Adopterade Sarkawt får inte stanna i Sverige.

För ett tag sedan skrev jag om 18-åriga Sara och 18-åriga Mai. Två flyktingbarn som Migrationsverket hade bestämt skulle utvisas på helt bisarra grunder( ni kan läsa hela blogginlägget här)
När jag hörde om Sara och Mai så var jag så enormt ledsen och arg, hela resonemanget i båda fallen var så bisarrt och verklighetfrånkopplat.

Men nu händer det igen. För ett par dagar sedan så fick jag reda på att 17-årige Sarkawt ska utvisas från Sverige till Irak.
Sarkawt har bott i Sverige i 2,5 år, han flydde hit från Irak då hans biologiska föräldrar är döda och hans äldre bror misshandlade honom.
2012 fick han avslag på sin första ansökan om uppehållstillstånd, Migrationsverket menade att polisen i Irak borde kunna hjälpa honom bättre
Efteråt så blev Sarkawt adopterad av en svensk mamma och har fått en ny familj. Adoptionen har godkänts av Tingsrätten och Socialnämnden.
Men Migrationsverket hävdar att adoptionen enbart gjordes i syfte att kringgå bestämmelser om uppehållstillstånd och nu ska Sarkawt utvisas.
I vanliga fall blir man automatiskt svensk medborgare när man adopteras (så var det för mig) men eftersom Sarkawt redan innan adoptionen fått avslag på sitt uppehållstillstånd så blev han inte det.

Jag vet knappt ens vart jag ska börja i frågan om hur jäkla orättvist och tragiskt detta är.

För det första. Tingsrätt och Socialnämnden har godkänt adoptionen, att Migrationsverket bestämmer sig för att skita i det och hävda att den inte gäller är bara fel.
För det andra så verkar Migrationsverket har glömt det faktum att Sarkawt inte är en vuxen person som ska utvisas utan ett barn utan någon fast punkt i Irak. Men det verkar de inte ha förstått och efter tre avslag på sin fråga om uppehållstillstånd så måste Sarkawt nu söka uppehållstillstånd från sitt hemland, alltså han måste resa tillbaka dit ensam för att kunna söka.
Och det som stör mig här är precis samma resonemang som i Mai och Saras fall, bristen på logik och på verklighetsuppfattning.

Kära Migrationsverket, detta är barn ni utvisar. Barn som efter utvisningen befinner sig i ett nytt land de tappat alla band till, där de inte har något familj eller som i Sarkawts fall, familjemedlemmar som vill dem illa. Barn som inte vet hur de ska göra, som saknar kontakter, och som i Mais fall, helt saknar pengar och identitetshandlingar som är giltiga i deras nya land. Barn som slits från ett land där de gjort sig hemmastadda, där de skapat sig en trygghet och fått en ny familj. Barn som nu helt plötsligt får höra att de måste tillbaka till sitt "riktiga" hemland måste säga hejdå till sina nya familjer eller som i Saras fall säga hejdå till sin pappa sedan 14 år som hon kom till Sverige med, bara för att han inte är hennes riktiga pappa.

Saras utvisning är just nu tillfälligt fryst av Europadomstolen sedan hennes advokat anmält Sverige för brott mot mänskliga rättigheter.

Mai befinner sig just nu ensam i Vietnam. Hon saknar identitetshandlingar och hennes ansökan om att få nya har avslagits av vietnamesiska myndigheter. Vilket gör att hon inte får ha ett bankkonto eller ta ut pengar som satts in till henne. Vill man veta mer finns en facebook-grupp här.

Frågan är nu vad som ska hända med Sarkawt? Jag hoppas Migrationsverket ändrar sig men jag får erkänna att jag inte har stort hopp om det. Vill man följa och hjälpa Sarkawt så gå med i facebookgruppen här.

Kära Migrationsverket, kan ni snälla sluta vara så trångsynta och plocka fram er medmänsklighet. Detta är människors liv och välmående ni leker med.


Sarkawts falla är inte unikt och jag skäms över hur Migrationsverket tänker. Bild:TT och Anders Wiklund(SVT Debatt)

Mai och Sara: Att splittra familjer och bisarra resonemang i utvisningsfrågor

Jag håller sällan med i Migrationsverkets beslut eller följer med i deras argumentation i de utvisningsfall jag läst om.
De slår mig som ofta som orimliga, väldigt byråkratiskt stolpiga och ofta grymma utan hänsyn till de som utvisas eller utan att hänsyn tagits till alla faktorer som huruvida de utvisade ska klara sig i det land de utvisas till.
Jag är ingen jurist och jag har inte hela bilden så ofta låter jag bli att skriva om hur arg och ledsen jag blir över att människor utvisas till ensamhet, lidande och död.

Men igår ploppade två artiklar upp i min facebook-feed.

Den första var om 18-åriga Mai som utvisades från Sverige och sin hemfamilj till sitt födelseland Vietnamn eftersom hon anses ha starkare band dit.
Mai har bott i Sverige sedan hon var 13 år gammal i en hemfamilj. Hon har ingen kontakt med sin biologiska familj eftersom hon är ett hittebarn, den familj som adopterade henne där är död.

Den andra var om 18-åriga Sara. Hon kom till Sverige med sin pappa för sex år sedan men ska nu utvisas. Orsaken är att hennes pappa inte är hennes biologiska pappa utan "bara" har tagit hand om henne sedan hon var 4 år. Sara anses ha starkare band till Etiopien än till Sverige för i Etiopien finns hennes biologiska mamma- som hon inte har kontakt med.
Saras pappa får stanna. Men Sara måste utvisas.

Jag vet inte vad det är som får mig att skriva ett blogginlägg om just Mai och Sara. Det kan vara det är det faktum att jag själv är adopterad och att jag kan identifiera mig med att man kan vara hemma i ett land som inte är ens hemland.
Det kan också bara vara det faktum att detta är bisarra fall som saknar omtanke om flickornas bästa och som skriker byråkratitermer och känslokyla.
I båda flickornas fall så säger Migrationsverket att det inte föreligger någon risk för att flickorna ska fara illa, de är inga flyktingar och bör vara i sina födelseländer.

Det är ett helt efterblivet resonemang

Mai har ingen trygghet eller framtid i Vietnam. Sara har ingen framtid eller trygghet i Etiopien.
Båda vill stanna hos sina familjer de har levt med i många år, båda nekas detta eftersom det inte finns blodsband.
I Mais fall så känns det som att Migrationsverket bara väntat på att hon ska fylla 18 så att hon kan utvisas. Det saknas hänsyn till hennes situation.
I Saras fall så är det som att avsaknaden av blodsband mellan henne och hennes pappa helt plötsligt gör de till främlingar för varandra i Migrationsverkets ögon och då måste Sara ut. Även där saknas hänsyn till situationen.

Igen, jag är inte jurist och jag har inte koll på hela bilden här. Men hur jag än vrider och vänder på detta så splittras två familjer, två flickor hamnar i länder där de inte har några vänner, anhöriga eller någon form av trygghet i form av jobb, bostad, pengar eller utbildningsmöjligheter.

Mais och Saras fall är inte unika, att utvisa nyligen fyllda 18-åringar och splittra familjer är något Migrationsverket gjort flera gånger innan.
Och det gör det fortfarande inte okej. Samt i Saras fall förmodligen ett brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter, den säger att icke-biologiska barn är likställda biologiska.

Migrationsverket måste tänka om när det gällerdetta med familjeband och vart man hör hemma.
En person hör inte hemma där man är född, en person hör hemma där man känner sig trygg och har värme omkring sig
En person hör inte hemma med sina biologiska föräldrar man aldrig träffat för föräldraskap kommer sig inte av blod, det kommer från kärlek och omtanke om barnet.

Vi måste prata om att Migrationsverket inte tänker, att det saknas empati i besluten och att fall som Mais och Saras händer för ofta