring.
Boknördar som sticker ut är inte så jättepoppis och biblioteket blev tidigt mitt andra hem. Där hittade jag fantasyhyllan och sedan var det väl kört.
Min kusin introducerade mig till Nintendo och Super Nintendo. Jag var väl världens lyckligaste när jag senare fick hans gamla Nintendo och kunde spela själv. Jag åkte in och köpte mitt eget GameBoy och tjatade hål i huvudet på mina föräldrar om ett Nintendo 64.
Jag var förmodligen världens jobbigaste tolvåring.
Jag upptäckte Sailor Moon på tv och följde varje avsnitt, spelade in allt och skrev långa protestbrev när serien slutade sändas på TV4. Jag åkte in till SF-bokhandeln i Göteborg och lade mina pengar på manga och serier. Och ännu mer fantasyböcker.
Jag var förmodligen världens jobbigaste femtonåring.
Jag upptäckte lajv och åkte iväg så fort jag fyllt 18. Jag hittade till fler lajv, till brädspel och till Magic the Gathering. Jag hittade rollspel, figurspel och började spela mer tv-spel. Och datorspel.

Och det borde kanske ha slutat där men det gjorde det inte.

För jag insåg mer och mer att jag var och är en nörd. Det är en del av vem jag är och spelkultur gör mig lycklig.

Och vad är då spelkultur enligt mig?

Ja det är allt.

Det är framförallt spel; Digitala spel som tv-spel och dator-spel, det är brädspel, figurspel, kortspel och rollspel samt lajv. Men det är också fantastik som är film och böcker som tar avstamp i fantasy,science-fiction och historisk fiktion. Det är östasiatisk populärkultur med manga, anime och cosplay i spetsen. Samt K-pop. Gud, vad jag älskar K-pop!
Det är paintball och airsoft och laserspel.
Spelkultur är spel och det är även allt som har med spel, gemenskap, skapande och fantastiska världar att göra.

Och för mig är detta en så viktig del av mitt liv och det är en del av vem jag är. Visserligen är jag världens mest upptagna person och hinner inte spela eller pyssla så mycket som jag skulle vilja. Som mest hinner jag med en fjärdedel av vad jag skulle.
(Till och med ikväll när jag ville spela onlinespel så får jag vänta i två timmar på att spelet ska uppdatera. Sådant oflyt har jag.)

Jag och min förra styrelsekollega Erik på Dreamhack Summer 2018. Ja jädrar <3

Men spelkultur har alltid varit med mig och för några år sedan så insåg jag att det som gör mig allra lyckligast är att få jobba med spelkultur på olika sätt. Vare sig det är genom att engagera mig ideellt i föreningar, rodda event, skapa podcasts eller vad som helst. Det ger mig så mycket lycka.

Är det farligt att göra sin hobby till sitt jobb?

Gudars ja, det finns massor med risker med det.
Som att tappa intresset för sin hobby för att det är ens jobb.
Som att börja avsky att ha att göra med andra nördar för att det är allt du hör.
Som att bara... tröttna på allt.

Men några år in i detta med att ha mitt intresse som mitt jobb och inget av ovanstående har hänt. Jag älskar det fortfarande, jag älskar mina nördiga vänner och andra nördar jag möter och visst är jag gruvligt trött ibland men det har ofta noll med jobbet att göra.

Precis som med alla jobb så får jag balansera min tid mot planering och den enda risken jag har sött på är att jag jobbar för mycket eftersom det är så roligt. Det finns alltid mer att göra och alltid mer att hitta på.
Och eftersom jag jobbar med något jag älskar så springer tiden ofta iväg med mig till sent på kvällen.
Där krävs det noggrann planering från min sida och jag tar också och planerar in lediga kvällar och slöstunder på soffan för att inte det ska bli för mycket.

Men i korthet så har jag än så länge inte ångrat mig en enda sekund.

För jag älskar spelkulturen med alla dess olika sidor som ger mig så mycket, från spelglädje till gemenskap till skapande och kreativitet. Jag älskar människorna och inget gör mig gladare än att sitta och prata om gemensamma intresseområden i spelkulturen till sent på natten. Eller upptäcka något helt nytt som jag inte visste om.

Det går att växa ur sina intressen och kanske göra som så många säger och skaffa en"vuxet liv".
Det är helt klart en möjlighet.
Men det går också att växa in i sina intressen, våga låta dem vara en del i sitt liv och bli en så mycket rikare människa.

Spelkulturen har gjort mig så mycket lyckligare och fortsätter med det varje dag.

Cosplay har jag hittat på senare år men oj vad jag tänker dyka ned mer i det!

Habiba Stray - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället.

Detta är trejde delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan.Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.

Det er mye press og forventningar fordi jeg tror folk naturlig er skeprisk til denne kombinasjonen. Bare se på alle ledertopper i Norge, särdeles få minoritetsledere.

Namn:

Habiba Stray

Ålder:

25 år

Organisation:

Hyperion - Norsk Forbund For Fantastiske Fritidsinteresser

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Jeg har drevet med data og konsollspill siden jeg var 5 år gammel, og i dag driver jeg med så og si alt. Dataspill, bordspill, rollespill, laiv, sci-fi, fanfiction, osv. Det hele startet med Pokemon og nå prøver jeg å være fleksibel. 

Varför valde du att kandidera som ordförande?

Jeg stilte til valg som leder av Hyperion fordi jeg ønsket å bli leder for en kultur som er helt fantastisk. 

Vad är det bästa med ditt uppdrag?

Nerdekulturen gir så mye til de som engasjerer seg i den og jeg ønsket å gi tilbake ved å være en leder flere kunne kjenne seg igjen i. 

Är det något som är mindre bra?

Det å være den første kvinnelige lederen av Hyperion har vært litt utfordrende. I begynnelsen ble det møtt med skepsis, men etterhvert som årene gikk har det blitt normalt. Det å få respekten man fortjener som leder opplever jeg som vanskelig til tider, men det har også gjort at jeg har lært meg hvordan jeg skal ta den. 

Hur ser du på att vara ordförande i din organisation, vad har svårast respektive lättast?

Det vanskeligste er jo det å være en leder i det hele tatt. Man glemmer ofte å snakke om all tyngden vervet medbringer og spotlyset som plutselig blir plassert på alt du gjør. Det å vite hva man skal si til riktig tid for å få best effektiv er utfordrende, spesielt i ledelse av såpass unge mennesker som nerdekulturen har. 

Det enkleste er nok å fronte politikken til verden utenfor. Budskapet har alltid vært tydelig Gi oss de vi trenger for å drive med interessen vår. Du trenger ikke være en mann eller kvinne for å kunne fronte denne saken til ditt ytterste. 

Vad är den största utmaningen du mött?

Min største utfordring har og er alltid den følelsen av at jeg ikke er god nok for jobben. Til tross for gjennomslag på gjennsomlag, positive tilbakemeldinger og skryt så har jeg alltid litt vansker for å tro på at jeg strekker til. Jeg jobber med det, men min tvil er min største utfordring. 

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Utfordrende, men viktig. Som jeg nevnte i et tidligere spørsmål så krever alle disse faktorene at jeg jobber litt ekstra for respekten blant mine medlemmer og organisasjon. Men det gjør også at jeg har et viktig ansvar for å fronte meg selv på en måte som gjør at ingen noensinne har grunn til å tro at jeg ikke gjør jobben min bra. Det er mye press og forventninger fordi jeg tror folk naturlig er skeptisk til denne kombinasjonen. Bare se på alle ledertopper i Norge, særdeles få minoritetsledere. 

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Nei, det var aldri målet. Målet var å bli leder fordi jeg hadde lyst og følte at jeg fortjente det. Det var først etter at jeg ble valgt at jeg innså at jeg var den første kvinnelige minoritetslederen Hyperion har hatt. 

Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Jeg har hatt ganske mye forskjellig støtte, men viktigste har vært min generalsekretær og venner utenfor organisasjonen. De har alltid vært der når jeg trenger det og når jeg har hatt slitsomme dager. 

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Absolutt. Ikke still til valg dersom du ikke tåler å få kjeft for ting som kanskje ikke alltid er din feil, vær thick skinned. Lær deg også at holde ting på avstand slik at du ikke blir utslitt av alt som kan gå galt. 

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra??

I politikken liker jeg å si at jeg er et gullkort fordi nerdekulturen i Norge oppleves veldig som en guttekultur, men siden den største nerdeorganisasjonen blir representert av en jente så får vi mye positive tilbakemeldinger. Politikere bruker meg mye som en brikke for å vise at de hører på jenter og minoriteter og det går helt fint for meg. Så lenge jeg får gjennomslag er jeg fornøyd. 

Hur ser du på din organisations framtid?

Hyperion er i drastisg endring, alt skal endres så jeg er ikke helt sikker på hva som vil skje. Det jeg vet er at for hver endring så blir vi en bedre og større organisasjon for alle som ønsker å drive med nerdekultur

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Siden jeg startet har vi satt i gang flere mangfoldsprosjekter for å prøve å finne ut hvordan vi kan inkludere flere minoriteter i forbundet. I tillegg prøver vi å fronte et mangfold på våre sosiale medier, så jeg tror og håper at det har gjort en forskjell for våre medlemmer.

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Jeg tror Hyperion har en veldig lang vei å gå på begge punktene. Vi har ingen aktive tiltak som kan sees på som rasitiske eller sexistiske, men måten vi har organisert oss på gjør det vanskelig å inkludere nye mangfold. Jeg har selv blitt utsatt for kommentarer fra mitt eget forbund, men etterhvert som jeg har svart på disse og jobbet igjennom alt så har forbundet blitt bedre. Det er høyere aksept og bevisstheten over temaet begynner å spre seg. 

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Jeg vet ikke helt. Det kan ha noe med verdenshistorien og samfunnets oppfatning av minoriteter og kvinner. Det har vært få leder av denne blanding igjennom tidene og folk har vel kanskje vansker for å tro at vi kan være gode leder. Men dette er bare spekulasjon, for jeg er faktisk ikke helt sikker. 

När du går vidare, vad tar du med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Jeg tror den generelle ledererfaringen er hva jeg tar med meg. Man få så mye innsyn i hvordan man skal lede andre og hvordan samarbeide med andre, og det er utrolig verdifull lærdom til senere.

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?

Ikke gi deg. Det er så utrolig tøft i begynnelsen og du kommer til å møte motstand. Skaff deg et støtteapparat som er der for deg uansett og ikke vær redd for å call people out on their shit. 

Tidigare delar i bloggserien:

• Anna Erlandsson - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhället
• Rosaline Marbinah - Kvinna, rasifierad och ledare i civilsamhälle

Anna Erlandsson - Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället.

Detta är första delen i bloggserien "Kvinna, ledare och rasifierad i civilsamhället." Här kan du läsa mer om varför serien görs och tidigare delar länkas in nedan. Vi som berättar heter Anna Erlandsson, Rosaline Marbinah, Habiba Stray och Lihini Wijesinghe.
Alla delarna går ut i bokstavsordning sorterade enligt våra efternamn.

------------------------------------------------------------

Namn:

Anna Erlandsson.

Ålder:

33 år.

Organisation:

Fd ordförande i Sverok.

Berätta om din bakgrund inom föreningslivet!

Jag hade lajvat i några år när jag ramlade in på föreningslivet via en lajvförening som heter Dalslands Medeltids Förening.
Där började jag intressera mig för att bygga något varaktigt och gick upp i styrelsen för att ha hand om medlemmarna. Senare så började jag både arrangera event för Sverok och sedan på egen hand under GothCon. I samma veva åkte jag på mitt första Riksmöte för Sverok och sen var det liksom kört. Jag kom att älska både föreningslivet som verktyg för att främja ungas intresse, spelkulturen och för att bygga en gemenskap jag såg kunde vara under flera år. Med Riksmötet så såg jag hur vi kunde arbeta strukturellt och skapa en samhörighet över hela landet men också hur det gick att arbeta med spelkultur på en nivå som kunde skapa positiva villkor för unga och gamla spelare.
Det var lite för roligt för att inte hoppa på det tåget

Varför valde du att kandidera som ordförande?

För att jag ville förändra spelhobbyn i Sverige. Jag ville arbeta med det jag brann och fortfarande brinner för och jag ville framförallt se till att unga i Sverige som älskade spelkultur skulle kunna ha det så lätt det gick att kunna ägna sig åt sitt intresse.
Jag ville också kunna vara en röst för alla Sveroks medlemmar, resa runt och se vad som var viktigt för dem och på så sätt kunna ha med mig dem när jag pratade med politiker och liknande - just för att kunna skapa en bättre spelkultur.

Sedan så ville jag också bredda Sverok och göra det till en plats där rasifierade kunde känna sig välkomna. för det var en av de saker som fick mig att engagera mig i Sverok på förbundsnivå, nämligen att vi pratade om ett Sverok för alla men det var enbart vita som syntes och som var med. Spelkulturen intresserar så många men det kändes som vi inte nådde rasifierade och unga i socioekonomiskt utsatta områden och jag.. ville väl ändra på det.
För ett Sverok som innefattar alla delar av spelkulturen, som skapar förening och som även kan förena alla unga som älskade spel - det var och är en vacker dröm.

Vad var det bästa med ditt uppdrag?

Oh, vart ska jag börja.. Det var för det första att få arbeta på heltid med något som i flera år varit ett ideellt uppdrag jag inte kunnat släppa taget om. Och att få jobba på ett långsiktigt sätt för strukturell förändring, lägga planer och peka ut en riktning för Sverok ihop med så många andra...Det var stort.

Men det allra bästa som slår allt var att jag kunde resa runt och träffa så många föreningar och föreningsmedlemmar. Att sitta och prata med dem på konvent, spelträffar, årsmöten och sena middagar och lyssna på deras upplevelser och vad de behövde...
 Det är fina minnen som sedan blev till brandtal och material när jag satt vid datorn och skrev på dokument och mail till politiker om vad unga behövde och varför spel faktiskt är kultur.
Jag älskade att ha den tiden och kunna resa runt och träffa alla och genom det både få en uppfattning om alla våra olika förening och deras behov men också genom de mötena kunna visa vad spelkulturen faktiskt betyder för så många.
För även om jag som ordförande skulle vara ledaren så var och är det alltid för mig medlemmarna som varit viktigast. 

Var det något som är mindre bra?

Det var ensamheten i att inte ha någon att kunna vända sig till med bekymmer, huvudvärk och att kunna bolla med.
För att vara ledare är en ensam roll och det var jag beredd på men det var tidvis tyngre än jag väntat mig.. Jag hade tack och lov andra ordförandekollegor och systrar i civilsamhället vilket gjorde massor och som under året blev klippor för mig.
En annan sak som var mindre bra var detta att tidvis möta motstånd inom min organisation för frågor jag brann för, framförallt mångfaldsfrågan och hur vi skulle nå ut till våra medlemmar. Där fick jag ha tålamod och inse att saker ibland tar tid.

Hur ser du på att vara ordförandes i din organisation, vad har varit svårast respektive lättast?
Det lättaste var att prata med föreningar och medlemmar samt att vara på möten med beslutsfattare och liknande. Det var även enkelt att skriva och sammanställa material och arbeta övergripande planering.
Det svåraste var utan tvekan att vara ensam, att allt tog mer tid än väntat samt och att jag inte skulle glömma bort något. Vilket såklart hände ändå!

Vad är den största utmaningen du mött?
Ska jag se det på ett övergripande plan så är det utmaningen i att hantera hur synen på ungas organisering behandlats och där stödet till föreningslivet minskat vilket lett till att det blivit svårare för våra medlemmar att både hitta stöd för aktiviteter men också att driva föreningar. Det var tungt att se men samtidigt var den frågan något som aldrig slutade engagera
För mig personligen var det utan tvekan Expressen-artikeln där tidningen gjorde en granskning av hur vi skötte utbetalningar till våra föreningar och där de vinklade den till att vi inte hade rutiner vilket vi hade och har. Det skapade en mindre storm där Sverok klarade sig fint igenom med vårt anseende och förtroende i behåll och kanske starkare ändå.
Jag var förberedd på att artikeln skulle komma ut och att mina svar skulle vara mindre bra och just därför hade jag förberett en FAQ och ett svar från Sverok att ha klart för att bolla upp när det hände- Men det var ändå tuffa veckor där jag var uppkopplad dygnet runt. Jag var framförallt inte beredd på att jag skulle se mitt egen ansikte valsas runt på nätet vilket ledde till en hel del otrevligheter i mail och facebooktrådar där jag fick stå helt ensam. Jag fokuserade på att se till att Sverok skulle ta sig igenom allt vilket lyckade men för mig personligen var det en rätt otrevlig sommar.
Där är jag djupt tacksam för det stödet jag fick från ordförandekollegor i civilsamhället, från tidigare ordförande och sekreterare i Sverok och från medlemmar i Sverok som hörde av sig. Inget har varit tuffare men inget har heller gett mig en starkare känsla av vilken otrolig kraft vi är tillsammans.

Hur har det varit för dig att vara ledare, kvinna och rasifierad i din organisation?

Jag var beredd på att det skulle bli tufft och jag gjorde redan när jag kandiderade en analys över vilka problem och svårigheter som kunde uppstå och hur de skulle hanteras. Vissa saker infriades tyvärr, som kommentarer om att jag inte var representativ för spelare i Sverige samt att jag bara var ett alibi för PK-lobbyn i spelsverige. Jag fick också vänja mig vid att bli både förminskad och exotifierad i min roll. Jag fick höra att jag var för känslostyrd för att vara en bra ledare vilket jag senare insåg var ett klassiskt argument för att trycka ned kvinnor.

Jag fick dock väldigt sällan höra detta från Sveroks egna medlemmar vilket gladde mig och som jag såg som ett tecknen på att Sveroks arbete med normkritik och för mångfald gått åt helt rätt håll.
De tråkiga orden kom ofta i form av hat och hot utifrån via twitter och mail samt från enskilda personer och för det fanns det tyvärr inget skydd från eller någon hjälp Jag hade väntat mig det men det var såklart trist att uppleva men även där hade jag jättebra hjälp från ordförandekollegor i civilsamhället.

Tänkte du på innan du kandiderade att du skulle bli den första kvinnliga, rasifierade ledaren i din organisation?

Gud ja.
Det var inte därför jag kandiderade men jag tänkte på det hela vägen. Det gav mig kanske lite extra drivkraft och vilja att faktiskt våga satsa hela vägen. Samtidigt så var det rätt skrämmande att tänka att jag skulle vara först eftersom det alltid skapar press.
Jag visste själv hur ensamt det varit för mig som kvinna i spelhobbyn innan jag hittade andra kvinnor och framförallt innan jag mötte Rebecka Prentell och hon gav mig en förebild.
Jag visste också hur ensamt det var innan jag hittade andra rasifierade kvinnor på film och i böcker jag kunde ha som förebilder.
Att nu då axla en roll som första kvinnliga, rasifierade ledaren gav mig ett dubbelt ansvar för att klara av allt vilket ibland kändes väldigt tungt eftersom det var svårt för mig att vara en individ och människa.
Samtidigt så hämtade jag en styrka i möten med medlemmar och framförallt med andra tjejer och rasifierade jag mötte. De som gav mig bilder på mig som Sailor Moon, skickade brev och mail och som jag pratade med till sent på nätterna. Jag kämpade för deras skull och det gav all energi i världen.

Vad har du haft för stöd under året? Vänner, kollegor i organisationen, kollegor från andra organisationer?

Jag hade ett enormt stöd från Alexander Hallberg, tidigare ordförande i Sverok och Tjarls Metzmaa, tidigare sekreteraren i Sverok, och även från andra ordförandekollegor i civilsamhället.
Jag hade ett nätverk med ordförandesystrar, bland dem Anna Rydborg from RUM och Rosaline Marbinah from LSU, som jag kunde tala med och som alltid fanns där (och jag hoppas att jag kunde finnas för dem med). Sedan så var kärleken och energin jag fick från Sveroks medlemmar helt enormt. Varje gång jag var ute och reste så lämnade jag med hjärtat fullt av inspiration och hopp.
Människorna från Nordsken, NärCon, GothCon, Prolog... från distrikten, föreningarna... Många många av de jag träffade under året är vänner idag och jag hade aldrig velat vara utan dem!

Är det något du hade velat veta innan du blev ordförande som du inte visste?

Att jag inte hade behövt vara perfekt eller något jag inte var. Att det räckte utmärkt med att vara mig själv - i mina slitna kängor, jeans och mitt blålila hår. Den pressen och stressen som kommer med att vara i tjänst dygnet runt är tuff men den hade blivit mindre om jag inte lagt allt på mig själv.

Som ordförande är du ansiktet och den politiska rösten utåt för din organisation, hur har du blivit bemött vid möten med politiker och andra?

Otroligt bra. Jag upplever att det fann ett genuint intresse vid varje möte jag hade och det kändes som att vi alltid hade något att prata om. Visst fanns det ibland en smula förvåning i blickarna när jag kom i ett rum, kanske för att jag inte såg ut som de förväntade sig men det var sekundsnabbt och sedan flöt allt på väldigt fint.

Hur ser du på din organisations framtid?

Med blandade känslor. Det finns så mycket vi behöver arbeta med och framförallt bli självkritiska eftersom det, som alltid, är det bästa sättet för en organisation att utvecklas. Jag ser brister men jag ser också så mycket potential och framförallt i medlemmarna. Det är där min kärlek till Sverok brinner som starkast, just hos våra fantastiska medlemmar.

Kan du se någon skillnad i din organisations attityd till rasifierade från när du började till nu? Om ja, vad, om nej, vad skulle du vilja se?

Det finns alltid saker att arbeta med och jag skulle vilja se att det arbetades dubbelt så mycket med detta. Och på alla nivåer. Vi har ett ansvar att vara ett förbund för alla och det är vi inte idag. Det är lätt att glömma marginaliserade grupper som inte syns i förbundet och jag anser att vi idag tappar bort en del av föreningslivet när vi inte är ute i socioekonomiskt utsatta områden från förbundshåll. Det är en för viktig fråga för att inte lyftas upp om och om igen. Där måste vi bli bättre.

Om vi ska prata rasism och sexism, hur har det sett ut där?

Rasismen fanns under hela min tid och den var väldigt äkta och handfast. Den riktade sig mot mig som individ och person och mot mig som ordförande.
Det var hot och hatmail till min privata mail och till twitter. Jag fick skaffa larm hemma för att jag blev orolig för att det skulle följa med hem.
Sexism fanns såklart med på samma sätt.
Båda sakerna påverkade mitt arbete på så sätt att det drog enormt mycket energi samt att behöva ha ett ökat säkerhetstänk vid framförallt Almedalen och andra event.
Jag hanterade genom att försöka ignorera och jobba vidare eftersom det inte fanns hjälp att få.
Det är i efterhand sorgligt att se hur jag stängde av mycket av mig själv just för att jag var ensam i det. Jag hade vänner runtomkring mig men det var ensamt i arbetet.

Varför tror du att det är få rasifierade kvinnor som blir ledare i stora organisationer?

Min gissning är för att det finns förhållandevis få rasifierade kvinnor som engagerar sig och de som finns ramlar ofta ur sina organisationer tidigt eller lämnar. De som finns kämpar som många kvinnor med mycket självtvivel men de har dessutom pressen på sig att inte bara bevisa sig som bra ledare utan också som bra kvinnor och bra minoriteter. Det är mycket på en och samma gång och där måste vi tänka på kraven vi ställer på kvinnor och framförallt hur vi ser på rasifierade kvinnor.
Dessutom saknas det representation, det saknas systrar och det saknas förebilder. En annan aspekt kan vara att det saknar stöd för hur rasism och sexism riktad mot rasifierade kvinnor ska hanteras.


Vad har du tagit med dig för lärdomar efter din tid som ordförande?

Säga ifrån.
Ta plats.
Alltid vara mig själv.
Men också en enorm kunskapsbas, ett kontaktnät med kärlek och en tro på mig själv och andra inspiratörer.
Och framförallt -vetskapen om vilken enorm kraft spelkulturen i Sverige är med alla underbara människor.  Det är uttjatat men jag kommer aldrig sluta älska er alla.

Om du fick säga något till rasifierade kvinnor som vill bli ledare, vad skulle det vara?
Du kan. Du är stark och du behöver inte vara perfekt för att klara av att vara ledare. Tro på dig själv och ändra dig inte för att andra säger det. Och hitta systrar och stöd för då kan du klara allt.

Jag hade aldrig velat utan min tid som ordförande i Sverok. Det var ett av de mest utmanande åren i mitt liv men också ett av de bästa. Tack alla.
Foto: Gill Edgar.

NärCon 2019

Min sommar har varit sjukt intensiv och att få ihop alla planer har varit svårt. Men en sak jag verkligen var benfast övertygad om skulle hända var att jag skulle iväg på NärCon.
Vad det än skulle ta i tid och livspusslande.
För NärCon förra året var helt fantastiskt.

All värme. All glädje över att vara tillbaka!

Och nu detta året så stod jag där i 35 graders värme och med ett fantastiskt schema för mig som såg ut så här:

Thursday:

13.00 in Kårallen - Q & A with Matilda Smedius, the voice to Brigitte from Overwatch.

16.00 in Kårallen - Q & A with Isis Vasconcellos

Friday:

13.00 in Kårallen - The positive and negative aspects of community feedback with Matilda Smedius.
11.30 in Key 1 - Q & A with Isis Vasconcellos.
15.00 in C2 - Q & A with Sophie Labelle, creator of the Assigned Male Comics
22.00 in Kårallen - Hangout session with Matilda Smedius.

Saturday:

17.30 in A1 - Q & A with Matilda Smedius.

14.30 in A1 - Talk on Voice Acting with Matilda Smedius.

Ja jädrar. Så intensivt men det passar mig och jag kunde inte haft det bättre! Samtalen flöt på superbra och jag hade riktigt kul. Att prata med Isis var väldigt trevligt och höra om hur internationella konvent skiljer sig från varandra.

Att få prata med Sophie var amazing för vi hade samma humor och klickade superbra. Plus att vi spontansjöng karaoke innan vår punkt vilket aldrig är fel.

Jag och Sophie efter att vi skrattat alldeles för mycket!

Och att få tillbringa så mycket tid med Mathilda och med hennes bror Emil var bara awesome från början till slut.  Samt med logitiskninjan Ellen! Vad hade vi gjort utan Ellen? Förmodligen inte hållit en enda tid.

Ellen, jag, Emil och Mathilda!

Det var som sagt 35 grader varmt och eftersom jag haft så lite tid hela sommaren så föll hela mina planer på att bygga flera cosplay. I slutänden så rotade jag i min garderob och lyckades pussla ihop en outfit som var perfekt som Female Undertaker från Black Butler.
Jag hade köpt en perfekt peruk i Japan så det var en karaktär jag vägrade att ge upp på. Jag skulle cosplaya!
Och eftersom jag är smart så tänkte jag att jag kör på kjol och spets så blir det mindre varmt.

Mmm... smart var det ja.

För hur svalt är det med tre lager i kolsvart, korsett, peruk och hög hatt? Samt högklackat?

Mindre smart.

Men helvete vad fab jag såg ut och jag kände mig helt fantastiskt kraftfull och mäktig. Det var lite extra roligt att jag knappt blev igenkänd heller!

Kolla mina linser! 

Tre lager svart och korsett? Enda rimliga valet!

Och eftersom jag trivdes så bra i den så var jag i cosplay alla tre dagarna. Två av dem från eftermiddagen och på lördagen från morgon till kväll. Jag fick en hel del komplimanger från folk om hur snygg min cosplay såg ut vilket gjorde mig hemskt glad. Jag ser så fram emot att uppgradera den till nästa år och hinna sy allt själv, bygga till probs och få den riktigt snygg!

En annan sak som gjorde mig så jädra glad var att jag sprang in i Svetlana och Benni från Kamui Cosplay. HOLY FUCK!!

De var så trevliga och snälla, precis som i sina videos. Jag var en stammande, rodnande hög av starstuckhet.

Jag får vara fånigt glad när jag möter idoler!

Det som var fantastiskt med NärCon för mig i år var att jag träffade så mycket nya och gamla människor och hade hyfsat gott om tid att faktiskt prata med dem.

Jag hann spela lite spel med Jocke från Sarz, kolla på Svenska Mästerskapen i K-pop, stå och skrika mig hes till random K-pop danceoff, kolla på paneler, vara med på mitt första MeetUp för Black Butler, hänga massor med Karl vilket alltid är vinst, fika med Malin och Emil, äta godis med Emma på en gräsmatta och bara... prata, knyta kontakter och framförallt, bli kär i hela cosplaycommunityn igen och igen.

Det är väl ingen överraskning att jag älskar spelkulturen i Sverige, den kärleken kommer aldrig ta slut och jag ska blogga mer om det i framtiden. Men just cosplay var ett community jag hoppade in i så sent men som tog mig helt med storm. Det är så mycket inkludering, kärlek och framförallt välkomnande. Det är queert, öppet och det pratas om allt.
Och jag älskar omtanken och värmen som finns här. För mig som är ny i detta... att känna mig välkommen när jag går till ett MeetUp, att känna att jag får vara med och att jag kan prata med främlingar om saker vi älskar...

Från Black Butler MeetUpen med en jättefin Sebastian! 

Det betyder mycket och det gör att jag efter en halv dag är så fylld med kärlek och glädje att jag inte längre är blyg. Jag vågar säga alla fina saker jag tänker om andra cosplayare, vågar ge de komplimanger för deras dräkter och sminkningar. Jag vågar gå fram till cosplayare jag beundrat via Instagram och säga att "Hey, du är helt jädra kickass, tack för allt du gör och för att du är sådant inspiratör"

En höjdpunkt för mig var de två 14-åringarna jag träffade i sminkrummet och som hjälpte mig med min korsett och sen försiktigt frågade om jag var här helt själv. När jag svarade att så var fallet så säger båda med en mun:

"Om du känner dig ensam och bara vill ha en vän eller kram, så är det bara att grabba oss, det finns massa vänner här!"

Jag är rätt gammal nu och väl van vid att åka själv på event och konvent. Men jag blev rörd och glad över hur spontant och självklart de sträckte ut en hand. Superrörd.

Kort sagt, ett öppen och bra community tar fram det bästa i mig, tar bort jantelagsblygheten och jag tänker mig att det gör samma sak för så många andra.

Och cosplaycommunityt är helt amazing i detta. Det är något jag aldrig kan bli mätt på och som får mig till tårar.
NärCon har byggt något som är helt unikt och jag hoppas att jag kan komma tillbaka många fler år!