Vad är ett Sverige utan kultur och föreningsliv?

Jag är oroad över så mycket med Tidö och valet men en sak som gjort mig så genuint ledsen under de här fyra åren är nedmonteringen av kulturlivet och föreningslivet. 

Ingen annan regering har så brutalt skitit i kulturen och föreningslivet i Sverige.
Det handlar om mindre bidrag, mindre stöd, och en hånfull attityd som mest är ”Kultur och föreningsliv, LOL, låt oss döda allt.”

Deras kulturkanon var och är inget annat än en rökridå för att påvisa att de gör något bra, men det kan inte flytta fokus från att nedskärningarna till kulturens samlingsplatser, satsningar och utbildningar dödat det som i framtiden skapar ny kultur.

Nuvarande regering har under sin tid skurit ned anslagen till studieförbunden i hela Sverige med 500 miljoner kronor. 

Resultatet?

Kulturplatser som musikhus, bibliotek och Folket hus försvinner.
Ungdomshus med replokaler och kreativa rum får stängas ned.
Personal försvinner från bibliotek och kulturinstitutioner.
Public service drabbas av nedskärningar vilket ger mindre satsningar på kultur.

Detta är bara en del av det som händer över hela Sverige.

(Och jag vill inte ens prata om nuvarande urkassa kulturminster som mer bryr sig om att gå på Netflixfester utomlands än att vara på något kulturevent hon ska vara på eller stötta någon form av kultur överhuvudtaget.)

Det är en sådan deprimerande utveckling och det krymper vårt Sverige något enormt. Vi har länge haft ett kulturliv att vara stolta över, med världsberömda författare,  en musikindustri som skapat genier, enormt talangfulla skådespelare och konstnärer.
För att inte tala om Det svenska spelundret - vår hyllade tv-spelsbransch. 

Och allt detta kommer ur vårt kulturliv och satsningarna som gjorts på det under decennier och en viktig del i detta är vårt föreningsliv.

Jag var under många år engagerad i Sverok och även om jag idag inte är med i några föreningar alls (pga bor i Norge) så har föreningslivet och det utrymme det ger människor att samlas, engagera sig och ha roligt ihop över sin hobby en alldelles speciell plats i mitt hjärta.

Föreningslivet och därmed civilsamhället är något av det finaste vi har i Sverige och särskilt när det gäller hur unga har kunnat engagera sig i föreningar tillsammans. Inte bara för att göra en hobby/intresse ihop utan också för att kunna lära sig om ansvar, föreningsformalia, samarbete och ledarskap tillsammans.

Kulturen och föreningslivet är en sådan himla viktig grej i Sverige.  De går hand i hand och förenar oss i gemensamma intressen. Tillgängligheten över hela Sverige har tidigare gjort att alla kunnat mötas i det. Det gör att vi kan utvecklas och bli smartare, bättre, roligare...Vi kan skratta ihop, lära oss av varandra och växa tillsammans, både som barn, unga och vuxna.

Allt detta har Tidö monterat ned och det kommer fortsätta om de blir omvalda igen. Det är mer än en känsla när jag säger att Tidö hatar kulturen och föreningsliv och typ hatar unga.

I Tidö 2.0 - Nystart för Sverige (som Tidö vill implementera om de blir omvalda) står bland annat följande  under Kultur och civilsamhälle

• Nytt ramverk för de statliga medierna. Ett nytt sändningstillstånd införs med tydligt fokus på det icke-kommersiella kärnuppdraget och en successiv halvering av anslagen. UR läggs ned och en sammanslagning av SVT och SR utreds.

• Fasa ut det statliga stödet till folkbildningen. Påbörjade reformer tas vidare. Folkbildningsrådet avvecklas och det statliga stödet till studieförbunden fasas successivt ut.

• MUCF avvecklas. En plan för långsiktigt oberoende finansiering av civilsamhället och en nedläggning av MUCF tas fram. (NOTE: MUCF är alltså Myndigheten för civilsamhälle och unga som samlar bland annat ungdomsförbund och ser till att de förbunden kan söka bidrag. Härifrån får t ex Sverok och RUM sina bidrag ifrån.)

• Allmänna arvsfonden avvecklas. Arvsfondens kapital överförs till det civila försvaret. Herrelösa arv tillfaller därefter staten och förs in i statsbudgeten. (NOTE: Allmänna Arvsfonden ger varje år bidrag till projekt som olika föreningar vill starta. Female Legends har bland annat sökt och fått bidrag härifrån). 

•  Stödet till trossamfund avvecklas. Myndigheten för stöd till trossamfund avvecklas. (NOTE: Detta är en av MUCF:s uppgifter sedan 1 januari 2026 eftersom det då skedde en sammanslagning på uppdrag av regeringen.)

Allt det här är en fortsättning av att nedmontera kuturliv, studieförbund och föreningsliv i Sverige och inget kommer bli bra av det. 

Jag hade inte varit där jag är idag utan föreningslivet. Både för det jag lärt mig där, för möjligheten att göra det jag älskar och för de vänner jag fått med mig på vägen.

Jag hade inte varit den jag är utan en fri kulturskola där jag kunde sjunga, dansa, måla och träffa andra som älskade det kreativa. Jag hade aldrig börjat skriva eller senare vetat att jag ville bli journalist eller att den kompetensen skulle leda mig till jobb inom spelbranschen.

Tidö gillar att skryta om svensk musik och det svenska spelundret men skiter helt i att det börjar i föreningslivets gräsrötter, får växa i kulturskolornas och studieförbundens händer för att sedan blomma ut i något som gör hela Sverige rikare på alla nivåer.

Utan kultur, folkbildning och föreningliv så tystnar Sverige. Vi behöver att folk kan engagera sig, kan starta föreningar, kan ÄGNA sig åt kultur. Vi behöver ha kvar våra myndigheter för det och att de inte privatiseras mer eller tas bort med en ursäkt till att ”Kultur är kasst, LOL.”

Vårt kulturliv och föreningsliv är en del av vad vår välfärd och demokrati bygger på. Den mötespunkt som är föreningsliv och kulturen för människor samman och bygger broar. Som det är nu så krymper vi Sveriges kulturarv och vår egen framtid.

Inget är bra med den här utvecklingen.

Låt inte Sveriges kulturliv tystna.

Rösta med solidaritet och inte med själviskhet

Valet tickar närmare och tonläget mellan de olika partierna vrids upp mer och mer. Yay, eller snarare nej eftersom det ofta blir mycket pajkastning ju närmare dagen D vi kommer.

Detta valet mer än någonsin, är ett tydligt vägval i hur vi svenskar vill ha vårt samhälle. Jag har tjatat om det SÅ mycket under så många år men vi kan inte längre hålla på att rösta med ett tänk där vi sätter oss själva i centrum och håller på att titta på kortsiktiga löften om bensinpriser.

Men eftersom kortsiktiga löften och noll analystänk också är saker som flyger högt så här kort inpå valdagen så är det SUPERVIKTIGT att läsa på och kolla upp vilka frågor ett parti har drivit konsekvent under de senaste fyra åren.

Då kan en få reda på om det är en hjärtefråga för dem eller om det som lovas nu mest är valfläsk (aka “Lova runt men hålla tunt” för att se bra ut.)

Till exempel om ett parti konsekvent har arbetat för klimatfrågor under de senaste fyra åren och även nu vill att klimatet ska prioriteras = GENUIN HJÄRTEFRÅGA.

Om ett parti däremot har arbetat med att nedmontera sjukvården under de senaste fyra åren men nu utlovar bättre vård = VALFLÄSK!

Det handlar om att vara påläst, hitta sin fucking inre kompass och sin medmänsklighet och rösta för ett Sverige där vi kan behålla vår välfärd, jobba för klimatet, främja våra demokratiska och mänskliga rättigheter och där vi står för solidaritet och för en väg framåt där inte allt går nedåt hela tiden.

Det finns inget ”vi” i privatiseringar och enskilda företags vinning, det finns inget ”vi” i att den lilla rika minoriteten i Sverige ska få det bättre på bekostnad av barnfamiljer och det finns garanterat inget ”vi” i att skapa splittring mellan olika grupper baserat på kön, etnicitet, religion eller läggning.

För att vara övertydlig, det finns inget ”vi” i att rösta på Tidö.

Det är inte bara för att en röst på vilket som helst av Tidö-partierna är att stötta SD och därmed rösta på nazister (Sorry not sorry, men sätter du dig som parti vid ett bord med nazister och säger att “Detta är mina kompisar, allt bra!” så stöttar du nazister.)

Det är också för att Tidö-partierna genom sin politik gjort saker så mycket sämre för folk som inte är superrika. Till exempel genom att skära ned i folkbildningen och sabba möjligheter till föreningsliv för unga (Tänk vad bra det hade varit att satsa på att unga ska kunna ha en vettig fritid och trygga vuxna omkring sig), nedmonterat välfärden (hej privatiseringar som skapat kaos i vården och skolan, indragna kvinnojourer, ökad arbetslöshet, fattigdom för familjer), gjort hela migrationsprocessen svårare och därmed sparkat ut unga som precis tagit studenten samt familjet och individer med jobb som bott här i decennier samt kört hela klimatfrågan i ett absolut bottenläge.

Det finns inget framtida tänk eller en långsiktig plan i en sådan politik, det handlar bara om att skära ned och lägga pengarna i egen ficka och locka med “Lägre skatt till de rika!”

Ursäkta men VEM vid sitt sinnes fulla bruk och med insikt i vad vi i Sverige får för våra skatter tycker att mindre skatt är en bra grej? Vi hade kunnat ha ett så bra Sverige, ett Sverige som vi haft under så många år med sjukvård, skola, utbildning, folkbildning och ett rikt kulturliv just PÅ GRUND AV att vi alla betalar skatt och att rikt folk betalar mer. Det handlar om fucking solidaritet.

För att citera Stellan Skarsgård (som förutom att vara en awesome skådespelare också verkar vara en genuint bra människa):

“If you make a lot of money like I do, you should pay higher taxes. Everybody should have the possibility to go to school, and university, and have good healthcare.”

I korthet, skatter, ett ”vi”-tänk och solidaritet är bra och ascoolt. Vad som inte är ascoolt är att vara självisk och bara tänka på sig själv samt att döma andra människor på grund av till exempel läggning, kön, etnicitet eller religion.

Så..

Gå och rösta.

Läs på.

Rösta inte blankt.

Rösta för klimatet.

Rösta för mänskliga rättigheter (Det är alltså mot rasism och diskriminering och ALLA partier i Tidö åker då fetbort).

Rösta för solidaritet och inte bara för dig själv.

Tystnadens våld som dödar två gånger.

Nu har det gått mer än en vecka sedan skolattacken i Fagersta och ett steg i taget sorterar jag ut känslor, tankar och ilska.

Det är nu rätt klart att gärningsmannen rörde sig i en klart osund miljö på internet där våldsdåd mot just skolor glorifieras, att det handlade om att få status genom att utföra sådana dåd och att uppmärksamheten från andra var viktig för honom. 

Vi vet även att han rörde sig i en digital miljö där högerextrema dåd hyllades samt att han frågat vänner om hur han skulle välja när det gällde att döda kvinnor eller invandrare.

Slutligen, samtliga av hans offer i Fagersta hade utländsk bakgrund.

Gärningsmannen utreds nu för psykisk ohälsa (noll överraskning där) och hans dåd beskrivs inte som rasistiskt motiverat trots ovan. Han beskrivs även i media som en ”bra och fin kille som aldrig skulle skada någon.”

Det finns något djupt DJUPT obekvämt och skavigt i hur vi pratar om terrordåd som begåtts av vita personer. De beskrivs för det första aldrig som terrorister utan som psykiskt sjuka. Deras rasistiska motiv begravs under snyfthistorier och, det kanske viktigaste, offren och de drabbade av utländsk bakgrund glöms bort.

Och då menar jag inte att det ska skrivas långa artiklar om dem och deras liv för det handlar om att respektera familjer i sorg och vad de vill.

Men de glöms bort genom att deras utsatthet inte talas om. Genom att inte tala om motiv och underliggande strukturer i samhället som bidragit till dåd som detta så trollas rasism bort och begravs under ett täcke av ”Syns inte, finns inte.”

Abdi Hassan, människorättsaktivist och sakkunnig på Amnesty international beskriver det så här:

“Att din utsatthet inte talas om innebär ett särskilt våld. Du kan rakt av bli ihjälstucken för din hudfärg, men om det lämnas okommenterat har du dött två gånger.
Det är vad icke-vita genomlever i Sverige just nu. Tystnadens våld.”

Effekten blir helt bisarr. Vi med annan hudfärg och etnicitet i Sverige lever redan under en svår minoritetsstress på grund av det ökade rasistiska klimatet i Sverige. Vi kan bli hatade, spottade på och dödade på grund av vår hudfärg (Som vi inte kan gömma så inga hjälpsamma råd där tack) och det faktumet trollas liksom bort och glöms i hela debatten. Och det är inte första gången som högerextrema och rasistiskt motiverade dåd begravs under den här tystnaden. 

Samma sak hände i Trollhättan och på Risbergska. 

Efter Risbergska så krävde även offrens anhöriga i våras att en oberoende kommission skulle tillsättas för att utvärdera det politiska klimatet i Sverige för att få svar på om rasism hade bidragit till dådet. Men de har inte ens fått ett svar.

Jag påminner igen om att det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt, att djup sorg över offren och hur ett sådant här dåd påverkar samhällen kan samexistera med en djup ilska över att rasistiskt våld osynliggörs och hur rasismens normalisering under föregående decennium lett oss fram till ett samhälle där vi gör skillnad på människor utifrån etnicitet och religion.

Avslutar med citat från ett superfint reportage i Aftonbladet:

”Hade det varit en brun människa eller en människa från Mellanöstern då hade de skrivit: ”Terrorråd”, säger Moaawi. Men eftersom han är vit nu så säger man: ”Han mådde psykiskt dåligt, vården kollade inte på honom.” Man beskriver det annorlunda för att han har en annan bakgrund. Men jag tycker folk borde vara rättvisa. ”

Regler är inte en ursäkt för omänsklighet

Jag har inte sagt så mycket om tonårsutvisningarna här på bloggen (desto mer på Instagram) men det är så jävla nattsvart.

Sverige har blivit ett land som nu utvisar barn och unga med en skrämmande nonchalans.
Det är barn som utvisas på grunder som är lagliga men omänskliga. Barn som är födda här men nu visar det sig att ena föräldern tjänar för lite pengar och då är det tack och hej. Detta trots att föräldern har jobb,kan svenska och bidrar till samhället. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är spädbarn som utvisas för att deras föräldrar hade uppehållstillstånd men med de nya reglerna så omfattas inte anhöriga av regeln. Så spädbarn måste åka hem. Vart nu hem är någonstans. Såklart måste föräldrarna då åka med för vilken förälder låter sitt barn utvisas till en säker död. 
Tragiskt men regler är regler.

Det är barn som kommit hit, vuxit upp, fått utbildning, jobb, som tagit SM-silver i boxning och som är ordförande i SSU. Som hade uppehållstillstånd men som med de nya reglerna nu måste åka hem. Vart nu hem är när det är ett land en inte ens kan språket i och inte har familj i. 
Tragiskt men regler är regler.

Men.

Vi glömmer lätt att regler är bestämda av människor.

De här reglerna har inte uppstått ur ur ett vakuum utan de har utstått som en effekt av ett ökat rasistisk klimat i det svenska samhället.
Reglerna har som syfte att utvisa alla som anses icke-svenska - med andra namn, med andra nationaliteter eller med annan hudfärg.
Att kasta ut folk som bott här i flera år, som har rotat sig och som är födda här - Det är rasism.

Någonstans sägs det att det handlar om att bara folk som bidrar till svenska samhället ska få stanna men hur försvarar det att utvisa spädbarn, tonåringar som nyss tagit studenten eller unga som jobbar två extra jobb, utbildar sig vidare och tagit SM-silver i boxning?.
Dessutom till länder som anses som farliga och där UD avråder från resor till. I korthet så utvisar barn och unga till en säker död, i bästa fall ett liv i förtryck.

Här blir regler verktyg för en rasistisk politik som inte gynnar ett svenskt samhälle.

Och det är en ny nivå av omänsklighet när vi som samhälle och som individer bara bestämmer oss för att acceptera utvisningar av barn och unga och därmed legitimerar en rasistisk politik.

Vi kan inte säga att vi bara följer regler och med den ursäkten därmed helt koppla bort vårt empatiska och kritiska tänkande och blunda för att det är helt jädra bisarrt att utvisa barn och unga från Sverige.
Både på grund av att det handlar om barn och unga men också för att hela det politiska (rasistiska) argumentet med att reglerna ska få ut folk som kapitaliserar på samhällsresuserna spricker helt när det handlar om barn som går i skolan och unga som precis tar studenten. 

(Och ja, att utvisa barn är en beräknad och djupt obehaglig taktik för att få ut en hel familj pga inga föräldrar kan skicka sitt minderåriga barn i döden).

Inget samhälle, ingen människa ska tycka att detta är okej och det finns INGA regler eller lagar som går att luta sig mot för att rättfärdiga detta.
Sverige är mitt älskade land men jag skäms över den fega och ryggradslösa politik som nu drivs fram på en våg av rasistisk populism och röstfiskande.

Och jag är fly förbannad på alla som låter det ske, som säger ”Ja det är hemskt MEN regler är regler…
Ni är alla medskyldiga till att vi skickar ut barn och unga till döden. 

Det är äckligt att se hur ni spiller ert hat i kommentarsfält efter kommentarfält från er soffas bekvämlighet och klappar er själva på axeln med ”Ja men hade de bara följt reglerna så hade detta inte hänt." (Det finns en speciell cirkel i helvetet för er som ens kan med att vara så omänskliga, jag hoppas att er pension/försäkring/utbetalning/semesterersättning går åt helvete för att du gömde trycka i rätt ruta på din dator)

Vi ska inte utvisa barn. Vi ska inte utvisa tonåringar och vi ska inte bara acceptera att detta ens numera är en möjlighet. Vi måste kunna se hur omänskligt detta är och att de regler som låter det hända är möjliggjorda på grund av en djupt rasistisk politik där det inte handlar om vem som är en resurs för Sverige - Det handlar enbart om att få bort alla som anses vara icke-svenskar.

Protestera mot utvisningarna av barn och unga och protestera framförallt mot den politik som tillåtit detta.
Vi som land, samhälle och individer kan bättre och vi MÅSTE vara bättre än så här.

Vita mördare får empati när rasismen normaliseras.

Rädsla
Ilska
Trötthet

Det är så många känslor som snurrat runt i mitt huvud efter skolskjutningen på Risbergska i Örebro tidigare i Februari. Så många gånger jag velat sätta mig ned och skriva men så många gånger jag bara känt en sådan ilska, trötthet och frustration att jag bara låtit bli.

Men nu är huvudet klart. Tomt och trött men klart.

När jag fick reda på att det varit en skolskjutning i Örebro så blev jag iskall av rädsla. 

Huvudet fylldes av tankar som:

"Åh gud, är det möjligt?"
"Vad är det som händer i Sverige, vi har inte så mycket vapen att tillgå??"
"Hoppas ingen skadas eller dör! Herregud."

Ju längre timmarna tickade iväg och siffrorna ramlade in med att det fanns skadade, det fanns döda så växte en annan rädsla i mig.

Den att gärningspersonen kunde vara rasifierad eller icke-nordisk. Vara mörkhyad, vara av annan religion, vara... Ja, det som vissa ser som "inte svensk nog."

Och om gärningsmannen var detta, vad skulle det innebära för alla oss rasifierade i Sverige?

Bästa Tänkvärt satte senare samma dag ord på många av tankarna jag hade.

"När ett sådant fruktansvärt brutalt dåd sker är det inte enbart frustration och sorg som uppstår. När det börjar spekuleras på sociala medier om vem gärningsmannen är och hur han ser ut så uppstår det även stor oro för vissa grupper i landet.

🥀 Oro över hur media kommer att skriva om händelsen när gärningsmannen avslöjas då narrativet ofta skiljer sig beroende på gärningsmannens etnicitet.

🥀 Oro över att hela folkgrupper eller religioner kommer att skuldbeläggas då muslimska eller icke-vita gärningsmän ofta leder till generaliseringar om deras bakgrund.

🥀 Oro över ökade hatbrott och trakasserier då liknande händelser har tidigare lett till våld och hot mot specifika grupper.

🥀 Oro över att narrativet påverkar den politiska debatten då vissa politiska aktörer kan använda händelsen för att stärka rasistiska agendor.

🥀 Oro över att offren och deras anhöriga hamnar i skuggan av en politiserad debatt då fokus kan hamna mer på gärningsmannens bakgrund än på de drabbade.

🥀 Oro över att psykisk ohälsa bara lyfts fram selektivt då vita gärningsmän ofta beskrivs som ensamvargar medan icke-vita demoniseras.

🥀 Oro över att extremistgrupper får ny ammunition då högerextrema kan använda dådet för att sprida rasistisk propaganda.

🥀 Oro över att vi fastnar i en upprepande cykel av rasistiska narrativ då samhället riskerar att återigen befästa skadliga stereotyper."

Jag hade all denna oron samtidigt som jag kände den största sorg över alla de som drabbats, de döda och de skadade, deras familjer och alla de som tvingats gömma sig under timmar på skolan.

För det går att ha flera tankar i huvudet samtidigt.

Under de oklara timmarna så satt jag desperat och sökte efter all info jag kunde hitta om gärningspersonen. Jag var så rädd för vad följderna kunde blir för alla oss rasifierade om det skulle vara så att gärningsmannen också var rasifierad. 

Det skulle göras politik av det, skulle bli nya förslag om visitationszoner, om vilka som skulle bedömas vara äkta svenskar. Om vilka som skulle kunna utvisas direkt och vilka som hade rätt till medborgarskap.

Jag letade desperat information för att jag ville vara beredd.

Nu visade sig gärningsmannen var en helt vanlig, kritvit svensk man med en supervanligt svenskt namn.

Och det talas om en ensam galning, en missförstådd ensam man som föll mellan stolarna i Sverige och som samhället borde hjälpt. Det talas om hans autism som en förklaring till dådet (rent jädra skitsnack att ens våga försöka sig på den vinkeln) och hur han drevs av desperation över att hämnas på ett samhälle som svikit honom.

Det är vad som lyfts upp. 

Inte mycket om att han kunde gått in på skolan nästgårds och skjutit omkring sig men valde att åka över halva stan för att skjuta på en skola där merparten är rasifierade.
Inte mycket om att han hördes skrika på en video att "Ni ska ut ur Europa!"
Inte mycket om att en majoritet av hans offer är rasifierade.

Det är inte retoriken som drivs här och jag är så arg för det är en spark i ansiktet på alla oss som levt med rasismens normalisering i Sverige under så många år.

Jag började se det på allvar efter valet 2014 och varje val, varje jävla år sedan dess har varit en steg framåt för rasism och polarisering mellan olika grupper.

Hur gruppen etniska vita svenska ställts mot de som inte "ser ut som svenska", alltså de med annan hudton, de med annan religion och alla de som inte passar in i bilden av svenskhet. Vi rasifierade.

Jag kommer kanske få mycket skit för att jag skriver detta. Genom att dra in hudfärg och etnicitet som grund till den värsta masskjutningen och terrordådet i svensk historia så gör jag politik av en tragisk händelse.
Igen, det går att hålla två tankar i huvudet. Det är en ofattbart tragisk och hemskt händelse och de familjer som förlorat något står med en sorg som aldrig kommer att gå över. Det är vidrigt bortom alla gränser. 

Men ilskan kvarstår i sorgen över att retoriken nu handlar om en ensam vit galning som “utan synligt motiv” gick in och sköt människor på en skola i Örebro.

Retoriken hade varit en helt annan om gärningsmannen varit rasifierad.

För vi ser det nu svart på vitt: Vita mördare får empati, rasifierade mördare blir redskap för att piska upp en hatretorik och polarisering mellan olika grupper i samhället.

Rasismen är så normaliserad i Sverige att ingen riktigt skäms över när bisarra i en sådan retorik är mitt framför näsan på den.

Jag tänker inte säga att det är dags att vi skärper oss för den tiden är förbi. Jag ville inte heller låta hatet och rädslan ta över. Men jag tänker repetera något jag skrev i  en gammal bloggpost från 2014:

"Avslutningsvis vill jag fråga er nu, kära vita människor. När kommer ni att stå vid min sida?
Är det när någon skriker n-ordet efter mig?
Är det när när någon spottar mig i ansiktet och vrålar att jag ska ska åka hem till mitt eget land?
Är det när någon slår mig medvetslös för att jag inte passar in i bilden av en blond och blåögd svensk?
När är det tillräckligt allvarligt för att ni ska bry er?"

Nu har vi haft en masskjutning av en vit svensk man som medvetet gick efter rasifierade, oavsett hur vi vrider och vänder på detta. 

Har rasismen och polariseringen gått tillräckligt långt för att ni ska bry er nu?

Ingen är en belastning för Sverige.

Okej, lite mer samlade tankar om ett visst uttalande om att invandring är en belastning för Sverige.

Först och främst, jag har läst hela uttalandet och funderat många vändor över det hela.

Min första reaktion var en blandning av kalldusch och trötthet. Ett kalldusch över att se samma rasistiska retorik jag sett om och om igen nu upprepas av landets näst största parti. Och det på ett helt självklart sätt, som att inget är fel med det.

Sedan en trötthet över hur långt samtalet förskjutits sedan 2014 och att det gått från att handla om att rasism är oacceptabelt till att tumma mer och mer på det och att det nu handlar om att det är helt okej att kläcka ur sig rasistiska uttalanden utan att ha den minsta analys bakom vad detta har att göra med för strukturer eller vad det gör med Sverige.

Helvete vad trött jag blir. Och arg.

Och här är det säkert flera av er som tänker efter en vända och säger…” Hey Anna, du är ju adopterad, det är ju inte DIG som uttalandet gäller.”

Korrekt, jag är adopterad och har bott här hela mitt liv.

Men vem kan säga det när de ser mig på bussen eller ute på en promenad? Hur särskiljer vi vilka som har rätt att vara här och inte?

Svaret är att det kan vi inte. Utan istället så skapar uttalande som detta en uppdelning i vilka som är riktiga svenskar och det ger också rasisterna vatten på sin kvarn i sin tro att “Bara riktiga svenskar har rätt att vara här och få jobb!”

För när det sägs saker som detta, att invandringen är en belastning för Sverige, så gör det återigen något med hur Sverige ser på människor med utomnordisk bakgrund.
Vi alla ses som mindre värda och det blir ett synsätt som ges legitimitet. 

Sedan har vi den andra biten. Det är denna att när ett sådant här uttalande sker så skapar det också en vilja att försvara mig. Jag vill bevisa hur mycket jag har jobbat, hur mycket jag tillför till det svenska samhället för att säga att jag inte är en belastning och att jag är lika mycket svensk som alla andra. Som alla vita.

Men det är en känsla som varar i cirka en minut för sedan inser jag att jag inte ska behöva försvara mig. Jag ska kunna vara sjukskriven, kass på mitt jobb, sno din jädra flickvän och ändå känna att jag inte är mer av en belastning på samhället bara för att jag är utomnordisk.

Min första känsla är en känsla jag inte kan rå för men jag önskar så att den hade kunnat försvinna. Både för att jag inte ska behöva försvara mig men för att detta också lägger debatten helt fel.

För det får inte bli ett samtal som handlar om “Den duktiga invandraren” VS “Den lata invandraren” för då kommer debatten att handla om vem som gör tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. Och vi som inte ser tillräckligt svenska ut kommer ALDRIG kunna göra tillräckligt mycket för att inte vara en belastning. För det handlar inte om det utan det handlar om att vi inte är tillräckligt svenska.

Men ett uttalande om att invandring är en belastning delar upp oss som pekas ut i två läger, de som är tillräckligt bra och de som inte är det. 

Vem klarar ribban och vem får vara med?

Det splittrar, skapar osäkerhet och framförallt flyttar det fokus till oss istället för vart det ska vara: Nämligen att detta är ett rasistiskt uttalande och att det inte är okej. Vi har rätt att vara här på samma villkor som alla andra och vi har rätt att göra exakt så mycket eller lite vi kan utan att det ska skrikas om utvisning eller lathet. 

Och att detta återigen skapar en situation där svenskar med utomnordisk bakgrund känner sig fast i en rävsax där vi inte kan göra rätt.

Vi kan inte vara tillräckligt bra för att inte vara en belastning för vi måste alltid var TUSEN gånger bättre än  vita svenskar. 

Men är vi tillräckligt bra så är vi för bra och då ska vi veta vår plats och den är inte i de vita rummen eller jobben. 

Känn tacksamhet mot det land som tagit emot dig. Känn skuld om du inte tillför. Men gör inte för mycket för då snor du rimliga svenskars jobb, flickvänner och levebröd. 

I slutändan känner jag en enorm ilska över att sådan här uttalande kommer från landets näst största parti som valt att haka på en rasistisk retorik till den milda grad att de numera ser detta som ett helt okej sätt att uttrycka sig på.

Jag är inte en belastning för att jag finns här. Ingen ska känna sig som en belastning för att de bor här och ingen ska känna att de ska behöva försvara sin existens gentemot ett måttstock som är byggd på rasism.

Adopterade Sarkawt får inte stanna i Sverige.

För ett tag sedan skrev jag om 18-åriga Sara och 18-åriga Mai. Två flyktingbarn som Migrationsverket hade bestämt skulle utvisas på helt bisarra grunder( ni kan läsa hela blogginlägget här)
När jag hörde om Sara och Mai så var jag så enormt ledsen och arg, hela resonemanget i båda fallen var så bisarrt och verklighetfrånkopplat.

Men nu händer det igen. För ett par dagar sedan så fick jag reda på att 17-årige Sarkawt ska utvisas från Sverige till Irak.
Sarkawt har bott i Sverige i 2,5 år, han flydde hit från Irak då hans biologiska föräldrar är döda och hans äldre bror misshandlade honom.
2012 fick han avslag på sin första ansökan om uppehållstillstånd, Migrationsverket menade att polisen i Irak borde kunna hjälpa honom bättre
Efteråt så blev Sarkawt adopterad av en svensk mamma och har fått en ny familj. Adoptionen har godkänts av Tingsrätten och Socialnämnden.
Men Migrationsverket hävdar att adoptionen enbart gjordes i syfte att kringgå bestämmelser om uppehållstillstånd och nu ska Sarkawt utvisas.
I vanliga fall blir man automatiskt svensk medborgare när man adopteras (så var det för mig) men eftersom Sarkawt redan innan adoptionen fått avslag på sitt uppehållstillstånd så blev han inte det.

Jag vet knappt ens vart jag ska börja i frågan om hur jäkla orättvist och tragiskt detta är.

För det första. Tingsrätt och Socialnämnden har godkänt adoptionen, att Migrationsverket bestämmer sig för att skita i det och hävda att den inte gäller är bara fel.
För det andra så verkar Migrationsverket har glömt det faktum att Sarkawt inte är en vuxen person som ska utvisas utan ett barn utan någon fast punkt i Irak. Men det verkar de inte ha förstått och efter tre avslag på sin fråga om uppehållstillstånd så måste Sarkawt nu söka uppehållstillstånd från sitt hemland, alltså han måste resa tillbaka dit ensam för att kunna söka.
Och det som stör mig här är precis samma resonemang som i Mai och Saras fall, bristen på logik och på verklighetsuppfattning.

Kära Migrationsverket, detta är barn ni utvisar. Barn som efter utvisningen befinner sig i ett nytt land de tappat alla band till, där de inte har något familj eller som i Sarkawts fall, familjemedlemmar som vill dem illa. Barn som inte vet hur de ska göra, som saknar kontakter, och som i Mais fall, helt saknar pengar och identitetshandlingar som är giltiga i deras nya land. Barn som slits från ett land där de gjort sig hemmastadda, där de skapat sig en trygghet och fått en ny familj. Barn som nu helt plötsligt får höra att de måste tillbaka till sitt "riktiga" hemland måste säga hejdå till sina nya familjer eller som i Saras fall säga hejdå till sin pappa sedan 14 år som hon kom till Sverige med, bara för att han inte är hennes riktiga pappa.

Saras utvisning är just nu tillfälligt fryst av Europadomstolen sedan hennes advokat anmält Sverige för brott mot mänskliga rättigheter.

Mai befinner sig just nu ensam i Vietnam. Hon saknar identitetshandlingar och hennes ansökan om att få nya har avslagits av vietnamesiska myndigheter. Vilket gör att hon inte får ha ett bankkonto eller ta ut pengar som satts in till henne. Vill man veta mer finns en facebook-grupp här.

Frågan är nu vad som ska hända med Sarkawt? Jag hoppas Migrationsverket ändrar sig men jag får erkänna att jag inte har stort hopp om det. Vill man följa och hjälpa Sarkawt så gå med i facebookgruppen här.

Kära Migrationsverket, kan ni snälla sluta vara så trångsynta och plocka fram er medmänsklighet. Detta är människors liv och välmående ni leker med.


Sarkawts falla är inte unikt och jag skäms över hur Migrationsverket tänker. Bild:TT och Anders Wiklund(SVT Debatt)

Mai och Sara: Att splittra familjer och bisarra resonemang i utvisningsfrågor

Jag håller sällan med i Migrationsverkets beslut eller följer med i deras argumentation i de utvisningsfall jag läst om.
De slår mig som ofta som orimliga, väldigt byråkratiskt stolpiga och ofta grymma utan hänsyn till de som utvisas eller utan att hänsyn tagits till alla faktorer som huruvida de utvisade ska klara sig i det land de utvisas till.
Jag är ingen jurist och jag har inte hela bilden så ofta låter jag bli att skriva om hur arg och ledsen jag blir över att människor utvisas till ensamhet, lidande och död.

Men igår ploppade två artiklar upp i min facebook-feed.

Den första var om 18-åriga Mai som utvisades från Sverige och sin hemfamilj till sitt födelseland Vietnamn eftersom hon anses ha starkare band dit.
Mai har bott i Sverige sedan hon var 13 år gammal i en hemfamilj. Hon har ingen kontakt med sin biologiska familj eftersom hon är ett hittebarn, den familj som adopterade henne där är död.

Den andra var om 18-åriga Sara. Hon kom till Sverige med sin pappa för sex år sedan men ska nu utvisas. Orsaken är att hennes pappa inte är hennes biologiska pappa utan "bara" har tagit hand om henne sedan hon var 4 år. Sara anses ha starkare band till Etiopien än till Sverige för i Etiopien finns hennes biologiska mamma- som hon inte har kontakt med.
Saras pappa får stanna. Men Sara måste utvisas.

Jag vet inte vad det är som får mig att skriva ett blogginlägg om just Mai och Sara. Det kan vara det är det faktum att jag själv är adopterad och att jag kan identifiera mig med att man kan vara hemma i ett land som inte är ens hemland.
Det kan också bara vara det faktum att detta är bisarra fall som saknar omtanke om flickornas bästa och som skriker byråkratitermer och känslokyla.
I båda flickornas fall så säger Migrationsverket att det inte föreligger någon risk för att flickorna ska fara illa, de är inga flyktingar och bör vara i sina födelseländer.

Det är ett helt efterblivet resonemang

Mai har ingen trygghet eller framtid i Vietnam. Sara har ingen framtid eller trygghet i Etiopien.
Båda vill stanna hos sina familjer de har levt med i många år, båda nekas detta eftersom det inte finns blodsband.
I Mais fall så känns det som att Migrationsverket bara väntat på att hon ska fylla 18 så att hon kan utvisas. Det saknas hänsyn till hennes situation.
I Saras fall så är det som att avsaknaden av blodsband mellan henne och hennes pappa helt plötsligt gör de till främlingar för varandra i Migrationsverkets ögon och då måste Sara ut. Även där saknas hänsyn till situationen.

Igen, jag är inte jurist och jag har inte koll på hela bilden här. Men hur jag än vrider och vänder på detta så splittras två familjer, två flickor hamnar i länder där de inte har några vänner, anhöriga eller någon form av trygghet i form av jobb, bostad, pengar eller utbildningsmöjligheter.

Mais och Saras fall är inte unika, att utvisa nyligen fyllda 18-åringar och splittra familjer är något Migrationsverket gjort flera gånger innan.
Och det gör det fortfarande inte okej. Samt i Saras fall förmodligen ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, den säger att icke-biologiska barn är likställda biologiska.

Migrationsverket måste tänka om när det gällerdetta med familjeband och vart man hör hemma.
En person hör inte hemma där man är född, en person hör hemma där man känner sig trygg och har värme omkring sig
En person hör inte hemma med sina biologiska föräldrar man aldrig träffat för föräldraskap kommer sig inte av blod, det kommer från kärlek och omtanke om barnet.

Vi måste prata om att Migrationsverket inte tänker, att det saknas empati i besluten och att fall som Mais och Saras händer för ofta

Det växer ett bo av rasism i Sverige

Det är inte ofta jag blir orolig eller rädd men nuförtiden så har jag ofta en klump i magen .
Inte så mycket av rädsla som av en klump av "WTF, vad fasen händer i Sverige?"

Jag har alltid sett det som självklart att man är emot rasism, emot nazism och att man faktiskt har nolltolerans mot det. Jag har varit bra, mindre bra och nu är jag enormt bra på att sätta ner foten när jag ser, hör eller upplever det och säga att “Det här är inte okej, det här är rasism.”

Jag är hellre för hård än för mild i det fallet för jag har till sist lärt mig att det handlar om att faktiskt ruska om människor så de vaknar och inser vad de säger och vad de håller på med. Det hjälper inte att mumla i ett hörn.

Med detta i bakgrunden så stör det mig så enormt att se hur rasism och nazism normaliseras i Sverige. Jag är arg på ett antal tidningar och kanaler som jag anser har en för slapp hållning till det, jag är arg på Sverige som land som inte tar tillräckligt allvarligt på detta och jag är arg på vänner som tycker att man ska ta rasism med en klackspark.

Det är allvarligt och det ska inte tas med en klackspark. Rasism och nazism är inget demokratiskt eller något som bör finnas. Det är ett hot mot demokrati och mot mänskliga rättigheter.
Att uttala sig rasistiskt i form av trakasserier, kränkande ordalag eller mordhot på nätet eller IRL är ett brott mot lagen.

Rasism dödar.

Nazism dödar.

Och vi har sett flera gånger, för många gånger, att de som är rasister och nazister inte drar sig för att både trakassera, förfölja och mörda de som de anser inte passar in i deras samhälle.

Det är bara att titta på vad som hände i Kärrtorp igår, det visade att rasister inte bara är beredda att slå ner de som är mot rasism(vilket vi visste sedan innan) utan även beredda att ge sig på barn och gamla.

Gränserna för vad som anses normalt, både inom våld och inom hatbrott flyttas fram och jag vägrar att låta det vara något som bara tyst accepteras.

(Mer läsning om Kärrtorp kan hittas på Politism)

Ni som skriker om att det är ett brott mot demokratin när någon tårtas, ni som säger att yttrandefriheten är det finaste vi har och att rasister och nazister har rätt att uttrycka sig med vilka medel de vill: Ta och skaffa er en verklighetsuppfattning, titta er omkring och se att våld,trakasserier och mordhot är de metoder som rasister och nazister använder sig av. 

Vi kan inte bara blunda och hoppas att det går över för det gör det inte.
Låt inte rasismen bli något som normaliseras.

Nej, jag tänker inte gå Vigilante men jag tänker aldrig, någonsin kompromissa mot rasism. Aldrig.