"Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott."

Jag har tänkt så mycket på rasism på sista tiden och vad jag ser och känner. Tanken på rasism är mer eller mindre alltid där men nuförtiden så hanterar jag allt med att gå i min egen bubbla med hjälp av hörlurar och musik. Förra året var rätt tungt så nu vägrar jag att ens skapa en risk där jag kan höra något eller tvingas ställas mot något rasistiskt riktat mot mig.

Det är en hantering som inte är den bästa men som fungerar.

Men det är klart att jag läser, hör, ser och framförallt blickar framåt mot åren som kommer och känner oro över vad jag känner.
För jag ser att rasismen går uppåt, att det sprider sig och att åsikter som för några år sedan var helt otänkbara att ha nu ses som självklara.

Jag säger inte att folk är mer rasister än vad de var för några år sedan (eller jo, det är de ju också) utan att rasistiska åsikter numera är så pass normaliserade att det sägs öppet. Och att normalisera rasistiska åsikter bidrar i sin tur till att bygga på en pyramid av som leder till hot, hatbrott och våld.

Det går så pass fort tyvärr.

Det är bibliotekshantering, det är skillnad på rappare och det är bara ren skit mot folk med slöjor, folk med davidstjärnor, folk som bara… inte ser svenska ut.

Och allt prat jag inte kan stänga ute för att hörlurar ibland inte hjälper.

Som en konversation nyligen på temat:

“Alla som inte ser svenska ut bör utvisas vid brott.”

Det gör mig otroligt ledsen och arg att se detta, inte bara för att det gör livet svårare för mig och andra rasifierade men också för att jag inte vill se en värld där rasism och nazism får fäste och accepteras.

Aldrig i helvete.

Jag kan skrika mig hes om att vi behöver sätta ned foten mot rasism men vi är så förbi det stadiet och det är lite som att sparka in en öppen dörr. För ingen vill ju erkänna att de har rasistiska åsikter ens om de står och heilar på ett öppet torg.

Så om inte det hjälper, vad kan vi göra då?

Först och främst:  Diskussion. Och med diskussion så menar jag inte att vi ska vara arga och hatiska mot de som har rasistiska åsikter. Jag vill att vi försöker prata och gräva djupare och får de som har rasistiska åsikter att börja analysera och se vad de själva tänker och varför. 

Mycket handlar om flockbeteende och ibland kan det plockas isär och jag vill att de som har de här åsikterna själva börjar tänka till.

Ställ frågan:

“Hur menar du nu?”

“Vill du förklara hur du tänker nu?”

“Varför tror du att det är så?”

För det andra: Engagemang och röra sig utanför sina bubblor. Kort sagt, läs på och krossa era fördomar.

Mycket av det jag ser och hör när det gäller rasism har att göra med en bunt fördomar som har sin grund i segregation och klassklyftor. Det är väl inget nytt att vi har detta i Sverige och det byggs på år för år.

Men det går att ändra på.

Jag är uppvuxen i ett rikt överklassområde (som det ofta blir när en blir adopterad) och jag är så glad över min barndom och ungdom med mina underbara föräldrar. Men jag och min bror var också de enda rasifierade i hela området och när vi växte upp och blev medvetna om hur det pratades om “de andra” - alltså de som kom från andra länder så gjorde det ont.

De här tongångarna finns fortfarande överallt, de är bara mer öppna nu och varje gång diskussionen kommer upp så brukar jag fråga:

“Hur menar du nu?”

“Vill du förklara hur du tänker nu?”

“Varför tror du att det är så?”

Och sedan fråga vad de gör för att minska segregation och fördomar i Sverige. För det är inte svårt enligt mig och jag blir varje gång lika förvånad över att det verkar vara så långa steg till att vilja förändra.

Men här nedan är mina enkla tips:

• Engagera er i föreningsliv som riktar sig mot unga i socioekonomiskt utsatta områden. Fryshuset är en superbra grej här.
• Läs på om vad det är som skapar segregation i Sverige, det finns gott om forskningar och uppsatser på ämnet.
• Ordna egna träffar, kurser och mötesplatser för unga att engagera sig i. Ungdomsverksamhet, oavsett område, är en otroligt bra grej. 
• Gå på spåkcaféer och träffa människor med annan bakgrund än din egen. Vidga din bubbla.

Sist:

Släng inte ur er kommentarer om att allt pack borde åka hem.

Säg inte att invandrare förstör Sverige.

Säg inte att bara riktiga svenskar borde få jobb.

Säg inte rasistiska ord som till exempel n***r.

Gör inte ens detta på skoj för det finns alltid något som kommer hålla med dig och ta dina ord som en bekräftelse på att de har rätt. Och det är så rasism normaliseras idag.

Det går kanske att skämta om allt men vi lever i en tid då vi måste förändra, diskutera och engagera oss. Skämta om detta kan vi göra sen, när vi inte lever på en knivsudd av att ramla mot en värld av rasism och nazism.

Var bara lite vettig så blir du inte rasist.

Så.

Jag har som en del andra hört om ledaren från Göteborgsposten som publicerades den 15 juni. Jag drog mig för att läsa den men tillslut så kunde jag inte låta bli.

Och ni vet den där känslan som slår en i huvudet när en gjorde mindre genomtänkta beslut.

Till exempel när jag var tio och undrade om hallontvålen verkligen smakade hallon och jag slickade på den. Blä. Mindre genomtänkt.

Eller när jag var 15 och funderade på om stekplattan var varm och lade handen på för att testa. Aj. Mindre genomtänkt.

Eller nu när jag öppnar en ledare som jag bara känner rättfärdigar rasism och tänker att “Hur illa kan det vara?” Fy. Mindre genomtänkt.

Jag tänkte inte länka in den eller ens bryta ned den i delar. Men det jag vill är att berätta om mitt Sverige.

Jag har haft en privilegierad uppväxt och inte behövt sakna något. Det är jag enormt tacksam och glad över. Jag växte upp med föräldrar som älskade mig och stöttade mig i allt.
Det präglade mig väldigt mycket i hur jag såg på livet och vad jag ville uppnå. Jag ville se en värld som var den bästa och jag ville få den att bli bättre genom att göra bra saker.

I korthet var min barndom rätt jädra bra.

Men mitt Sverige där jag växte upp och tog mina första steg är inte samma Sverige som det är nu.
För som barn så var rasism något väldigt oklart och framförallt var det något som inte fanns för mig. Det var något jag läste om i böcker och var medveten om men att någon skulle döma mig för min hudfärg var otänkbart.
Nazister fanns och jag tror att jag var…. Åtta eller så när jag första gången stötte på dem. Det var en jobbig kväll och jag var rädd. Kanske mest för att de runtomkring var rädda för min skull och jag blev orolig för dem. Men i slutänden kände jag mig trygg med min familj och familjevänner den kvällen.

Men det är ändå ett otroligt levande minne från mina barndoms år.

När jag upptäckte att det fanns rasism, fördomar och objektifiering mot mig som rasifierad kvinna är en tråkig historia och om det har jag skrivit enormt mycket. Det finns inlänkat längst ned i den här bloggposten.

Det är kort sagt ett annat Sverige jag ser idag, ett där rasism och fördomar får mer och mer fotfäste.

Men jag ser också så mycket annat och det försöker jag fokusera på när saker bli för tungt.

För det är de delarna som gör att jag älskar det Sverige vi har i dag som är så olikt det jag växte upp i.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag idag ser så många olika kulturer som växer sida vid sida.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag ser så många mer människor med min hudfärg och det gör mig lycklig.

Mitt Sverige är ett Sverige är att gå ned till närbutiken och prata fotboll med kassören ihop med en muslimsk kvinna. Alla lika engagerade och glada.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag hittar mat från alla världens hörn i mataffären och det gör mitt liv rikare. (Det bättrar inte på min matlagning men jag har kul på vägen)

Mitt Sverige är ett Sverige där jag går i Pride sida vid sida med människor av alla hudfärger och från alla religioner.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag fastnar i en samtal på spårvagnen om Game of Thrones och varför säsong 8 både gjorde mig glad och besviken.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag spelar Pokémon Go med barn och unga under dagar där allt bara är skratt och en språngmarsch mellan olika gym.

Mitt Sverige är ett Sverige där jag dansar på klubb, kyssandes en vacker flicka och en kille tycker det är underbart att vi kysser varandra. Eftersom han är gay och vill hångla med sin pojkvän och vår lycka gör honom lycklig.

Allt det som jag räknar upp gör jag ihop med främlingar och bekanta som jag springer in i på stan. Gemensamt för de alla är att de är en del av ett Sverige där mångfald är något bra. Vi är rasifierade och vi är svenskar.
Och det är de här händelserna som jag ser varje vecka- alla de här gör att jag älskar Sverige ännu mer än när jag var barn.

Det är ett Sverige där jag ser och upplever så mycket rasism men också ett Sverige där jag varje dag känner att ett Sverige fyllt med mångfald gör mitt liv rikare och bättre.
Sverige förändras och på en del fronter går det snabbt, andra långsamt men oavsett så behöver Sverige förändras för att utvecklas. Och med mångfald så går vi mot ett samhälle som jag vill se - ett där rasism, sexism och diskriminering av HTBQ+-personer inte accepteras.

Nu kanske jag är mindre genomtänkt och målar allt i regnbågsfärger. Men det är den enda färgen jag vill måla allt i och jag har så många som gör det med mig.

Kanske handlar det om att ha ett öppet sinne.

Kanske handlar det om att inte vara rädd gentemot andra som har samma hudfärg än ens egen.

Kanske handlar det om att faktiskt våga prata med andra, skratta och faktiskt kunna leva.

Eller så kokar det ned till att skärpa sig,vara en vettig människa,  skaffa perspektiv och att vara lite mer genomtänkt än att gå full rasist för att en affär inte säljer köttbullar.

Vi kan bli mer, bättre och större. Vi vinner på mångfald.

Mer läsning på temat:

• Hur harmlösa kommentarer främjar rasism
• Almedalen den 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde
• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Hur harmlösa kommentarer främjar rasism

Det har blivit dags att prata om rasism igen och det är som vanligt

1)aldrig roligt men

2)alltid välbehövligt.

Jag har som ni vet under senare år sett en förändring i debatten, den där frågeställningen gått från;
“Hur motverkar vi rasism och nazism?”

Till:
“Varför är det fel att uttrycka sig rasistiskt”

Hade det inte varit så tragiskt hade jag skrattat högt. Men jag är tyst och arg istället.

För det är inte roligt när debatten hela tiden flyttas från att handla om diskriminering och rasism till att handla om en förvriden syn på vad vi får säga och inte.

Det skär i hjärtat på mig varje gång som jag hör orden: “Varför det är fel att uttrycka sig rasistiskt?”
Ännu mer när jag ser människor som berättar om när de blivit utsatta för rasism och det direkt dyker upp människor som säger:
De sällsynta gånger jag säger att “Det där är en tråkig kommentar, du kanske borde fråga mig något annat?”, så har bemötandet snarare blivit kränkt upprördhet och ledsenhet (“Men jag menade ju bara väl och var nyfiken.”) vilket lett till dålig stämning och där jag blivit den som betraktas som den som gjort fel.

“Men är det där verkligen rasism? Jag tycker att du överreagerar.”

Det är något väldigt skevt när hela debatten om att motverka rasism tappas bort i en metadebatt om varför rasism är fel och ännu mer när det börjar debatteras vad som är “äkta” rasism.

Jag har tänkt på detta under året som gått, främst utifrån mina egna upplevelser.
Det jag ser är att det finns ett mönster i synen på rasism, hur allvarligt det bedöms av icke-drabbade och hur de som drabbas förväntas hantera det.

Egentligen är det två varianter av rasism där det första bedöms mycket mildare än det andra.

Variant 1, även kallat “Men jag måste ju få vara nyfiken på dig!”

Kommer ofta i form av nyfikna eller skämtsamma kommentarer, till exempel:

Du är så jävla exotisk, du måste vara vild i sängen!

Ni från Indien och Asien är alltid så bra på att laga mat

Men är det inte så att du har rytmen i blodet?

Kommentarerna jag räknar upp här verkar harmlösa men i grund och botten är de rasistiska kommentarer. De är baserade på fördomar och stereotyper som får stå oemotsagda för att vi lär oss att inte skapa dålig stämning och för att det ses som kul att folk vågar fråga.

De placerar mig i ett fack där jag inte ses som en person och där varje konversation vi har efter de kommentarerna för min del kommer att präglas av en undran om du pratar med mig eller med “en spännande exotisk person” som det är fritt att kleta dina fördomar på.

Det är klart att du får vara nyfiken på en person men ha lite taktkänsla och framförallt, var inkännande.

Det finns tusen saker du kan fråga en rasifierad person om som inte tar avstamp i tråkiga fördomar och stereotyper. Till exempel vad personen jobbar med,om träning eller varför inte något om tv-serier.

Det ger garanterat bättre utgångspunkt för samtal och kanske för en framtida vänskap.

Den här typen av kommentarer möter jag fortfarande och de är tråkiga men det som är mer tråkigt är hur vi ser på den här typen av kommentarer.

För kunde jag inte haft lite humor?
Självdistans?
Eller bara varit lite jävla trevlig och lett lite mer?

Svar nej.

Det är inte okej att häva ur sig massa rasistiska klyschor och sedan säga att det bara var på skoj.

Det är inte okej att säga till den rasifierade som säger ifrån att hen skapar dålig stämning och inte kan ta ett skämt eller en komplimang.

För det är inte skämt, det är inte komplimanger och det är inte kul med rasism.

Rasifierade har all rätt i världen att skapa dålig stämning och säga ifrån när det byggs rasistiska fördomar på vår bekostnad.

“Harmlösa” kommentarer med rasistisk förankring kommer aldrig vara en bra konversationsstartare och oavsett vad som sägs så är detta rasism.

För allt börjar i fördomar, i stereotyper och i “harmlösa” kommentarer.

Det är när sådana kommentarer blir norm och får stå oemotsagda som det växer och blir till mer.

Med det sagt går vi vidare till:

Variant 2, även kallat “Sådana som du borde skjutas”.

Detta är den så kallade grövre delen av rasismen, den som handlar om hot, hat och påhopp.

Det är här jag placerar de händelser som drabbar mig från okända personer som inte sker på någon annan basis än att de inte gillar min hudfärg.

Den här formen av rasism är snabbt växande, den är aggressiv och den kan drabba vem som helst, från barn till vuxna.

Jag har skrivit så mycket om detta redan så jag tänker inte dra några exempel här men läs gärna min text över första halvan av 2018 här.

Den här formen av rasism gör mig aktivt rädd, förbannad och framförallt så är den ett aktivt hot mot min existens som jag har svårt att skydda mig mot.

Så i väldigt förenklad form har där ni rasismens två varianter enligt mig.

Här är det kanske lätt att börja jämföra de två och tänka:  

En form av rasism är harmlös och den andra är våldsam… Är det inte enklare att strunta i den harmlösa rasismen och bara leva med den? Kanske vara en smula mindre kränkt och istället fokusera på att stoppa den våldsamma rasismen som verkar mer skadlig?

Nej, det är inte så enkelt även fast många önskar att det vore så. För det första bör vi aldrig jämföra dessa två typer av rasism i syfte att bagatellisera den ena eller den andra och för de andra hänger de ihop och bör ses som två sidor av samma mynt.

Rasism handlar om fördomar, stereotypiseringar och att bli sedd som en hudfärg och en grupp istället för en individ.

Det börjar med ofarliga, harmlösa kommentarer som rasifierade förväntas skratta åt, hantera och spela med i.

Kommentarer som bottnar i okunnighet, fördomar och ibland en vilja att skada och håna.

Står detta oemotsagt så leder det till mer fördomar, mer stereotypiseringar och ett språkbruk som efter ett kort tag får en tydlig ton av ett vi och ett dom.

För det som då sades på skämt räknas nu som sanning vilket leder till ett nedvärderande av människor som rasifieras.

När rasifierade människor ses som mindre värda, mindre smarta och som mindre människor är steget till hatkommentarer, hot och våld väldigt nära.

För ingen vettig människor skulle spotta på en annan människa på tunnelbanan enbart för hur den ser ut. Det är otänkbart eftersom vi blir uppfostrade till att se till alla människors lika värde.

Men när en rasifierad människas värde redan sänkts genom fördomsfulla kommentarer, stereotypiseringar och en åsikt om att “de inte är som vi”, då är det väldigt lätt att spotta på en annan människa.

För du spottar på någon som du inte längre ser som människa eller ens som en individ.

Det är på grund av den här utvecklingen som vi måste betrakta rasism som just rasism. Vi måste sätta ned foten mot allt vi ser och vi får inte låta debatten handla om frågan

“Varför är det egentligen fel att uttrycka sig rasistiskt?”

Enkla svaret: Det är fel att uttrycka sig rasistiskt för att rasism är fel och det är något som varje vettig människa med något innanför pannbenet borde fatta.

Det är vårt och ert ansvar att se till att debatten hamnar rätt.

Där är ett första steg att ha koll på hur saker hänger ihop och se till att inte behandla rasistiska kommentarer som harmlösa och ofarliga. Genom att göra det motverkar vi  hat, hot och våld i rasismens namn.

Och låt oss ta med det in i 2019 för att fortsätta arbeta för att motverka rasism och nazism.

Vi kan bygga en bättre framtid.

Vad betyder rasifierad?

*Rasifierad - Att vara rasifierad innebär att man fysiskt uppfattas som utlandsfödd och annat än svensk. Det är en person som blir utsatt för rasism på grund av namn eller etnicitet. Det är ett bättre ord än icke-vit (som förhåller sig till vit som standard) och bättre än invandrare/utlandsfödd då många som är födda i Sverige också utsätts för samma rasism som de som har migrerat hit.//Beskrivning hämtad från Politism

Mer läsning på temat:

• Almedalen den 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde
• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Almedalen del 1: Nazisterna och vad deras närvaro gjorde

Som en del av er sett på min instagram och här så var jag under förra veckan i Almedalen. Jag åkte dit för Sverok eftersom det är en viktig arena för oss att närvara på och jag ska berätta mer om varför det är så viktigt, vad vi gjorde och mitt intryck av Almedalen i stort i nästa blogginlägg.

Men det jag måste börja prata om och ta upp innan dess är nazisterna.

Nordiska motståndsrörelsen, även kallad NMR, är en naziströrelse som under senare år fått ett ökat utrymme och framförallt ett uppsving i Sverige. Detta är gruppen som demonstrerade under Bokmässan (även om de inte kom så långt) och senare har haft flertalet olagliga demonstrationer i Göteborg.

Förra året var NMR i Almedalen vilket väckte mycket uppmärksamhet och framförallt protester. Detta året hade Region Gotland gett sig fan på att de inte skulle få tillträde och hyrt upp all mark.
Detta gick dock på röven då NMR senare fick tillstånd av polisen att under tre dagar, 5-7 juli, mellan klockan 16 och 17 använda talarplatsen på Hamnplan

Detta kände jag till när jag åkte till ön och jag var arg och upprörd över det såklart. Jag är inte förtjust i NMR alls och detta beror på att de är ett  hot mot mig vilket jag märkt aktivt när jag gått på stan. Jag märker det  även i deras propaganda om ett  Sverige fyllt med rena svenskar som dekorerar lyktstolpar och även i form av lappar som lagt på min och min partners dörrtrappa.

Jag var förberedd på att NMR skulle medverka begränsad tid i Visby och jag hade bokat min resa hem redan på fredag,

Men under måndagen i Visby kom nyheten att NMR hade beviljats ytterligare ett tillstånd av polisen, denna gång på Södertorg utanför RFSL:s lokal Lila Shala. De hade tillstånd att dela ut flygblad, ha bokbord och ha talarutrustning. Tillståndet gällde tisdag till söndag och fem timmar varje dag.

Fem timmar varje dag under fem dagar plus tidigare tillstånd för Hamnplan. Nazisterna hade fått fritt tillträde in i Visby.

Jag har svårt att beskriva min känsla när jag hörde detta. Jag blev varm och kall inombords. Livrädd och samtidigt rasande arg.

NMR är en nazistisk organisation som jag bäst kan beskriva som en terrororganisation och det var för mig helt obegripligt att de kunde få tillstånd att vara i Almedalen. Att de nu hade fått tillstånd att vara direkt utanför RFSL:s lokaler när just HBTQ är en av grupperna som NMR upprepade gånger uttalat hot mot och till och med misshandlat.
RFSL ungdom ställde in alla sina aktiviteter under Visby för de kände att de inte skulle vara säkert. Jag förstår de helt.

Hur katten kunde detta ske?

Av mina känslor var det ilskan jag fokuserade på mest. Den och insikten av att detta fick inte ske utan att protester.

Så under Almedalsveckan deltog jag i så många manifestationer och upprop som jag kunde. Redan under tisdagsmorgonen anordnade Make Equal ett upprop för att visa på hur många organisationer som protesterade mot NMR:s närvaro.

Detta är bilden vi tog och som delades i sociala media. Text och lista på medverkande hittas här

Senare på dagen gick jag och förbundsekreterare Alexandra även upp till Lila Shala och RFSL för att agera som en del i en mänsklig mångfaldsmur för att stötta deltagarna som skulle in till aktiviteter och seminarium.
En självklarhet att göra men det kändes samtidigt så futtigt.

På onsdagen var nazisterna överallt. Jag sicksackade mellan de när jag skulle ned till Almedalen och min tidigare förhoppning om att de skulle vara ett fåtal övergick i ett "Fuck i helvete var många de är."
De var kanske ett 70-tal som jag räknade till den dagen och nej det är inte mycket jämfört med alla som besökte Visby och Almedalen.
Men tro mig, när det är en grupp som aktivt vill ha ihjäl en och som delar ut flygblad om att hålla  Sverige rent så är 70 stycken väldigt många.
Jag svepte in mig i min ilska, höjde huvudet och gick rakt fram och vägrade se på dem. Vägrade böja på ryggen när jag gick förbi och gick med bestämda steg. Det var det enda jag kunde göra fast hjärtat bultade så hårt i bröstet.
Jag har aldrig känt mig så ensam.
Jag gick om min gamla chefs nya arbetsplats för att andas och vi stod och pratade om nazisterna och vart det gick fel.
Framförallt pratade vi om hur detta kan stoppas och vad vi som individer kan göra.

På torsdagen så gick jag och Alexandra ned för att bygga upp Make Equals skomanifestation.

Efter uppbyggnad hann jag bara stå en kort stund och langa skor innan jag var tvungen att springa till ett panelsamtal jag skulle medverka mot. Men det var så viktigt att ändå vara där, att visa att det nazisterna gör och vill är något som aldrig kommer accepteras i min värld.

Länk till video och artikel kan hittas här

Det tog mig sju minuter att i rask takt gå från Hamnplan till min slutdestination. På den tiden gick jag förbi tre grupper med nazister som delade ut flygplan samt passerade det främlingsfientliga partiet Alternativ för Sverige där de stod och pratade om "Det äkta svenska" och "Ut med Skäggbarn."
Jag var så arg och jag noterade att det var en mycket högre mängd nazister än under gårdagen.
På ett sätt var det skönt att de hade likadana kläder på sig. Det gjorde det lättare för mig att hålla koll på de.
Jag må vara arg men jag är inte dum och jag undviker att hamna ensam med nazister som upprepade gånger bevisat att de är aktivt farliga.

På eftermiddagen var det dock dags för Mångfaldsparaden där jag såklart gick med Sveroks eget Proud and Nerdy.
Mångfaldsparaden arrangerades av RFSL som en motvikt till nazisternas närvaro och det blev den största någonsin. Under en strålande visbysol gick 4000 människor och skanderade för kärlek och mot hat.

Vi viker oss aldrig! Heja Proud and Nerdy!

NMR stod längst paradvägen i klungor. De gjorde som de alltid gör, de filmade och fotade oss som gick i tåget.
Men vi var så många fler och våra röster hördes över hela Visby. Vi höll inte tyst och vi protesterade.

Fredagen finns inte mycket att säga om. Jag släpade min väska ned förbi NMR och Alternativ för Sverige mot färjan.
Från ett Almedalen där nazisternas närvaro ökat dag för dag och mot ett fastland där den enda skillnaden är att jag inte vet vilka som är nazister.

Och nu sitter jag hemma och skriver detta för att berätta vad det gör när NMR får vara i Almedalen.

Rasismen i dag normaliseras i en rasande fart där NMR:s närvaro i Almedalen bara är en pusselbit på vägen mot en verklighet där du inte får se annorlunda ut, älska vem du vill eller vara den du vill.
Det är en verklighet som vi såg under WWII och vad som än sägs så rör vi oss mot ett samhälle som blir alltmer likt detta.

FN har uppmärksammat Sveriges slappa hållning mot rasistiska och nazistiska organisationer och gett kritik flera gånger, senast i maj 2018.

Men det räcker uppenbarligen inte.

Det har kommit kritik mot polisen och Niklas Orrenius säger allt om den

Det finns de som säger att vi inte ska ge nazisterna utrymme i media samt att vi borde tiga ihjäl de. Eller ta debatten

Låt mig reda ut lite saker:

1. Nazisterna får utrymme i media när de gör saker, när de begår hatbrott, när de får demonstrationstillstånd som utgör ett hot mot andra grupper eller när de heilar på stan.
   Ofta när de får utrymme är det för att det finns något att skriva om.
2. Vi kan inte tiga ihjäl nazisterna. De finns redan på gatorna och de utgör ett hot. Vi pratar om en grupp människor som är farliga, flera är dömda för våldsbrott och misshandel, och som skiter i lagen.
   Vi. kan. inte. tiga. ihjäl. de.
   För varför gång någon säger att vi ska tiga ihjäl nazisterna så ignoreras det konkreta hot som de utgör mot andra grupper i samhället. Det är et privilegium att kunna ignorera nazister, alla har inte detta.
3. Vi kan inte ta debatten med nazister. Det kommer inte hända, aldrig i helvete. Detta är människor som inte vill prata och som bedriver en ytterst farlig retorik med fotografering och filmande av motståndare. De vill inte kompromissa så låt oss inte falla i den fällan.

Vad vi behöver är en lagändring där rörelser som NMR förbjuds.

Vi borde ta åt oss av FN:s kritik och skärpa oss eftersom vi sannolikt bryter mot FN:s konvention mot rasdiskriminering.

Det är oacceptabelt att Sverige idag tillåter nazistiska rörelser med hänvisning till yttrandefriheten. Vår grundlag säger redan FUCK NEJ till detta vilket borde räcka. (kapitel 2, paragraf 24)

För mig personligen kan jag säga att veckan var enormt tung. 

Här är jag tröttare än vad jag sade till någon.
Men årets viktigaste mångfaldsparad trumfade min trötthet.

Jag vet inte riktigt vad som var värst. Att höra Alternativ för Sverige stå nere på Donners plats och prata om hur Skäggbarn ska utvisas ihop med att det etniskt svenska måste bevaras eller att se NMR gå runt i Visby i drivor och göra allt utom att heila. Senare när jag lämnat ön så började de heila så egentligen gjorde de allt, hatbrott, misshandel och heilning.

Sug på den ett tag.

Det var en vecka där jag fick ha högt säkerhetstänk i mitt huvud och planera hur jag skulle röra mig och ha koll på mail och twitter. Det var stunder där jag tröstade andra som var rädda och såg till att de visste att jag fanns där. För att vi är starka tillsammans och vi måste komma ihåg det. Det var en vecka där jag hade en klump i magen av rädsla som jag dolde under ilska och en vilja att de inte ska få vinna.

Det var en vecka där jag blev förbannad när jag hörde folk uppmana andra att ta av sig sina regnbågspins. Jag förstår tanken och omtanken bakom men det fick mig att känna mig mer ensam och utsatt. För jag kan inte ta av mig min hud och det är samma sak med andra personer som tillhör marginaliserade grupper (även HBTQ+) som nazisterna vill ge sig på.
Vi behöver våra allierade.

Det var en vecka där jag aldrig känt mig så ensam eller så utsatt och fick kämpa mot min känsla av att sätta mig ned och hyperventilera/gråta/gömma mig/åka hem. Jag hade andningspauser och vilade i huset vissa kvällar. Men jag kunde inte ge efter för känslan. För jag hade ett jobb att göra och jag vägrade även låta nazisterna vinna. Och vinna, de gör de i min värld när jag ger upp och låter de ta mitt utrymme.

Det var en vecka när jag gick först i manifestationer och upprop och där jag uppmanade andra att göra det. För att vi behöver kämpa, nu mer än någonsin.
Och jag väljer att göra det aktivt och kämpa emot med allt jag har.
För jag har inget val.

Oavsett om jag går i manifestationer eller gömmer mig där jag inte syns så rör vi oss mot en tid då rasismen och nazismen är så normaliserad att det blir ett hot mot mig.
Oavsett om jag kämpar eller ej så kommer de komma för mig för jag kan aldrig ta av mig min hud, jag kan inte välja att ha ett normalt liv i fred från nazister. Det är ett privilegium att välja att kämpa och jag har inte det.

Jag väljer att höja min röst mot rasister och nazister och jag väljer att gå först när jag kan, både som privatperson men också i min roll som ordförande för Sverok.
Sverok har sedan länge tagit ställning mot rasism och antidemokratiska rörelser, vilket NMR är.
Det ger mig ytterligare en anledning till att stå i främsta ledet mot nazism. För det vi säger i ord måste också bevisas i handling.

Vad är jag för en ordförande om jag inte visar att det vi tagit beslut om är något Sverok faktiskt lever upp till?

Hur kan jag uppmana andra till att kämpa mot nazism och protestera om jag själv inte står först?

Det handlar inte om mod och styrka, för jag är inte bra på att vara modig eller på att vara stark.
Det handlar om en vilja att kämpa in i det sista och jag vill få andra att göra det och jag vill att andra ska se att Sverok lever upp till vad vi säger.


En fråga ni kanske har nu är "Vad kan jag som inte drabbas av nazisterna göra?"

Mina råd är:

• Verka för en lagändring, prata med era lokala politiker, aktualisera frågan och skriv även på protestlistor.
• Ser ni nazister på stan, gå fram till de som utsätts eller drabbas. Visa att ni har deras ryggar och att de inte står ensamma mot nazisterna
• Gå i manifestationer och protester mot nazism och rasism. Gå i Pride som allierade är ett väldigt konkret förslag.
• Var aldrig tysta, vare sig i vardagen eller på nätet. Lyft frågan om nazism och rasism och var den obekväma människan som säger att din kollegas rasistiska/homofobiska skämt inte alls var roligt. 

Och nu har jag börjat komma till slutet av detta inlägg och en del av er undrar kanske varför jag gav nazisterna så mycket utrymme och varför jag väljer att hela tiden protestera.
Svaret är att det finns inget alternativ.

Vi ser som sagt en normalisering av rasism och nazism i Sverige och den går fort. Så fort att många inte helt hänger med. Men det är dags att vakna och framförallt protestera nu.
Jag har inte något val i hur jag ska förhålla mig till detta. Jag kommer drabbas oavsett om jag är en aktiv motståndare eller en passiv, oavsett om jag försöker ignorera det eller gömma mig.

Det enda val jag har är om jag väljer att släpas in till en arena där jag tvingas försvara min rätt att finnas eller om jag själv går in med högburet huvud trots rädslan i min mage.

Jag har dagar då jag inte orkar och då jag vill gömma mig. Jag är rädd och arg och det får jag lov att vara. Allt är okej för i slutänden så leder det till vad jag gör.
Jag väljer att hålla huvudet högt och protestera. Det är mitt val och det bär jag med mig varje dag.

“Compromise where you can. And where you can’t, don’t. Even if everyone is telling you that something wrong is something right, even if the whole world is telling you to move. It is your duty to plant yourself like a tree, look them in the eye and say, no. You move.”

-Captain America, Civil War

Mer läsning på temat:

• Hatet mot Durmaz och att fotbollen inte är skurken
• Rasismen i siffror för mig
• Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm
• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism