Vad är ett Sverige utan kultur och föreningsliv?

Jag är oroad över så mycket med Tidö och valet men en sak som gjort mig så genuint ledsen under de här fyra åren är nedmonteringen av kulturlivet och föreningslivet. 

Ingen annan regering har så brutalt skitit i kulturen och föreningslivet i Sverige.
Det handlar om mindre bidrag, mindre stöd, och en hånfull attityd som mest är ”Kultur och föreningsliv, LOL, låt oss döda allt.”

Deras kulturkanon var och är inget annat än en rökridå för att påvisa att de gör något bra, men det kan inte flytta fokus från att nedskärningarna till kulturens samlingsplatser, satsningar och utbildningar dödat det som i framtiden skapar ny kultur.

Nuvarande regering har under sin tid skurit ned anslagen till studieförbunden i hela Sverige med 500 miljoner kronor. 

Resultatet?

Kulturplatser som musikhus, bibliotek och Folket hus försvinner.
Ungdomshus med replokaler och kreativa rum får stängas ned.
Personal försvinner från bibliotek och kulturinstitutioner.
Public service drabbas av nedskärningar vilket ger mindre satsningar på kultur.

Detta är bara en del av det som händer över hela Sverige.

(Och jag vill inte ens prata om nuvarande urkassa kulturminster som mer bryr sig om att gå på Netflixfester utomlands än att vara på något kulturevent hon ska vara på eller stötta någon form av kultur överhuvudtaget.)

Det är en sådan deprimerande utveckling och det krymper vårt Sverige något enormt. Vi har länge haft ett kulturliv att vara stolta över, med världsberömda författare,  en musikindustri som skapat genier, enormt talangfulla skådespelare och konstnärer.
För att inte tala om Det svenska spelundret - vår hyllade tv-spelsbransch. 

Och allt detta kommer ur vårt kulturliv och satsningarna som gjorts på det under decennier och en viktig del i detta är vårt föreningsliv.

Jag var under många år engagerad i Sverok och även om jag idag inte är med i några föreningar alls (pga bor i Norge) så har föreningslivet och det utrymme det ger människor att samlas, engagera sig och ha roligt ihop över sin hobby en alldelles speciell plats i mitt hjärta.

Föreningslivet och därmed civilsamhället är något av det finaste vi har i Sverige och särskilt när det gäller hur unga har kunnat engagera sig i föreningar tillsammans. Inte bara för att göra en hobby/intresse ihop utan också för att kunna lära sig om ansvar, föreningsformalia, samarbete och ledarskap tillsammans.

Kulturen och föreningslivet är en sådan himla viktig grej i Sverige.  De går hand i hand och förenar oss i gemensamma intressen. Tillgängligheten över hela Sverige har tidigare gjort att alla kunnat mötas i det. Det gör att vi kan utvecklas och bli smartare, bättre, roligare...Vi kan skratta ihop, lära oss av varandra och växa tillsammans, både som barn, unga och vuxna.

Allt detta har Tidö monterat ned och det kommer fortsätta om de blir omvalda igen. Det är mer än en känsla när jag säger att Tidö hatar kulturen och föreningsliv och typ hatar unga.

I Tidö 2.0 - Nystart för Sverige (som Tidö vill implementera om de blir omvalda) står bland annat följande  under Kultur och civilsamhälle

• Nytt ramverk för de statliga medierna. Ett nytt sändningstillstånd införs med tydligt fokus på det icke-kommersiella kärnuppdraget och en successiv halvering av anslagen. UR läggs ned och en sammanslagning av SVT och SR utreds.

• Fasa ut det statliga stödet till folkbildningen. Påbörjade reformer tas vidare. Folkbildningsrådet avvecklas och det statliga stödet till studieförbunden fasas successivt ut.

• MUCF avvecklas. En plan för långsiktigt oberoende finansiering av civilsamhället och en nedläggning av MUCF tas fram. (NOTE: MUCF är alltså Myndigheten för civilsamhälle och unga som samlar bland annat ungdomsförbund och ser till att de förbunden kan söka bidrag. Härifrån får t ex Sverok och RUM sina bidrag ifrån.)

• Allmänna arvsfonden avvecklas. Arvsfondens kapital överförs till det civila försvaret. Herrelösa arv tillfaller därefter staten och förs in i statsbudgeten. (NOTE: Allmänna Arvsfonden ger varje år bidrag till projekt som olika föreningar vill starta. Female Legends har bland annat sökt och fått bidrag härifrån). 

•  Stödet till trossamfund avvecklas. Myndigheten för stöd till trossamfund avvecklas. (NOTE: Detta är en av MUCF:s uppgifter sedan 1 januari 2026 eftersom det då skedde en sammanslagning på uppdrag av regeringen.)

Allt det här är en fortsättning av att nedmontera kuturliv, studieförbund och föreningsliv i Sverige och inget kommer bli bra av det. 

Jag hade inte varit där jag är idag utan föreningslivet. Både för det jag lärt mig där, för möjligheten att göra det jag älskar och för de vänner jag fått med mig på vägen.

Jag hade inte varit den jag är utan en fri kulturskola där jag kunde sjunga, dansa, måla och träffa andra som älskade det kreativa. Jag hade aldrig börjat skriva eller senare vetat att jag ville bli journalist eller att den kompetensen skulle leda mig till jobb inom spelbranschen.

Tidö gillar att skryta om svensk musik och det svenska spelundret men skiter helt i att det börjar i föreningslivets gräsrötter, får växa i kulturskolornas och studieförbundens händer för att sedan blomma ut i något som gör hela Sverige rikare på alla nivåer.

Utan kultur, folkbildning och föreningliv så tystnar Sverige. Vi behöver att folk kan engagera sig, kan starta föreningar, kan ÄGNA sig åt kultur. Vi behöver ha kvar våra myndigheter för det och att de inte privatiseras mer eller tas bort med en ursäkt till att ”Kultur är kasst, LOL.”

Vårt kulturliv och föreningsliv är en del av vad vår välfärd och demokrati bygger på. Den mötespunkt som är föreningsliv och kulturen för människor samman och bygger broar. Som det är nu så krymper vi Sveriges kulturarv och vår egen framtid.

Inget är bra med den här utvecklingen.

Låt inte Sveriges kulturliv tystna.

Du är inte ensam men du måste kämpa vidare

Ibland behöver vi bara andas för att rädsla ska släppa taget om kroppen. Ibland räcker det att bara öppna ögonen för att en mardröm ska försvinna och till och med minnet av den ska lösas upp på de första solstrålarna genom fönstret.
Ibland räcker det att stå i regnet med tårarna rinnande nedför ansiktet för att en sorg djupare än något ska mildras lite.
Ibland räcker det med att bara vakna.

Men ibland så vaknar du och inser att trots att morgonen är här och du ser dina andetag som rök framför dig så är hjärtat så tungt i kroppen att det inte går att blunda från att mardrömmen följer med in i vardagen och vilar som en skugga över verkligheten.

Det finns ibland saker som inte går att skaka av sig och som tynger dig till jorden.

Då är det lätt att bara känna att en vill ge upp och lägga sig ned och vänta på ett slut som står bakom hörnet.
Då behöver vi varandra för att orka ställa oss upp och gå vidare. Vi behöver att vi håller varandra under armarna och ger varandra styrka och stöd.
Det kommer alltid finnas de som ligger ned och kanske är du en av dem.
Vet att du inte är ensam trots att mardrömmen är med dig i vaket tillstånd.
Om du är en som orkar stå, vet att det finns de som behöver dig.
Vi kanske inte känner varandra alls.
Men försök håll varandras händer för att fortsätta andas.

Minnen av dödsmetal och lite kärlek

Jag ve inte hur gick det till men någon gång under eftermiddagen så snubblade jag över informationen att Belphegor spelar på Trädgår´n imorgon.
Och det triggade en sådan där tillbakablick som inte var av denna värld.
Jag slängdes tillbaka till våren 2009 då jag var så där sjukt ung, rätt vilse i livet men då jag var nykär och åkte hela vägen till Stockholm för att gå på deathmetalkonsert med en fantastiskt fin människa. Ja jädrar. Jag gillade inte ens deathmetal men vad gör man inte när hela hjärtat bara sjunger i kroppen, jo man säger "klart jag kommer upp". Och det var en helt okej konsert och det bandet som vi väntade på var just Belphegor. Jag minns att jag kände mig rätt vilse för att det var helt ny musik och ovan miljö men att det var rätt tufft.
Om jag inte minns fel så var det en hel del band som spelade den kvällen och inte bara Belphegor som vi var där för att se. Det var något band med en kickass sångerska som hade en enormt mäktig röst med men det har jag ju självklart tappat bort namnet på.
Det blev ju aldrig så att jag fastnade för deathmetal och den kärlekshistorien var jag för omogen för att hantera på ett vettigt sätt trots att jag var så kär.
Ah well, det är fina minnen så här en regnig torsdagskväll när jobbet slutar. Det får mig att minnas hur bra livet var och hur bra det faktiskt är.

Till mina vänner!



 Jag är så glad och tacksam för er. Ni som jag lärt mig är äkta och inte fega eller falska. Ni som uppmuntrar. Ni som peppar och finns där. Ni som jag kan bli arg på och bråka med och vänskapen finns ändå där. Ni som jag diskuterar, analyserar och skrattar ihop med. Mina fina underbara, nördiga, hjärtevarma, sjukt smarta vänner.

Jag ger er för lite creds men jag älskar er.





The Love Song av LM. C

Are you ready? Go? Stay? Go!

Are you ready? Go! Go! Go!

This is for everyone I love...

To sing a love song...

To never lose a single thing...

I lived holding them all.

If you're not prepared to extend your hand,

you can't reach any further.

Are you ready? Go? Stay? Go and sparkle!

Here we go with all these pure feelings.

It was never just the words I wanted to get across.

My soul's voice will never turn to words.

How much has to gather to reach you?

To the irreplaceable people I love,

I sing an endless song.

Galenskaparna och After shave 30 år

I fredags tog jag och min käre far och traskade oss iväg för att titta på föreställningen "30-årsfesten-år för år med Galenskaparna och After Shave." Det var min julklapp till pappa år 2011 men det är först nu vi kommit iväg. Egentligen skulle vi gått redan i december men i och med att pappas favorit Knut Agnred var sjuk då och inte medverkade så bokade vi om biljetterna tills maj. Och det var värt väntan. Att pappa inte har någon teaterdisciplin är väl känt, det innebär att han pratar högt och kommenterar allt som försiggår  Men det spelade ingen roll här för att stämningen var så hög, skratten var så många och man hade så kul så det gjorde ingen. Vi hade en helkväll med räkmacka i pausen, godis och dricka på plats och massa minnen.
Jag har ju länge varit en stort fan av Galenskaparna och After Shave och sett i stort sett alla deras revyer, filmer och föreställningar. Dock bara inspelat på film, det här var första gången jag såg de live. Och åhhhh vad bra de var! Helt fantastiska, så mycket självdistans, så talangfulla och så grymma på att sjunga. Humorgenier är bara förnamnet.
Och för pappa var det ännu roligare. Han har ju sett de live flera gånger och hade massor av minnen från när han var ung och satt och såg "Grisen i Säcken" för första gången.
Jag var extra lycklig för de spelade upp många av mina favoritnummer och jag kunde nästan vartenda sång precis som pappa. Vi skrålade med rätt bra båda två, jag tror inte jag hade mycket till teaterdisciplin den kvällen heller nu när jag tänker efter.
Men magiskt var det!

Den nommiga räkmackan vi åt i pausen. Störst!

Anime the Concert, mysfika och katter- min helg i Stockholm

I helgen som var så tog jag en tur till min andra hemstad Stockholm. Jag var föreberedd på -16 grader och snöstorm men möttes av sol och nollgradigt, mycket bättre!
Det var en mycket trevlig helt. Jag hann med att träffa fina Vargsyster en hel kväll då jag sov över där. Vi såg på Inu Yasha och Nura: Rise of the Yokaiclan ihop, hon sminkade min arm och såklart så pratade vi manga, nörderier och Yohio.
På lördagen så gick jag och Fura en shoppingtur på stan i solen och det blev en fin klänning till ett av alla bröllopen i sommar.
Och på lördagkvällen så var det dags för den stora händelsen: Anime the Concert med gästartist Kohei Tanaka.
En helt underbar konsert där en symfoniorkester framförde känd musik ur olika animes ihop med kör och sångsolister.
Och vet ni inte vem Kohai Tanaka är så är det mannen som skrivit musiken till bland annat, One Piece, Nura: Rise of the Yokaiclan, Gunbuster och Dragonball. Mycket energisk liten man som var så ödmjuk och talangfull att jag bara ville krama om honom. Att stå framför honom, få hans autograf och på stapplig japanska tacka honom för all underbar musik i mitt liv. Det var stort, jag tror inte ni kan greppa hur stort det var.
En annan väldigt rolig sak var att jag träffade på en twitterkompis, fina Nithela. Vi har inte setts IRL och plötsligt springer vi bara på varandra i toalettkön. Lite bättre än allt!
Jag gick på konserten för Decultures räkning men det hindrade ju inte att jag privat var enormt taggad och pepp på konserten. Och den var allt jag kunde önska och lite till. Jag insåg också hur stort mitt animeintresse egentligen är, av all musik de spelade upp från olika animes så var det bara fyra jag inte hade sett.
Vill ni läsa mer om konserten i stort så gå in här!
Sen så sov jag över hos min kusin, hans urtrevlig flicka och deras sötaste lilla hund Moses. En batch pannkakor och en bunt serier blev det också innan tåget tuffade hem mot Göteborg.
Jag är sjukt nöjd.

Tre av Vargsysters fyra katter: Lillstrumpan, Kisse och Whiskey

Jag innan Anime the Concert kickar igång. Sedvanligt assnygg i min Sailor  Moon-tröja

En lite trött men nöjd Kohei Tanaka efter konserten. Kön till att få  hans autograf var lång!

Lille Moses, Kusins fina hund!

Åh YOHIO!

Låt mig först få svära mig fri.
Jag har inte sett på melodifestivalen sedan 2007, jag har inte röstat i melodifestivalen sedan 1994. Så vad fick mig att frivilligt sätta mig framför denna horribla folkfest efter så lång tid.
Svaret stavas YOHIO.

Som ni kanske minns så har jag redan sedan tidigare tagit 17-årige YOHIO till mitt hjärta.
Hans musik, hans röst, hans ut-strålning och enorma musikaliska talang i kombination med att han sjunger på japanska och inom genren visual key som jag älskat sedan jag upptäckte Gackt gör att jag är tokigt fast på honom.

Och han var med i melodifestivalen igår, en av fyra deltävlingar inför den stora finalen. Det finns kanske inget mer ohippt än melodifestivalen men igår spelade det ingenroll. Jag satt klistrad framför tvn, höll tummarna för YOHIO tills jag fick ont i händerna, röstade och föll ihop i en snyftande hög när det blev klart att han går vidare till finalen.
Vad ska jag säga, han får mig att bli 14 år igen och jag älskar det.

YOHIO är en fantastisk artist som kommer gå enormt långt och jag kommer fortsätta peppa honom och tro på honom.

Ganbatte-yo YOHIO-kun!

Foto:Olle Kirchmeier/SVT

YOHIO!

Jag har som ni nog redan räknat ut vid det här laget en crush på det mest som är japanskt.

Anime, manga, J-pop,lolitamodet, samurajer, geishor, tayus, Ken Watanabe...... Ja listan är lång och växer för varje månad.

Jag har en särskild kärlek för J-pop och japansk musik. Eftersom jag ser på så mycket anime och dessa ofta har väldigt bra introlåtar så har det alltmer blivit så att det är J-pop som spelas i mina hörlurar när jag är ute på stan.

Min senaste musikkärlek heter YOHIO och är världens kanske sötaste, mest talangfulla 17-åring.

Han har en helt fantastiskt klangfull röst, lite som Gackt, och han är otroligt duktig på att spela gitarr.

Att han dessutom klär sig i lolitastil gör inte min beundran för honom mindre, snarare tvärtom.

Och vet ni vad det bästa är?

Han är svensk! 

Vilket man inte kan tro när man hör honom, det är kusligt likt hur de japanska artisterna låter, bara snäppet bättre.

Så njut av min senaste musikkärlek, jag gör det i alla fall!

Ja, jag är fånigt kär i honom! Bild hämtad från Ninetone Records

Tiger Lillies i Göteborg!!!

Ikväll var jag och Svart och såg en fantastisk, underbar, galen teaterföreställning på Göteborgs stadsteater. Nämligen  Republique- The Tiger Lillies preform Hamlet. 
Jag tänker kallt utgår från att alla känner till Shakespeares Hamlet och för er som inte känner till Tiger lillies så är det ett av de mest galna, bästa banden ever. Lite som klassiska musik på såg, dragspel och trummor fast på knark. Och sångaren,Martyn , har ett helt otroligt röstregister. Det borde teoretiskt sätt inte vara möjligt att så enkelt växla mellan tonlägen som han gör. Men han kan och det är helt awesome.


Men men...föreställningen var det och det börjar med en historia....


Eftersom jag är som jag är så plöjer jag jämt hela tidningen när jag läser. Ledare, artiklar, notiser, dödsannonser, you name it. Och när jag läser igenom del 3 i Göteborgsposten så ser jag, längst upp i ett hörn, en liten ruta där det står "Tiger Lillies preform Hamlet" lördag den 19 maj och söndag den 20 maj.


Totalstopp i min hjärna.
Tiger Lillies. THE Tiger Lillies? Som i det underbart knäppa  musikalt genialiska bandet Tiger Lillies? Nej seriöst...det kan inte... Jag vet att de inte varit i Sverige på evigheter(jag har tilloch med mailat dem och frågat flera gånger)
Och nu skulle de alltså helt plötsligt uppträda på Göteborgs stadsteater?? No way.
Men jag lade ändå lugnt ner tidningen, gick lugnt upp på övervåningen och googlade på stadsteatern för att få slut på mina misstankar.
Nåväl, in på stadsteaterns hemsida, scrolla ner, in på rätt sida...


"Det grammynominerade, brittiska kultbandet The Tiger Lillies är med i Republiques version av Shakespeares stora klassiker Hamlet. //
The Tiger Lillies började med att sjunga om livet bland prostituerade, ficktjuvar och missbrukare i Londons Soho. Sedan starten har de vunnit flera priser och turnerat runt hela världen. Själva beskriver de sin musik så här: "Om du befann dig på en karusell i Satans trädgård, är det den här typen av musik som du skulle höra medan du nervöst åkte runt, runt på en plastkyckling."


Oh. My. God.


Tiger Lillies. I Göteborg. I kväll och i morgon.


Jag känsloexploderade i ett GLIIIIIIIIIII och rusade nerför trappan, ut på balkongen och tjöt till Svart att " VET DU VILKA SOM UPPTRÄDER I MORGON OCH IDAG?? TIGER LILLIES!!!"
Eftersom Svart är Svart så svarade han " Jo jag vet, jag hörde det i torsdags."
Ännu en känsloexplosion från mig " VA????? OCH DU HAR INTE SAGT NÅGOT? VI MÅSTE KOLLA OM DET FINNS BILJETTER KVAR!!!"
"Jo, jag vill gå..men vi är ju panka."


Antiklimax fick ett nytt ansikte, dvs mitt. För en minut hade jag glömt den karga verkligheten som innebar inga pengar på kontot.
Fuck this. Tiger Lillies i Sverige, i Göteborg, jag tänkte gå och se dem!!
Men min kära mor ryckte in,lånade både mig och Svart pengar och det fanns faktiskt biljetter kvar på söndagkvällen!


Så idag gick vi glada i hågen dit, peppade till tusen och vi blev inte besvikna. Jag var som en sol när vi gick ut därifrån och Svart såg ut som en nöjd katt som druckit fem liter grädde.
Jag har sett Hamlet innan men inte så här bra.Scenografin var fenomenalt snygg och enkel och alla skådespelarna var jättebra. Särskilt Hamlet och Ofelia hade en enorm kemi mellan sig i kroppsspråket. Luftakrobatik flätades in med slowmotionscener och genom allt, som en tung bas på dragspel så ledde Tiger Lillies oss genom tragedin med sin musik och sångerna. Jag älskade att bandet för det första var med på scen och spelade och för det andra var en aktiv del i skådespelet genom att röra sig runt och inte bara stå på en plats hela tiden.
Och sången...ahh, det var så fantastiskt att höra den rösten i verkligheten och jag fick rysningar över hur bra han var!


Jag är lyrisk, jag är i extas, det här var fucking awesome!!!

Big bang- Haru haru

En gammal musikkärlek knackade på dörren...

Jag snubblade in på en dokumentär i Kunskapskanalen lite oväntat. (Kunskapskanalen kan för övrigt vara det bästa som hänt svensk television sedan public service)
Dokumentären handlade om den koreanske popstjärnan Rain och hans väg till framgång som samtidigt är en spegling över hur populärkulturen i Sydkorea och framförallt Seoul har utvecklats.
Den var både välgjord, personlig och lättöverskådlig... men framför allt så slängde den mig tillbaka till en miljard minnen från min två veckors visit i Sydkorea för en del år sedan.
Det är något speciellt med att se en dokumentär från ett land där man själv har varit, särskilt som jag och Angel gick ut varje kväll på just de gatorna som de filmade på. Sinchon där Rain växte upp var, om jag inte minns fel, det område där Angels skola låg.
Sedan så har jag lite av och till haft en crush på Rain och mycket av det beror på att han för mig är väldigt bekant.
I och med att han är tokigt känd i hela Asien så har hans låtar spelats både när jag varit i Thailand, Kambodja och Sri Lanka. I Thailand gick dessutom hans musikvideo till “Rainism” nonstop (och eftersom det enda som kan dränka ute trafikkaoset i Bangkok är tvn så somnade jag väldigt ofta till musikkanalen och i nio fall av tio då till Rain)
Men kort sagt...att lyssna på Rain väcker minnen och de är bra, riktigt bra.
Sen att hans musik är väldigt bra, musikvideorna estetiska mästerverk och att han själv som person verkar vara något av det trevligaste som går i ett par skräddarsydda herrskor smäller rätt högt det med.

Nu ska jag ta och återupptäcka hela min samling K-pop under några veckor och den kommer börja med Rain.

Hatsune Miku

Kanske är det för att hon har blått hår. Kanske för att hon sjunger så fint. Kanske för att hon ser ut som en animefigur och är ett hologram.
Eller kanske är det en kombo av alla tre faktorer men summan är att jag är tokfast på Hatsune Miku. 
En artist som är ett hologram. Eller ja, det korrekta utrycket är väl att hon är en slags sjungande synthesizer som ser ut som en 16-årig flicka med blått hår.Tokigt-kanske.
Awesome-HELL YEAH!!
Min futuristiska nerv hoppar runt och tycker det är ascoolt att de kunnat göra något sådant här så bra. Vi talar om en artist som gett ut enormt mycket skivor och haft livekonserter. Livekonserter för ett hologram, det är kickass!! Det enda som fattas är en AI på henne och sen har vi chobits runt hörnet. Och jag tycker ju faktiskt om robotar: )
Men åter till fenomenet Hatsune Miku. Självklart har hon skapats i Japan (teorin "om jag har tänkt det har japanerna redan gjort det" stämmer oftast) och hon är inte ensam. Det finns en hel rad med japanska Vocaloidhologram, alla med sin personlighet och speciella röst.
Men Hatsune Miku är mest känd och hon är väldigt bra, sångerna är söta och man blir glad in i själen av låtarna som har sjukt söta små musikvideos till. Och livekonserterna verkar sjukt coola, kommer hon till Sverige så lätt att jag ska se!

Har du susp?

Detta är något jag alltid brukar fråga på thaiboxningen så fort jag sparras mot någon som inte är jbn eller någon av tjejerna. Oftast brukar jag få ett ja och sen kan man köra på. Idag var det tre (!!!) killar jag sparrades mot som inte hade det. Jädra tomtar, hur tusan kan man inte ha sups? Det ska man ha, jag hade lätt haft det om jag var kille och hade haft en så känslig punkt att en träff på den fick mig att gå ner och ligga och kvida i en halvtimma (Detta har redan hänt två killar på tidigare träningar).

Träningen i dag var annars vinst. Första gången på…hm, två veckor jag orkade pallra mig dit om man inte räknar friträningen förra fredagen. Det är sjukt kul och det verkar som om de flesta i gruppen ska fortsätta till våren. Nu så här i slutet så märks det också hur mycket man har utvecklats sen första gången. Mina rundsparkar sitter visserligen inte helt perfekt men de har blivit bättre!

I går var det julpyssel med Dionysos vilket var väldigt trevligt. Jag gjorde julkort och flätade korghjärtan och de senare blev så bra att jag fick göra några fler till andra i föreningen med. Massa lajvprat, musiksnack, glögg, pepparkakor och en hel del flum (rent seriöst!!) var precis vad jag behövde.

Lyssnade igenom Mbma:s låt “Småsaker” jag fick pådumpat mig och fick en flashback till hur bra livet kan vara de där stunderna när man bara…är. Jag vill ha det så oftare och igen.

“Tänk dig… mitt i natten, öppet fönster, tjugoåtta grader
sitter och pratar och du har en brud att koppla av med
har visserligen aldrig bott vid havet
men njuter ju nu av saker som promenader på stadens trottoarer
Tänk dig… huvudet bland molnen ute med din walkman
just skapat änglar utav dina demoner
Jag lever för dem som kan tycka om mig, tack och lov
jag lever för stunden som lycka, ångest, skratt och gråt
Tänk dig… friden, sova sitta själv
eller å fånga tidlösheten på sommarens sista kväll
Bli smekt av livet och känner dig frisk
tänker på när du var med vännerna sist och tänder en cigg
det som var jobbigt, du har slutat bry dig om allt det där
en kosmonaut på besök i en lycklig atmosfär
för då och då finns det stunder då vi är värda dom
när små saker blir stora på väldigt nära håll”