Hur påverkas en organisation av vithetsnormen - en föreläsning på Prolog

För några helger sedan så var jag och besökte lajvkonventet Prolog i min roll som ordförande för Sverok.
Det var, som många vet, inte första gången jag var där men jag har inte åkt dit sedan 2015. Efter det har jobb, brist på pengar och resor till Japan kommit i vägen.
Och jag har saknat det på ett sätt men samtidigt har jag varit lite orolig för att åka dit. Främst för att det finns så många människor där som inte är så förtjusta i mig.

Men när arrangörerna för Prolog hörde av sig till mig och frågade om jag ville komma och hålla några programpunkter om Sverok så sa jag mer än gärna ja. När jag sedan fick frågan om att hålla en föreläsning om hur vithetsnormen påverkar en organisation så blev jag ännu gladare.

Så på lördagen tog jag tåget dit och sepnderade dagen med att prata med lajvare, vänner och ha trevligt.

Jag höll såklart i mina programpunkter också, varav det blev två diskussionspunkter för Sverok:

• Arrangörer för tryggare lajv.

Sveroks förbundsordförande Anna Erlandsson håller ett utvecklingsforum där arrangörer kan diskutera och lyfta tankar över vad som bör finnas med på en uppdaterad checklista från Sverok för mer inkluderande lajv med fokus på sexuella övergrepp och diskriminering.

• Vad kan Sverok göra för lajvsverige?

Sveroks förbundsordförande Anna Erlandsson samt Anna Westerling, marknadsansvarig på Sverok är på plats och svarar på frågor om hur Sverok fungerar i relation till lajvföreningar. Detta är också ett ypperligt tillfälle att lyfta vad du vill att Sverok ska göra för lajvsverige i framtiden.


Sedan höll jag en föreläsning med:

• Vithetsnorm och dess påverkan på en organisation.

En kort föreläsning om vithetsnormen om och hur den påverkar oss. Vad betyder representation, varför är det en viktig fråga och hur jobbar vi för mer etnisk mångfald? 

Diskussionspunkterna flöt på av sig själva men jag var lite nervös inför föreläsningen. Jag brinner verkligen för ämnet men det är alltid lite läskigt att föreläsa. Det spelar ingen roll att jag gjort det så många gånger innan, jag kommer nog alltid att vara nervös innan.

Föreläsningen filmade faktiskt och vill ni se den så är det bara att klicka på youtubelänken nedan!

Det var riktigt kul att vara på Prolog och jag hoppas kunna åka tillbaka nästa år, som representant för Sverok eller som privatperson och lajvare!

Mer läsning på temat:

• Kulturell appropriering i lajv del 2: Etnicitet, historiska lajv och kläder
• Kulturell appropriering i lajv del 1: Att bygga lajvkulturer
• Tips för hur lajvarrangörer kan tänka för att inkludera rasifierade lajvare
• En feg inställning till rasism (eller en fråga om att se sina egna privilegier)
• Hantering av rasism i lajvvärlden

Youtubevideos (med Eva Wei)

• Etnicitet och lajv
• Etnicitet och lajv 2.0

Varför det är så viktigt att prata om rasism, strukturer och vithetsnorm

Det är väl inte direkt någon överraskning att jag för en rätt hård kamp mot rasism och för mer inkludering. jag gör det i vardagen, på jobbet och i mina hobbyn( som t ex lajv och spelvärlden i stort)
För mig är detta en självklarhet att göra men jag inser att det kanske inte är så solklart för alla.

Så varför tycker jag att det är så viktigt att hela tiden prata om rasism, strukturer och vithetsnormer?

Låt mig göra klart att detta är något som blivit en stor fråga för mig de senaste 8 åren. Innan dess var jag inte så engagerad och levde mest i någon slags vaccum bestående av att jag 1) trodde att alla människor var snälla och trevliga och 2) tyckte att det var en sådan självklar sak att det inte ens behövdes kämpas för.

Att jag börjar engagera mig mer och mer mot rasism och för inkludering beror främst på en sak:

Jag ser en rätt stor ökning av rasism och främlingsfientlighet, både i Sverige men också i övriga världen.

Hur jag än vrider och vänder på det så är det klart att det är mer rasism nu än när jag var barn och i tonåren.
Jag känner mig mer osäker nu ute på stan än vad jag gjorde för bara 10 år sedan och det är klart att det spelar in. Jag vill kunna känna mig säker.

Tro mig, ingen hade varit gladare än mig om jag hade kunnat sluta skriva om att folk ska sluta vara rasistiska spån eller om det var självklart att vi tänkte på inkludering och representation dagligen.

Men det går inte eftersom det känns som att så fort jag slutar prata om det så lämnar jag över befälet till en värld där rasism och nazism är på frammarsch och där det är okej att skjuta folk beroende på att de har fel hudfärg, skrika rasistiska skällsord åt barn och där kort sagt rasifierade bedöms som mindre värda.

Det handlar inte bara om att jag ska kunna känna mig säker nu utan det handlar om den framtid jag vill se.

Men ibland känns det rent ut sagt som att drämma huvudet i en vägg detta med att konstant försöka få folk att förstå vikten av representation och inkludering och i samma veva försöka få de att förstår hur fel det är med rasism och hur skadliga vithetsnormer är.
Det hjälper inte heller att min vänskapskrets till större delen är vit och även fast de på många sätt är fantastiska så tenderar de att missa hur illa situationen och utvecklingen med ökad rasism slår mot rasifierade.

Det gör mig såklart asledsen men just denna ignorans får mig också att fortsätta skriva. För om inte ens mina vänner och bekanta som är vettiga människor greppar hur allvarligt det är, det är ett tecken på hur rasismen normaliseras i en takt som gör det till något som inte är värt att kämpa emot.

Jag ser också hur många feminister i stort helt missar detta med att kämpa för rasifierades rättigheter (och ja, det ingår i feminismen om du tänker intersektionellt) och istället bemöter detta med exakt samma argument som antifeminister.
Ironin i detta är fantastisk och det handlar såklart om att de har ett vithetsprivilegium som tyvärr gör de inte tänker på detta konstant och även gör att de behandlar frågan om rasifierades rättigheter som en mindre viktig fråga.

Vilket gör att det väldigt ofta känns väldigt ensamt att driva en kamp mot rasism eftersom det handlar om att upprepa samma sak gång på gång på gång.

Jag behöver väl inte ens påpeka att det går att driva en kamp på flera fronter men min trötthet när jag för femtioelfte gången hör att jag överreagerar när jag påpekar att det där var ett rasistiskt uttryck är enorm.

För känslan landar hela tiden i  att jag inte ORKAR ta upp detta igen och igen och igen men jag måste för att jag vet att det är nödvändigt.

För jag vill också att framtiden ska bli bättre än så här. Det är därför jag fortsätter prata om det.
Jag vill inte att vi ska ha mer rasism och en värld där det går tillbaka till en ordning när rasifierade bedöms som mindre värda. Och enligt mig är vi på väg dit med en rätt hög fart vilket gör mig livrädd.

Mer läsning på temat:

• Varför rasismen idag gör mig livrädd
• Vikten av separatistiska rum
• Omvänd rasism och hur mycket det stör mig
• Rasismens normalisering
• Kära vita vänner, sluta vara så passiva när det gäller rasism
• Whitewashing, blackwashing och lite mer representation
• White feminism och varför det stör mig
• Vithetsnormen och att sticka ut
• Rasismen som ser mig som pappas älskarinna
• #OscarsSoWhite
• Passiv och aktiv feminism och antirasism

Kulturell appropriering i lajv del 1: Att bygga lajvkulturer

Jag drog mig länge för att skriva detta, mycket för att det känns som att jag tjatat sönder detta i så många år men det ska väl skrivas ned också. Mycket av det som står här har jag och Eva Wei pratat om i vår föreläsning Etnicitet och lajv 2.0, kolla gärna den för en fördjupning.

Lajvhobbyn i Sverige är inte skild från den verkliga världen och precis som i det övriga samhället så har även den dragits med problem i form av både rasism och kulturell appropriering.

Låt mig vara väldigt klar med att kulturell appropriering inom den svenska lajvscenen inte på långa vägar är ett lika stort problem som i USA (av döma av hur ofta sunkiga debatter om kulturell appropriering dyker upp på forum och hur ofta mina rasifierade lajvbekanta blir frustrerade och trötta över detta )

Först och främst ska vi reda ut detta med vad kulturell appropriering är enligt mig.

Kulturell appropriering är då element från en icke-privilegierad kultur används av människor från en privilegierad kultur. En privilegierad kultur innebär en kultur med stor politisk och ekonomisk makt och en icke-privilegierad kultur innebär en kultur som inte besitter samma makt.
Om jag ska hårddra det så innebär det när vita människor approprierar rasifierades kulturer, detta baserat på att vita människor i nästan alla delar av världen besitter den ekonomiska och politiska makten och även har en frihet som beror på den världsomfattande vithetsnormen där vit hud ses som ett tecken på status, pengar och makt.

Många begås misstagen att blanda ihop kulturell appropriering med kulturella utbyten.
Kort sagt funkar det så här:
Kulturella utbyten mellan kulturer är något bra och vettigt som sker hela tiden. Det görs med respekt, på ett ömsesidigt sätt mellan kulturer och ses som något som ökar mångfalden i samhället.
Kulturell appropriering görs på ett respektlöst och icke-reflekterande sätt som ofta späder på rasistiska stereotyper och som profiterar på en icke-privilegierad kultur på ett sätt som är kränkande.

Debatten  dyker upp med jämna mellanrum på den svenska lajvscenen så här kommer mina tankar om det.

Kulturell appropriering i lajv innebär att en tar delar ur en existerande kultur i den verkliga världen och slänger in den i sin lajvvärld. Ofta görs detta på:

• Ett sådant sätt att det inte går att missa vilken kultur i den verkliga världen den kommer i från, 
• Ett sätt där den kultur som blivit översatt till en lajvkultur är en icke-privilegierad grupp som har svårt att försvara sig mot härskande fördomar.
• Ett respektlöst sätt där lajvkulturen grundar sig på de mest stereotypa dragen från den verkliga kulturen ( ofta är dessa stereotyper rasistiska)

Detta blir så fel, mycket eftersom det går att skapa så bra lajvkulturer utan att göra ett bingo i stereotyper. En lajvkultur som kulturellt approprierar en existerande kultur är inte bara dåligt designad utan den befäster också de fördomar som finns i verkliga världen om den kulturen.
Detta bidrar till att vi har kvar rasistiska stereotyper som rasifierade får dras med i vardagen.
Låt oss slippa det i alla fall på lajv.

Ett bra tips för att inte göra kulturell appropriering av en lajvkultur i sitt lajv är:

1. se till att minst tre olika verkliga kulturer ska vara representerade
2.  att kulturen både har positiva och destruktiva delar.

T.ex. en lajv-kulturgrupp som är inspirerade av vikingar, mongoler och hinduer, som är krigiska men spirituella på samma gång.

Så om du vill skapa en ny lajvgrupp eller en ny cool kultur till ditt lajv, ta inte en existerande kultur och kopiera den rakt in i din lajvvärld. Det kommer att märkas och i värsta fall kommer rasifierade bli både ledsna och arga över den bristande respekten.


Tips för hur du kan göra:

• Fundera på vad du som arrangör vill uppnå med din lajvkultur. Vad ska den ha för syfte?Om du inte kommer på något annat syfte än att det hade varit coolt med ett exotiskt resandefolk där alla är tjuvar och spåfolk så bör du fundera en vända till.
• Ta och kolla en vända på många olika kulturer i verkliga världen och bygg din lajvkultur genom att plocka olika delar från många kulturer. Här får du vara noggrann och läsa på så du inte plockar stereotyperna.
• Låt inte din nya exotiska kultur vara de onda människorna på lajvet. Det kanske fungerade på tidigt 2000-tal men nu är vi way för smarta för att vi ska falla i den fällan igen.
• Slå inte ifrån dig när någon påpekar att du kanske begår kulturell appropriering. Våga lyssna och ta till dig och lära dig något nytt.

Det är inte svårt att bygga nya lajvkulturer, du har rätt fria händer - så länge du läser på och visar respekt för andra kulturer genom att inte använda dig av rasistiska stereotyper som späder på trista fördomar.

Sist men inte minst: Använd dig inte av din rasifierade vän som ett alibi för att rättfärdiga sunkiga val utan läs på, skriv och skapa något helt nytt.

Kom ihåg. Den svenska lajvscenen är otroligt vit vilket gör att bygga nya lajvkulturer som lånar från existerande kulturer i verkliga världen är något som måste göras med otroligt fingertoppskänsla, lyhördhet och respekt.
Det går inte att ha lajvkulturer som bygger på rasistiska stereotyper eller som på ett respektlöst sätt porträtterar en annan kultur.
Speciellt inte om lajvhobbyn i Sverige ska kunna vara en inkluderande plats för rasifierade, både för de som redan rör sig i hobbyn och de som är nyfikna på lajv.


Tack Natalia Batista för genomläsning och input!

Mer läsning på temat:

• Tips för hur lajvarrangörer kan tänka för att inkludera rasifierade lajvare
• En feg inställning till rasism (eller en fråga om att se sina egna privilegier)
• Hantering av rasism i lajvvärlden

Youtubevideos (med Eva Wei)

• Etnicitet och lajv
• Etnicitet och lajv 2.0

Stockholm och konventet Fantastika

För två veckor sedan reste jag upp till Stockholm för att vara med på fantastiskkonventet Fantastika och Swecon.
Det var sjukt spännande eftersom jag dels inte varit där förut och dels skulle sitta med i ett panelsamtal om appropriering och exotisering.
Och vad är då Swecon? Jo det är en kongress för science fiction- och fantasylitteratur som arrangeras varje år på en ny plats där olika kongresser får äran att vara Swecon. Detta året hölls Swecon på Fantastika och platsen var Dieselverkstaden i Sickla i Stockholm mellan fredag till söndag. Jag var tyvärr bara där på lördagen.

Jag fick reda på Fantastika genom Anna Davour som pingade mig på tiwtter och tyckte att jag borde komma. Och när jag kollade upp det lät det som en sjukt intressant och vettigt kongres som jag verkligen borde åkt på tidigare.

Så sagt och gjort, jag och MsMemberger tog vårt pick och pack och åkte upp till Stockholm efter jobbet på fredagskvällen. Vi kom upp så sent att det enda vi hann med var att stuva in oss i boendet och sedan ge oss ut på jakt efter mat.

På lördagen så begav vi oss mot kongressen i ösregn. Vi hade kollat upp vilka programpunkter vi ville gå på och hann med en jätteintressant föreläsning om Nya utgrävningar i östgötska riddarborgar som hölls av Martin Rundkvist. Synd att tiden gick så fort för den var riktigt bra och gav mig massor med ny information om borgar jag inte hade koll på. Eter det lyssnade vi på ett jättebra panelsamtal om Moderna utopier. Alla deltagarna hade bra åsikter och intressanta inputs på sin version av utopier och vad som gör de intressanta respektive tråkiga. Boel Bermann hade som alltid jättebra synpunkter!
Sedan så blev det ett till panelsamtal på temat Could Sweden take the lead in the new space race. Många bra och olika synvinklar. Eftersom rymden är ett favvotema inom Sci-fi (duh!) så var det kul att höra veklighet kopplas ihop med hur det påverkar bokskrivandet.

Sedan var det dags för mitt panelsamtal om appropriering och exotifiering.

Så här beskrevs panelsamtalet i foldern:

När vi kommunicerar allt mer, och världen därmed krymper, upptäcker många att främmande folkslag inte är sagovarelser. De är verkliga kulturer, som ibland har blivit marginaliserade och missförstådda. Varför uppstår problem här? Vad kan en utomstående låna från någon annans kultur? Hur ska en kultur beskrivas för att respektera dem som tillhör den? Hur kan författare undvika att göra karikatyrer eller feltolkningar? Vilka är de vanliga stereotyperna?

Jag hade vid det här laget  hunnit bli lite nervös trots förberedelser. Jag hade inte koll på någon av de andra paneldeltagarna, det enda jag visste var att tre av oss hade samma namn plus dubbla efternamn. Förvirringen var stor. Och mina nerver gick upp i taket när det blev helt fullsatt på panelsamtalet och folk stod ute i gången för att lyssna.
 Men det gick väldigt bra. Det är ju ändå något jag har rätt mycket åsikter om och som jag kan. Och jag började fnissa rejält när det visade sig att en av de andra paneldeltagarna tog upp en exempelbok som jag hade i väskan. Vad är oddsen för det?
Det tråkiga var väl att vi pratade på så mycket att det inte blev någon tid över för frågor alls. Fick prata massor efter panelsamtalet med folk på temat och det var trevligt. Mer om samtalet kan läsas här.

Innan panelsamtalet. En deltagare saknas tyvärr på den här bilden.
Foto: Nettan Memberger

Efteråt hann jag precis slänga mig in på panelsamtalet om Förälskad i en fiktion men då var jag så sen och dessutom hungrig så jag uppfattade inte mycket tyvärr.

Något både jag och MsMemberger sett framemot riktigt mycket var panelsamtalet Feminist sf in the 70s and today  och det var riktigt bra. Mycket fokus på queerscenen och inkludering och för mig hade det samtalet gärna fått vara länge!
Sist på lördagen hann vi med ett sjukt mysigt och trevligt panelsamtal That´s why I killed him! där författare pratade om att ge sina karaktärer en bakgrundshistoria. Så många vettiga människor och jag blev framförallt imponerad av Maria Turtschaninoff och Mats Strandberg.

Utöver det hann vi med att äta mat, ta en cider, prata med vettiga människor och ha massa trevligt. Jag gillade Fantastika skarpt och det var helt olika alla andra konvent jag varit på. Det var verkligen en kongress där det var mer fokus på intellektuellt utbyte i samklang med att umgås och det var en otroligt inspirerande miljö.

Plus för: Jättebra organiserat. Bra blandning av föreläsningar, workshops och intressanta panelsamtal, Otroligt cool lokal som verkligen passade för ändamålet. Bra blandning av åldrar och könstillhörighet (även fast det var en övervikt män). Jag som paneldeltagare kände mig väldigt bra mottagen och fick bra återkoppling innan, under och efter konventet. Sist men inte minst: att det var okej att ta sig en cider/öl och att alla klarade av att hantera drickandet

Minus för: Män som ska ta allt talarutrymme på frågestunden efter panelsamtal och liknande för att prata om vad de kan och inte ens ställer någon fråga. Eller som ska försöka sätta dit paneldeltagarna och visa att de minsann vet bättre. Så trött på mansplaining.

Men trots det kommer jag helt klart att satsa på att komma tillbaka till nästa års Swecon vilket blir Kontur i Uppsala. Det var lite för kul för att jag ska kunna låta bli!

Whitewashing, blackwashing och lite mer representation

Jag har redan skrivit om detta med vikten av representation och bristen på rasfierade inom film-världen. En sak som hänger ihop med det är detta som kallas för whitewashing. Det blir ju aldrig out of date att prata om whitewashing inom film och tv-serier. Det är något som händer hela tiden och det verkar som att filmbranschen aldrig lär så jag kommer väl sitta om ytterligare ett år och skriva ännu ett sådant här inlägg. Om jag är bitter? Oh ja. Jag har redan pratat om att man använder argumentet “Vi tog den som var bäst” som en ursäkt att casta vita skådespelare istället för rasifierade. Nu senaste rör det filmen Ghost in the Shell där skådespelerskan Scarlett Johansson castats i huvudrollen. Och missförstå mig rätt, jag har inget emot Scarlett Johansson, tvärtom är hon är en rasande duktig skådespelerska som säkert kommer göra ett kanonjobb i rollen. Men det skaver eftersom Ghost in the Shell rätteligen borde ha en japansk skådespelerska i huvudrollen. Skådespelerskan Ming-Na från bland annat Agents of S.H.I.E.L.D twittrade så här:

Nothing against Scarlett Johansson. In fact, I'm a big fan. But everything against this Whitewashing of Asian role.😒 https://t.co/VS6r6iish9

— Ming-Na Wen (@MingNa) 14 april 2016

Ghost in the Shell är en anime som är skapad i Japan. Viktigare är att huvudkaraktären heter Makoto och är japansk. Därmed borde castingen vara självklar.
Men icke!
En vit skådespelerska är castad och när det orättvisa och skeva i detta påpekas så haglar argument som att “det är en tecknad serie!” “Den utspelar sig i framtiden!” samt “Men hon är ju en cyborg så vad katten spelar det för roll vilken hudfärg hon har?” Absolut. Men om det inte hade spelat någon roll vilken hudfärg hon hade, varför var det så viktigt att casta en vit skådespelerska?

Dessutom, om vi tittar på själva animen, hur logiskt är det att de som skapade den japanska cyborgen Makoto i Japan skulle göra henne icke-japansk? Fundera på det några varv och tänk över hur vithetsnormen även här påverkat tänkandet. Det skaver ännu mer för mig när skaparna av serierna inte är upprörda över detta faktum utan accepterar eftersom de inte hade väntat sig att en japansk skådespelerska någonsin skulle få rollen. Igen, en uppgivenhet som präglats av vithetsnormen, En syn som säger att det inte är någon ide att hoppas på en japansk skådespelare i huvudroller, inte ens i berättelser som kommer från ens eget land. Genom att whitewasha roller som borde spelas av rasifierade så skickar man ut signalerna att “den här karaktären/berättelsen är ascool och vi vill göra en film på den MEN vi tänker casta vita skådespelare i rollerna för att det blir bättre då.” Men det blir inte bättre utan det som det gör att är att det dels krymper det utrymme som rasfierade skådespelare har att arbeta med och dels så bygger man på den vithetsnorm som redan finns. Den vithetsnorm som säger att de som ska spela hjältar och synas på filmduken ska vara vita och om rasifierade ens ska finnas så hamnar de i roller som skurkar eller som “den-person-som-dör-först” (klassiskt i typ alla skräckfilmer) eller som den icke-vita sidekicken eller kompisen i kompisgänget Whitewashandet och bristen på representation gör också att vår syn på idoler och förebilder påverkas. När det görs listor på förebilder så är det sällan som rasifierade personer förekommer, undantaget är hiphop-kulturen. Det beror på att de sällan lyfts fram samt att rasifierade personer har hårdare ramar att förhålla sig till. Med det menas att det finns ett mindre utrymme för felsteg än vad en vit idol/skådespelare hade haft. Om en rasifierad person lyckas så kan det heta att “hen är bra för att vara svart” men hen förväntas också hålla sig inom ramarna för vad som förväntas av en svart person. Ser ni dubbelbestraffningen här?

Till råga på allt så har jag sett uttrycket blackwashing förekomma på nätet, även bland bekanta till mina vänner. Blackwashing används av dem som ett uttryck för när en rasifierad karaktär castas i en roll som ursprungligen spelats av en vit. Det är ett uttryck som likställs med whitewashing och används för att hävda rasism mot vita. T ex: När Idris Elba föreslås som nya James Bond (vilket hade varit helt awesome och så bra på alla sätt!) så säger de värsta kritikerna att det är att blackwasha James Bond och diskriminerande som en form av rasism mot vita.

Seriöst, hur farligt hade det varit?

Jag gillar inte ordet blackwashing och jag gillar inte vad det står för men jag ska försöka ta detta pedagogiskt: Det finns få saker som stör mig så mycket som när jag ser folk säga att blackwashing är rasism mot vita (för mer info om mina tankar på det ämnet, se tidigare bloggpost) eftersom det visar på en otrolig ignorans och okunskap om hur rasistiska strukturer och vithetsnormen har fungerat genom historien och hur den fungerar idag. Enligt mig är detta med att casta rasifierade skådespelare i roller som spelats av vita inte rasism eftersom det är ett försök att åtgärda en vithetsnorm som bidragit till diskriminering och rasism mot rasifierade. Rasifierade skådespelare är inte privilegierade i västerländsk filmindustri, varken förr eller idag. De har hamnat i stereotypa roller, det anses finnas rum för ett begränsat antal, rasifierade, det anses inte värt att satsa lika stort på rasifierade skådespelare och lägg också till den rasism som spiller över in på filmindustrin. Med bakgrund av detta så är det bisarrt att ens använda ett ord som blackwashing och påstå att vita skådespelare behandlas orättvist. Det går inte att uppfinna ett ord som blackwashing och sedan likställa det med whitewashing för att det ignorerar vårt post-koloniala arv.

Vi måste snarare fråga oss varför James Bond måste vara vit?

Att casta rasifierade skådespelare i roller som brukar spelas av vita handlar om att se till att rasifierade skådespelare får lika stort utrymme som vita skådespelare och i en filmindustri som konsekvent diskriminerar och whitewashar sina roller så är det extremt skönt att se att det börjar vända. Västerländsk filmindustri har sedan starten whitewashat roller och krävt att rasifierade skådespelare att de håller sig till stereotypa roller. Att det finns möjligheter att rasifierade kan spela roller utanför stereotyperna är en stor sak eftersom det ökar representationen i film vilket betyder mycket för rasifierade runtom i världen. En viktig sak är att fler rasifierade på filmduken ger fler förebilder som rasifierade världen över kan identifiera sig med och se upp till. Jag kan inte nog understryka vikten av representation inom film och hur det inverkar på rasifierade personer. För mig har det varit otroligt viktigt att se rasifierade skådespelare ta mer och mer plats på filmduken. Det ger mig filmstjärnor att identifiera mig med, att bli uppmuntrad av och framförallt skapar det en känsla av hopp. Att det går att övervinna rasismen och bli en stjärna. Att anklaga en film för blackwashing är för mig ett sätt att återigen minska utrymmet på film för rasifierade skådespelare. Att whitewasha en film är att ytterligare krympa det utrymmet.
Båda understödjer och bygger på en vithetsnorm och båda är ett led i strukturell rasism.

Ska det vara så svårt att greppa?

Stort tack till Svart och Amalthea för input på texten!

Vikten av representation (#OscarsSoWhite)

Dagen efter Oscarsgalan är tidningarna fulla av bilder på en strålande glad Alicia Wikander (välförtjänt!) och en tacksam och glad Leonardo DiCaprio (Äntligen!) som båda vann varsin Oscar.

Själv så funderar jag ytterligare ett varv över detta med representation och vithetsnormen. Något som märktes extra tydligt på just Oscarsgalan i år där inga rasifierade skådespelare nominerats till ett enda pris och det är inte första gången det händer.
Galans värd Chris Rock tog upp det i sitt invigningstal där han gav en rejäl känga åt just vitheten:

"Man, I counted at least 15 black people on that montage. I’m here at the Academy Awards, otherwise known as the White People’s Choice Awards.

You realize if they nominated hosts, I wouldn’t even get this job. So y’all would be watching Neil Patrick Harris right now."

(Hela talet kan hittas transkriberat här samt på YouTube här.)

Vad Chris Rock gör här är att våga skämta om något som är såpass känsligt och infekterat, att göra det på ett sådant sätt att det blir obekvämt men han lyckas med sin poäng.

Jag håller inte med om allt han säger men i detta fall får man försöka se det som ett skämt för detta med representation av rasifierade är så undermåligt att det inte går att se det som annat än ett skämt. Och nu talar jag inte bara om Oscarsgalan utan om film och media i stort.

Varför är det så viktigt att se till att det är mer etnisk mångfald i filmvärlden? För det första måste man se till maktstrukturerna. Rasifierade personer har historiskt sett inte haft samma maktposition i samhället som vita och de har ännu inte samma status. Det handlar om misstänkliggörande, att rasifierade bemöts som mindre trovärdiga, om att det är svårare för en rasifierad person att få arbete (och  jag ska inte tala om hur oddsen är för en rasifierad person med ett annorlunda namn)

Detta har gett effekten att det under lång tid var svårare för rasifierade personer att ta sig in i film-, och tv-världen vilket ledde till få rasifierade skådespelare. De som fanns blev ofta typecastade i roller som skurkar, betjänter eller exotiska femmefatales och hade svårt att byta fack.

Det är bättre idag men det ser fortfarande åt helvete för skevt ut. En rasifierad person i en film är en sak men se om du kan hitta två, tre eller flera. Sedan kolla hur många av de som är huvudroller och sist men inte minst, kolla hur många av de rasifierade som pratar med varandra.
Detta kan kort sammanfattas i ett test som kallas Chavez Perez-testet som svenske debattören Inti Chavez Perez kommit på, det kan hittas här.

Bristen på representation gör också att det inte skapas mer utrymme för rasifierade skådespelare. De roller som ges till rasifierade skådespelare är begränsade och industrin själv medverkar envist till att stänga dörrarna. Detta genom att gång på gång casta vita skådespelare i roller där rasifierade borde varit självskrivna ( bra exempel är Exodus samt nu senast att Joseph Fiennes ska spela Michael Jackson.

Ofta är det här argumentet:“Vi plockade den som var bäst utan hänsyn till färg” brukar dyka upp. 

Jag förstår det argumentet.
Men genom att plocka fram det som ett argument till varför man inte tillsätter rasifierade i roller som rätteligen borde spelas av rasifierade så förminskar man och förnekar man den rasistiska struktur som funnits och fortfarande finns. Man blundar för det faktum att det har varit svårare och är svårare för färgade skådespelare att göra sig ett namn i filmvärlden och man täcker effektivt för det faktum att det är filmbranschens fel.

För de rasifierade skådespelarna finns där och de är många. Men om de tvingas klättra över fyra extra murar för att kunna få en roll så deltar de inte på samma villkor som sina vita kollegor.

Det är inte svårare än så.
Det befästs ytterligare genom det som Oscars galan gjort under flera år, nämligen att konsekvent misslyckas med att nominera en enda rasifierad person till priserna. Filmerna där rasifierade gör, deltar i och regisserar hyllas men prisas inte.Signalerna som skickas ut är att de filmerna inte tillräckligt är fina för att nomineras. Att de är bra men passar inte på finare galor.
Det är en rätt nedslående signal och något som verkligen symboliserar klyftorna i filmindustrin. Ett annat argument som Natalia gjorde mig uppmärksam på är okändhetsfaktorn. Det är ett argument som brukar dyka upp mot att casta fler rasifierade skådespelare : "Vi vill inte casta en okänd svart skådespelare, ingen vet vem han/hon är! För riskabelt!"
Detta grundar sig i en syn att producenter och filmbolag kräver att en film ska flankeras av kända namn för att våga satsa på en film, som t ex var det som skedde i just Exodus och nu närmast Gods of Egypt (en film om egyptiska gudar där alla huvudrollerna utom en är vita). Men det håller inte för filmindustrin har inga problem alls med att plocka in nya vita skådespelare till huvudroller och satsa friskt på dessa i storfilmer.
Det handlar återigen om att man inte tror lika mycket på rasifierade skådespelare och det leder till att rasifierade inte i lika hög grad blir kändisar med stjärnstatus - de får aldrig chansen. Detta synsätt är ännu ett tecken på hur stagnerad filmindustrin är och hur ängslig den är för att våga sig på nya grepp. Det som filmindustrin och producenterna måste inse är att tiderna har förändrats. Att casta en rasifierad skådespelare i en huvudroll var något som på 50-talet gav upphov till ramaskrin men det är inte längre är en politisk känslig fråga. Det går inte att luta sig mot okändhetsargumentet när det handlar om feghet och rädsla.

Vad blir effekten av att rasifierade skådespelare inte lyfts fram och castas?

Den största effekten för mig personligen stavas brist på förebilder. Jag kunde identifiera mig med andra kvinnor i egenskap av kvinna men inte i egenskap av rasifierad.

Det fanns under min uppväxt få rasifierade skådespelare och de som fanns i mainstreamfilmerna spelade alltid karaktärer som dog tre minuter in i filmen.
De spelade ofta oviktiga roller eller skurkar vilket ledde till att synen på att rasifierade är skurkar befästs (för jo, folk är så korkade att de tror vad de ser på film).

Det är en stereotyp och farlig bild som bidrar till att rasifierade får ännu svårare att ta sig ur strukturer där de betraktas som mindre värda.
För mig som liten och för mig som vuxen är det viktigt att ha förebilder som jag kan identifiera mig med och känna en samhörighet med. Idag är det bättre men fortfarande inte tillräckligt bra. Det hör fortfarande inte till normen att se rasifierade skådespelare få i huvudroller i filmer, det är fortfarande ovanligt att ha med mer än en eller max två rasifierade i filmer.

Det är viktigt att filmvärlden och stora galor som Oscarsgalan tänker och agerar mer medvetet kring representation.

För en helvit skådespelartrupp i en film där man lätt hade kunnat ha med rasifierade bidrar till ytterligare osynliggörande av rasifierade, inte bara i filmvärlden utan också i den vanliga världen.
De stjärnor vi ser på filmduken är personer som ses upp till, som beundras och som man vill vara.

En Oscarsgala där alla nominerade är helvita signalerar tydligt att vithetsnomen fortfarande är väldigt stark.

Så länge som de stjärnorna som lyfts fram och hyllas är helvita och rasifierade skådespelare konsekvent får slå sig fram på ojämna villkor, så bidrar det till att upprätthålla en struktur av rasism, diskriminering och ojämställdhet.

Vithetsnormen och att sticka ut

Jag tänkte att vi skulle prata lite om vithetsnormen. Inte bara för att det är en viktig fråga för mig utan för att det är fascinerande hur lite det talas om en så viktig sak som ändå inverkar på strukturerna i vårt samhälle, både i Sverige och i världen i stort.

Vad är då vithetsnormen och vad innebär den?

Kort sagt så innebär vithetsnormen att det vita är normen i ett samhälles kultur.

Att det som anses normalt och som standard är vit hud och ett typiskt vitt utseende. Vithetsnormen i Sverige sker på rasifierade människors bekostnad på så sätt att rasifierade har svårt att synas, höras eller på något sätt lyftas fram i ett samhälle där vithetsnormen finns.

Det blir väldigt tydligt när man tittar på tv-serier, filmer eller bara hur representationen bland modeller ser ut. Det är vita människor som lyfts fram, vita människor som står i fokus och det är det utseendet som anses åtråvärt och eftersträvansvärt.
Att vara vit är bra, att vara rasifierad är det inte.

Vithetsnorm är när Beyoncé retuscheras till ljusare hy i en sminkkampanj. 

När det gäller rasismen har vithetsnormen en stort påverkan och det tror jag ingen blir överraskad av att höra. Det som anses annorlunda blir skrämmande och i det här fallet handlar det om att allt som inte är vit hud anses som främmande.
Det är okej att tycka illa om rasifierade för de är inte som alla andra och det är något man baserar enbart på att de inte följer vithetsnormen.

Vilket på sikt gör att rasifierade blir måltavlor för både fysisk och verbal rasism och genom att inte lyfta problematiken med vithetsnormen så tillåts detta fortsätta.

För mig personligen som rasifierad så innebär vithetsnormen först och främst att jag sticker ut. Det märktes då jag växte upp eftersom det bara var jag och min bror som var rasifierade i hela området. Jag tänkte inte mycket över det när jag var liten men det är klart att jag påverkades.
När jag fick frågan om vem av mina killkompisar jag ville gifta mig med, min blonda dagiskamrat eller min rasifierade kompis, så svarade jag den blonda trots att jag gillade min rasifierade kompis mer. Men jag ville inte att mina barn skulle vara mörka, jag ville att de skulle vara blonda som alla andra barn.

Jag var sex år gammal.

I tonåren och i vuxen ålder så blev det mer vanligt att jag bemöttes annorlunda, antingen nedvärderande eller som någon slags exotisk varelse som man var tvungen att tala engelska med (utan att ta hänsyn till att jag talar svenska).,

Jag tror att sättet jag hanterade det på var rätt vanligt för en tonåring.

Jag lade mig an på att tala extra tydligt. Jag försökte att vara så svensk det bara gick i form av kläder och uttryck. Jag var extra artig och väluppfostrad när jag var ute och hade att göra med människor.
Kort sagt, jag försökte smälta in och jag gjorde allt för att inte bli sedd som en representant för alla asiater. Jag slutade med det efter ett tag eftersom jag insåg att jag inte kunde göra något åt hur jag såg ut men det tog några år och ibland kommer det tillbaka.

En annan sak vithetsnormen innebär för mig är ensamhet i viktiga frågor.
det verkligen blivit påtagligt vad vithetsnormen innebär för mig, förutom att sticka ut.
Att umgås i en bekantskapskrets där typ 99% är vita gör att mina problem med rasism och utanförskap blir både väldigt ovana och tyvärr också ibland obekväma frågor att ta upp.
Mina vänner är bra människor med hög medvetenhet och många av dem är riktigt bra när det gäller att vara antirasister och att backa upp mig när det gäller detta med att ifrågasätta vithetsnormen. Men många är tyvärr också väldigt dåliga på det och jag märker att det ofta blir en slags kränkt ton när jag vill lyfta detta med vithetsnormen och hur det i diskussioner går att handla om rasifierades situation till att handla om vita och deras situation samt hur jobbigt det är att jämt höra om orättvisor.

Det gör mig otroligt trött.

För det är inte så svårt att se att vårt samhälle styrs av en vithetsnorm. Det handlar om vardagsproblemen som att jag aldrig kunde hitta foundation i min hudton till att rasifierade personer som tar plats i media och i politiken fortfarande är en sällsynthet.
Det handlar om att synen på att det som vita gör är bättre än det som rasifierade gör och att det anordnar mångfaldsevent för att diskutera det problematiska i vithetsnormen utan att en enda rasifierad är inbjuden.

Det handlar om att vita “återupptäcker” rasismen så fort det händer något i media och helt glömmer att vissa av oss lever med rasismen varje dag.
Det handlar om att vita är så snabba i att fördöma rasism när det handlar om kängor och knogjärn men mindre pigga på att ändra sitt eget nedsättande språk när det gäller att tala om andra kulturer, om de andra, om de som inte är vita.

Det handlar om att vita mer än gärna approprierar delar ur rasifierade kulturer utan att ta någon hänsyn till huruvida det är 1) sårande eller kränkande 2) en nidbild som sprids 3) eller om det bidrar till att ytterligare förstärka fördomar som redan finns om gruppen som approprieras.
Det handlar om att vita som gör detta betraktas som coola och hippa medans rasifierade som har samma hårstil blir sedda som…. ja ni gissade rätt. Udda, skumma och inte en del av vithetsnormen.

Detta är vithetsnorm i ett nötskal och att blunda för att denna struktur existerar (för det gör den i allra högsta grad) är att verkligen ta på sig ögonbindel och leva i en trygghetsbubbla.
För det är klart att jag förstår att man inte alltid vill låtsas om eller hantera saker som är jobbiga, särskilt inte när det innebär att man som vit måste analysera sig själv och sin egen situation i samhället.
Men vi måste kunna prata om obekväma ämnen och vi måste kunna ge minoriteter en röst.
Jag vill att vi pratar mer om vithetsnorm och det jag främst vill är att se fler vita om arbetar för att det ska bli bättre.

Inte genom att tala OM problemet utan att våga tala MED oss som är rasifierade och framför allt att kunna lyssna utan att det vrids till att handla om vitas situation hela tiden.
För det handlar inte om att vi som är rasifierade ska känns oss tvingade att ändra oss för att passa in. Det handlar om att ifrågasätta och bryta ned en norm som är skadlig och som bara skapar murar.

Kära vita vänner,sluta vara så jädra passiva när det gäller rasism

Det har varit så mycket tankar i mitt huvud senaste veckorna. Ända sedan den första branden mot ett asylboendet. Sedan har det bara fortsatt, det har urartat och idag så står jag här och är så arg och trött att det känns som att jag ska svimma.

Vi har Trollhättan där polisen bekräftat att det var att det var hatbrott med rasistiska motiv som låg bakom morden på skolan.

Hatbrott med rasisiska motiv.

Om jag är rädd? Klart som fan att jag är rädd, så rädd att munnen torkar ut och fingrarna tappar all känsel.

Jag är van vid rassetroll för jag har valt att ge mig ut i debatten. Jag får höra att jag får skylla mig själv och kanske är det sant. Jag skriver, jag skriker och jag ifrågasätter för jag vägrar låta rasismen stå oemotsagd.

Men det som händer nu är på en annan nivå. De asylboenden som bränns ned, de pekades ut för att det var människor som flydde från krig som kom dit.

Barnen och lärarassistenten i Trollhättan hade inte gjort det valet. De valdes ut och dödades för sin hudfärgs skull.

Det skrämmer mig mer än något. 

Ja rasismen i samhället ökar men jag vill att ni ska fatta vad det innebär. Rasism är en aggressiv handling, vare sig den tar sig form i våld eller i verbala påhopp och kort sagt innebär det för den som drabbas att ens existens ifrågasätts i grunden. 

Att man inte är värd att finnas här och att man inte förtjänar att leva.

Jag vill att ni har med er detta när ni läser vidare.

Och det som gör mig helt rasande är att jag ser hur många av er, mina vita vänner, är helt chockade och förvånade över det som händer.

Hur FAN kan ni vara det? Jag har stått och skrikit om detta i  flera år och det har många andra gjort med.

Det gör mig så arg att veta att det kommer göras en tyst minut, en manifestation och sen så går många av er tillbaka till ert vanliga liv där ni kan välja att se eller inte se rasismen.

Det valet har inte jag Det valet har ingen av oss som står med vår icke-vita hudfärg som en levande måltavla för hatet varje dag, varje minut.

Jag orkar inte med denna passivitet som kommer följa och jag orkar på allvar inte med att stå ensam och igen och igen be om stöd och hjälp när det kommer till kampen mot rasism. För det är så det känns konstant. jag och mina rasifierade vänner skriker och påpekar om rasism i vardagen. jag har ett fåtal vita vänner som är grymt bra på detta med att stötta och föra kampen mot rasism i vardagen. Men det stora flertalet av mina vita vänner är tysta.

Så nu tänker jag kräva att ni, alla mina vita vänner, engagerar er mot rasism i vardagen, listan nedan är ett minimum.

*Säg ifrån mot rasistiska ord och uttryck som används, på jobbet, på fritiden, i familjen. Bara gör det.

*Ta debatten överallt. Säg ifrån när du ser någon av dina vänner dela rasistiska länkar på nätet. Ifrågasätt, förklara det felaktiga i det. Väck nya tankar.

*Stötta upp dina rasifierade vänner och låt oss inte stå själva. VISA att ni finns där.

*Nedvärdera inte rasifierade vänners upplevelser. Förminska oss inte till något jobbigt och obekvämt. Det är fan i mig inte jobbigt för dig för du drabbas inte.

Om ni, mina vita vänner,  inte kan göra detta som ett minimum, då medverkar ni till att rasismen i Sverige sprids och fortsätter få fritt spelrum genom att tillhöra den tysta massan. Var inte tyst mellan demonstrationerna. Våga göra skillnad. Den behövs.

Ni har ett val. 

Det har inte jag, det hade inte de som dog i Trollhättan.

White feminism och varför det stör mig.

Så, då ska vi alltså prata lite om detta med White feminism och därmed flätar jag ihop två av mina favoritämnen, nämligen rasism och feminism. 

Vilken matchning!

Först, White feminism innebär inte att du är vit och feminist. White feminism är en feminist som utövar White feminism vilket kort sagt innebär att en i sin feminism ignorerar detta med ett intersektionellt tänk.

Jag är feminist och har turen att ha väldigt många vettiga feminister i mitt umgänge. Men jag är också hyfsat ensam i min nära vänkrets i att vara rasifierad feminist och det märks.

Jag driver mina frågor om antirasism och visst får jag stöd för dem men det som jag upplever saknas från många av mina vita vänner är insikten att 1) rasismen tar inte slut utan det måste ständigt kämpas mot och 2) att rasistiska strukturer finns överallt i vardagslivet och att dessa är något en måste sätta ned foten emot.

Kort sagt, jag upplever att det saknas udd bakom det som människor säger och att när det väl gäller så står jag där själv och hör mina feministvänner säga att detta med rasism visserligen är allvarligt men så farligt är det väl inte, jag kan väl bara ignorera eller gå därifrån? 

Samt argumentet att lite rasism är väl inte farligt och det är inte det som feminismen fokuserar på! 

Det sliter på allvar sönder mitt hjärta när jag hör detta för det pekar på att en av de viktigaste frågorna jag driver inom feminismen är något som vita feminister ser som en oviktighet och något som inte räknas in på allvar i den feministiska kampen. 

Visst, feminismen kokas ned till:

"En ser att det finns orättvisor i samhället baserat på kön och man erkänner att kvinnor har en sämre ställning. En vill aktivt arbeta för att förändra detta och se till att det blir jämställt mellan könen."

Men för mig så räcker det inte och det är en självklarhet för mig att krydda min feminism med en stor dos intersektionalitet. 

Där ingår även en starkt antirasistisk hållning, både i vardagslivet och i mina hobbys. 

Ska vi börja titta på strukturer och kvinnor så är det sjukt viktigt att vi inser att vita kvinnliga feminister har en klar maktposition över de kvinnor som rasifieras. Det är inte svårare än så. 

Så för mig som kvinna och rasifierad så kan jag inte driva min feministiska kamp utan att den i samma veva också kommer att handla om antirasism.

Något annat alternativ finns inte för mig. 

Visst förstår jag att en inte kan engagera sig i alla delar av feminismen. Att vara feminist sliter rejält på en och många väljer därför att ha ett eller två huvudfokus för sin feminism. Det är helt okej att inte orka ta vissa kamper och jag förstår det. 

Men jag har verkligen svårt för när feminister, särskilt vita, säger att intersektionalitet är svårt och sedan börjar nedvärdera och bortförklara den rasism jag upplever som mindre viktig. 

Det är åt helvete inte okej.

Jag vill inte stå och förklara gång på gång hur rasismen dels ser ut i samhället och dels hur den drabbar mig och gång på gång bemötas med något av följande argument från mina vita feministvänner: 

"Men jag upplever att rasismen inte finns i samhället" 

"Jag ser att det blir bättre, du inbillar dig nog bara" 

"Alltså, vi pratar ju om det, räcker inte det?" 

"Räcker det inte om du bara säger ifrån?"

Eller min favoritkonversation:

Feministvän:"Jag upplever att det pratas massor om antirasism"

Jag:"Ja, men jag får ju fortfarande stå och debattera själv?" 

Feministvän: Ja men jag tror verkligen att det börjar bli bättre!" 

Jag: "Nja, jag får fortfarande stå och försvara mig själv utan stöttning så nej, det är inte bättre."
Feministvän: "Tråkigt att du ser det så men jag tycker du har fel."

Låt mig slippa de här argumenten. 

Som sagt, det är helt okej om man inte orkar kämpa på alla feminismens fronter hela tiden. Men en kan som vit feminist läsa på och börja engagera sig och ta in ett annat perspektiv och inte hela tiden utgår från en vithetsnorm. 
Låt mig slippa få mina erfarenheter nedvärderade. Det är det minsta jag kan begära.

I den bästa av världar vill jag se mer aktivt stöd, jag vill se fler som vågar säga ifrån, jag vill se mer engagemang för intersektionell feminism och jag vill slippa se en ensidig White feminism.

För kom ihåg, som vit feminist så har du ett val. Du kan välja att inkludera ett intersektionellt tänk i din feminism och aktivt kämpa för att inte vara en del av White feminism. Eller så kan du välja att låta bli och gå enbart på en vithetsnorm.

Sist vill jag avsluta med den här episka videon som i princip sammanfattar väldigt bra var White feminism handlar om på ett större plan är bara mitt personliga.

Orkar du inte se videon så är detta det viktigaste i den

*White feminism ignorerar detta med intersektionalitet. 

*White feminism exkluderar erfarenheter från alla som inte är vita, cis och straighta. 

*White feminism missar att ta upp hur hat och fördomar ser ut för andra kvinnor än vita. 

*White feminism ignorerar den vithetsnorm som finns och hur den påverkar samhället."

Why We Need To Talk About White Feminism
Why we need to talk about White Feminism: "Because, sometimes, as white ladies, we just need to shut the f*** up."(via NowThis)
Posted by The Huffington Post on Monday, August 10, 2015

Raggningsförsök och exotifiering

I helgen dök den här bilden upp på Rummets facebooksida. Och all igenkänningen bara ramlade över mig.

Bild hämtad från Rummets facebooksida

Jag har hört dessa och så många liknande kommentarer under årens lopp.

Jag skrev väldigt kort om det i den här gamla krönikan (Fun fact, efter den krönikan så fick jag en ursäkt för en av de kommentarerna vilket var jätteuppskattat.) men jag tänkte berätta utveckla det lite.

Frågor och synpunkter om vart jag kommer ifrån är väldigt vanliga. De kan vara försynta och respektfulla, de kan vara råa och hänsynslösa.

Jag är inte jätteförtjust i att jämt och ständigt svara på frågor om vart jag kommer ifrån, inte alls faktiskt. 

Jag har inget emot att berätta och jag är stolt över vart jag kommer ifrån men det blir jobbigt att första frågan från nya människor alltid måste bli:

“Så vart kommer du ifrån… egentligen?”

Frågor och synpunkter om vart jag kommer ifrån är alltså väldigt vanliga. De kan vara försynta och respektfulla, de kan vara råa och hänsynslösa.
Ibland svarar jag och ibland låter jag bli. Det beror helt på hur frågan ställs och hur väl jag känner personen.

Jag har lärt mig att hantera när frågorna ställs på ett sätt som är otrevligt eller kränkande mot mig, ofta genom att säga ifrån.

Oavsett vilket så har jag lärt mig är att den här sortens frågor, de som pekar ut mig som icke-svensk och som rasifierad, kan komma när som helst och från vem som helst.

Det som har varit mest tröttsamt under åren och fortfarande är det är just när jag blir exotifierad av personer som raggar på mig. Eller nej, inte personer, det är bara från män jag har mött det här beteendet. (konstigt nog har jag aldrig varit någon typ av exotisk trofé för de tjejer som raggat på mig)

Ett urval av vad jag har hört under åren (bortsett från större delen i bingot ovan)

“Jag älskar verkligen mörka tjejer, ni är så vilda!”
“Har du legat med en vit kille någongång?”
“Alltså, du tar ju min svarta oskuld om vi går hem ikväll.”

“Du är ju jävligt snygg.. och jag har ju aldrig legat med en neger”

“ Åh Indien typ alltså! Så kan du Kama Sutra?”
“Jag tänder bara på mörka tjejer, så du vet”

Varför den här typen av kommentarer är lite extra tröttsamma för mig att hantera har flera orsaker. De är dels extremt nedvärderande och  är exotifierande samt förvandlar mig från en person till någon typ av trofé.
Det handlar också om att påminna mig om att jag i vissas ögon aldrig kan bli bemött

Jag identifierar mig som kvinna och tycker att detta med att objektifieras för mitt köns skull är tillräckligt jobbigt.

Jag behöver inte vara din mörka skönhet eller din mocca latte tillråga på allt.