Regler är inte en ursäkt för omänsklighet

Jag har inte sagt så mycket om tonårsutvisningarna här på bloggen (desto mer på Instagram) men det är så jävla nattsvart.

Sverige har blivit ett land som nu utvisar barn och unga med en skrämmande nonchalans.
Det är barn som utvisas på grunder som är lagliga men omänskliga. Barn som är födda här men nu visar det sig att ena föräldern tjänar för lite pengar och då är det tack och hej. Detta trots att föräldern har jobb,kan svenska och bidrar till samhället. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är spädbarn som utvisas för att deras föräldrar hade uppehållstillstånd men med de nya reglerna så omfattas inte anhöriga av regeln. Så spädbarn måste åka hem. Vart nu hem är någonstans. Såklart måste föräldrarna då åka med för vilken förälder låter sitt barn utvisas till en säker död. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är barn som kommit hit, vuxit upp, fått utbildning, jobb, som tagit SM-silver i boxning och som är ordförande i SSU. Som hade uppehållstillstånd men som med de nya reglerna nu måste åka hem. Vart nu hem är när det är ett land en inte ens kan språket i och inte har familj i. 
Tragiskt men regler är regler.

Men.

Vi glömmer lätt att regler är bestämda av människor.

De här reglerna har inte uppstått ur ur ett vakuum utan de har utstått som en effekt av ett ökat rasistisk klimat i det svenska samhället.
Reglerna har som syfte att utvisa alla som anses icke-svenska - med andra namn, med andra nationaliteter eller med annan hudfärg.
Att kasta ut folk som bott här i flera år, som har rotat sig och som är födda här - Det är rasism.

Någonstans sägs det att det handlar om att bara folk som bidrar till svenska samhället ska få stanna men hur försvarar det att utvisa spädbarn, tonåringar som nyss tagit studenten eller unga som jobbar två extra jobb, utbildar sig vidare och tagit SM-silver i boxning?.
Dessutom till länder som anses som farliga och där UD avråder från resor till. I korthet så utvisar barn och unga till en säker död, i bästa fall ett liv i förtryck.

Här blir regler verktyg för en rasistisk politik som inte gynnar ett svenskt samhälle.

Och det är en ny nivå av omänsklighet när vi som samhälle och som individer bara bestämmer oss för att acceptera utvisningar av barn och unga och därmed legitimerar en rasistisk politik.

Vi kan inte säga att vi bara följer regler och med den ursäkten därmed helt koppla bort vårt empatiska och kritiska tänkande och blunda för att det är helt jädra bisarrt att utvisa barn och unga från Sverige.
Både på grund av att det handlar om barn och unga men också för att hela det politiska (rasistiska) argumentet med att reglerna ska få ut folk som kapitaliserar på samhällsresuserna spricker helt när det handlar om barn som går i skolan och unga som precis tar studenten. 

(Och ja, att utvisa barn är en beräknad och djupt obehaglig taktik för att få ut en hel familj pga inga föräldrar kan skicka sitt minderåriga barn i döden).

Inget samhälle, ingen människa ska tycka att detta är okej och det finns INGA regler eller lagar som går att luta sig mot för att rättfärdiga detta.
Sverige är mitt älskade land men jag skäms över den fega och ryggradslösa politik som nu drivs fram på en våg av rasistisk populism och röstfiskande.

Och jag är fly förbannad på alla som låter det ske, som säger ”Ja det är hemskt MEN regler är regler…
Ni är alla medskyldiga till att vi skickar ut barn och unga till döden. 

Det är äckligt att se hur ni spiller ert hat i kommentarsfält efter kommentarfält från er soffas bekvämlighet och klappar er själva på axeln med ”Ja men hade de bara följt reglerna så hade detta inte hänt." (Det finns en speciell cirkel i helvetet för er som ens kan med att vara så omänskliga, jag hoppas att er pension/försäkring/utbetalning/semesterersättning går åt helvete för att du gömde trycka i rätt ruta på din dator)

Vi ska inte utvisa barn. Vi ska inte utvisa tonåringar och vi ska inte bara acceptera att detta ens numera är en möjlighet. Vi måste kunna se hur omänskligt detta är och att de regler som låter det hända är möjliggjorda på grund av en djupt rasistisk politik där det inte handlar om vem som är en resurs för Sverige - Det handlar enbart om att få bort alla som anses vara icke-svenskar.

Protestera mot utvisningarna av barn och unga och protestera framförallt mot den politik som tillåtit detta.
Vi som land, samhälle och individer kan bättre och vi MÅSTE vara bättre än så här.

Låt digitala spel fortsätta ha hög status efter pandemin.

Hela situationen med Covid-19 har nu pågått ett tag och även fast det är lite bättre har i alla fall jag börjat acceptera att vi kommer att ha en väldigt underlig situation i minst två år framöver.

Både när det gäller hur vi lever vårt liv och hur vi arbetar.

Det är en del tuffa omställningar.

En positiv sak i allt detta är hur statusen på digitala spel har ändrats och med det synen på ungas sysselsättning.
Digitala spel, alltså tv-spel, dator-spel och även e-sport är en form av umgänge som är kul, givande och som möjliggör social samvaro med andra, både nya och gamla vänner.

Precis som det alltid har varit och det är inget som har ändrats med Covid-19.

Men det som  har ändrats är att det numera inte ses som skadligt att unga spelar digitala spel med sina vänner övre nätet utan det är snarare något som uppmuntras. 

Jag kan inte med ord säga hur glad detta gör mig men jag ska försöka.

Det har varit så många år av total oförståelse från många vuxna över vad digitala spel egentligen gör för unga. Det kombinerat med att inte ens kunna sätta sig in i sitt barn intresse på den basala nivån att kunna fråga:

"Men vilket spel är det du spelar med dina vänner?"

Den oförmågan har fått mig att spränga blodkärl i ögat av frustration.

För att unga spelar digitala spel är något positivt och något som bygger gemenskap och glädje. Men vi vet också att det finns en skadlig miljö på nätet i form av kränkningar, hot och hat.

Där måste vi ha en aktiv vuxenvärld som är närvarande och kan finnas till hands med råd, hjälp och lyssnande till unga när saker händer. Viktigare är att de även i samarbete med unga kan upprätta ramverk och guider för hur kränkningar, hot och hat kan hanteras.

Med Covid-19 och hemmasittande av en helt samhälle så har statusen på digitala spel stigit.
Det har i ögonen på icke-gamers gått från att vara en meningslös syssla till att vara ett helt okej ( till och med vettigt sätt) att ha kul på - vare sig det är ensam eller med andra.

I en tid när vi behöver hålla social distans till människor runt omkring oss och vi plötsligt inte kan åka på läger, konvent och allt möjligt roligt så blir digitala spel ett sätt att umgås.
Och vuxna och föräldrar har både börjat inse detta och även börjat sätta sig in i vilken stor roll digitala spel har i ungas liv samt vilket enorm källa till vänskap och gemenskap detta är.

Jag vill att digitala spel fortsätter betraktas som en vettig hobby (och i e-sportens fall, som en sport och ett yrkesval)  även efter att allt går tillbaka till det normala. Inte för att unga kommer att sluta spela digitala spel om så inte sker (DUH, det kommer inte hända, det är på tok för roligt!) utan för att en statushöjning av digitala spel är bra och välgörande på lång sikt.

• Det främjar ungas intresse för digitala spel och öppnar upp för att träffa nya vänner.
• Det gör att unga och föräldrar kan mötes i ett intresse och även ha bra dialog om hur det ska byggas ett vettigt klimat på nätet.
• Det underlättar för unga som driver e-sportföreningar att ha lokaler, aktiviteter och årlig verksamhet.

Så mitt i allt detta, glöm inte bort vilken enorm räddning och lättnad det var för oss alla att ha digitala spel när världen rasade samman en smula. 

Och att digitala spel kommer fortsätta att vara en källa till glädje och gemenskap även när världen är bättre igen.

Låt oss bygga på det och framförallt lyssna på de unga som spelar och som vet vad det handlar om.

Jag räknandes drakar för en ESO stream i December. Ja jädrar vad kul det var.

Rasismen i siffror för mig

Rasismen i Sverige ökar.

Jag vill att ni ska förstå att när jag säger det så märks det inte bara som en siffra på ett papper.

Det märks i hur människor beter sig mot rasifierade och hur jävla illa det är.
Det märks i hur gränserna för hur människor ska bete sig mot varandra hela tiden flyttas fram.

Jag märker av detta hela tiden. 

Några siffror över hur det har varit för mig sedan året börjat:

• Antalet gånger jag får höra från random person att jag borde åka hem till mitt land: Ca 2 gånger i veckan.
• Antalet gånger random person sagt att SD ska fixa sådana som mig: 5 gånger.
• Antalet gånger random äldre personer rakt ut säger att det var bättre innan sådana som jag kom till Sverige: Minst 20 gånger.
• Antalet gånger random person slänger ur sig rasistiska skällsord till mig: Minst 30 gånger 
• Antalet gånger folk spottat vid mina fötter och sagt svordom/skällsord/något otrevligt: 5 gånger.

Så här ser min vardag ut. Den nöter ned mig och mitt enda skydd är mina hörlurar så jag inte hör vad folk säger, snabba fötter och min egen tro på mig själv.För det är aldrig någon som säger till när detta händer.Eller jo, andra rasifierade jag inte känner klappar ibland på mig. En sa att "De förstår inte för de vill inte".
En annan sa "Vi måste hålla ihop."Rasismen i Sverige märks på hur jag och andra rasifierade tyr oss till varandra för stöd. Vi känner inte varandra alls.
Jag känner inte någon av de som stöttat mig när jag blivit kallad rasistiska skällsord. Jag känner inte mannen jag klappade på i förra veckan efter att han blivit utskälld för att han frågade på engelska och inte på svenska.

Men de förstår mig. Jag förstår dem. Vi vet hur det är.

Jag önskar så att alla kunde förstå att när det sägs att rasismen i Sverige ökar så är det vi som drabbas. Vi drabbas så jädra hårt och vi går sönder.

För 15 år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en enkel tur i kollektivtrafiken skulle bli som att löpa gatlopp. Det fanns inte på kartan att någon skulle vilja spotta på mig enbart för min hudfärgs skull.
Men det är verkligheten nu.

Jag ville aldrig tro att rasismen kunde växa så här

Den nöter ned en lite i taget och jag vill knappt ens tänka på hur det blir till hösten.

Jag hatar när jag får höra att jag läser in för mycket i detta och att jag inte borde bry mig.
Hur kan jag inte läsa in saker i detta?
Hur kan jag inte bry mig?
Det är klart som fan jag bryr mig när det handlar om mitt och andras liv.
Att säga att vi ska gömma våra känslor är att spela rasismen rakt i händerna.
Jag är livrädd och det är garanterat andra rasifierade också. Men våra liv måste fortsätta pågå i detta för vi har jobb, skola, familjer och fritid.
Vi måste hantera tusen kommentarer och det stöd vi får är noll.
Det är inte för känslosamt att bli arg. Det är mänskligt och som jag ser det nu är det just medmänsklighet och empati vi behöver mer av och mindre av ett samhälle som vänder bort blicken för det som sker just nu.

En ökning av rasismen handlar inte om yttrandefrihet och rätten att vara nazist på öppen gata.

Det handlar om våra liv, mitt liv och andra rasifierades.

Försök komma ihåg detta och agera utöver detta. Förminska oss inte och vänd inte bort blicken. Stötta oss, protestera och framförallt - var inte tysta.

Mer läsning på temat:

• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Säg inte grattis - Engagera dig istället

Åttonde mars rullar in igen och det är dags för internationella kvinnodagen
Det blir fortfarande inget jävla grattis och jag vägrar ta emot hurra för att jag är kvinna. Det finns fortfarande inget att säga grattis åt och jag får fortfarande kämpa för mina rättigheter som kvinna.

Det jag ser nu är att vi behöver feminism och jämställdhet mer än någonsin. Om det varit akut innan är det nu vild kris.
Jag behöver väl knappt gå in på världsläget där kvinnors rättigheter tar kliv efter kliv bakåt istället för framåt i form av abortförbud, slappa tag mot våldtäkt och sexuella övergrepp, godkännande av våld i nära relationer, bristande utbildningsnivåer och sämre lön.... listan fortsätter i alla evighet.

På ett privat plan ser jag detta avspeglas i att kvinnor fortfarande bortprioriteras i arbetslivet till förmån för män, jag ser kvinnor nedvärderas för sitt arbete och därmed ges sämre lön - detta trots att de är mer kompetenta och drar ett tyngre lass än sina manliga kollegor.
Jag ser kvinnor som försöker bolla karriär, familj, barn och hem och går in i väggen om och om igen för att de förväntas vara superhjältar utan den mista hjälp.
Jag ser hur kvinnor anstränger sig till max för att förändra världen men näthatas och hotas för att de är arga feminister.

Jag ser hur manliga bekanta väljer att bortförklara och ignorera när deras kvinnliga vänner berättar om våldtäkt och misshandel.
Jag ser hur manliga vänner håller våldtäktsmän om ryggen och kallar deras offer för hora och slampa.
Jag ser hur manliga bekanta vägrar engagera sig i kvinnofrågor utan hellre klankar ned på kvinnor om hur de borde vara och att deras feminism är för arg.
Och jag ser hur manliga bekanta och vänner som säger sig vara feminister inte lever upp till vad de säger utan kliver på kvinnors brutna ryggar för att kunna skina i jämställdhetskampen.

Jag ser hur det ropas efter mer feminism och mer jämställdhet men inget händer för att ingen orkar engagera sig eller ens skiva något om det på facebook.
Jag ser hur hela kampen i min bekantskapskrets, både bland vänner och i lajvvärlden, går flera steg bakåt och det gör mig så förbannad.

Just detta gör att vi måste backa upp kvinnor mer än någonsin och på alla plan ge kvinnor plats och lyssna på kvinnor.
Vi ska ge kvinnor samma makt som männen ges idag på ett självklart sätt.
Vi måste säga tyst till män som tar plats på kvinnors bekostnad och låta kvinnorna ta den platsen.
Släng era jävla argument om att kvinnor inte är lika mycket värda, de hör inte hemma i år 2017 och jag vägrar se den typen av skitsnack.

För mig personligen så har jag blivit ännu mer cynisk sedan förra året (går det ens?) men också mer positiv och målmedveten. Det är en konstig kombination men det funkar.
Kort sagt så krävs mer engagemang och det är något jag vill göra även om jag har insett att detta med att engagera sig för kvinnors rättigheter och för feminism och jämställdhet är ungefär lika otacksamt som att städa ett hönshus samtidigt som taket rasat in och alla hönor flytt ut i skogen och vägrar komma fram pga att det åskar ute.
Det är ungefär lika slitsamt.
Men jag lägger inte ned och jag vägrar sluta, jag vägrar vara tyst. För att det är värt det.
Jag kommer fortsätta engagera mig och kräva min rätt som kvinna alla dagar, året om. Särskilt nu när det känns som att utvecklingen tar steg på steg tillbaka.

Så säg inte grattis till mig. Ta på dig din tjockaste hud och se till att engagera dig. Lyft kvinnor alla dagar om året och inte bara idag.
Det är din förbannade plikt att göra skillnad.

Mer läsning på temat:

• Vad du som man kan göra för att stötta kvinnor
• Manliga feminister och vad jag förväntar mig
• Passiv och aktiv feminism och antirasism
• White feminism och varför det stör mig
• Män som misshandlar kvinnor ska inte kriga i mitt krig

Du är inte ensam men du måste kämpa vidare

Ibland behöver vi bara andas för att rädsla ska släppa taget om kroppen. Ibland räcker det att bara öppna ögonen för att en mardröm ska försvinna och till och med minnet av den ska lösas upp på de första solstrålarna genom fönstret.
Ibland räcker det att stå i regnet med tårarna rinnande nedför ansiktet för att en sorg djupare än något ska mildras lite.
Ibland räcker det med att bara vakna.

Men ibland så vaknar du och inser att trots att morgonen är här och du ser dina andetag som rök framför dig så är hjärtat så tungt i kroppen att det inte går att blunda från att mardrömmen följer med in i vardagen och vilar som en skugga över verkligheten.

Det finns ibland saker som inte går att skaka av sig och som tynger dig till jorden.

Då är det lätt att bara känna att en vill ge upp och lägga sig ned och vänta på ett slut som står bakom hörnet.
Då behöver vi varandra för att orka ställa oss upp och gå vidare. Vi behöver att vi håller varandra under armarna och ger varandra styrka och stöd.
Det kommer alltid finnas de som ligger ned och kanske är du en av dem.
Vet att du inte är ensam trots att mardrömmen är med dig i vaket tillstånd.
Om du är en som orkar stå, vet att det finns de som behöver dig.
Vi kanske inte känner varandra alls.
Men försök håll varandras händer för att fortsätta andas.

Min historia av näthat

Notera att när jag talar om näthat i den här posten så syftar jag på hat och hot som riktats mot mig från människor jag inte känner eller ens vet vilka de är.

För 15 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle vara en person som behövde hantera näthat. Det är klart att jag var medveten om att det kunde drabba vem som helst, vare sig du var aktiv på nätet eller inte. Hell, det hände min lillebror när han fortfarande gick i lågstadiet så jag visste att det bara räckte med att vara annorlunda eller sticka ut.
Så när jag började blogga, hänga på nätet, föreläsa så borde jag väl kunnat ana att näthatet skulle komma som ett brev på posten.

Men när den första hatkommentaren från en total främling ramlade in på twitter så blev jag så överraskad att jag bara stirrade på skärmen. Sedan blev jag chockad, arg, ledsen och sist rädd.
Jag raderade meddelandet och stängde av datorn. Efter en dag insåg jag att det bara var ett troll som hittat fel och bestämde mig för att skita i det.
Och visst, den gången var det ett troll som hittat fel men efterhand som att jag börjat skriva mer och mer om rasism och ju mer jag klivit fram som uttalad feminist med starka åsikter så har jag börjat få mer riktat hat som är mot mig personligen, detta blandat med allmänt hat som riktas mot mig som feminist, anti-rasist och rasifierad kvinna.

På den mer allmänna skalan fick jag blocka 30 pers på twitter när jag råkat skriva en sak om Gamergate och råkat timea in någon engelsk timezone. Mängden troll som hatade mig för att jag tyckte att Gamergate var absurd och att det var fel att dödshota folk var bisarrt.

På den mildare personliga skalan så hade jag en person/personer som skrev från samma IP-adress under olika namn på saker jag skrev för både Megazine och Göteborgs Fria. Där handlade det om mildare personliga påhopp mot mig.

På den mer jobbiga personliga skalan så är det personliga påhopp i kommentarer på bloggen, det är personliga saker mot mig som person, som rasifierad och att jag aldrig borde blivit född.

Det som drabbat mig är dock lindrigt och knappt en vindpust jämfört med vad profilerade feminister och anti-rasister får ta.
Näthatet mot mig är klart hanterbart och händer i liten skala.
Jag har vant mig och jag har lärt mig att hantera det och framförallt att hantera insikten att när jag bloggar, när jag twittrar, när jag skriver artiklar och krönikor, när jag föreläser så blir jag i vissa människors ögon en person som kan hatas helt godtyckligt.
Det är en felaktig insikt men att veta resonemanget bakom gör att jag slipper gräva ned mig i frågan varför näthat drabbar mig.
Det gör att jag idag inte tar det personligt på samma sätt som för några år sedan. Jag tycker inte om det men jag lärt mig hur jag ska göra för att inte bli helt deppig och ta åt mig.

Men det är klart att det händer att jag bryter ihop och blir både rädd och ledsen. Något annat hade varit konstigt.
Senast hände det nu när jag och min partner blev uthängda med bild på facebook av en människa som vi inte hade den blekaste aning om vem han var. Min partner hade gått in i en annan tråd och sagt att en artikel som utmålade Sveriges skolor på ett rasistisk sätt var felaktig. Svaret blev att personen tog bilder från vårt bröllop på nätet och lade ut i tråden och senare i en annan tråd med diverse rasistiska tillmälen. Detta eftersom jag är rasifierad och min partner är vit. Det var obehagligt på en helt ny nivå, särskilt eftersom jag stod på jobbet under en rast och kollade facebook och plötsligt dyker bilder på mig och min partner upp i en rasistisk tråd.
Det var nog en av de största chockerna jag fått. Och i vanlig ordning gick det inte att polisanmäla eftersom det inte bedömdes som tillräckligt rasistiskt eller oroande.

Ibland vill jag lägga ned att skriva, jag vill stänga ned min twitter och min facebook och bara gömma mig.
Men som sagt, det som drabbar mig är hanterbart och minimalt jämfört med vad t ex Anita Sarkeesian får ta.

Jag får ibland frågorna: Vilka är det som hatar och vad har du gjort för att göra de arga?

Bild av Lina Neidestam

Svaret är: Jag känner inte de som hatar och de skriver ofta under enbart förnamn eller under falska namn och nicks.
Och varför de är arga på mig? Tja, jag skriver om saker de inte håller med om, jag rubbar deras världsbild och jag finns. Det är vad jag gör.
Det är inte rimligt att de sakerna ska generera påhopp och hat mot mig. Eller rasistiska uthängningar på nätet.


Och här kommer vi in på hur jag hanterar näthat:

Jag blockar allt. Utan pardon. Det är inte min sak att bedöma hat, hot och förolämpningar mot mig från människor jag inte känner eller har en vänskap med.
Är det tillräckligt allvarligt i form av hot eller rasism så polisanmäler jag (eller ja, försöker).
Det är min approach som har blivit genom åren.
Det finns inga fler steg än det för mig, först blocka och eventuellt polisanmäla.

Det finns diskussioner och debatter som är viktiga att ta för att förändra världen. Att bemöta näthatare som hotar en är inte en sådan diskussion. Det ingår inte någonstans att jag ska behöva förklara och försvara mig för random människor på internet eller ens svara på vad de säger.
Det finns way bättre saker jag kan göra med min tid.

Varför Pokemon Go är fantastiskt för mig

Nu har jag hållit på att spela Pokemon Go i lite mer än en månad. Jag skrev lite om det här men nu är det dags för en uppdatering!

Jag är över level 20 och jag har valt lag. Och föga överraskande så blev det team Instinct! Mycket på grund av att min absoluta favorit av de tre legendariska fåglarna är blixtfågeln Zapdos. Det var min favorit när jag spelade Pokemon på N64 och även på gameboyet. Och Zapdos råkar även vara maskoten för team Instinct.
Så valet var rätt lätt.

Nuförtiden spelar jag rätt ofta och det är både för nostalgin som för att det är jädrigt kul att försöka fånga alla. Jag slåss en del på gym vilket är sjukt kul. Det är en bisarr tillfredsställelse i att ensam ta ned ett gym
Men det viktigaste är att spelet får ut mig. Jag tar mig ut och jag går promenader.
Det kanske inte låter som en stor grej alls och kanske låter det som något jag borde ha gjort för länge sen.
Kruxet är att jag är rätt lat och detta i kombination med att jag tycker det kan vara jobbigt att ta mig ut annat än i jobbsammanhang gör att jag behöver en rätt stor motivator för att ta mig ut och promenera och för att bege mig ned på stan.
Pokemon Go ger mig den motivatorn. Den gör att jag hoppar av en hållplats för tidigt gör att promenera två kilometer hem och ta ett gym på vägen. Den gör att jag tar bussen in till stan för att fånga pokemon vilket i slutänden gör att jag avslutar dagen med att ha gått tio kilometer.
Den gör att jag kan stå med en grupp totala främlingar i Bältesspännarparken i väntan på att snurra på pokestopsen.
Så trots buggar, uppdateringar, IV:s och väntan på tradesystemet så är det nog det som gör att Pokemon Go kommer att hålla för mig: Att det får mig att promenera.

(Plus att jag aldrig kommer att ge upp förrens jag har fångat alla pokemons men det är en annan historia)

Att vara neutral mot förövare eller varför folk är fega

Den här bilden dök upp i mitt facebookflöde häromdagen och den väckte en flod av tankar hos mig.

Jag har alltid varit väldigt noga med att säga till vänner att de inte behöver ta sida mellan mig och mitt ex. Mitt enda krav är att de ska ge fan i att 1) snacka skit om mig 2) försöka övertyga mig om att mitt ex är en bra snubbe.

Det har funkat hyfsat men det är med ojämna mellanrum någon som tror att jag tänker tvinga de att välja.

Det tänker jag inte, varken då eller nu.
Jag vet att det kan vara extremt svårt när man har en vän som är en förövare och hur extremt svårt det kan vara att stötta ett offer.

Men jag vill ändå lyfta upp detta lite extra, just det vridna i att ställa sig neutral i konflikter när det gäller misshandel och sexuella övergrepp.

Jag har extremt många vänner som har kvar förövare som vänner.

Ett fåtal av dessa vänner jobbar med dessa förövare på ett bra och konstruktivt sätt. De gör det genom att lyfta upp det problematiska som förövarna har gjort, genom att prata med de och få de att söka hjälp.
Jag vet att de hjälper förövaren att bli bättre.

Ett större antal av dessa vänner får totalpanik varje gång det ens nämns något om att deras vän skulle vara en förövare och skuldbelägger konsekvent den som blivit drabbad.
De är dessa som tar förövarens sida, om det är medvetet eller ej.
Jag har inte kvar några av de vännerna längre.

Den största delen av dessa vänner är de neutrala vännerna. De som vägrar att ta sida men samtidigt vägrar att vara stöttande åt något håll. De är grymt obekväma när debatten om förövare i vänkretsen kommer upp. De lyssnar inte på mig när jag berättar. De lyssnar inte på när flera andra berättat om sina förövare. De vägar också att tala med förövare de har som vänner om deras problematiska beteendet.

Dessa passiva vänner är i min bok de mest problematiska och efter många år har jag tillslut tröttnat.

Det är det här beteendet som gör att förövare både får fortsatt legitimitet samt kan fortsätta hitta fler offer och dels så gör de att de som blivit utsatta tvingas kämpa med en skuld och en skamkänsla av att inte bli trodd.

De passiva vännerna säger att de har kvar förövarna för att kunna ha koll om han(det är väldigt ofta en man) skulle göra något mer. Men de gör samtidigt inget för att se till att förövaren blir bättre och de tar inte heller upp med folk runtomkring att det 1) borde pratas med personen och 2) varnar folk som i slutänden råkar ut för förövaren igen.

Dock är de kvicka på att skrika om att förövare inte borde få gå lösa … så länge det inte är en vän eller något de känner vagt. Då blir det jobbigt och då råder tystnad.

Jag har tröttnat på de som står bredvid och inte gör något eftersom detta är ren och skär feghet ihop med en stor dos… lathet? Undanflyende beteende? Ja, välj vilket ord som passar bäst.

Min poäng med hela detta inlägget är jag vill slippa se passiva vänner som inte gör något när det gäller förövare. Ni som står runtomkring med fingrarna i öronen och blundar och låtsas att problemen inte finns. Ni som kallar er bra feminister men som samtidigt är för rädda om er sociala status och för att ställa till med bråk för att våga göra något vettigt.

Skärp er.

Det är åt helvete fel att säga till ett offer att hen har skapat en jobbig situation genom att prata om en våldtäkt/misshandel.

Men det går utmärkt att vara vän med en förövare och hjälpa honom att bli en bättre människa genom att prata om det problematiska beteendet. Det går i samma veva också att vara vän med offret om du faktiskt kommunicerar till hen att du tror på hens berättelse och att du stöttar hen med.

Det är inte okej att hävda att du står upp emot övergrepp om du står tyst och inte gör något.

Och argumentet om att du har förövare som vänner på te x facebook för att hålla koll på dessa? Det går att göra ändå. Och det bästa sätt du kan hålla koll på en förövare och se till att personen dels inte begår fler övergrepp och dels inser sitt problematiska beteende är att prata med personen.

Jag vet att det låter extremt hårt men detta är minimikrav. Har du förövare bland dina vänner så kan du inte luta dig mot en neutral ton och låtsas som att det regnar.

Sanningen är att om du har förövare som dina vänner och inte pratar med de om vad som skett, det är då som du legitimerar vad de har gjort. Och du bidrar till att gynna en våldtäktskultur som skuldbelägger offer.

Mer läsning på temat:

Alla känner ett offer och ingen känner en förövare

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det handlar inte om dig - När ens vän visar sig vara en förövare

Vad man inte ska säga när det gäller sexuella övergrepp

Försvarare av förövare och kvinnovåld

Någonstans här fyllde jag år med

Det sägs att när man är över 25 så börjar födelsedagar kännas som ett otyg. Det ska vara åldersnoja, ångest över alla saker man inte har gjort ihop med en stor portion planer om framtiden.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag genom åren inte haft stunder som involverar allt detta.

Men nu då jag tillslut står på rätt sida 20 så var det ingen åldersnoja, ingen ångest över saker jag borde ha gjort och mina framtidsplaner... ja de tar jag när de kommer.
Mitt liv är inte så planerat och det behöver det inte heller vara. Det som tagit lång tid är dels insikten om att det jag behöver prioa mest är mig själv, Svart och mitt mående och dels att det jag sökt under så många år, en stark vänskapsgrupp som backar upp mig, inte är nödvändigt för att jag ska kunna stå upprätt. Vänner är viktigt men att jag litar helt på att vänner alltid fångar upp mig utan att jag lär mig att falla säkert och landa på fötter är inte en hållbar väg.
Allt behöver inte vara som i mina animeserier för att jag ska bli lycklig men det tog ett jädra tag att komma fram till det.
Samt att mitt liv blir så mycket bättre när jag vågar vara ärlig mot mig själv och mina känslor. Så om jag ska ha en framtidsplan nu är det väl just det: Vara mig själv lite mer och därmed bli cirka 20% coolare.

Så kort sagt, jag är rätt trygg i min ålder, rätt nöjd med vad jag har uppnått och det jag är mest glad över är att jag lever.

När man fyller år får man blommor från mor och far. Lika många som år jag levat!

8 mars då. Igen.

Ännu ett år och ännu en internationell kvinnodag. Och som ni kan gissa så vägrar jag igen att säga grattis. Precis som tidigare år.
Seriöst, ser jag ett enda grattis så kommer jag att slå in en vägg. Det finns inget att säga grattis åt.
Det som behöver göras är att kämpa mer, inte röda rosor och massa floskler. Det har varit för mycket tomma ord under året som gått för att det ska kännas bra.

Sen förra kvinnodagen har jag väl blivit mer cynisk. Jag har lärt mig den hårda vägen att vänner mest består av skitsnack och att många hellre väljer att backa upp andra män än att backa kvinnor. Jag har sett att kampen går bakåt på många fronter och att det hellre talas om att skydda förövare än att stötta offer.
Jädrar vad det gjort mig trött och jag har velat ge upp så många gånger under året.
Men jag har inte gjort det. Visst - jag har blivit slagen så hårt till marken, jag har legat på knä utan luft i lungorna och med tusen ton sten över mig. Det har varit jättejobbigt och jag har velat ge upp fler gånger än jag kan räkna.
Men just för att världen är rätt kass så har jag känt att jag behöver fortsätta kämpa. Det finns inte på kartan att ge upp.

Så idag, på internationella kvinnodagen tänker jag än en gång kräva av er alla att ni fortsätter kämpa.
Bredda ert tänkande, våga lära er mera och bli klokare genom att lyssna på kvinnor och framförallt, våga kämpa med oss och inte mot oss.
Det jag behöver är inte tusen män som mansplainar och förklarar varför de är så bra feminister utan att göra något.
Jag kräver att se män som är feminister som står sida vid sida med mig och andra kvinnor och som konstant, under hela året, säger ifrån mot orättvisor, sexism och patriarkala strukturer.
Jag vill se män som lyfter kvinnor och som låter våra röster höras.
Jag vägrar att acceptera att bara lyfta kvinnor en dag om året, det ska ske konstant och inte ske som en ynnest från män.
Säg inte grattis en dag, lyft oss alla dagar!

Jag vill se att internationella kvinnodagen är en väckarklocka, en påminnelse om att kvinnor runt om i världen behöver sina rättigheter, behöver slippa vara rädda för män och framför allt, behöver rätt till sig själva.
Det finns så mycket att göra, från att engagera sig ideellt till att volontärarbeta.

Du som man i Sverige kan ändra i din omedelbara närhet, till exempel:

*Lyfta kvinnor i din närhet och stötta deras kamp( Och nej, att ifrågasätta och mansplaina är inte att stötta, greppa det).
*Lyssna på kvinnor och inte ta allt talutrymme.
*Utbilda dig i jämställdhet och läs på om det du inte känner dig hemma på (makthavarna och kvinnohat på instagram rekommenderas starkt!)
*Kämpa aktivt mot patriarkala strukturer alla dagar på året.
*Ta och förklara på alla sätt du kan hur det ser ut med kvinnors rättighet, sprid bra kunskap och motverka dålig källkritik.
*Snacka med dina manliga vänner när de drar våldtäktsskämt, förklara att det inte är okej.
*Har du vänner som är förövare som beter sig dåligt, snacka med dem. För det är ditt ansvar och nej, de blir inte bättre genom att slippa konsekvenser.

Så det blir inget grattis på kvinnodagen. Det jag däremot tänker göra idag är att ta på mig mina finaste örhängen och min snyggaste feministtröja till jobbet. Inte så mycket annorlunda från en vanlig dag.

Vithetsnormen och att sticka ut

Jag tänkte att vi skulle prata lite om vithetsnormen. Inte bara för att det är en viktig fråga för mig utan för att det är fascinerande hur lite det talas om en så viktig sak som ändå inverkar på strukturerna i vårt samhälle, både i Sverige och i världen i stort.

Vad är då vithetsnormen och vad innebär den?

Kort sagt så innebär vithetsnormen att det vita är normen i ett samhälles kultur.

Att det som anses normalt och som standard är vit hud och ett typiskt vitt utseende. Vithetsnormen i Sverige sker på rasifierade människors bekostnad på så sätt att rasifierade har svårt att synas, höras eller på något sätt lyftas fram i ett samhälle där vithetsnormen finns.

Det blir väldigt tydligt när man tittar på tv-serier, filmer eller bara hur representationen bland modeller ser ut. Det är vita människor som lyfts fram, vita människor som står i fokus och det är det utseendet som anses åtråvärt och eftersträvansvärt.
Att vara vit är bra, att vara rasifierad är det inte.

Vithetsnorm är när Beyoncé retuscheras till ljusare hy i en sminkkampanj. 

När det gäller rasismen har vithetsnormen en stort påverkan och det tror jag ingen blir överraskad av att höra. Det som anses annorlunda blir skrämmande och i det här fallet handlar det om att allt som inte är vit hud anses som främmande.
Det är okej att tycka illa om rasifierade för de är inte som alla andra och det är något man baserar enbart på att de inte följer vithetsnormen.

Vilket på sikt gör att rasifierade blir måltavlor för både fysisk och verbal rasism och genom att inte lyfta problematiken med vithetsnormen så tillåts detta fortsätta.

För mig personligen som rasifierad så innebär vithetsnormen först och främst att jag sticker ut. Det märktes då jag växte upp eftersom det bara var jag och min bror som var rasifierade i hela området. Jag tänkte inte mycket över det när jag var liten men det är klart att jag påverkades.
När jag fick frågan om vem av mina killkompisar jag ville gifta mig med, min blonda dagiskamrat eller min rasifierade kompis, så svarade jag den blonda trots att jag gillade min rasifierade kompis mer. Men jag ville inte att mina barn skulle vara mörka, jag ville att de skulle vara blonda som alla andra barn.

Jag var sex år gammal.

I tonåren och i vuxen ålder så blev det mer vanligt att jag bemöttes annorlunda, antingen nedvärderande eller som någon slags exotisk varelse som man var tvungen att tala engelska med (utan att ta hänsyn till att jag talar svenska).,

Jag tror att sättet jag hanterade det på var rätt vanligt för en tonåring.

Jag lade mig an på att tala extra tydligt. Jag försökte att vara så svensk det bara gick i form av kläder och uttryck. Jag var extra artig och väluppfostrad när jag var ute och hade att göra med människor.
Kort sagt, jag försökte smälta in och jag gjorde allt för att inte bli sedd som en representant för alla asiater. Jag slutade med det efter ett tag eftersom jag insåg att jag inte kunde göra något åt hur jag såg ut men det tog några år och ibland kommer det tillbaka.

En annan sak vithetsnormen innebär för mig är ensamhet i viktiga frågor.
det verkligen blivit påtagligt vad vithetsnormen innebär för mig, förutom att sticka ut.
Att umgås i en bekantskapskrets där typ 99% är vita gör att mina problem med rasism och utanförskap blir både väldigt ovana och tyvärr också ibland obekväma frågor att ta upp.
Mina vänner är bra människor med hög medvetenhet och många av dem är riktigt bra när det gäller att vara antirasister och att backa upp mig när det gäller detta med att ifrågasätta vithetsnormen. Men många är tyvärr också väldigt dåliga på det och jag märker att det ofta blir en slags kränkt ton när jag vill lyfta detta med vithetsnormen och hur det i diskussioner går att handla om rasifierades situation till att handla om vita och deras situation samt hur jobbigt det är att jämt höra om orättvisor.

Det gör mig otroligt trött.

För det är inte så svårt att se att vårt samhälle styrs av en vithetsnorm. Det handlar om vardagsproblemen som att jag aldrig kunde hitta foundation i min hudton till att rasifierade personer som tar plats i media och i politiken fortfarande är en sällsynthet.
Det handlar om att synen på att det som vita gör är bättre än det som rasifierade gör och att det anordnar mångfaldsevent för att diskutera det problematiska i vithetsnormen utan att en enda rasifierad är inbjuden.

Det handlar om att vita “återupptäcker” rasismen så fort det händer något i media och helt glömmer att vissa av oss lever med rasismen varje dag.
Det handlar om att vita är så snabba i att fördöma rasism när det handlar om kängor och knogjärn men mindre pigga på att ändra sitt eget nedsättande språk när det gäller att tala om andra kulturer, om de andra, om de som inte är vita.

Det handlar om att vita mer än gärna approprierar delar ur rasifierade kulturer utan att ta någon hänsyn till huruvida det är 1) sårande eller kränkande 2) en nidbild som sprids 3) eller om det bidrar till att ytterligare förstärka fördomar som redan finns om gruppen som approprieras.
Det handlar om att vita som gör detta betraktas som coola och hippa medans rasifierade som har samma hårstil blir sedda som…. ja ni gissade rätt. Udda, skumma och inte en del av vithetsnormen.

Detta är vithetsnorm i ett nötskal och att blunda för att denna struktur existerar (för det gör den i allra högsta grad) är att verkligen ta på sig ögonbindel och leva i en trygghetsbubbla.
För det är klart att jag förstår att man inte alltid vill låtsas om eller hantera saker som är jobbiga, särskilt inte när det innebär att man som vit måste analysera sig själv och sin egen situation i samhället.
Men vi måste kunna prata om obekväma ämnen och vi måste kunna ge minoriteter en röst.
Jag vill att vi pratar mer om vithetsnorm och det jag främst vill är att se fler vita om arbetar för att det ska bli bättre.

Inte genom att tala OM problemet utan att våga tala MED oss som är rasifierade och framför allt att kunna lyssna utan att det vrids till att handla om vitas situation hela tiden.
För det handlar inte om att vi som är rasifierade ska känns oss tvingade att ändra oss för att passa in. Det handlar om att ifrågasätta och bryta ned en norm som är skadlig och som bara skapar murar.

Dagens Pusheen!

Veckan har bara kört på i 200 kilometer i timmen. Jag och Svart var och bowlade i måndags med vänner. Sjukt trevligt och förhoppningsvis kan det blir en regelbundenhet i vår! Vi fick även två jättefina presenter av dem, en ska upp på min väska och en ska upp hemma på väggen. Bästaste vännerna <3

Jag har börjat dansa ATS. Det står för American tribal style bellydancing och var sjukt kul. Det var väldigt många år sedan jag dansade sist men det sitter i ryggmärgen. Märker att det nog var bra att jag tog de där kurserna i orientalisk dans för massa år sen... Det gör att jag är lite mindre av en säl på land när jag försöker mig på detta med simultankapacitet till musik.

Sen så misslyckades jag för första gången med att bleka håret. Det tog inte alls med Manic Panic som jag brukar använda och inte heller med en vanliga blondering. Asskumt. Får försöka senare i veckan. Jag måste ha blekt hår för att kunna färga det i roliga färger, annars syns det inte alls vilket är lite trist.

Jag och Dan spelade in ännu ett avsnitt av vår podcast om Sagan om Isfolket, vi börjar bli riktigt bra nu och vi har sjukt roligt varje gång! Det är svårt att fatta att vi redan i uppe i 13 avsnitt.

I övrigt så är livet rätt bra. Karma is a bitch men inte mot mig utan mot någon som förtjänar det väl 

Rasismens normalisering

CW: Innehåller n-ordet utskrivet flera gånger i texten Det var så sent som i september som jag skrev om varför rasismen idag gör mig asrädd. Det gör den fortfarande men jag tänkte gå lite djupare in på detta med normalisering av rasismen så som jag upplever den.

Ett av de största problemen jag ser idag är rädslan att använda ordet rasist. Allt ska lindas in och skrivas om i massa andra ord: asylkritisk, invandrarkritisk, islamkritisk, tiggarkritisk…. Det är så många uttryck som bara cirkulerar runt den brännande punkten: Att hur man än vrider på detta så handlar det om rasism. Det handlar om ett tänkande där personer i en privilegierad ställning tar sig rätten att trycka ned andra människor för ursprung, religion eller utseende.

Det är rasism. Men normaliseringen av rasism har gjort att vi inte vill kalla det för dess rätta namn. Det har fött en syn att så länge vi kan linda in det i fina ord så är det inte rasism.
För en bra människa är inte rasist, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor. 

Riktiga rasister är ju de som heilar på stan i bombarjacka och stålkängor och som dödar folk. Det är lätt att ha den bilden av en riktig rasist i huvudet och lätt kunna säga att: så gör ju inte bra människor.

Men det är inte så enkelt, det är inte så svart eller vitt. Rasismen är inte längre så enkel utan den har krupit in och blivit rumsren.

De som spottar på tiggaren vid affären, de som sitter i fikarummet och säger att det alltid har hetat negerboll och de som skyller alla världens problem på invandrare utan att reflektera. De som följer efter rasifierade i klädbutiker, de som ber att få kolla just min väska i mataffären men inte bryr sig om att kolla de vita personerna innan och efter. 
Då har jag inte ens börjat tala om de som hatar på nätet, de som sitter och hejar på i kommentarsfältet när flyktingboenden brinner, de som postar hatkommentarer till rasifierade på nätet, de som tycker att alla rasifierade ska dö.

Jag ser allt mer och mer att det blir okej att skriva sådant öppet. Inte under dolda användare på forum utan på facebook där de får medhåll och påhejning. 

Det här är också rasism. Linda in det i fina ord hur mycket du vill men de här personerna sysslar alla med ett rasistiskt beteende och de bidrar till att rasismen normaliseras.

I sken av detta så är det kanske inte så konstigt att det blivit mer radikalt att kalla någon rasist än att säga att alla rasifierade bör skjutas. Det blir lättare så.

Istället för att rannsaka sig själv och tänka över att det kanske inte är helt okej att vråla neger till någon på stan eller att posta hatkommentarer mot rasifierade på nätet så är det bättre för samvetet om man säger att detta med att bli kallad rasist för sina åsikter, det är ett påhopp och ett brott mot yttrandefriheten.

För en bra människa är inte rasist, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor. 

“Va, ska vi inte få kritisera andra människor och kulturer?!!”

Jodå, det kan man. Men det är en stor skillnad mot att du sitter och pratar om att kastsystemet i Indien är gravt förtryckande och orättvis eller att hederskultur är fel till att du säger att alla romer är tjuvar eller att alla rasifierade är ohederliga.

Skilj på problematisering och rasistiska fördomar tack.

När vita vänner säger att de inte förstår varför den här normaliseringen sker så vill jag skrika:

Det sker för att det blivit okej att dra rasistiska skämt på jobbet/på fester/ överallt.

Det sker för att frågeställningen gått från “Hur minskar vi och förebygger rasism i samhället?" till “Varför får inte jag säga och tycka vad jag vill/det är inget fel i att vara rasist” Detta sker för att det har blivit okej att hata.

Och för att de som började hata vet att de kommer undan med det. För att det är värre att kalla någon rasist än att sätta stopp för rasismen.

Så det är lättare att blunda än att göra något. Blundar man och vet inget så är man fortfarande en bra människa.
För en bra människa stöttar inte rasism, det är ju så enkelt. Och väldigt många människor i Sverige vill ha en syn på sig själva som bra människor.

Så varför är det så många som hatar? 

Så många som beter sig rasistiskt, från att hata på nätet till att fälla kommentarer i lunchrummet till att slå ned rasifierade på stan med den enda anledningen att de ser annorlunda ut. Jag har inget klockrent svar på det.

Men jag tänker inte säga att detta beror på att folk inte har koll eller att de inte är oupplysta. Jag tänker säga att detta handlar om ett aktivt val.

För informationen finns där, den är inte svår att hitta, läsa eller analysera. Men när man inte litar på BRÅ eller Statistiska central byrån och tror att all media är ute efter att mörka vad invandrare gör. 

Då har man gjort ett val att inte vilja veta.

Man har gjort ett val att hata.

Vi har låtit normaliseringsprocessen pågå väldigt länge nu och frågan är när det exploderar.

Mina topp-tio mangaserier!

Ett nytt år och dags för lite topplistor!

Först ut är mina topp tio mangaserier! Hurra hurra!

Manga och jag har en rätt lång relation och om jag inte minns fel så började den med One Piece när den dök upp på svenska (kan också vara Ranma som fanns tidigt på biblioteken)

Nuförtiden när all manga ligger uppe på nätet så läser jag ohemult mycket manga, minst fyra-fem gånger i veckan och jag försöker hitta en ny serie varje vecka.
Jag har numera mangor jag följer slaviskt och där jag spänt väntar på ett nytt kapitel. Jag har mangor jag börjat läsa och tappat intresset för, mangor jag läser om hur många gånger som helst och mangor som jag älskar men som aldrig avslutats.
Och när jag bläddrar igenom mina favoritmangor så är de olika men ändå lika på ett sätt.Det som fångar mig i en manga är en bra story, bra karaktärer, vettiga könsroller och framför allt ska den ge mig något.
Den behöver inte kunna lösa världskrisen men den ska antingen ge mig mer kunskap eller väcka tankar i mig, vare sig det är om könsroller, vänskapsband, historiska miljöer eller hur man överlever en zombieapocalypse.
Viktigast av allt är dock att den ska beröra mig på ett känslomässigt plan.

En bra manga ska kunna väcka känslor i mig, vare sig jag blir arg, ledsen, glad eller deppig. Så tio torsdagar framöver så blir det nedräkning mot min absoluta toppmanga, häng med!

Yuri Lowell från tv-spelet Tales of Vesperia. Ingen manga ursprungligen men sjukt bra spel!

Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad

"Det är en oerhört ensam väg att vandra som misshandlad kvinna i ett samhälle som säger sig veta hur utsatta kvinnor och barn har det utan att handla. Kan man veta utan att förstå?"

Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad, sid 203

Egentligen ska man väl vänta till slutet med att säga vad man tycker om en bok men jag tänkte inleda med att säga att Kristina Lovebys bok "Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad" är en av de starkaste och mest gripande böcker i ämnet jag läst. 

Inte för att Kristinas berättelse om övergrepp och våld i nära relationer är unik eller att hon är ensam i sitt slag utan för att boken inte slutar med hennes berättelse. Den andra delen av boken är en slags välbehövlig handbok i hur man kan hjälpa och stötta de kvinnor som blir utsatta för våld.

Efter att ha läst igenom första delen av boken är det väldigt tydligt att en sådan handbok behövs.

Kristina skriver rakt på sak utan inlindande ord om hur hon i sex år levde i en våldsam relation med psykisk och fysisk misshandel, otrohet och en skavande känsla av att det när som helst kan smälla.
Hennes berättelse om hur hon träffade och föll för charmige Marcus som lovade henne världen men sedan gav henne ett rent helvete är som att dyka ned i en isvak med kallt vatten. Hon berättar om sin situation på ett rakt och brutalt sätt som gör att det inte går att sluta läsa 

Det skär i hjärtat av att läsa hur ensam hon var i sin utsatthet när till och med hennes egen familj tog Marcus parti och köpte hans ursäkter rakt av.

Botten för mig på den punkten är när Kristina ligger på sjukhus efter en operation och har bett om att inte få träffa Marcus för att hon är rädd, så fruktansvärt rädd för vad han ska göra mot henne och deras nyfödda dotter. Men Marcus lyckas ändå med sitt flörtiga sätt få en sjuksköterska att släppa in honom eftersom hon tycker att "En så trevlig man kan väl inte vara farlig." 

En sak som griper mig mycket är öppenheten i Kristinas berättelse. Hon skonar inte sig själv när hon berättar om hur hon gång på gång hoppas att nu, denna gången, så ska Marcus hålla vad han lovar, nu ska det äntligen blir bättre. Hon skriver tydligt om sitt hopp, sin besvikelse och om sin inre konflikt då hon älskar Marcus och vill ha ett liv med honom och samtidigt vet att detta är en situation som kommer döda henne.

Så hur funkar då upplägget med att boken är indelad i två delar?

Svaret är att det fungerar överraskande bra.
Del två av boken riktar sig till dig som privatperson och ger bra information om vad du kan göra om du misstänker att en vän till dig är utsatt eller om du själv är i en våldsam relation
Jag kan inte nog understryka att detta är den del av boken som verkligen kan göra skillnad för den som vill hjälpa till.
Här finns information om sjukhus och kvinnojourer och vad som är viktiga att tänka på från det att det uppdagas fram till vad som är bra att tänka på i en domstolsprocess.
Det som gör den här biten så viktig är att den information som står här ges av någon som varit med. Det är inga skönmålningar om ett samhälle som alltid stöttar utan här ges en bild av hur en kvinna blir bemött och det är ovärderlig information att ha med sig när man tänker igenom detta med kvinnor och våld i nära relationer.

Och det är just skönmålningarna av hur en våldsam relation som jag tror att den här boken kan hjälpa till att krossa.
För en misshandlad kvinna beter sig inte på ett visst standardsätt, det går inte att säga vem som är en kvinnomisshandlare (en bra ledtråd är att det är inte måste vara ett monster utan det kan lika gärna vara den charmige killen som alla älskar eller den blyge killen som verkar lite nördig.)
och varje våldsam relation ser inte alltid ut på ett visst sätt.

Det här var i övrigt en extremt jobbig bok för mig att läsa på ett rent personligt plan men bara det tyder på att den har lyckats, både i att beskriva Kristinas situation och att fungera som handbok.

Jag inser att jag har väldigt lite negativt att säga om den här boken och kanske skulle det vara att det känns som det saknas en annan röst i boken. Någon som inte är Kristina.
Den här boken är baserad på erfarenheter och skriven ur ett jag-perspektiv vilket gör att den har styrkan att vara personlig och nära. Samtidigt så hade jag gärna fått in en annan röst som kunde berätta om hur det såg ut, kanske från någon av de vänner som Kristina berättar om i boken.
Det är väl det enda negativa men kort sagt:
Som en överlevare till en annan så välkomnar jag starkt den här boken och jag vill verkligen rekommendera alla att läsa den.

För att återkoppla till inledningscitatet: Kan vi veta utan att förstå? Svaret är nej, det går aldrig att förstå utan att ha levt det men ett bra första steg för att skapa mer förståelse är att läsa Kristina Lovebys bok.

*Kvinnofridsmyten- Får vi be om största möjliga tystnad av Kristina Loveby ges ut av Idus förlag.

Passiv och aktiv feminism och antirasism

Jag har på senare tid talat en del om detta med vikten av att engagera sig aktivt, både när det gäller feminism samt antirasism.
För mig har det mer och mer gått från att om en ska engagera sig och tala stort och vackert om sig själv så räcker det inte med att engagera sig passivt, det duger inte.
Jag vill se aktivt engagemang.

“Meh, räcker det inte med att en bara är passivt stödjande, måste det jämt blir så mycket jobb?” är ett argument jag ofta stöter på i debatten.

Nej, det räcker inte.

När bästaste @Nieszkas och jag var ute och promenerade så kom vi på världens bästa metafor för detta med passiv och aktiv aktivism.

Tänk dig en stolpe som håller på att ramla åt sidan. Du vill hindra den från att göra detta och du kan antingen:
1) springa dit, stötta upp den och i förlängningen trycka ned den i jorden så att den kommer att stå stadigare.

2) Du ställer dig bredvid stolpen,tittar på den och hoppas att den inte ska ramla

Jag behöver nog inte förklara här vilken metod som är aktiv och vilken som är passiv. Min poäng är att passiv aktivism inte är så mycket mer än vackra ord. Du kan prata hur mycket du vill men utan handlingar så förändrar du inte världen. (Tro mig,den där stolpen kommer inte känns sig det minsta stöttad utan kommer att ramla åt sidan)

"Waaaa, vad ska jag göra då? Att vara aktiv kommer säkert vara sjukt jobbigt!"

Återigen nej. Det är inte så svårt att vara aktiv i sin aktivism. 

Här nedan är en kort lista på vad en kan göra för att engagera sig på, en enligt mig, längsta nivå:

• Säg ifrån mot sunkiga uttryck som används, vare sig det är på fester, på familjemiddagar eller på jobbet. Visa att det inte är okej.
• Lev med ditt engagemang i vardagen. Inte bara när det passar dig. Är du feminist eller antirasist så stå för det. Ifrågasätt, prata, debattera och var obekväm.
• Försök att föra dialog på nätet, inte bara en monolog. Med det menas att du inte bara skriver att saker är hemskt utan att du går in och påpekar när någon delar sunkigheter eller använder kassa uttryck. Sprid kunskap, sätt ned foten och säg ifrån även här.
• Läs på. Jag kan inte nog understryka hur viktigt detta är. Det finns på allvar få saker som stör mig så mycket som folk som påstår att de är feminister/antirasister men inte har koll på basfakta. Att läsa på innebär inte att du behöver läsa tusen teoretiska böcker, du kan ta dig extremt långt med hjälp av bloggar och artiklar på nätet. När jag säger basfakta menar jag hur strukturer påverkar oss, vithetsnorm, mansrollen, patriarkatet och privilegier. Det finns inga ursäkter för att vara opåläst. Det finns google så det är bara att börja söka.
• Stötta upp kvinnor och rasifierade. Stötta upp HBTQ-personer, icke-binära och transpersoner. Inte bara genom att trycka “like” på facebook utan kolla av med de du känner. Hjälp till att avlasta i debatter om de vill detta.
• Gå på seminarium, kurser, paneldiskussioner, föreläsningar… ja you name it. Kort sagt, vidareutbilda dig.

Detta är som sagt lägsta nivån enligt mig.

Ovanför detta har vi alltifrån att engagera sig i volontärarbete på flyktingboenden, jobba på kvinnojourer, hålla föreläsningar, arrangera peppiga event, skänka pengar till välgörenhet, lära ut feministiskt självförsvar…… ja ni hör själva. Listan kan göras hur lång som helst.

Mitt råd till dig som vill bli mer aktiv är att ta ett steg i taget. Välj en sak från listan och börja där. 

Det är bättre att ta ett litet steg än att bara stå stilla och inte göra något.

Att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning- En svår balansgång

Det här inlägget har legat och tiggt om att bli skrivet länge men jag har aldrig riktigt fått ändan ur. Men tack vare @Nieszkas och Wonderkarin som båda nyligen skrivit väldigt bra ranter och texter  så tog jag tillslut tag i mig och skrev om det svåra i att vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning.
Kom ihåg att detta är min iakttagelse och mina tankar och alltså inte någon universell sanning.

Låt oss ta en titt på en situation som uppstår alltför ofta:

Alla känner ett offer men ingen känner en förövare. Men känner du ett offer så känner du minst en förövare. Här vet du vet vem förövaren är och vill stötta offret.
Offret mår dåligt och är också en vän till dig och har inte krävt att du ska ta ställning. Trots det vill du på alla sätt visa att du tror på personen och finnas där för hen.
Men det ställer till det för dig när förövaren är en vän till dig.

Vad gör du nu?

Det allra lättaste sättet för att ta ställning är att klippa kontakten med förövaren. Bara detta säga att man inte vill ha med personen att göra på obestämd tid räcker.
Samtidigt så måste förövare få ha vänner, det är jätteviktigt.

Jag anser dock i att om man är vän med en förövare samtidigt vill ta ställning för ett offer så kan man inte vara en passiv vän.
Med passiv vän innebär att man är vän med en förövare men aldrig tar upp att personen våldtagit/misshandlat en annan människa. Man talar aldrig om det med personer och frågar inte heller denne hur det kom sig att det gick som det gick.
Detta är ett rätt fegt handlingssätt och hjälper inte någon. Det sätter snarare fler i riskzonen eftersom förövaren inte får höra att det hen gjort är fel och kan begå övergrepp igen. Handlingar som inte får en konsekvens lär människor att det är lätt att komma undan och jag vägrar uppmuntra det något mer.

Jag anser att det enda sätt du kan vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning på är detta:

Att du ifrågasätter och har en löpande dialog med förövaren. Säg att du är medveten om vad hen har gjort och att detta inte är okej. Inte bara en gång utan upprepade gånger.  Poängtera att du inte tänker släppa ämnet och att orsaken till detta är att du bryr dig om din vän. Du inte låter hen komma undan med det för att hens beteende skadar andra människor. Var säker på att personen förstår vad hen gjort och börjar jobba med sitt problematiska beteende, till exempel genom terapi.

Men är det inte bra att låta vänskapen vara oförändrad och inte vara så kritiskt? HEN ÄR JU EN BRA MÄNNISKA!!

Jag förstår att man tänker så och gärna vill linda in sig i den tanken för att slippa ta tag i saker.
Men det hjälper inte, tro mig. Jag har själv varit en passiv vän och var väl medveten om att en person jag räknade som vän hade begått ett sexuellt övergrepp. Jag ställde aldrig de där viktiga frågorna:
Varför gjorde du det?
Fattade du att det du gjorde var fel?
Förstår du VAD det var du gjorde som var fel?
Flera år senare fick jag redan på att personen efter den händelsen jag visste om begått upprepade övergrepp mot andra människor.
Efter att jag och andra då försökte prata med personen och det hela tiden dök upp nya historier så valde jag att klippa kontakten.
Ibland så kommer man till den punkten med, den då man inser att personen har ett problematiskt beteende som inte vänner kan rå på och då behöver personen professionell hjälp i form av terapi.

Där lärde jag mig att det inte går att vara en passiv vän. Det hjälper ingen och det är inte på det sättet man är en bra vän eller ens en vän.

Vill du vara vän med en förövare och samtidigt ta ställning för ett offer: Prata med förövaren.
Lura inte dig själv att feghet och tystnad är vägen att gå. Det sätter bara fler i riskzonen och hjälper ingen.

Jag vet att människor kan mer, vågar mer. än att bara stå tysta och se på. Jag kräver det av världen.
Foto: Iduna Pertoft