Whitewashing, blackwashing och lite mer representation

Jag har redan skrivit om detta med vikten av representation och bristen på rasfierade inom film-världen. En sak som hänger ihop med det är detta som kallas för whitewashing. Det blir ju aldrig out of date att prata om whitewashing inom film och tv-serier. Det är något som händer hela tiden och det verkar som att filmbranschen aldrig lär så jag kommer väl sitta om ytterligare ett år och skriva ännu ett sådant här inlägg. Om jag är bitter? Oh ja. Jag har redan pratat om att man använder argumentet “Vi tog den som var bäst” som en ursäkt att casta vita skådespelare istället för rasifierade. Nu senaste rör det filmen Ghost in the Shell där skådespelerskan Scarlett Johansson castats i huvudrollen. Och missförstå mig rätt, jag har inget emot Scarlett Johansson, tvärtom är hon är en rasande duktig skådespelerska som säkert kommer göra ett kanonjobb i rollen. Men det skaver eftersom Ghost in the Shell rätteligen borde ha en japansk skådespelerska i huvudrollen. Skådespelerskan Ming-Na från bland annat Agents of S.H.I.E.L.D twittrade så här:

Nothing against Scarlett Johansson. In fact, I'm a big fan. But everything against this Whitewashing of Asian role.😒 https://t.co/VS6r6iish9

— Ming-Na Wen (@MingNa) 14 april 2016

Ghost in the Shell är en anime som är skapad i Japan. Viktigare är att huvudkaraktären heter Makoto och är japansk. Därmed borde castingen vara självklar.
Men icke!
En vit skådespelerska är castad och när det orättvisa och skeva i detta påpekas så haglar argument som att “det är en tecknad serie!” “Den utspelar sig i framtiden!” samt “Men hon är ju en cyborg så vad katten spelar det för roll vilken hudfärg hon har?” Absolut. Men om det inte hade spelat någon roll vilken hudfärg hon hade, varför var det så viktigt att casta en vit skådespelerska?

Dessutom, om vi tittar på själva animen, hur logiskt är det att de som skapade den japanska cyborgen Makoto i Japan skulle göra henne icke-japansk? Fundera på det några varv och tänk över hur vithetsnormen även här påverkat tänkandet. Det skaver ännu mer för mig när skaparna av serierna inte är upprörda över detta faktum utan accepterar eftersom de inte hade väntat sig att en japansk skådespelerska någonsin skulle få rollen. Igen, en uppgivenhet som präglats av vithetsnormen, En syn som säger att det inte är någon ide att hoppas på en japansk skådespelare i huvudroller, inte ens i berättelser som kommer från ens eget land. Genom att whitewasha roller som borde spelas av rasifierade så skickar man ut signalerna att “den här karaktären/berättelsen är ascool och vi vill göra en film på den MEN vi tänker casta vita skådespelare i rollerna för att det blir bättre då.” Men det blir inte bättre utan det som det gör att är att det dels krymper det utrymme som rasfierade skådespelare har att arbeta med och dels så bygger man på den vithetsnorm som redan finns. Den vithetsnorm som säger att de som ska spela hjältar och synas på filmduken ska vara vita och om rasifierade ens ska finnas så hamnar de i roller som skurkar eller som “den-person-som-dör-först” (klassiskt i typ alla skräckfilmer) eller som den icke-vita sidekicken eller kompisen i kompisgänget Whitewashandet och bristen på representation gör också att vår syn på idoler och förebilder påverkas. När det görs listor på förebilder så är det sällan som rasifierade personer förekommer, undantaget är hiphop-kulturen. Det beror på att de sällan lyfts fram samt att rasifierade personer har hårdare ramar att förhålla sig till. Med det menas att det finns ett mindre utrymme för felsteg än vad en vit idol/skådespelare hade haft. Om en rasifierad person lyckas så kan det heta att “hen är bra för att vara svart” men hen förväntas också hålla sig inom ramarna för vad som förväntas av en svart person. Ser ni dubbelbestraffningen här?

Till råga på allt så har jag sett uttrycket blackwashing förekomma på nätet, även bland bekanta till mina vänner. Blackwashing används av dem som ett uttryck för när en rasifierad karaktär castas i en roll som ursprungligen spelats av en vit. Det är ett uttryck som likställs med whitewashing och används för att hävda rasism mot vita. T ex: När Idris Elba föreslås som nya James Bond (vilket hade varit helt awesome och så bra på alla sätt!) så säger de värsta kritikerna att det är att blackwasha James Bond och diskriminerande som en form av rasism mot vita.

Seriöst, hur farligt hade det varit?

Jag gillar inte ordet blackwashing och jag gillar inte vad det står för men jag ska försöka ta detta pedagogiskt: Det finns få saker som stör mig så mycket som när jag ser folk säga att blackwashing är rasism mot vita (för mer info om mina tankar på det ämnet, se tidigare bloggpost) eftersom det visar på en otrolig ignorans och okunskap om hur rasistiska strukturer och vithetsnormen har fungerat genom historien och hur den fungerar idag. Enligt mig är detta med att casta rasifierade skådespelare i roller som spelats av vita inte rasism eftersom det är ett försök att åtgärda en vithetsnorm som bidragit till diskriminering och rasism mot rasifierade. Rasifierade skådespelare är inte privilegierade i västerländsk filmindustri, varken förr eller idag. De har hamnat i stereotypa roller, det anses finnas rum för ett begränsat antal, rasifierade, det anses inte värt att satsa lika stort på rasifierade skådespelare och lägg också till den rasism som spiller över in på filmindustrin. Med bakgrund av detta så är det bisarrt att ens använda ett ord som blackwashing och påstå att vita skådespelare behandlas orättvist. Det går inte att uppfinna ett ord som blackwashing och sedan likställa det med whitewashing för att det ignorerar vårt post-koloniala arv.

Vi måste snarare fråga oss varför James Bond måste vara vit?

Att casta rasifierade skådespelare i roller som brukar spelas av vita handlar om att se till att rasifierade skådespelare får lika stort utrymme som vita skådespelare och i en filmindustri som konsekvent diskriminerar och whitewashar sina roller så är det extremt skönt att se att det börjar vända. Västerländsk filmindustri har sedan starten whitewashat roller och krävt att rasifierade skådespelare att de håller sig till stereotypa roller. Att det finns möjligheter att rasifierade kan spela roller utanför stereotyperna är en stor sak eftersom det ökar representationen i film vilket betyder mycket för rasifierade runtom i världen. En viktig sak är att fler rasifierade på filmduken ger fler förebilder som rasifierade världen över kan identifiera sig med och se upp till. Jag kan inte nog understryka vikten av representation inom film och hur det inverkar på rasifierade personer. För mig har det varit otroligt viktigt att se rasifierade skådespelare ta mer och mer plats på filmduken. Det ger mig filmstjärnor att identifiera mig med, att bli uppmuntrad av och framförallt skapar det en känsla av hopp. Att det går att övervinna rasismen och bli en stjärna. Att anklaga en film för blackwashing är för mig ett sätt att återigen minska utrymmet på film för rasifierade skådespelare. Att whitewasha en film är att ytterligare krympa det utrymmet.
Båda understödjer och bygger på en vithetsnorm och båda är ett led i strukturell rasism.

Ska det vara så svårt att greppa?

Stort tack till Svart och Amalthea för input på texten!

Vikten av representation (#OscarsSoWhite)

Dagen efter Oscarsgalan är tidningarna fulla av bilder på en strålande glad Alicia Wikander (välförtjänt!) och en tacksam och glad Leonardo DiCaprio (Äntligen!) som båda vann varsin Oscar.

Själv så funderar jag ytterligare ett varv över detta med representation och vithetsnormen. Något som märktes extra tydligt på just Oscarsgalan i år där inga rasifierade skådespelare nominerats till ett enda pris och det är inte första gången det händer.
Galans värd Chris Rock tog upp det i sitt invigningstal där han gav en rejäl känga åt just vitheten:

"Man, I counted at least 15 black people on that montage. I’m here at the Academy Awards, otherwise known as the White People’s Choice Awards.

You realize if they nominated hosts, I wouldn’t even get this job. So y’all would be watching Neil Patrick Harris right now."

(Hela talet kan hittas transkriberat här samt på YouTube här.)

Vad Chris Rock gör här är att våga skämta om något som är såpass känsligt och infekterat, att göra det på ett sådant sätt att det blir obekvämt men han lyckas med sin poäng.

Jag håller inte med om allt han säger men i detta fall får man försöka se det som ett skämt för detta med representation av rasifierade är så undermåligt att det inte går att se det som annat än ett skämt. Och nu talar jag inte bara om Oscarsgalan utan om film och media i stort.

Varför är det så viktigt att se till att det är mer etnisk mångfald i filmvärlden? För det första måste man se till maktstrukturerna. Rasifierade personer har historiskt sett inte haft samma maktposition i samhället som vita och de har ännu inte samma status. Det handlar om misstänkliggörande, att rasifierade bemöts som mindre trovärdiga, om att det är svårare för en rasifierad person att få arbete (och  jag ska inte tala om hur oddsen är för en rasifierad person med ett annorlunda namn)

Detta har gett effekten att det under lång tid var svårare för rasifierade personer att ta sig in i film-, och tv-världen vilket ledde till få rasifierade skådespelare. De som fanns blev ofta typecastade i roller som skurkar, betjänter eller exotiska femmefatales och hade svårt att byta fack.

Det är bättre idag men det ser fortfarande åt helvete för skevt ut. En rasifierad person i en film är en sak men se om du kan hitta två, tre eller flera. Sedan kolla hur många av de som är huvudroller och sist men inte minst, kolla hur många av de rasifierade som pratar med varandra.
Detta kan kort sammanfattas i ett test som kallas Chavez Perez-testet som svenske debattören Inti Chavez Perez kommit på, det kan hittas här.

Bristen på representation gör också att det inte skapas mer utrymme för rasifierade skådespelare. De roller som ges till rasifierade skådespelare är begränsade och industrin själv medverkar envist till att stänga dörrarna. Detta genom att gång på gång casta vita skådespelare i roller där rasifierade borde varit självskrivna ( bra exempel är Exodus samt nu senast att Joseph Fiennes ska spela Michael Jackson.

Ofta är det här argumentet:“Vi plockade den som var bäst utan hänsyn till färg” brukar dyka upp. 

Jag förstår det argumentet.
Men genom att plocka fram det som ett argument till varför man inte tillsätter rasifierade i roller som rätteligen borde spelas av rasifierade så förminskar man och förnekar man den rasistiska struktur som funnits och fortfarande finns. Man blundar för det faktum att det har varit svårare och är svårare för färgade skådespelare att göra sig ett namn i filmvärlden och man täcker effektivt för det faktum att det är filmbranschens fel.

För de rasifierade skådespelarna finns där och de är många. Men om de tvingas klättra över fyra extra murar för att kunna få en roll så deltar de inte på samma villkor som sina vita kollegor.

Det är inte svårare än så.
Det befästs ytterligare genom det som Oscars galan gjort under flera år, nämligen att konsekvent misslyckas med att nominera en enda rasifierad person till priserna. Filmerna där rasifierade gör, deltar i och regisserar hyllas men prisas inte.Signalerna som skickas ut är att de filmerna inte tillräckligt är fina för att nomineras. Att de är bra men passar inte på finare galor.
Det är en rätt nedslående signal och något som verkligen symboliserar klyftorna i filmindustrin. Ett annat argument som Natalia gjorde mig uppmärksam på är okändhetsfaktorn. Det är ett argument som brukar dyka upp mot att casta fler rasifierade skådespelare : "Vi vill inte casta en okänd svart skådespelare, ingen vet vem han/hon är! För riskabelt!"
Detta grundar sig i en syn att producenter och filmbolag kräver att en film ska flankeras av kända namn för att våga satsa på en film, som t ex var det som skedde i just Exodus och nu närmast Gods of Egypt (en film om egyptiska gudar där alla huvudrollerna utom en är vita). Men det håller inte för filmindustrin har inga problem alls med att plocka in nya vita skådespelare till huvudroller och satsa friskt på dessa i storfilmer.
Det handlar återigen om att man inte tror lika mycket på rasifierade skådespelare och det leder till att rasifierade inte i lika hög grad blir kändisar med stjärnstatus - de får aldrig chansen. Detta synsätt är ännu ett tecken på hur stagnerad filmindustrin är och hur ängslig den är för att våga sig på nya grepp. Det som filmindustrin och producenterna måste inse är att tiderna har förändrats. Att casta en rasifierad skådespelare i en huvudroll var något som på 50-talet gav upphov till ramaskrin men det är inte längre är en politisk känslig fråga. Det går inte att luta sig mot okändhetsargumentet när det handlar om feghet och rädsla.

Vad blir effekten av att rasifierade skådespelare inte lyfts fram och castas?

Den största effekten för mig personligen stavas brist på förebilder. Jag kunde identifiera mig med andra kvinnor i egenskap av kvinna men inte i egenskap av rasifierad.

Det fanns under min uppväxt få rasifierade skådespelare och de som fanns i mainstreamfilmerna spelade alltid karaktärer som dog tre minuter in i filmen.
De spelade ofta oviktiga roller eller skurkar vilket ledde till att synen på att rasifierade är skurkar befästs (för jo, folk är så korkade att de tror vad de ser på film).

Det är en stereotyp och farlig bild som bidrar till att rasifierade får ännu svårare att ta sig ur strukturer där de betraktas som mindre värda.
För mig som liten och för mig som vuxen är det viktigt att ha förebilder som jag kan identifiera mig med och känna en samhörighet med. Idag är det bättre men fortfarande inte tillräckligt bra. Det hör fortfarande inte till normen att se rasifierade skådespelare få i huvudroller i filmer, det är fortfarande ovanligt att ha med mer än en eller max två rasifierade i filmer.

Det är viktigt att filmvärlden och stora galor som Oscarsgalan tänker och agerar mer medvetet kring representation.

För en helvit skådespelartrupp i en film där man lätt hade kunnat ha med rasifierade bidrar till ytterligare osynliggörande av rasifierade, inte bara i filmvärlden utan också i den vanliga världen.
De stjärnor vi ser på filmduken är personer som ses upp till, som beundras och som man vill vara.

En Oscarsgala där alla nominerade är helvita signalerar tydligt att vithetsnomen fortfarande är väldigt stark.

Så länge som de stjärnorna som lyfts fram och hyllas är helvita och rasifierade skådespelare konsekvent får slå sig fram på ojämna villkor, så bidrar det till att upprätthålla en struktur av rasism, diskriminering och ojämställdhet.