---------
När jag var liten, så var jag ute och gick med mamma nere i centrum och såg då en annan person med asiatisk härkomst. Min första spontana reaktion var att säga ”Mamma! Hon ser ju ut som Linda!
Linda, det är min tre år äldre syster, som är precis som jag är adopterad från Korea.
Detta var före stämpeln hade satt sig på mig ordentligt med uttryck som jävla invandrare, guling,tjing-tjong, svartskalle, blattefitta, thaihora och många fler ord som gör så otroligt ont att höra.
Men vid denna tiden hade jag ännu sluppit dem.
De första som jag fick slåss med – bland annat på grund av mitt ursprung - var två pojkar. Det var Jimmy med sina fula tänder och glosögon och Bengt med korsbettet.
Det var lera ute och de båda brottade ned mig i värsta geggan, satte sig på mig och - för att förnedra mig ännu mer -smetande in geggan i ansiktet på mig och talade om att jag var mindre värd på grund av min etnicitet och de ville att jag skulle åka hem.
Hem. Det var det enda stället som jag ville till då.
Det var första gången jag fick höra orden tjapanes och jävla guling till och om mig.
Tiden när detta utspelades var när människor flydde för sina liv undan det hemska krig i Vietnam.
I samma veva dök de numera vanliga traditionella kränkande tillmälena upp i mitt liv för att stanna.
I samma veva dök de numera vanliga traditionella kränkande tillmälena upp i mitt liv för att stanna.
Skillnaden mellan då och nu är bland annat att jag idag vågar stå upp och är också tryggare i mig själv, i alla fall när det gäller vardagsrasism, även om orden gör lika ont idag, drygt 30 år senare.
En skillnad till är att jag aldrig mer kommer att få huvudet nedtryckt i en toalett av 4 stycken pojkar och den 5:e spolade. Det var Jimmy.
Samma jävla Jimmy som gned in mitt ansikte med lera några år tidigare när jag hade min gröna
overall och min vita fina luddiga mössa.
De kränkande orden efter det blev fler och de blev värre och grövre.
Ord.
Ord som sårar och äter upp mig. Det självförtroendet som jag bygger upp kan så många gånger raseras av ett enda ord.
För ett tag sedan råkade jag hamna i en diskussion om kinapuffar. Bråket handlade om huruvida det var kränkande att tillverkaren hade tagit bort det mycket stereotypa knallgula asiatiska ansiktet från förpackningen och endast låtit rishatten vara kvar.
Ett argument som dök upp så var bland annat:
”Det är ju förjävligt! Vi får inte ens ha kvar kinesen på kinapuffarna. Jävla pk Sverige!!
Plus en lång monolog huruvida en ska få använda n-ordet och inte säga och skriva chokladboll.
Personligen har jag inte haft något problem med att det har varit ett glatt tecknat ansikte med rishatt på kinapuffspåsen , men jag har fått för mig att tillverkarna ville vara lite förutseende om det nu skulle bli bråk.
Saken är den att jag möter väldigt många människor som öppnar munnen innan de tänker och inte inser hur korkade och okänsliga deras frågor är.
Kanske gör de det för att skapa kontakt, ha något att prata om (istället för vädret) eller också kan det vara ett otroligt tragiskt och patetiskt sätt att ragga.
“Jag kan inte se nån skillnad mellan kineser och japaner!”
Nähä. Jag ser inte någon större skillnad mellan tyskar och norrmän heller.
“Jag har ätit kimchi. Det är skitstarkt.”
Jaha.
Detta drabbar mig hela tiden och dialogen nedan är ett typexempel (med vissa variationer).
Person
X: Var kommer du ifrån?
Jag:
Jag kommer från Mjölby.
Person
X:Nä asså.. Var kommer du ifrån?
Jag:
Från Mjölby, som jag just redan sagt.
Person
X: Meh, faan! Det syns ju att du inte är härifrån! Förresten så
pratar du jättebra svenska!
Jag:
Syns det så väl att jag är från Mjölby? Ja, jag tycker att jag
har en bra utvecklat vokabulär,
så
tack för komplimangen.
Person
X: Nä asså, hur ska jag säga det här då. Jag är absolut INTE
någon rasist, men det syns att du är från ett annat land.
Jag:
Jasså var det du menade? Jag blev adopterad från Korea när jag var
9 månader och jag har en adoptivsyster som är tre år äldre än
jag.
Person
X: Ah, Korea! Jag visste det! Nord
eller syd? Kommer du ihåg något därifrån? Känner du din riktiga
mamma? Är din syrra din riktiga syster? Du kan prata koreanska va?
Lärde du dig äta med pinnar före du kunde äta med kniv och
gaffel? Visst är svensk mat skittrist?
Jag:
Jasså, (Varför frågade du då?) Gissa, vad exporteras från
Nordkorea förutom information om den Store Ledaren? Hur mycket
minns du från när du var en 9 månader gammal bäbis? Några klara
minnen du vill dela med mig? Nej, jag
talar inte koreanska och jag lärde mig faktiskt att äta med vanliga
bestick före jag lärde mig att äta med pinnar. Nä, det tycker jag
inte. Det är oftast otroligt gott. Självklart
har jag inte hittat på min syster utan hon är fullkomligt riktig
och inte någon låtsasfigur.
Person
X:Varför blir du så snäsig för?
Många som har raggat på mig upplever mig som väldigt snäsig. Men att bli raggad på enbart på grund av min etnicitet och inte för den personen som jag är, det får mig att bli väldigt trött på många människor.
“Du är ju jättestor för att vara kines, men det ska nog gå att ligga med dig iaf!”
“Alla gula tjejer är så himla söta. Du vet, japaner spelar in jättekonstiga porrfilmer.”
“Va? CosPlay:ar inte du? Varför inte? Jag vet EXAKT vad du skulle vara för en figur.
Dessutom är den kostymen lätt att få av också *blink blink*”
“Jag har alltid velat ligga med en thailändska.”
“Du har väl också sådär gnällig engelska som alla asiater har? *Höhö*”
“Låt mig få känna på håret *Känner på min kalufs* Jag visste det! Det är som tagel! Stenhårt!”
Detta och många fler mer eller mindre vulgära saker är vanliga "komplimanger".
Det som känns ledsamt i allt detta är att det är så många som verkligen bevisar hur korttänkta de är och hur mycket fördomar som finns.
Det vi behöver fundera över, är hur vi ska verka för en förändring.
-------------
Om gästskribenten:
Jenny Häll som skriver detta är en adopterad, medelålders, kattägande, rökandes och tedrickandes ingenjör som många gånger klurar på livets väsentligheter.
