Kimi No Na Wa..... Your name

Sent omsider har jag nu äntligen fått se Kimi No Na Wa. Eller Your Name som den engelska titeln är.
MsMemberger och jag gick på bio och såg den och från första rutan vad jag helt fast. När sluttexterna rullade så kunde jag knappt ens resa mig. Jag ville mest bara sitta kvar och bara andas. Eller snarare bara känna.

Jag och Svart såg den två dagar senare och först nu har jag kunnat samla mig och skriva vad jag tycker om filmen.

Taki och Mitsuha

Your Name är regisserad och skriven av Makoto Shinkai och är berättelsen om Mitsuha och Taki. Mitsuha lever ett stilla liv i på Japans bergiga landsbygd men hon drömmer om att leva inne i Tokyo. Taki bor i Tokyo, går regelbundet på cafe med sina vänner och jobbar extra på en restaurang.
En morgon vaknar de och upptäcker att de inte bara bytt liv utan också bytt kroppar.
Det är början på en av de vackraste och mest gripande historier som berättats.

Varför föll jag så handlöst för Your Name?

Först och främst är Your Name fantastisk vacker tecknad. Det är en otroligt skicklig blandning av dataanimation (tror jag)och handritade bilder. Det skapar en makalös bakgrund till berättelsen och det i kombination med vacker musik och ett bra soundtrack gör att berättelsen lätt flyter på och flyttas mellan Mitsuha och Taki på ett sätt som inte bara känns naturligt utan också gör det till en fröjd för tittarna att följa med i.
Öppningsscenen kan vara det bästa som gjorts i animerad film sedan Studio Ghibli gjorde Ponyo.
Det gör inte saken sämre att de har gjort en enorm ansträngning att få alla detaljer rätt, särskilt i Tokyo där tågsignaler, stationer och ljudbrus är spot on. När jag blundade stod jag för en stund på Tokyos station med tusen människor runt mig som alla rörde sig åt sitt håll.
Det är en speciell känsla att en film kan göra så med en.

För det andra känns filmen väldigt annorlunda och unik, både för att vara en animefilm men även för att vara en tecknad film överhuvudtaget.
Den har en vuxen ton som tar upp teman som familj, kärlek, ansvar och att våga lita på någon helt ut. Det är en berättelse om att interagera med någon du inte känner och att ha mod att våga ändra sig själv och allt runtomkring en.
Den berättar om hur det är att vara ung, om att vilja längta bort och längta hem samt hur det är att leta efter något en aldrig kan greppa om.
Men framförallt så tar den upp detta med könsroller och hur de påverkar både oss själva och de vi interagerar med, detta på ett väldigt finstämt och bra sätt som gav mig en klump i halsen. Jag vill se mer sådant i fler filmer, mer av den här respektfulla tonen.

För det tredje fungerar berättelsen väldigt bra. För mig kändes den ny och unik som sagt och den höll ett bra tempo genom hela filmen samtidigt som den lyckades med att överraska. Det fanns inte ett ställe där jag tappade koncentrationen eller visste vad som skulle hända härnäst.

För det fjärde så fick den här filmen mig att känna med både Taki och Mitsuha på ett sätt som kändes hela vägen in i hjärtat. Deras finstämda berättelser gav mig tårar i halsen och en igenkänning på ett sätt jag inte kan beskriva helt.

Kanske är det precis den där känslan av att vakna ur en dröm med tårar på kinderna och innan du hinner blinka till är drömmen borta. Men du undrar ändå, för resten av dagen, vad det var du drömde och vad det är du glömt.

Musiken till filmen är gjord av musikern Yojiro Noda och hans band Radwimps framför alla sångerna i filmen. Sparkle här ovan är nog min favorit.

Hyōri Ittai - Yazu

Hyōri Ittai av den japanska duon Yazu är en av de finaste sångerna jag vet. Mycket för att den var slutsång till sista delarna av animeserien Hunter X Hunter (2011) som är en av de bästa serierna jag vet. Men jag tror att en annan av orsakerna till att jag gillar den är texterna och intensiteten i sången. Den är felfri och går rätt ofta i mina hörlurar nuför tiden.

Översättning av texten till engelska:

Woo ~ Woo ~

Devouring the mornings and spitting out the nights
My nature is doubtful
This feeling that boils up inside of me
Is it white or black

The future that I aim for and the past that I left behind
Twisting together, round and round
They’re connected

Squinting my eyes at the helixes passing by
I leaned forward from my strange dream

Two sides of the same coin The coin that I flipped flies into the sky
Just which ending will I wish for
Two sides of the same coin The brighter the light, the darker the shadow
If that’s so, then where will I go
The two futures came together

Woo ~ Woo ~

The inevitable masquerading as a coincidence
The divergent paths that come together
The shadow that follows me
Everywhere, forever
Will I take it in or illuminate it
Resist it or forgive it all

Light and darkness
Love and hate
They’re all powerful emotions with the same roots
Reach out a hand to the ends of my memory
And quietly invite me to go where you are

Two sides of the same coin I learned that everything is fated to eventually disappear
So I’ll never let go of this hand
Even the prosperous must decay The pale pink impulses are dyed red
Breaking out of the chains and awakening now
I’ll see a definite world

Caught between yin and yang
I’m just listening to the beat
May the dots and lines connect
A requiem for the lost days

Two sides of the same coin The coin that I flipped flies into the sky
Just which ending will I wish for
Two sides of the same coin The brighter the light, the darker the shadow
I won’t avert my eyes from even the indelible past

Focusing my gaze on the helixes dying away
The light and shadow intersected in a moment’s flicker
Binding the time just like this
The two futures came together

Grattis Mr Miyazaki!

Idag fyller en av mina absoluta favoriter inom filmskapandet år! Mr Hayao Miyazaki firar sin födelsedag och jag har så många fina minnen till hans filmer. Den första jag såg var Princess Mononoke som jag fick låna av min kusin och sen var jag tokfast. Genom den upptäckte jag resten av Studio Ghiblis filmer och det kan ha varit något av det bästa som hänt. Jag tittade redan på anime i massor men nu upptäckte jag en rad långfilmer jag kunde se om och om igen.
Jag tittar fortfarande alltid på någon av Ghiblis filmer när jag är sjuk, när jag är ledsen, när jag är glad... Ja helt enkelt när jag känner för det. Jag tröttnar aldrig för jag hittar hela tiden något nytt i filmerna.

Miyazakis filmer, både som han regisserat eller de han bara varit löst inblandad i har gett mig så mycket, både i form av fantastiska berättelser och främst i form av underbara förebilder.
Nausicaä, San, Ashitaka, Chihiro, Arietty, Kiki, Shizuku...De är alla fantastiska karaktärer som visat mig att det lönar sig att gå sin egen väg (även om det kan var kämpigt), att allt inte är svart och vitt och att det går utmärkt att rädda världen på egen hand.
Också, värt att notera att väldigt många av inte bara Miyazakis filmer utan också Studio Ghiblis filmer överlag klarar Bechdeltestet!

Så igen, stort grattis Mr Hayao Miyazaki och tack för alla fantastiska filmer!

Bild hämtad härifrån

Förebilder i mitt liv: Sailor Moon

Det är svårt att med bara ord beskriva vad tv-serien Sailor Moon och dess karaktärer har betytt för mig och för att förstå allt måste man nog börja från början

Jag snubblade över serien när den gick på TV 4:s barnprogram "Junior" på söndagsmorgnar.  Jag såg en episod och sedan var jag fast. Inte sedan Thundercats har jag vakat så vid tv-apparaten. För det stod nämligen väldigt dåligt i tidningen om Sailor Moon skulle gå just den här söndagen, med ojämna mellanrum sände nämligen Junior någon slags långfilm på söndagsmorgnarna. Så jag hade inget annat val än att vaka vid tv:n varje söndagsmorgon för att inte missa något avsnitt. Jag minns att jag sov framför tv:n några gånger för jag var så orolig att försova mig.
För Sailor Moon var något helt unikt för mig.
Om vi tar storyn till att börja med.... Den var något jag aldrig sett förut. Den här småskaliga monsterdödandet som utvecklades till en episk (Ja episk är faktiskt det korrekta ordet här) historia som sträckte sig över årtusendena med livsöden, magiska artefakter och en kärlekshistoria som gav mig tårar i ögonen varje gång.

Och så karaktärerna.

Annie/Usagi

Först och främst Sailor Moon själv,älskade Annie/Usagi! Det var en hjältinna
som visserligen hade superkrafter men som var klumpig, kass i skolan och en lipsill. Och det var något jag inte hade sett förut och det slog an något i mig. Jag identifierade mig med Annie något enormt och lika mycket med blyga, smarta Ami, eldfängda, spirituella Rai, starka, husliga Makoto och kickass, kärlekskranka Arianne/Minako.
De blev förebilder för mig och det var inte bara att jag beundrade dem, jag ville vara precis som dem.
Jag ville vara lika stark, lika svag, ha lika bra vänskapsband som de hade och jag ville rädda världen.
Och det bästa av allt, detta vad tjejer! Det var de som räddade världen och som hade superkrafter. Inte ett gäng med manliga hjältar.
Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med, som jag kunde beundra och det bästa av allt var att de  var i samma ålder och hade vanliga liv vd sidan av att vara hjältinnor. De var inte perfekta på något sätt utan var sig själva.
För att inte glömma att alla huvudkaraktärerna utvecklades under seriens gång på et sätt som gjorde de än mer intressanta. Lägg därtill en rad mångfacetterade fiender ( vilket visade mig att fiender inte behöver vara onda och vilja förstöra världen utan kan drivas av djupare motiv och känslor)  och bra sidokaraktärer med!


Det finns 200 episoder av Sailor Moon (och nu räknar jag den gamla animen, inte Sailor Moon Crystal som kom ut rätt nyligen) men den svenska dubbningen av Sailor Moon slutade efter episod 88 och trots en rad arga brev från min och min bror så blev det aldrig något mer.
Men jag hade tack och lov hemsidan Sailor Moon på Svenska som gav mig all information jag behövde plus ett forum/maillista för svenska Sailor Moon-fans. Minns att detta var långt innan facebook och twitter och det forumet var guld för mig under de åren. För jag kan garantera att förutom min äldsta lillebror var jag den enda i skolan som älskade Sailor Moon och anime överlag. Det var sådär kul.
Men maillistan och forumet var fantastiskt. Vi kunde diskutera olika karaktärer och avsnitt i timmar och skickade varandra VHS-kassetter med avsnitt som saknades hemma.

Det dröjde tills jag var över 20 innan jag hittade den japanska originalspråken och kunde se klart den.
Ja jädrar. Då hittade jag Haruka, Michiru och Hotaru med. Och fick se mer av Setsuna som jag verkligen fallit stenhårt för i svenska dubben, trots att hon varit med så lite. Jag gillade hennes ensamhet och sorgsna ögon i kombination med otrolig kraftfullhet och elegans på något vis. ( Kanske var det därför som jag i vuxen ålder lade till hennes namn.)

Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med. De var i samma ålder som jag själv, de hade samma problem, de hade underbara personligheter och framför allt var de kickass kvinnor!

Och idag nästan tjugo år efter det att jag hittade serien så är sailorhjältinnorna fortfarande några av mina starkaste förebilder.

Deras härliga personligheter, deras styrkor och deras självständighet lärde mig att det är okej att vara en helt vanlig tjej på vilket sätt man än vill vara och att svagheter och problem inte är något hinder alls när det gäller att vara awesome och rädda världen.

Inget Pride i Stockholm för mig

Förra året så lovade jag mig själv att jag skulle vara på Stockholm Pride. Något som jag verkligen svor på ännu mer när jag träffade fina Tildedrinkstea på Göteborg Pride.

Men så hände jobb. Massor med jobb och min semester flög ut genom fönstret för att aldrig synas till igen. Det är helt okej men visst sitter jag i värmen och känner att en del av mitt hjärta längtar till regnbågsfärgerna i Stockholm.
Jag märker att det gå framåt med LBTQ - acceptansen i Sverige. Så sent som igår så bestämde Svenska Akademins Ordlista, SAOL, att ordet hen numera från och med april 2015 ska ingå i ordlistan.
Ja, ni hörde rätt. Det är officiellt och fruktansvärt awesome!

Men det är fortfarande så mycket kvar att göra, så mycket diskriminering som pågår, så mycket oförståelse och hat.
Vi behöver Pride, inte för att festa, utan för att minnas att människor fortfarande diskrimineras, förföljs och dödas för sin sexuella läggning och vilja att vara sig själva. Både i Sverige och i resten av världen.
Ni som är i Stockholm, ta er till Pride, gå dit, gå på föreläsningarna och panelsamtalen. Gå i paraden, inte för att det är en kul grej, men för att det är viktigt. För er som är nördar så organiserar Sverok en egen del i tåget, Proud and Nerdy.

Jag får försöka igen nästa år att ta mig till Stockholm Pride helt enkelt. Tills dess så bär jag idag min nya Sailor Uranus-tröja. Resten av året så kämpar jag för att folk ska förstå att all kärlek är vacker och bra. Och att alla människor ska har rätt att älska vem de vill.

Bär stolt tröjan med en av mina främsta LBTQ-förebilder. Bild: Lisa Hedström Arvidsson.

Animetipset: Scrapped Princess

Pacifica Casull är en helt vanlig flicka med helt vanliga problem. Hon är urusel på matlagning, ryker konstant ihop med sin storebror Shannon och beundrar sin storasyster Raquel som är magiker och ett under av lugn. Hon är som vilken annan 15-åring som helst.


Problemet är bara att andra 15 åringar inte behöver tillbringa livet på resande fot och betrakta varje främling som en fiende. Andra 15-åringar är inte jagade av hela världen som vill se en död.


Det är Pacifica och det gör hennes liv lite mer komplicerat. Särskilt som hon inte förstår varför alla vill se henne död. Något om en  kyrklig profetia, att hon skulle vara en bortglömd prinsessa och den lilla detaljen om att världens undergång kommer inträffa när hon väl fyller 16.

Men det har ju inget med henne att göra egentligen?

Hela världen där detta utspelar sig i är en blandning mellan fantasy och futurism med en lagom stor dos av religiös fanatism. Kyrkan har en järngrepp om människor så det är väl inte så konstigt att alla som får veta vem Pacifica vill döda henne. Till råga på allt så övervakas hela världen av de så kallade Fredsbevararna, som ena stunden är människor, andra stunden femtio meter höga stridsmonster. Naturligtvis vill dessa också döda Pacifica men de verkar ha en annan orsak.

Det som hindrar att Scrapped Princess blir en total emohistoria a la  “Varför just jag?” är Pacifica själv. Hon är en underbar karaktär att följa, just för att hon är så vanlig. Hon är inte perfekt och inte en genomsnäll människa. Hon är en obstinat 15-åring mitt i livet som nyss insett att hon börjar bli vuxen och det gör att serien får en perfekt balans av humor, misär och episkhet.

Oh nämnde jag att det finns en chans för drakar med?


(Publicerades ursprungligen på Megazine. )

Podcastare för Megazine!

Min nördighet frodas och mår bra och den underhålls flitigt även i arbetslivet. Jag har ju redan skrivit här om mitt arbete på Deculture vilket är väldigt kul. Och nu så har jag tack vare fina Vargsyster även börjat podcasta tillsammans med henne för Megazine! Hurra hurra!

Podden hete MegaNörd och i den så pratar vi kort sagt om allt mellan himmel och jord-så länge det är nördigt.

Vårt första avsnitt ligger ute nu, både på Itunes (helt gratis)och man kan även lyssna via Megazines hemsida här! I det diskuterar vi främst den svåra frågan: Vem är egentligen en nörd?

MegaNörds fina header med Vargsyster och mig,ritad av Annluis Rodriguez!

Till mina vänner!



 Jag är så glad och tacksam för er. Ni som jag lärt mig är äkta och inte fega eller falska. Ni som uppmuntrar. Ni som peppar och finns där. Ni som jag kan bli arg på och bråka med och vänskapen finns ändå där. Ni som jag diskuterar, analyserar och skrattar ihop med. Mina fina underbara, nördiga, hjärtevarma, sjukt smarta vänner.

Jag ger er för lite creds men jag älskar er.





The Love Song av LM. C

Are you ready? Go? Stay? Go!

Are you ready? Go! Go! Go!

This is for everyone I love...

To sing a love song...

To never lose a single thing...

I lived holding them all.

If you're not prepared to extend your hand,

you can't reach any further.

Are you ready? Go? Stay? Go and sparkle!

Here we go with all these pure feelings.

It was never just the words I wanted to get across.

My soul's voice will never turn to words.

How much has to gather to reach you?

To the irreplaceable people I love,

I sing an endless song.

Bechdeltestet och Studio Ghibli

Jag vet inte om det bara är jag men det har dykt upp väldigt mycket blogginlägg, texter och twitters om Bechedel-testet och vilka filmer som klarar det eller ej.
Hurra hurra säger jag och bestämde mig för att haka på tåget och Bechedeltesta några av mina favoritfilmer, nämligen studio Ghiblis filmer.


En snabbgenomgång för er som inte vet vad Bechedeltestet är. Det är ett rätt enkelt test som går ut på att film ska klara följande tre saker:
1) Den ska ha minst namngivna två kvinnliga karaktärer
2) Kvinnorna ska ha en konversation med varandra
3)Konversationen de har ska inte handla om en man.


Det är ett rätt simpelt och bra test för att testa jämnställdheten i filmer och man tycker att fler filmer borde klara det. Men icke, det är förvånandsvärt många filmer som inte klarar av testet även fast de kan vara hur ba som helst i övrigt. Lite synd.
Över till det jag tänkte prata om, nämligen att testa vilka av Studio Ghiblis filmer som klarar Bechdel-testet. Jag tar bara de filmer jag har sett och jag vet att det är två eller tre jag missat att se (skäms på mig) och jag skriver ur minnet.
Jag börjar i ordning med den äldsta först och den nyaste sist, here we go!

Nausicaä of the Valley of the wind

GODKÄND!

Vi har flera kvinnliga karaktärer med som är namngivna, de talar med varandra och om något helt annat än män.

Castle in the sky

GODKÄND!

Det finns bara två namngivna kvinnor men de talar med varandra och det rör inte män.

My neigbor Totoro

GODKÄND!

Igen, det finns bara två namngivna kvinnor men de pratar å andra sidan ruskigt mycket med varandra. Som syskon tenderar att göra.
Nej vänta jag glömde, det finns flera namngivna kvinnor. Mycket bra!


Kiki´s delivery service

GODKÄND!


Pom Poko.

ICKE GODKÄND!

Jädra tvättbjörnar... Tur att de har stora pungar så man ser skillnad. Men den här var klurig och jag vet inte om jag minns helt rätt men den klarar inte testet då ingen av de kvinnliga tvättbjörnarna talar med varandra.
Men som sagt, inte helt säker, får se om den och dubbelkolla!


Whisper of the heart

GODKÄND!

Flera kvinnor som talar med varandra om helt andra saker än män.


Princess Mononoke

GODKÄND!

Ja gudars vad den här blir godkänd. Det finns många namngivna kvinnor i filmen och de har bra med konversationer ihop som inte rör män. Jag är imponerad.

Spirited away

GODKÄND!

Gott om namngivna kvinnor som talar med varandra om annat än män!

The cat returns

GODKÄND!

Här var jag tvungen att tänka efter rejält men jo den klarar faktiskt testet! Två namngivna kvinnor/katter talar med varandra om annat än män. Woho!


Howl´s moving castle

GODKÄND!

Ja den klarar sig också med bravur! Överlag är det väldigt många namngivna kvinnor i den här historien som är bra karaktärer.

Tales from Earthsea

GODKÄND!

Här fick jag tänka efter ett tag innan jag slog mig lite grann i huvudet över hur dum jag var. Klart den här klarar testet. Två namngivna kvinnor har en bra och rätt lång konversation utan att tala om män. Bra där


Ponyo on a cliff by the sea

SJUKT TVEKSAM MEN GODKÄND

Ouch. Svårt igen. Jag mindes att det fanns många bra, starka kvinnor men jag kunde först inte minnas om de pratade om något annat än män. Eller om de pratade med varandra. Jag var faktiskt tvungen att se om filmen för att vara säker. och ja, det förekommer konversationer mellan namngivna kvinnliga karaktärer. Men jag är fortfarande lite tveksam. Man får i och för sig se två kvinnor stå och prata om något som man vet är sjukt viktigt för plotten men man hör inte vad de säger. Så jag vet inte heller om de nämner en man där, bara att det är viktigt.
Så godkänd men tveksam.


The borrower Arietty

GODKÄND!

Mest kvinnor i den här filmen och de är duktiga på att prata med varandra om annat än män. Hurra!



Så summan av kardemumman är att Studio Ghibli för det första är duktiga på att ha bra,starka kvinnor i sina filmer. Vilket vem som helst som sett Ghiblis filmer kan räkna ut med näsan.
Det andra är att de är duktiga på att låta sina kvinnliga karaktärer interagera MED varandra och inte bara fungera som ett bihang eller kärleksintresse till de manliga karaktärerna.
Så heja heja! Fler filmstudios borde slänga ett öga på Ghiblis filmskapande och karaktärer och ta inspiration!

Skribent för Deculture- YEY!!!

Jag har ju helt glömt berätta för er om mitt nya jobb!
Mycket slarvigt av mig! Jag är numera skribent på Deculture.
Yey och hurra för mig!
Deculture är ett svenskt projekt som tidigare varit en webbtidning för anime/manga, tvspel och visual novels men som nu ska gå över till att bli en mer renodlad blogg.
Mitt jobb kommer främst att vara att recensera manga och anime, lite tvspel samt skriva krönikor och artiklar. Så har ni tips på bra personer eller saker jag borde uppmärksamma som har med anime/manga att göra så tipsa mig gärna!
Jag är tokigt pepp och vad bättre är, nu har jag faktiskt inget alls som håller tillbaka mitt anime-, och mangakonsumerade eftersom jag kan skylla det på jobbet. Samma sak med tv-spelandet...hur ska det här gå egentligen?

Titta gärna in på vår facebooksida och gilla oss, både för att vi är bra men också för att följa mig när jag gräver mig djupare ner i mitt japanska träsk!

Jag är typ så här glad! (printscreen från Sailor Moon)

Nura: Rise of the Yokai clan

Japp japp, jag och Battong har sett oss igenom ännu en animeserie. Eftersom vi har rätt höga krav på våra animeserier så är det rätt få som faller oss i smaken. Men Nura: Rise of the Yokai clan var riktigt riktigt bra. 
Serien handlar om Nura Rikou som är 1/4 yokai och som bor i ett hus i Tokyo. Han går i skola, kivas med sina vänner och har ett rätt vanligt liv.....Bortsett från att att hans farfar är överkommendant över "the nigthparade of hundred yokais" och alla dessa yokais bor i Rikous hus och förväntar sig att han ska ta över efter sin farfar snart...Problemet är att Rikou inte riktigt har kontroll över sin yokaidel och bara kan bli en yokai på natten...om han har tur.
Svårt att förklara och jag är kass på att sammanfatta serier på ett bra sett. Se den bara för den hade allt en bra anime ska ha.
För det första så var den snyggt tecknad (ett krav för att man ska orka se på en animeserie..eller ja, vilken serie som helst.
För det andra var det en bra story med djup, lagom dos mänskliga känsloutspel, lagom dos övernaturligheter och bra soundtrack.
För det tredje var karaktärerna väldigt bra och jag har inte sett ett så intressant och roligt karaktärsarkiv på länge. Det var inte bara huvudkaraktärerna som var bra utan rakt igenom väldigt välarbetade karaktärer.
Sedan är jag en sucker för yokais...och jag är ännu mer sucker för animekillar med långt vitt hår,svärd och hög coolhetsfaktor. Nom nom.

Text till öppningslåten Fast Forward

There’s nothing more frightening
Than losing something you’ve obtained
I skim past day after day
While waiting for fight after fight

To want anything and everything
That is the pledge of those led astray
When I tried building a world that I hadn’t seen,
It crumbled into pieces
The thing that shields myself from those miserable dreams
Is my own darkness
If you make your time stand still
You’ll know what it means
But why would you want to

Makes me feel
I wonder when the scenery that flashes past became unchanged
I soundlessly released my power
And cut apart that fear
I wonder when that loud throbbing of my heart stopped
And disappeared so easily