Game of Thrones: Stormborn (eller to die or not to die)

Då var det dags att bita oss fast i avsnitt 2 av Game of Thrones säsong 7!

Varning för spoilers! Har ni inte sett avsnittet så följ efter den negativa bläckfisken!

Detta var ett avsnitt där det hände mycket förutsägbart och en del saker som jag inte väntade mig men som kändes nödvändiga. Överlag känns det som att takten i serien har ökat (vilket inte är så konstigt eftersom den här säsongen bara kommer att innehålla sju episoder) och det är mycket återseenden av karaktärer och fokus på att knyta ihop säckar. 
Samt dumpa en del säckar överbord.

"Jag ser igenom er alla, era kappvändande små fåglar"

Daenerys fick äntligen rätt rejält med tid i det här avsnittet och hon visar att hon dels inte hänger kvar i det förflutna och dels att hon är fullt medveten om varför hennes allierade sökt sig till henne.
Hennes tilltryckning och hot mot Varys gjorde mig glad. Det är en sak att vara tacksam för smulor och en sak att veta vilka ormar man har runt sig. Hon och Tyrion är en bra radarpar och deras plan för Westeros känns vettig. Sedan är frågan om Daenerys kanske tappar tålamodet och bränner allt. En del av mig vill det.

Visdom kommer med åldern men det kommer även en hel hög
med sass och bitchighet. Me like!

"Are you a sheep? No. You're a dragon. Be a dragon."
-Olenna Tyrell

Olenna Tyrell, denna fullfjädrade drottning, visar än en gång att hon har benkoll på situationen. hennes lilla ögonblick med Daenerys fick mig att rysa. Men frågan är om hon verkligen ger Daenerys goda råd eller om hon bara vill se hela Westeros brinna som hämnd för vad som hände hennes familj.
Oavsett så vill jag se mer Olenna.

A girl is a girl, a wolf is a wolf

“I’m finally going home. Come with me.”
-Arya Stark

Jag jublade högt när Arya beslutade sig för att styra kosan norrut mot Winterfell och syskonen! Hurra!  Om vi har tur blir det syskonåterförening deluxe och jag kommer grina ögonen ur mig när det händer. Att Arya fick återse Nymera var stort för mig!
Och ja, jag tror benhårt på att det är Nymeria. Vad finns det annars för direwolf som vandrar runt söder om muren i Riverlands?
Det känns som att symboliken i detta att Nymeria INTE kommer mer Arya hem är enorm. Arya för mig är den karaktär bland Neds barn som har haft en helt egen resa där hon har härdats och slipats på ett sätt där hon tvingats överleva i helt främmande miljöer utan vänner. Det har format henne till en Arya som inte hennes vänner känner igen och jag undrar om Arya kommer vara en ensamvarg hädanefter eller om hon kommer vara en i flocken när hon återförenas med sina syskon....

Dags att resa söderut!

Fast inte med Jon eftersom lagen om alltings maximala jäklighet slår till och leder till att Jon lämnar Winterfell för att resa till Dragonstone. Motiv är:
1) Daenerys
2) Dragonglass
Och frågan vi alla ställer oss är: Blir den en allians mellan Norden och Daenerys eller blir det att Jon svär trohet? Kan han övertala Danerys om att hotet mot världen heter White Walkers och inte Cersei Lannisters?
Och blir det mer syskonmys? Eller drakmys?
Jag vill ha båda. Fast inte incestmys. Åh gud….

Dark Sansa har all potential i världen! SQUEE!

"Until I return, the North is yours."
-Jon Snow

Och att Jon reser söderut ger det allra bästa resultatet, ett som jag har väntat på så länge.....

QUEEN IN THE NORTH!

Äntligen får Sansa plats att spela sitt eget spel och jag undrar hur detta kommer gå! Men med både Brienne och Lyanna bakom sig kan detta bara bli bra.

Jag håller henne för smartare än Jon men det kan bli problem eftersom hon är mer hänsynslös. Plus att hon inte mött White Walkers... Gah, sådana här tillfällen önskar jag att Jon och Sansa kunde kommer bättre överens, de har båda erfarenheter som kompletterar varandra.

Dumma Jon som inte fattar det.

Men bra Jon som ändå inser att Sansa är den bästa att styra.

Bränd men inte helstekt.

Att Jorah skulle dyka upp var sjukt väntat. Poäng till mig för att jag gissade rätt på ledtråden i förra avsnittet! Återstår att se om Sam lyckas med att bota honom. Jag hade helst sett att Sam lade lite mer krut på att öppna förbjudna avdelningen i arkivet för att få mer info om White Walkers men det är ju jag.

Plus. Vad katten kan Jorah tillföra till berättelsen genom att bli frisk?

Nej, gå och dö.

"Tog du med brandsläckaren?"
"Nope..."

Vad jag slet håret över att Ellaria och Yara verkade få till något. Det är så uppfriskande att se kvinnor som får vara kåta och tillråga på allt, vara kåta på varandra men FFS Yara, du kan få bättre brudar!

Och är det bara jag eller blir dialogen 50 gånger sämre så fort Dorne är med? Invasion… give me a break….
Vilket vi fick när farbror Euron bestämmer sig för att hålla båtbål. Något som kändes som nödvändigt för att ge Daenerys lite att kämpa med. Allt kan inte gå hennes väg.

Jag gillar inte Euron som mest känns som en buskisskurk av rang. Han är inte en auktoritet, han är inte smart och jag kan inte ta honom på allvar.

Men åh vad glad jag blev över att han gör sitt bästa för att ha ihjäl allt jag hatar med den plott som kallas Dorne.

Ta det inte på fel sätt.Jag älskar Martell, Dorne och Sandsnakes i böckerna men med det fiaskot som det har blivit i serien är jag glad att detta får dö.

Och nu har Euron en gåva till Cersei, till och med två...Får se hur Yara klarar sig ur detta.

Sist men inte minst: Är jag ond som sett att Theon strök med här? Han är så trasig och patetisk att jag mest tycker synd om honom. Och därmed vill jag se honom död.

Veckans bubblare:

Jättefint med Greyworm och Missandei. Jag fick en klump i halsen över hur de ser på varandra.

Det är något väldigt vackert och skört över deras kärlek till varandra.

Övriga tankar:

Detta var som sagt ett avsnitt som fortsätter knyta ihop säcken. Det dödar av och avslutar en del plotter och plockar upp en del.
Det hade fått mer plus i kanten av mig om de dödat av Theon och Jorah men på ett sätt ser jag fram emot vad de kan ge oss i framtiden. De måste vara vid liv av en anledning... eller?
Trots att det var mycket som gick att förutsäga så innehöll det fortfarande ögonblick som fick mig att känna att det finns överraskningar att vänta.
Det bästa i avsnittet var utan tvekan Nymeria! Så mycket nostalgi till första säsongen. Och jag gillar att denna säsong verkar fortsätta handla om kvinnor. Det gillar jag.

Mer läsning på temat:

• Game of Thrones: Dragonstone
• En efterlängtad trailer
• Allt jag vill ha av Game of Thrones
• Sansa och Jon eller varför vi inte lyssnar på hysteriska människor
• Winds of Winter eller hur det tog hus i helvete

Game of Thrones: Dragonstone

Och så var det äntligen dags för Game of Thrones säsong 7. Som jag väntat! Som jag sett fram emot detta!

Jag bestämde mig rätt tidigt för att se om jag kan blogga lite smått om varje avsnitt. Det kommer jag garanterat inte att kunna hålla men jag gör ett försök!

Så varning för spoilers! Följ den negativa bläckfisken om ni inte sett avsnittet!

Okej, då börjar vi med att prata om världens bästa öppningsscen! HEJA ARYA och ta det alla förrädiska as till Freys! Jag hade gärna sett er torterade till döds väldigt långsamt och utdragen men eftersom detta var så snyggt så nöjer jag mig med detta

Det är fascinerande att se på Arya i säsong 1 och jämföra med den hon är nu. Hon har lärt sig, hon har vuxit och hon tänker vinna.

The North remembers och det gör jag med.

Tack Arya för att du inte glömmer hämnden.

Någon som inte minns saker alls är Jon Snow som inte helt greppat detta faktum att medans han är bra på strid och att befäla folk är Sansa bra på att se helheten plus har koll på deras fiender.
Han borde lyssna mer på Sansa och inte vara så uppfylld av sitt ego. Jag gillar ändå Jon Snow men det känns som att hans svaga självförtroende här gör att han blir blind för detta med att hans syster är någon han verkligen borde lyssna på.
Det är tur att han ändå gör rätt beslut eftersom han förstår hur människor känner sig när de befinner sig längst ned på rangskalan.
Men det ska bli intressant att se vart Sansa kommer gå härnäst. Hon är så mörk, så kompetent och det känns verkligen som att hon har koll på allt. Hennes diss av Littlefinger är guld! Jag vill ha både Sansa och Jon i Norden så jag hoppas verkligen att Jon skärper sig innan det är försent. Vi behöver de båda. Jag behöver båda.

Jon, lyssna på Sansa och släpp din prestige!

Som alltid är Lyanna Mormont bäst. Med några korta ord backar hon upp Jon och sätter gubbar på plats! Håller helt med henne: Jag tänker aldrig be någon jävla man om tillåtelse att försvara mig! När jag får en dotter ska hon bli precis som Lyanna.

+ 100 i awesomness.

I Kings Landing så går Cersei runt och känner sig stolt som drottning över de sju rikena.

Jamie påpekar att det mer är tre riken hon rår över och att typ alla är emot henne.
Cersei påpekar att hon minsann lärt sig saker av att iakta Tywin under 40 år men jag tvivlar på det. Cersei känns fortfarande som dålig på att planera, kass på att hantera allierade och på tok för narcissistisk för att verkligen kunna leverera enligt mig. Något som blir jätteklart i scenen med Euron Greyjoy, HUR ÄR HAN EN BRA ALLIERAD?

Ja Jamie, jag är också sjukt skeptisk till detta

Jag håller med Jamie, det känns inte som att Cersei fattar faran alls.
Sådan här stunder saknar jag Margary som verkligen kunde spela spelet.

Något som gör mig verkligen glad med detta var att Daenerys ÄNTLIGEN anländer till Westeros. Med sina närmaste rådgivare så stiger hon i land på ett helt öde Dragonstone. Det är naket, ödesmättat och vackert. Det är nu vi kan börja på riktigt.

En karg klippa i havet men ack så mycket symbolik.

Mest random:

A-game månne?

Suddenly, A wild Ed Sheeran appears! I r so confused!

Eller nej, det är jag inte. Jag gillade faktiskt hans inspel och framförallt gillade jag att vi fick se en annan sida av Lannisters soldater men även av soldaterna överlag. De tänker på sin familj, på att komma hem och är helt okej människor.
Jag gillar den lilla nyansen som kommer fram.

Plus att jag är svag för vacker sång

Veckans FFS:

Jag är mindre förtjust i hela Samwells äventyr i Oldtown. Vem kom på att det var en bra idé med  ett aslångt montage som handlar om skit, jobb och mat, skit, jobb och mat och mer skit, jobb och mat?

Det är som att se en loop om och om igen och jag förstår inte meningen med den. Ge hellre Jim Broadbent mer tid i sin nya roll som maester, honom vill jag se mycket mer av! Summan av detta, vi kanske får Jon till Dragonstone.... det bådar gott.!

Övriga tankar:

Första avsnittet lovade gott trots att det fanns en del sega bitar. Det känns som att detta är början till att verkligen knyta ihop karaktärerna med varandra vilket jag ser fram emot. Och för mig var detta ett avsnitt med fokus på kvinnor och egna strider samt en insikt i hur mycket karaktären har växt sedan vi såg de allra första gången.
Jag gillar hur serien verkar ha gått från bröst, sex och male gaze till en historia om kvinnors episkhet i ett patriarkalt samhälle och hur kickass de kan vara på alla sätt och på olika sätt.
För även om jag inte gillar Cersei så älskar jag hennes utveckling och hur det känns trovärdigt att hon är den hon är. Det finns inte bara en kvinnlig förebild här utan många. Och det gör mig så pepp på resten av säsongen! Ps. Jag är fortfarande rädd för White Walkers... detta kommer gå bra.

Mer läsning på temat:

• En efterlängtad trailer
• Allt jag vill ha av Game of Thrones
• Sansa och Jon eller varför vi inte lyssnar på hysteriska människor
• Winds of Winter eller hur det tog hus i helvete

Tack för allt Carrie Fisher

Det har tagit mig så lång tid att ens orka sätta mig ned och skriva detta.

Carrie Fisher gick bort den 27 december och för mig var det som att något bara slocknade. Jag och min partner tillbringade kvällen hoprullade i soffan, ledsna och tomma.
Kanske är det konstigt att vi reagerade så starkt när det bara handlade  om en känd person som dog men det finns orsaker till varför( det har jag skrivit mer om här) men Carrie Fisher betydde så mycket för oss båda.

Carrie Fisher var en av mina första kvinnliga förebilder i rollen som Leia i Star Wars. Hon var en person ja kunde se upp till, någon som jag kunde vara när jag och mina kamrater lekte. Hon var en utforskare, en ledare, en hjälte och så många olika saker på en och samma gång. Jag kunde vara henne i klänning och i byxor.
Hon var den absolut coolaste karaktären i episod 4, 5 och 6. Utan tvekan och utan någon tävlan alls.
Jag blev mer än glad när jag hörde att hon skulle komma tillbaka till episod 8 och att få se henne där som general och ledare än en gång gjorde mig tårögd.

Men trots att Carrie Fisher betytt så mycket för mig i sin roll som Leia så har jag sett väldigt få andra filmer hon varit med i. Mycket för att det inte var storfilmer eller så var det filmer som jag helt missade.
För mig så var rollen hon spelade Leia och ingen annan.
Något jag däremot kände till var hennes öppenhet om sin psykiska ohälsa. När jag först fick reda på hur öppen hon var med sin bipolaritet och sina problem genom åren så växte hon ännu mer för mig.
Det krävs enormt mod och styrka för att orka vara så öppen som hon var och ännu mer för att ha en sådan enormt kaxig attityd till det och kunna fortsätta prata.
Hon stack ut bland många stjärnor genom att vara sig själv och visa att det är okej att inte vara hel eller perfekt.
Vetskapen om det gjorde henne ännu viktigare för mig.

Jag och Dan gjorde nyligen ett helt eget podavsnitt om Carrie Fisher för vår nya podcast Hard Nerd Cafe och jag känner att jag där sagt mycket av det jag kände och känner för henne. Lyssna gärna på det men stark varning för gråt.

Men slutligen vill jag bara säga: Tack Carrie för allt du var, för verkligen allt. Tack för att du gav mig Leia, tack för att du var dig själv.

Ghostbusters!

Så, igår hade äntligen nya Ghostbusters premiär. Och jag ska försöka att hålla mig någorlunda balanserad i vad jag säger om den men det kommer inte bli så lätt.

Mycket för att den var allt jag ville ha och lite till.

Efter en lagom läskig och bra uppbyggnad får vi snabbt träffa på Erin, en professor som jobbar på ett sjukt snobbigt universitet där hon som bäst håller tummarna för att blir befordrad.

Problemet är att back in the days så skrev Erin, ihop med sin dåvarande bästa vän Abby, en bok om det paranormala och om spöken. Något som Abby nu postat som E-bok och även börjat ge ut. Mindre bra att ha i sin googlingshistorik för Erin.

Ett misslyckat försök från Erin att övertala Abby att ta ned boken från nätet leder till att de två forna vännerna ihop hamnar i ett hus där det verkligen spökar.

Här möter vi även Holtzmann som är ett slags galet geni när det gäller teknik och bygga saker.

Det är dock ingen som tror på att spöken finns så de tre bestämmer sig för att starta upp en firma för att samla bevis för att spöken och det paranormala finns. Och här kommer Patty in på scenen med en stor bunt humor och streetsmarthet- samt en bil.

I sitt nya högkvarter bygger de grejer, äter pizza samt ventilerar frustration över att ingen, trots flera händelser, vägrar inse att spöken finns och att de är farliga.

Lägg därtill en något blåst och sexig sekreterare vid namn Kevin som precis lyckats lista ut hur telefonen fungerar….

Nu till vad jag tyckte!

Först och främst så älskar jag de fyra huvudkaraktärerna! De är alla väl utvecklade karaktärer med sin egen agenda och som alla får bra med scen tid.

Jag älskar Erin för hennes kamp mellan tron på det paranormala och viljan att bli tagen på allvar.

Abby är en fantastisk karaktär som verkligen gått sin egen väg och som är rapp i käften och skiter i vad folk tycker.

Erin och Abbys vänskap och relation till varandra är en så fin stöttepelare i filmen. Viktigare är att den känns genuin och äkta. För handen på hjärtat -visst känns det som att vi alla har haft en vän som vi glidit ifrån pga olika intressen?

Patty för mig är fantastisk. En kaxig, sassy och streetsmart kvinna som snabbt blir en i gänget och som bidrar med kunskap som de andra inte har. Visst är det inte är det mest banbrytande konceptet som en afroamerikansk kvinna får spela. Men det är sällan jag får se en sådan karaktär ta så mycket plats och ha en huvudroll på samma villkor som vita huvudkaraktärer.
Min favorit är nog ändå Holtzmann. Inte bara för hennes galna uppfinningar utan för att hon var så härligt hämningslös och hade en fuckít attityd till allt. Galet cool på ett sätt som måste ses och inte läsas om.

Alla fyra huvudkaraktärerna bidrar med massor med humor på sitt eget sätt och bygger upp berättelsen sjukt bra. Men det som är det viktigaste är att rollerna känns nyskapande och fräscha. Det har inte gjorts sådana här karaktärer innan. Här har vi kvinnor som drivs av egen agenda, som får vara sig själva och som inte är skapade för att vara sexiga och snygga för den manliga blicken.

Eller ja, en rättelse, det har gjorts men då handlar det ofta om EN kvinna per film. Inte som här, där det är fyra som har huvudrollerna.

Unikt och jag är så glad att det funkar! Ät det alla som säger att det blir för tröttsamt med för många kvinnor i huvudrollerna!

Plus i kanten för att inte någon av de fyra huvudkaraktärerna har en plott som är beroende av en man (HURRA!!)

Storyn då, håller den?

Oh ja, den håller mer än väl!

Efter en bra inledning som bygger upp stämningen och förankrar karaktärerna så är det bara en enda stor åktur av humor, rapp dialog, tuffa vändningar och bra effekter.
Präglingen från gamla Ghostbusters (ettan, tack och lov inte tvåan)lyser igenom ibland men det märks främst i cameos och hintar. Storyn lyckas att vara kul och överraskande och framförallt är detta en film som har glimten i ögat och vågar driva med sig själv.

För att citera min svägerska

“Jag har skrattat bort min mascara!”

Jag behöver väl knappast poängtera vad de fyra huvudkaraktärerna Erin, Abby, Patty och Holtzmann betyder för vikten av representation.? Hur coolt det är med ett gäng kvinnor som är kickass i fula overaller, har astuffa vapen, är smarta och som är sig själva och ÄGER sin film? Detta är en dröm för mg som nörd och jag önskar att jag fick vara åtta år igen och ha dessa som förebilder när mina killkompisar sa att bara män fick jaga spöken.

Ghostbusters är en film som varit extremt omskriven och spottad på enda sedan första trailerna släpptes. Det har varit de gamla vanliga argumenten om att ”WÄÄÄÄ, Kvinnliga Ghostbusters kan vi ju inte ha!!” till ” Detta sabbar ett av min av mina bästa barndomsminnen..och tjejerna är inte ens sexigt klädda!!”

Män som gnäller på nätet, alltså inget nytt.

Det som var spexigt var hur aversionen mot filmen tog sig en helt ny form där män gick in på IMDB och betygsatte ned filmen – långt innan den ens hade haft premiär.

de ville att den skulle vara dålig och att alla andra skulle få den uppfattning med – baserat på att det var kvinnor i huvudrollerna.

Något som är mindre roligt att Leslie Jones som spelar Patty fick så mycket rasistiska hot, hat och påhopp på twitter att hon tvingades stänga ned sin twitter helt och håller.

Rasism och sexism på sitt allra värsta.

Well, haters gonna hate men faktum kvarstår att Ghostbusters är en riktigt bra film. Rakt igenom.

Vad vi får är en bra och underhållande film som både är en utmärkt reboot av den gamla Ghostbusterfilmen men som samtidigt lyckas vara nyskapande och fräsch.

Förebilder i mitt liv: Sailor Moon

Det är svårt att med bara ord beskriva vad tv-serien Sailor Moon och dess karaktärer har betytt för mig och för att förstå allt måste man nog börja från början

Jag snubblade över serien när den gick på TV 4:s barnprogram "Junior" på söndagsmorgnar.  Jag såg en episod och sedan var jag fast. Inte sedan Thundercats har jag vakat så vid tv-apparaten. För det stod nämligen väldigt dåligt i tidningen om Sailor Moon skulle gå just den här söndagen, med ojämna mellanrum sände nämligen Junior någon slags långfilm på söndagsmorgnarna. Så jag hade inget annat val än att vaka vid tv:n varje söndagsmorgon för att inte missa något avsnitt. Jag minns att jag sov framför tv:n några gånger för jag var så orolig att försova mig.
För Sailor Moon var något helt unikt för mig.
Om vi tar storyn till att börja med.... Den var något jag aldrig sett förut. Den här småskaliga monsterdödandet som utvecklades till en episk (Ja episk är faktiskt det korrekta ordet här) historia som sträckte sig över årtusendena med livsöden, magiska artefakter och en kärlekshistoria som gav mig tårar i ögonen varje gång.

Och så karaktärerna.

Annie/Usagi

Först och främst Sailor Moon själv,älskade Annie/Usagi! Det var en hjältinna
som visserligen hade superkrafter men som var klumpig, kass i skolan och en lipsill. Och det var något jag inte hade sett förut och det slog an något i mig. Jag identifierade mig med Annie något enormt och lika mycket med blyga, smarta Ami, eldfängda, spirituella Rai, starka, husliga Makoto och kickass, kärlekskranka Arianne/Minako.
De blev förebilder för mig och det var inte bara att jag beundrade dem, jag ville vara precis som dem.
Jag ville vara lika stark, lika svag, ha lika bra vänskapsband som de hade och jag ville rädda världen.
Och det bästa av allt, detta vad tjejer! Det var de som räddade världen och som hade superkrafter. Inte ett gäng med manliga hjältar.
Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med, som jag kunde beundra och det bästa av allt var att de  var i samma ålder och hade vanliga liv vd sidan av att vara hjältinnor. De var inte perfekta på något sätt utan var sig själva.
För att inte glömma att alla huvudkaraktärerna utvecklades under seriens gång på et sätt som gjorde de än mer intressanta. Lägg därtill en rad mångfacetterade fiender ( vilket visade mig att fiender inte behöver vara onda och vilja förstöra världen utan kan drivas av djupare motiv och känslor)  och bra sidokaraktärer med!


Det finns 200 episoder av Sailor Moon (och nu räknar jag den gamla animen, inte Sailor Moon Crystal som kom ut rätt nyligen) men den svenska dubbningen av Sailor Moon slutade efter episod 88 och trots en rad arga brev från min och min bror så blev det aldrig något mer.
Men jag hade tack och lov hemsidan Sailor Moon på Svenska som gav mig all information jag behövde plus ett forum/maillista för svenska Sailor Moon-fans. Minns att detta var långt innan facebook och twitter och det forumet var guld för mig under de åren. För jag kan garantera att förutom min äldsta lillebror var jag den enda i skolan som älskade Sailor Moon och anime överlag. Det var sådär kul.
Men maillistan och forumet var fantastiskt. Vi kunde diskutera olika karaktärer och avsnitt i timmar och skickade varandra VHS-kassetter med avsnitt som saknades hemma.

Det dröjde tills jag var över 20 innan jag hittade den japanska originalspråken och kunde se klart den.
Ja jädrar. Då hittade jag Haruka, Michiru och Hotaru med. Och fick se mer av Setsuna som jag verkligen fallit stenhårt för i svenska dubben, trots att hon varit med så lite. Jag gillade hennes ensamhet och sorgsna ögon i kombination med otrolig kraftfullhet och elegans på något vis. ( Kanske var det därför som jag i vuxen ålder lade till hennes namn.)

Sailor Moon gav mig hjältinnor jag kunde identifiera mig med. De var i samma ålder som jag själv, de hade samma problem, de hade underbara personligheter och framför allt var de kickass kvinnor!

Och idag nästan tjugo år efter det att jag hittade serien så är sailorhjältinnorna fortfarande några av mina starkaste förebilder.

Deras härliga personligheter, deras styrkor och deras självständighet lärde mig att det är okej att vara en helt vanlig tjej på vilket sätt man än vill vara och att svagheter och problem inte är något hinder alls när det gäller att vara awesome och rädda världen.

Bechdeltestet och Studio Ghibli

Jag vet inte om det bara är jag men det har dykt upp väldigt mycket blogginlägg, texter och twitters om Bechedel-testet och vilka filmer som klarar det eller ej.
Hurra hurra säger jag och bestämde mig för att haka på tåget och Bechedeltesta några av mina favoritfilmer, nämligen studio Ghiblis filmer.


En snabbgenomgång för er som inte vet vad Bechedeltestet är. Det är ett rätt enkelt test som går ut på att film ska klara följande tre saker:
1) Den ska ha minst namngivna två kvinnliga karaktärer
2) Kvinnorna ska ha en konversation med varandra
3)Konversationen de har ska inte handla om en man.


Det är ett rätt simpelt och bra test för att testa jämnställdheten i filmer och man tycker att fler filmer borde klara det. Men icke, det är förvånandsvärt många filmer som inte klarar av testet även fast de kan vara hur ba som helst i övrigt. Lite synd.
Över till det jag tänkte prata om, nämligen att testa vilka av Studio Ghiblis filmer som klarar Bechdel-testet. Jag tar bara de filmer jag har sett och jag vet att det är två eller tre jag missat att se (skäms på mig) och jag skriver ur minnet.
Jag börjar i ordning med den äldsta först och den nyaste sist, here we go!

Nausicaä of the Valley of the wind

GODKÄND!

Vi har flera kvinnliga karaktärer med som är namngivna, de talar med varandra och om något helt annat än män.

Castle in the sky

GODKÄND!

Det finns bara två namngivna kvinnor men de talar med varandra och det rör inte män.

My neigbor Totoro

GODKÄND!

Igen, det finns bara två namngivna kvinnor men de pratar å andra sidan ruskigt mycket med varandra. Som syskon tenderar att göra.
Nej vänta jag glömde, det finns flera namngivna kvinnor. Mycket bra!


Kiki´s delivery service

GODKÄND!


Pom Poko.

ICKE GODKÄND!

Jädra tvättbjörnar... Tur att de har stora pungar så man ser skillnad. Men den här var klurig och jag vet inte om jag minns helt rätt men den klarar inte testet då ingen av de kvinnliga tvättbjörnarna talar med varandra.
Men som sagt, inte helt säker, får se om den och dubbelkolla!


Whisper of the heart

GODKÄND!

Flera kvinnor som talar med varandra om helt andra saker än män.


Princess Mononoke

GODKÄND!

Ja gudars vad den här blir godkänd. Det finns många namngivna kvinnor i filmen och de har bra med konversationer ihop som inte rör män. Jag är imponerad.

Spirited away

GODKÄND!

Gott om namngivna kvinnor som talar med varandra om annat än män!

The cat returns

GODKÄND!

Här var jag tvungen att tänka efter rejält men jo den klarar faktiskt testet! Två namngivna kvinnor/katter talar med varandra om annat än män. Woho!


Howl´s moving castle

GODKÄND!

Ja den klarar sig också med bravur! Överlag är det väldigt många namngivna kvinnor i den här historien som är bra karaktärer.

Tales from Earthsea

GODKÄND!

Här fick jag tänka efter ett tag innan jag slog mig lite grann i huvudet över hur dum jag var. Klart den här klarar testet. Två namngivna kvinnor har en bra och rätt lång konversation utan att tala om män. Bra där


Ponyo on a cliff by the sea

SJUKT TVEKSAM MEN GODKÄND

Ouch. Svårt igen. Jag mindes att det fanns många bra, starka kvinnor men jag kunde först inte minnas om de pratade om något annat än män. Eller om de pratade med varandra. Jag var faktiskt tvungen att se om filmen för att vara säker. och ja, det förekommer konversationer mellan namngivna kvinnliga karaktärer. Men jag är fortfarande lite tveksam. Man får i och för sig se två kvinnor stå och prata om något som man vet är sjukt viktigt för plotten men man hör inte vad de säger. Så jag vet inte heller om de nämner en man där, bara att det är viktigt.
Så godkänd men tveksam.


The borrower Arietty

GODKÄND!

Mest kvinnor i den här filmen och de är duktiga på att prata med varandra om annat än män. Hurra!



Så summan av kardemumman är att Studio Ghibli för det första är duktiga på att ha bra,starka kvinnor i sina filmer. Vilket vem som helst som sett Ghiblis filmer kan räkna ut med näsan.
Det andra är att de är duktiga på att låta sina kvinnliga karaktärer interagera MED varandra och inte bara fungera som ett bihang eller kärleksintresse till de manliga karaktärerna.
Så heja heja! Fler filmstudios borde slänga ett öga på Ghiblis filmskapande och karaktärer och ta inspiration!