Att skriva långt är inte lönsamt men vem bryr sig?

​Jag kan bli så frustrerad på formatet på sociala media idag. Det är så mycket kortformat i videos och korta texter.

Och det är inte mitt bästa utryckssätt alls.

Ja, jag är kränkt över att vi har gått från långa texter och långt format till något jag är kass på.

När jag började hänga på X för tusen år sedan och sen började blogga så var det som gjorde det fint för mig detta: Det var plattformar att skriva tankar och åsikter på, att nå ut till andra på och att knyta kontakt.

Jag kunde skriva om allt och inget i början. Sedan blev det mer allt med starkt fokus på anti-rasism, feminism och nördsaker.

Och jag kände att jag nådde ut. Att folk läste och engagerade sig i både det jag skrev och i andras texter. Detta att spinna vidare på andras tankar och se hur andra tog del av mina var fint. Jag provade videos med längre format för familjens skull och det kom aldrig mer än just dit men kul var det.

Och nu idag?

Jag känner väl att jag får mest engagemang och klick på en kul bild, en selfie eller på om jag är elak/drygi en blupp ( eller ja, jag har försökt, det ligger inte för mig alls, jag faller som en pannkaka)

Jag får noll respons på åsikter/rants från hjärtat om ämnen som betyder allt för mig och som verkade vara viktiga för fler. Samma ämnen nu som då: Anti-rasism,feminism,nördsaker.

Och jag sörjer över det. En liten personlig del över att folk inte läser MINA grejer för det är klart att det betyder mycket. En liten ilska över att jag kan anpassa mig till TikTok och så mycket annat men inte detta.

Men min största sorg är detta:

• Att folk inte verkar kunna ta in längre texter mer. 
• Inte kunna ta in tyngre ämnen utan hoppar dessa.
• Utan hellre föredrar korta AI-grejer utan djup. 

Sådant som inte kommer från hjärtat från en person utan mest är… själlöst och ofta fel i fakta.

Det känns som att vi blir mer avtrubbade,mindre empatiska och mer oförmögna att hålla fokus.

Jag har funderat så många gånger under året på om jag borde försöka det korta,skarpare och roliga formatet och tonen med i mina texter.

För att anpassa mig och följa med strömmen men också för att hjälpa folk. Men jag vet att de texter jag älskar mest är just de långa, de med själ och hjärta. Det var de som fick mig att älska skrivandet som uttryckssätt och som drev mig till journalistiken som yrke.

Så jag tänker fortsätta med mina långa trådar på diverse sociala media, kanske lite mer bloggtexter här och bevara mitt hjärta.

Det är en extremt kass plan för framtiden.

Det kommer att ge exakt noll kommentarer,likes och engagemang.Noll läsare på en bloggtext som denna.

Men.

Jag får acceptera att jag är gammal och i all min hype kring TikTok, Roblox och sociala media så är detta min kulle att dö på. 

Men så länge jag behåller min integritet och min passion… Så kanske det inte är så dumt ändå.

Och kanske kommer folk börjar läsa längre texter igen och det är något jag alltid kommer att hoppas på.

Det skadliga debattklimatet (eller du har inte rätt för att du är elak)

När jag säger att dagens debattklimat på internet oroar mig så låter det som att jag är minst 100 år gammal.

Men det är faktiskt sanning och för att jag ska bli orolig så ska det ha gått rätt långt. Som ni vet så har jag haft min beskärda del av näthat, jag har arbetat som digital redaktör och modererat kommentarsfält samt att jag haft en tendens att slänga mig in i debatter och stå upp mot rasism och sexism mer ofta än sällan.

Så det är inte så att jag inte vet att debattklimatet på nätet kan variera från trevligt och fluffigt till kränkningar och rena dödshot.

Det är ett problem, men det som oroar mig nu är inte hoten utan det är hur vi pratar med varandra på nätet.

Vi tolkar varandra på sämsta möjliga sätt och det känns som att det inte finns en vilja att nå fram till varandra utan enbart en vilja att:

1. Få så många likes som möjligt 
2. Trycka till den andra personen med spydigheter och en attityd av "detta ska du ha koll på annars är du en kass person"

Jag ska inte säga att jag inte har gjort mig skyldig till detta så många gånger. Jag har varit den som varit sjukt spydig och den som vägrat förklara. 

Jag har tappat tålamodet och fräst åt folk på världens mest okonstruktiva sätt. Jag gör det fortfarande ibland. 

Men jag har börjat funderar allvarligt hur vi kommunicerar med varandra på nätet och vart den här viljan att vinna debatter genom att tolka varandra så dåligt som möjligt kommer ifrån. Jag vet ärligt talat inte men den gör mig rätt nedstämd.

Vi har ett internetklimat där det är lätt att vara anonym och där det är lätt att både dreva mot folk och även att spy ur sig hat på ett sätt som är helt bisarrt.
Det finns en orsak till att jag har hårda kommentarsregler, det är för att det behövs och för att jag inte vill ge hatet en plattform. Det är mitt ansvar att se till att det inte sprids.

Och missförstå mig rätt, det finns tillfällen då folk förtjänar att bli frästa åt på nätet, som när folk som slänger sig med sexism, rasism och liknande och inte slutar trots att de blivit uppmärksammade på att deras beteende är skadligt och dåligt.
När upprepade dåliga beteenden vägrar rättas till kan mitt blodtryck gå i taket. 

Men jag försöker (och oj vad jag försöker) att tänka på att inte gå till personangrepp utan avsluta med att bara säga min mening om att beteendet är sunkigt och skadar andra och sedan lämna debatten för att spara mig själv.

Jag har märkt att de jag har mest respekt för på nätet är de som klarar av att hålla sig konstruktiva och förklarar för en person som beter sig kasst på nätet varför den personens beteende är dåligt. 

Det är jag på allvar så imponerad av.
Jag är mindre imponerad av arga människor som skriver att personer är dumma i huvudet och startar drev mot dessa så att hela saken går överstyr. Jag förstår helt hur de tänker men det känns som att det inte vinns något som helst på det och det skapar bara en samtalsklimat, både på nätet och IRL, där det handlar om ett vi och ett de som är skadligt och flyttar fokus från det som är viktigt.

Och det som är viktigt är hur vi ska uppnå våra mål snarare än att slå ned våra motståndare och peka på deras fel. För gör vi det har vi en sandlådedebatt och ärligt talat, jag ser nog av den typen i kassa politikerdebatter.

Det förekommer enormt mycket hat och hot på nätet men jag vill inte att vi sjunker till den nivån. Jag tror att vi kan göra bättre, bli bättre och vara bättre. Jag försöker fortfarande ge mig in i debatter men jag väljer mina strider och jag försöker numera tänka på att hålla en bra nivå. Ibland lyckas jag och ibland inte. Men jag tänker att jag når fram till mitt mål en dag.

Så mina små tips för att vara bra på nätet:

• Tolka varandra välvilligt. Alla har inte alltid benkoll på all terminologi eller varför något kan vara kränkande och den okunskapen kan ibland leda till att folk säger fel eler gör misstag de inte är medvetna om. Var snälla och fråga alltid "Hur menar du nu?" innan du bestämmer dig för att säga att att någon är en idiot. 
• Värna om ett bra samtal. Om du går in i ett samtal/diskussion med målet att ni ska nå varandra så se till att vara den som håller en bra ton. Och kom ihåg att det är okej, mer än okej, att lämna diskussionen när den tar för mycket tid. Hellre det än att det blir en smutskastning.
• Du ska inte alltid vara den som förklarar. Det orkar ingen människa och dessutom så har du inte betalt för det (särskilt inte som kvinna). Men ha kanske ett bra gäng länkar förberedda du kan länka in när någon inte har koll. Det gör så mycket för att se till att folk har koll och det sparar på din egen energi.
• Läs på om #jagärhär. Det är en riktigt bra grupp och förening
• Kritisera och analysera men angrip inte personen som skriver genom personangrepp och hat.
• Ha koll på dina fakta och läs på innan du börjar skrika om att saker eller personer har fel. Det är jävligt hett att ha orkat kolla fakta, mindre hett att inte ens orka googla med en smula källkritik.
• Persondrev är aldrig en bra grej. Oavsett vad det gäller. Ingen vinner på det överhuvudtaget. 
• Jaga inte likes genom att försöka skriva spydiga och kaxiga saker.

Det kanske inte alltid är lätt att komma ihåg detta när känslorna flammar högt på nätet. Jag kommer inte alltid ihåg det själv och jag applicerar det aldrig ever när det gäller personpåhopp på mig eller mina närmaste. Eller rasister som säger att jag borde skjutas. De kommer jag behandla med blockknapp och en oförsonlighet som inte är av denna värld.
Men de speciella människorna som enbart vill skada mig och de jag älskar är i ett kapitel för sig.

Min poäng är att i vanliga diskussioner så försöker jag så gott jag kan idag och jag tänker att du kan göra det med.

Mer läsning på temat:

• Min historia av näthat

Jag,sociala medier och min integritet.

Det kanske kommer som en överraskning att jag tidvis kan vara rätt folkskygg trots att jag älskar sociala medier och är så aktiv på de.
Men ja, det är jag men för att lösa det så finns jag på så många plattformar jag kan och de flesta är öppna för alla (eller kommer att bli det) men det finns en som inte är det.

Så här kommer min kompletta guide över mina sociala medier-konton, hur ni kan följa mig och varför ni inte kan det.

Twitter

Såklart jag finns på twitter, det har jag gjort sedan 2012 och det kontot har alltid varit öppet. Jag är rätt aktiv och jag skriver både personliga saker, reflektioner och retweetar massor av saker.

Mitt användarnamn är @annaceras så in och följ!

Instagram

Min Instagram har länge varit helt privat men från och med nu så kommer den vara öppen för alla!
Hurra!
Den innehåller massor med kattbilder, blogglänkar, små ögonblicksbilder från mitt liv och Sverok!

Mitt användarnamn är setsunaceras så det är rätt lätt att hitta!

Youtube

Och som ni läste i ett tidigareblogginlägg så har jag även börjar videologga, även kallat v-logging. Det ligger lite reseskildningar från Japan där, lite lajvsaker och i allmänhet rätt fåniga saker. Men det är jag i ett nötskal.

På youtube heter jag SetsunaCeras.

LinkedIn

Ja men varför inte slänga med LinkedIn med? Det är ju mest mitt fulla CV men det kanske är kul att vara vän med mig där med, vad vet jag :)

Jag heter mitt vanliga namn där, Anna Erlandsson.

Ja det var väl det hela!

Men stopp ett tag, kan en inte bli din vän på facebook då?

Ah, facebook, det är ett kapitel för sig! Min privata facebookprofil är min enda sociala plattform där jag är rätt restriktiv med vilka jag blir vän med. Det är ett medvetet val eftersom jag vill ha ett ställe på nätet där jag kan slappna av på och bara vara mig själv (så gott det nu går på nätet...)

Så därför, om ni följer min blogg, tycker att jag gör bra Sveroksaker eller bara är allmänt vettig men vi inte känner varandra alls eller bara setts på lajv, konvent, sverokevent eller så. Bli inte vän med mig på facebook för oftast släpper jag inte in folk så nära inpå.

Men för att ändå kunna hålla kontakten med er jag ser och lär känna lite svagt så har jag skapat en facebooksida. Den började som ett ställe för alla mina bloggposter men är även för mig som offentlig person och ni får hemskt gärna följa mig där.
Jag garanterar, ni får tag på mig exakt lika snabbt och jag lägger ut rätt mycket där, både bloggposter, v-logging, foton och bra länkar till saker jag gillar.

Så följ mig på facebook på SetsunaCeras så blir alla nöjda och glada! 

Och just det, om ni undrar varför jag heter Setsuna Ceras eller Anna Ceras på så många ställen så kan ni läsa mer om det här

Frågan om att V-logga eller inte V-logga

Först och främst: Jag kan vara en av de mest kameraskygga personerna någonsin.

Jag gillar inte att bli fotad och jag har en tendens att ducka så fort det tas fram en kamera.
Detta av den enkla anledningen till att jag sällan blir bra på bild samt att jag aldrig sett mig som vare sig vacker eller fotogenisk.
Jag gillar vackra bilder dock och är fascinerad av det vilket är anledningen till att jag några gånger i livet har modellat men då enbart för fotografer som är antingen vänner eller för bra saker som vänner gör.
Men om vi ska se det på det stora hela så är Svart den enda personen som kan få mig att se helt avslappnad ut på bild och där jag inte känner att det är jobbigt.

Så varför börja v-logga?

Den första orsaken stavas nyfikenhet på ett sätt att nå ut till folk som jag inte provat tidigare.
Den andra stavas att jag är bättre på att prata engelska än att skriva det vilket sparar mig massor med tid istället för att översätta blogginlägg.
Den tredje stavas min familj.
Jag har familj i Sri Lanka som jag besöker då och då. De är fantastiska och underbara men vi är generellt dåliga på att skriva mail till varandra.
Så jag föreslog att jag skulle v-logga för att de skulle få mer insikt i mitt liv i Sverige, både i allt jag är ute och flänger på men också i små saker.
De tyckte detta var en bra idé vilket ska bli väldigt kul och förhoppningsvis göra det lättare för oss.
En video är enklare och säger mer än att jag försöker beskriva saker i mail.

Det är också därför ni kommer få stå ut med min engelska i mina videos men hoppas att ni kan både ha överseende med det och även följa mina äventyr under åren, både i vardagen men även när jag åker på konvent, lajv och spelkvällar.
Samt när jag och Svart är fåniga hemma med Fnatten.

Så följ mig gärna på youtube och häng med på allt knäppt jag kommer att göra under året!

Min historia av näthat

Notera att när jag talar om näthat i den här posten så syftar jag på hat och hot som riktats mot mig från människor jag inte känner eller ens vet vilka de är.

För 15 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle vara en person som behövde hantera näthat. Det är klart att jag var medveten om att det kunde drabba vem som helst, vare sig du var aktiv på nätet eller inte. Hell, det hände min lillebror när han fortfarande gick i lågstadiet så jag visste att det bara räckte med att vara annorlunda eller sticka ut.
Så när jag började blogga, hänga på nätet, föreläsa så borde jag väl kunnat ana att näthatet skulle komma som ett brev på posten.

Men när den första hatkommentaren från en total främling ramlade in på twitter så blev jag så överraskad att jag bara stirrade på skärmen. Sedan blev jag chockad, arg, ledsen och sist rädd.
Jag raderade meddelandet och stängde av datorn. Efter en dag insåg jag att det bara var ett troll som hittat fel och bestämde mig för att skita i det.
Och visst, den gången var det ett troll som hittat fel men efterhand som att jag börjat skriva mer och mer om rasism och ju mer jag klivit fram som uttalad feminist med starka åsikter så har jag börjat få mer riktat hat som är mot mig personligen, detta blandat med allmänt hat som riktas mot mig som feminist, anti-rasist och rasifierad kvinna.

På den mer allmänna skalan fick jag blocka 30 pers på twitter när jag råkat skriva en sak om Gamergate och råkat timea in någon engelsk timezone. Mängden troll som hatade mig för att jag tyckte att Gamergate var absurd och att det var fel att dödshota folk var bisarrt.

På den mildare personliga skalan så hade jag en person/personer som skrev från samma IP-adress under olika namn på saker jag skrev för både Megazine och Göteborgs Fria. Där handlade det om mildare personliga påhopp mot mig.

På den mer jobbiga personliga skalan så är det personliga påhopp i kommentarer på bloggen, det är personliga saker mot mig som person, som rasifierad och att jag aldrig borde blivit född.

Det som drabbat mig är dock lindrigt och knappt en vindpust jämfört med vad profilerade feminister och anti-rasister får ta.
Näthatet mot mig är klart hanterbart och händer i liten skala.
Jag har vant mig och jag har lärt mig att hantera det och framförallt att hantera insikten att när jag bloggar, när jag twittrar, när jag skriver artiklar och krönikor, när jag föreläser så blir jag i vissa människors ögon en person som kan hatas helt godtyckligt.
Det är en felaktig insikt men att veta resonemanget bakom gör att jag slipper gräva ned mig i frågan varför näthat drabbar mig.
Det gör att jag idag inte tar det personligt på samma sätt som för några år sedan. Jag tycker inte om det men jag lärt mig hur jag ska göra för att inte bli helt deppig och ta åt mig.

Men det är klart att det händer att jag bryter ihop och blir både rädd och ledsen. Något annat hade varit konstigt.
Senast hände det nu när jag och min partner blev uthängda med bild på facebook av en människa som vi inte hade den blekaste aning om vem han var. Min partner hade gått in i en annan tråd och sagt att en artikel som utmålade Sveriges skolor på ett rasistisk sätt var felaktig. Svaret blev att personen tog bilder från vårt bröllop på nätet och lade ut i tråden och senare i en annan tråd med diverse rasistiska tillmälen. Detta eftersom jag är rasifierad och min partner är vit. Det var obehagligt på en helt ny nivå, särskilt eftersom jag stod på jobbet under en rast och kollade facebook och plötsligt dyker bilder på mig och min partner upp i en rasistisk tråd.
Det var nog en av de största chockerna jag fått. Och i vanlig ordning gick det inte att polisanmäla eftersom det inte bedömdes som tillräckligt rasistiskt eller oroande.

Ibland vill jag lägga ned att skriva, jag vill stänga ned min twitter och min facebook och bara gömma mig.
Men som sagt, det som drabbar mig är hanterbart och minimalt jämfört med vad t ex Anita Sarkeesian får ta.

Jag får ibland frågorna: Vilka är det som hatar och vad har du gjort för att göra de arga?

Bild av Lina Neidestam

Svaret är: Jag känner inte de som hatar och de skriver ofta under enbart förnamn eller under falska namn och nicks.
Och varför de är arga på mig? Tja, jag skriver om saker de inte håller med om, jag rubbar deras världsbild och jag finns. Det är vad jag gör.
Det är inte rimligt att de sakerna ska generera påhopp och hat mot mig. Eller rasistiska uthängningar på nätet.


Och här kommer vi in på hur jag hanterar näthat:

Jag blockar allt. Utan pardon. Det är inte min sak att bedöma hat, hot och förolämpningar mot mig från människor jag inte känner eller har en vänskap med.
Är det tillräckligt allvarligt i form av hot eller rasism så polisanmäler jag (eller ja, försöker).
Det är min approach som har blivit genom åren.
Det finns inga fler steg än det för mig, först blocka och eventuellt polisanmäla.

Det finns diskussioner och debatter som är viktiga att ta för att förändra världen. Att bemöta näthatare som hotar en är inte en sådan diskussion. Det ingår inte någonstans att jag ska behöva förklara och försvara mig för random människor på internet eller ens svara på vad de säger.
Det finns way bättre saker jag kan göra med min tid.