Inget Pride i Stockholm för mig

Förra året så lovade jag mig själv att jag skulle vara på Stockholm Pride. Något som jag verkligen svor på ännu mer när jag träffade fina Tildedrinkstea på Göteborg Pride.

Men så hände jobb. Massor med jobb och min semester flög ut genom fönstret för att aldrig synas till igen. Det är helt okej men visst sitter jag i värmen och känner att en del av mitt hjärta längtar till regnbågsfärgerna i Stockholm.
Jag märker att det gå framåt med LBTQ - acceptansen i Sverige. Så sent som igår så bestämde Svenska Akademins Ordlista, SAOL, att ordet hen numera från och med april 2015 ska ingå i ordlistan.
Ja, ni hörde rätt. Det är officiellt och fruktansvärt awesome!

Men det är fortfarande så mycket kvar att göra, så mycket diskriminering som pågår, så mycket oförståelse och hat.
Vi behöver Pride, inte för att festa, utan för att minnas att människor fortfarande diskrimineras, förföljs och dödas för sin sexuella läggning och vilja att vara sig själva. Både i Sverige och i resten av världen.
Ni som är i Stockholm, ta er till Pride, gå dit, gå på föreläsningarna och panelsamtalen. Gå i paraden, inte för att det är en kul grej, men för att det är viktigt. För er som är nördar så organiserar Sverok en egen del i tåget, Proud and Nerdy.

Jag får försöka igen nästa år att ta mig till Stockholm Pride helt enkelt. Tills dess så bär jag idag min nya Sailor Uranus-tröja. Resten av året så kämpar jag för att folk ska förstå att all kärlek är vacker och bra. Och att alla människor ska har rätt att älska vem de vill.

Bär stolt tröjan med en av mina främsta LBTQ-förebilder. Bild: Lisa Hedström Arvidsson.

En gammal krönika om stjärnfamiljer

Och jag upptäckte nu att det kanske äntligen börjar röra lite på sig när det gäller allt det juridiska krånglet runt polyrelationer! Hurra!

Och jag hittade en krönika jag skrev när jag gick första terminen på skolan som ung journaliststudent med huvudet fullt av drömmar och ideal. Den är lite gammal nu och står inte helt i linje med vad jag känner nu men den är rätt fin så enjoy!

Det talas mycket om att hitta den rätte, bilda en perfekt familj och leva lyckliga i alla sina dagar. Som kvinna idag tappar man räkningen på folk som undrar när man ska ta steget och stå i en skinande vit klänning och säga ja till drömprinsen.

Jag har aldrig varit mycket för hela den där giftemålsgrejen. Det är som stövelmuddar eller stickade koftor. Jättefint på andra men inget för mig. Vilket inte hindrar mig från att vara en gråtande hög på vänners bröllop. För det är ju inte själva kärleken jag har något emot. Det är bara det att äktenskap tvunget måste vara lika med monogami.

Om man nu inte vill hitta den rätte och gifta sig? För om det är så att man har flera som är rätt? Det självklara borde vara att man ska få gifta sig med de man älskar. Men enligt svensk lag så går inte det. För det är brottsligt. Polygama relationer möts fortfarande med skeptism och med åsikten om att ”Ja ja, det där går över, det är bara en fas”. Man förväntas leka lite i sin vilda ungdom och sen stadga sig i en klassisk familj.

Men skärpning!

Vi är inne på 2000-talet och lever i ett land som betraktas som jämställt och öppet. Så varför kan inte de som är poly få det där vackra sagobröllopet och leva lyckliga ihop?

Varför ska det vara så svårt att bilda stjärnfamiljer och varför har folk så svårt med polyamorösa relationer?

Är stjärnfamiljer ett hot mot den klassiska familjen? Eller är det tanken på att det finns flera som man älskar som är det största hotet?

Jag vet inte men det gör mig så jädra trött.

Jag tycker att kärnfamiljer är ett skämt. Men det säger jag inte.

För till skillnad från svensk lag tror jag på friheten att välja själv.

Och jag drömmer om en stjärnfamilj.