Mitt allra första NärCon och att cosplaya i 35 plusgrader

Det finns en första gång för allt och denna sommaren bestämde jag mig för att det äntligen var dags för mig att åka till NärCon sommar!
NärCon har länge legat på min lista över saker jag vill göra men eftersom jag konstant jobbat med journalistjobb varje sommar i fem år så har det inte fungerat att åka dit.
Men detta år så var det dags! Jag och Svart bestämde oss för att göra det till en del av vår semester och åka ihop.
Och jag var så pepp på att äntligen få cosplaya på riktigt!
Jag visste direkt att min första cosplay skulle bli Yuri Lowell från tv-spelet Tales of Vesperia. Han har länge varit en av mina hjältar/antihjältar och jag tycker han är så jädra snappy och cool. Det var givet.
Sedan var Sailor Moon självklar och sist så bestämde jag mig för att köra på Chrisjen Avasarala från The Expanse.
Sailor Moon hade jag redan en dräkt för, en sari och smycken till Avasarala köpte jag i Sri Lanka så det enda jag behövde fixa var hela Yuris dräkt.

Det visade sig vara lite klurigare än jag väntat mig att fixa en skjorta, väst och byxor, speciellt applikationerna men det blev tillslut riktigt bra!

Helt okej!

Här någonstans hade jag också börjat prata med NärCon rejält om vad jag kunde hjälpa till med i egenskap av ordförande i Sverok. NärCon är ingen sverokförening men de jobbar, precis som Sverok, för en starkare spelkultur i Sverige och det är vad som räknas för mig.
När vi pratat klart och jag slutat att skrika FUCK JA till alla deras förslag så insåg jag att detta med semester kunde ju jag ju se mig om i stjärnorna efter. men det var helt självförvållat för att allt verkade så kul!

Och så kom dagen så jag och Svart packade in oss i bilen och åkte till Linköping! Det var en av de varmaste sommarveckorna det året och när vi steg i på NärCon-området första dagen var det cirka 35 grader varmt. Och jag som bestämt mig för att ha Yuri första dagen. I helsvart och peruk. Smart.

Men det var så värt det för jag kände mig snyggast! 

Inte helt illa som Yuri Lowell!
Och mängden vatten jag hällde på mig under dagen var enorm

Första dagen gick vi mest bara runt, kollade på alla fina cosplayare och lärde oss hitta. Det var som en dröm fylld av allt jag älskar: Anime, manga och K-pop.
Jag hann även föreläsa två gången under första dagen, en om Sverok och spelkultur och sen om tjejer i spelkulturen.

Prata om Sverok i cosplay är en 10 på nördighetsskalan!
Foto: Gill Edgar.

Fredagen var dagen då jag skulle hålla i fem av sex politikersamtal. NärCon fick nämligen tidigt idén om att bjuda in politiker till NärCon som kunde prata kort om sig själva men framförallt finnas tillgängliga på scen för frågor från publiken.
Det är verkligen en så bra idé. Många av de som åker på NärCon är unga och att då ge de tillfälle att ställa vilka frågor som helst till landets politiker ger de en chans att få direkta svar och en insikt i de olika partierna.
Och det är också en så bra chans att visa upp hur viktig spelkulturen är för politikerna i landet och att det är här stora delar av landets unga hittar en gemenskap.
NärCon hade bjudit skickat ut en inbjudan om att delta till nästan alla partierna och de som tackat ja fick komma.
Ja jädrar NärCon vad ni är bra. Och ännu bättre för att ni har ryggrad att inte bjuda in partier med en rasistisk och HBTQ-fientlig agenda.
Så när NärCon frågade mig om jag vill hålla i samtalen och moderera frågorna efteråt sade jag såklart ja! Sen blev jag nervös över hur jag skulle klara det för det blir nog varje människa. Men så insåg jag att om jag körde det i cosplay som Avasarala skulle det bli:
1) nördigt
2) svalt i 30-graders värmen
3) jag skulle känna mig coolast i världen.

Som Chrisjen Avasarala kan ju inget gå fel!

Med den attityden och med mest svala kläder kastade jag mig in i lördagen!

Först ut var Miljöpartiet med Amanda Lind,partisekreterare, och Marléne Tamlin, gamingpolitisk talesperson.

Foto: Gill Edgar

Sen var det dags för Magnus Ek, ordförande för Centerns ungdomsförbund.

Foto: Gill Edgar

Efter det var Jonas Sjöstedt, partiledare för Vänsterpartiet och då var det enormt fullt.

Foto: Gill Edgar

Panoramabild, klicka för att se hela.
Foto: Gill Edgar

Efter det fick jag en paus innan det var dags för Anna Horn, vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet.

Foto: Gill Edgar

Sist ut för dagen var ett debattsamtal mellan Henrik Malmroth, ordförande för Ung Vänster och Joar Forssell, ordförande för Liberala ungdomsförbundet. Och då hade min fötter givit upp så jag återgick till shorts och T-shirt.

Foto: Gill Edgar

Det var en fantastisk dag och jag kände mig grymt hedrad över att få hjälpa NärCon med detta. Och att höra publikens frågor och funderingar samt se hur intresserade unga var av politik. Det gav mig hopp om framtiden.

På lördagen så var jag i min cosplay som Sailor Moon och modererade även det sista politikersamtalet. Det var med Gita Nabavi, en av två partiledare för Feministiskt initiativ, där togs det tyvärr ingen bild.
Men sedan på kvällen så var det dags för släpp av den Uppförandekod för Cosplay som Sverok och NärCon arbetat på tillsammans! Otroligt stort och fint!

Sindre Lind från NärCon och jag presenterar och förklarar hur arbetet med uppförandekoden gått till.

Hela uppförandekoden kan ni hitta här

Sedan på kvällen så gick jag, Svart och Oskar från Nordsken och såg Nordic Cosplay Championship. Så jädra coolt att äntligen få se så många av de cosplayare jag beundrat på riktigt!
Jag var så trött när vi rullade hemåt på söndagen men samtidig så glad. NärCon var allt jag trodde att det skulle vara och mer därtill. Det var gemenskap, inkludering och öppenhet. Det var nördighet, samtal och en vilja att upptäcka mer.
Jag och Svart ville aldrig gå och lägga oss på kvällarna utan vi gick runt till midnatt och senare och bara åt mat, tittade på allt som pågick och hade det så trevligt!
Det var en plats där mitt 14-åriga jag hade dött av glädje och där mitt 32-åriga jag kände att detta var en plats för henne med.
Det var som att komma hem.
Och jag var så imponerad av NärCon-gänget som jag redan sedan innan visste var sjukt bra människor. Men nu att se hela logistiken och roddandet på plats... det var stort. David, Sam, Sindre, Sabina, Tilde, Emily, Daniel och alla jag glömt. Vilka hjältar ni är.

Och det sista jag måste nämna: När jag var i min cosplay som Sailor Moon kom det fram en person som ville ta bild på mig. För att hens väninna som varit så tveksam till att börja cosplaya på grund av sin hudfärg skulle se att det fanns fler rasifierade som cosplayade.

Och från en av utställarna fick jag den här bilden. För att representation spelar roll.

Så glad och rörd <3

Tack NärCon och vi ses på NärCon Vinter och såklart sommaren 2019 <2

Förebilder i mitt liv: Sailor Moon

Det är svårt att med bara ord beskriva vad tv-serien Sailor Moon och dess karaktärer har betytt för mig och för att förstå allt måste man nog börja från början

Jag snubblade över serien när den gick på TV 4:s barnprogram "Junior" på söndagsmorgnar.  Jag såg en episod och sedan var jag fast. Inte sedan Thundercats har jag vakat så vid tv-apparaten. För det stod nämligen väldigt dåligt i tidningen om Sailor Moon skulle gå just den här söndagen, med ojämna mellanrum sände nämligen Junior någon slags långfilm på söndagsmorgnarna. Så jag hade inget annat val än att vaka vid tv:n varje söndagsmorgon för att inte missa något avsnitt. Jag minns att jag sov framför tv:n några gånger för jag var så orolig att försova mig.
För Sailor Moon var något helt unikt för mig.
Om vi tar storyn till att börja med.... Den var något jag aldrig sett förut. Den här småskaliga monsterdödandet som utvecklades till en episk (Ja episk är faktiskt det korrekta ordet här) historia som sträckte sig över årtusendena med livsöden, magiska artefakter och en kärlekshistoria som gav mig tårar i ögonen varje gång.

Och så karaktärerna.

Annie/Usagi

Först och främst Sailor Moon själv,älskade Annie/Usagi! Det var en hjältinna
som visserligen hade superkrafter men som var klumpig, kass i skolan och en lipsill. Och det var något jag inte hade sett förut och det slog an något i mig. Jag identifierade mig med Annie något enormt och lika mycket med blyga, smarta Ami, eldfängda, spirituella Rai, starka, husliga Makoto och kickass, kärlekskranka Arianne/Minako.
De blev förebilder för mig och det var inte bara att jag beundrade dem, jag ville vara precis som dem.
Jag ville vara lika stark, lika svag, ha lika bra vänskapsband som de hade och jag ville rädda världen.
Och det bästa av allt, detta vad tjejer! Det var de som räddade världen och som hade superkrafter. Inte ett gäng med manliga hjältar.
Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med, som jag kunde beundra och det bästa av allt var att de  var i samma ålder och hade vanliga liv vd sidan av att vara hjältinnor. De var inte perfekta på något sätt utan var sig själva.
För att inte glömma att alla huvudkaraktärerna utvecklades under seriens gång på et sätt som gjorde de än mer intressanta. Lägg därtill en rad mångfacetterade fiender ( vilket visade mig att fiender inte behöver vara onda och vilja förstöra världen utan kan drivas av djupare motiv och känslor)  och bra sidokaraktärer med!


Det finns 200 episoder av Sailor Moon (och nu räknar jag den gamla animen, inte Sailor Moon Crystal som kom ut rätt nyligen) men den svenska dubbningen av Sailor Moon slutade efter episod 88 och trots en rad arga brev från min och min bror så blev det aldrig något mer.
Men jag hade tack och lov hemsidan Sailor Moon på Svenska som gav mig all information jag behövde plus ett forum/maillista för svenska Sailor Moon-fans. Minns att detta var långt innan facebook och twitter och det forumet var guld för mig under de åren. För jag kan garantera att förutom min äldsta lillebror var jag den enda i skolan som älskade Sailor Moon och anime överlag. Det var sådär kul.
Men maillistan och forumet var fantastiskt. Vi kunde diskutera olika karaktärer och avsnitt i timmar och skickade varandra VHS-kassetter med avsnitt som saknades hemma.

Det dröjde tills jag var över 20 innan jag hittade den japanska originalspråken och kunde se klart den.
Ja jädrar. Då hittade jag Haruka, Michiru och Hotaru med. Och fick se mer av Setsuna som jag verkligen fallit stenhårt för i svenska dubben, trots att hon varit med så lite. Jag gillade hennes ensamhet och sorgsna ögon i kombination med otrolig kraftfullhet och elegans på något vis. ( Kanske var det därför som jag i vuxen ålder lade till hennes namn.)

Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med. De var i samma ålder som jag själv, de hade samma problem, de hade underbara personligheter och framför allt var de kickass kvinnor!

Och idag nästan tjugo år efter det att jag hittade serien så är sailorhjältinnorna fortfarande några av mina starkaste förebilder.

Deras härliga personligheter, deras styrkor och deras självständighet lärde mig att det är okej att vara en helt vanlig tjej på vilket sätt man än vill vara och att svagheter och problem inte är något hinder alls när det gäller att vara awesome och rädda världen.