Till min vän Tove

Min kära vän Tove Gillbring dog i Tisdags.
Det är fortfarande helt ofattbart att ta in och tanken på att inte Tove finns längre är så smärtsam att den inte går att hantera och den kommer inte göra det på länge än.

Tove var ihop med sin man Anders en legend inom den svenska rollspelsscenen. Med allt arbete från Sveroks medlemstidning Sverox (och Signaler från Sverok) till Westen, Guld och Bly och tidningen Fenix.

Men jag vill berätta om vad Tove betydde för mig.

Tove och jag kände inte varandra så länge om vi räknar i år. Jag tror vi möttes 2017 och det som skulle bli en kort intervju för Fenix om mitt arbete med #Isisnerdfeminism blev till ett samtal som varade i flera timmar.
Det var som att vi alltid känt varandra och jag kände att Tove, det var en person jag kunde anförtro mitt liv, min själv och mitt hjärta till.
Det var en sällsynt känsla för mig efter så många år av misstro av världen, att se in i hennes glada ögon och varma leende och känna att jag hittat hem.

Och vilket hem det blev. Med kramar, samtal och allt i sms, på bokmässan samma år och med en själslig samhörighet som för mig betydde allt. 

Jag flyttade till Stockholm 2018 och med det så bodde jag och Tove plötsligt i samma stad. Hon och Anders visade snabbt bli två av mina närmaste vänner och jag har tappat räkningen på alla kvällar och dagar jag åkte dit för att sitta uppkrupen i deras soffa och diskutera spelkultur och allt mellan himmel och jord.

Jag kände mig ibland som en katt som blev hemskt bortskämd av dem varje gång jag var där, med omtanke, kreativitet, mat och kakor. Tove välkomnade mig alltid med sådan enorm värme och hon trodde på mig, hela vägen, även när jag inte gjorde det.

“Tove, jag vet inte om jag klarar detta.”
“Vännen, jag vet att du gör det. För du är bäst och jag älskar dig.”

“Tove, jag har aldrig gjort detta! Tänk om jag gör det kasst?”
“Vet du, det kommer du inte göra. Du kan allt. Och tror du annat så är det fel. För du är bäst.”

Jag kände att jag kunde göra allt när hon sade det.  Jag växte när hon trodde på mig och jag klarade allt. 

Hennes orubbliga kärlek och tro gjorde mig till en mycket bättre människa.

Hon höll mig uppe när jag föll ned i svarta hål. Hon peppade mig till max och fick mig att fortsätta trots hot, hat och fanskap. Jag kunde prata med Tove om exakt allt och jag visste att hon skulle ge råd, skratta, rasa och alltid alltid vara min vän.

Och som hon inspirerade mig! Tove hade så mycket idéer, så mycket planer och ett sådant jädra driv! Det fanns inget som var omöjligt när hon var i farten och jag älskade att se hur hon och Anders planerade och snickrade på tusen saker ihop.

Tack vare henne skrev jag i Fenix, jag recenserade rollspel (OTÄNKBART!), jag fick driv att organisera saker och blir ännu bättre i allt.
Hon var en sådan virvelvind av kreativitet och pepp att det var omöjligt att inte bli meddragen.
Hur många gånger satt vi båda där och sade “Hoppsan, nu blev det visst nya projekt igen!”
För att vi hade peppat varandra att göra mer och mest.
Och så skrattade vi och det kändes för mig som att världen var vår.

Tove gjorde mig till en mycket bättre människa. Med sitt varma hjärta, sitt mod och sin rättframhet så fick hon mig att kämpa lite till och tro på mig själv.
Med sin outtröttliga skaparglädje fick hon mig att hitta kärlek till vad jag gjorde igen.

Och hon fick mig att se det bästa i människor men också att våga vara arg för mig egen del och rasa för mig själv.

Tove var unik med det hon gav till alla runt omkring sig. En legend för spelsverige, en inspiration och mentor. Samt en älskad och kär vän till mig och så många fler.

Jag kommer sakna henne för alltid och göra mitt bästa för att fortsätta växa på den vägen hon har visat mig. Och hon kommer vara med mig varje steg under resten av mitt liv.

Till min älskade mormor

Hon är så tunn och skör där hon ligger i sängen. Det var över en och en halv månad sedan jag var här men det känns som en livstid.

Hon har blivit så liten och när jag tar hennes hand i min känns det som att jag ska ha sönder den 

Men hennes grepp om mina fingrar är detsamma och fast huden är tunn så är den varm.

Vi pratar. Små ord om livet. Om hur hon mår.

"Jag vill inte mer nu." viskar hon.

Och jag skäms över hugget i hjärtat  

"Snälla gå aldrig" är vad jag vill svara men jag säger det inte. För jag ser hur trött hon är. Hur ont hon har och hur varje andetag är en plåga.

Mitt hugg i hjärtat är själviskhet. 

För jag vet inte hur jag ska orka utan att hon finns. Men jag säger inget. Jag gömmer bara ansiktet mot hennes hand och kysser den. Hon har varit med mig hela livet och jag vet inte hur jag ska orka.

Hennes hand i min, jag släpper inte förrens jag måste gå.

När hon somnar in några dagar senare så känner jag fortfarande hennes hand i min. 

Hennes tunna, varma hud och mjuka fingertoppar.

Min älskade mormor är borta. Hon var en av de viktigaste människorna i mig liv och jag vet fortfarande inte helt hur jag ska orka utan henne. Det känns ofattbart att jag inte ska ringa henne, höra hennes röst, bolla tankar och besöka henne för att prata om allt mellan himmel och jord.

Hennes begravning var vacker, stillsam och precis som hon velat ha den. Och då sjönk det in att hon verkligen är borta. För alltid.

Älskade mormor. Tack för en livstid av att du fanns bredvid mig. Från att du höll min hand när jag var liten och knappt kunde gå till att jag på slutet fick hjälpa dig resa dig upp.

För att du var där under hela min barndom med livsvisdom,skratt och danska ord.

För alla gångerna jag sprang genom skogen mot busshållplatsen och mötte dig och du alltid blev lika glad.

För att du introducerade mig för HC Andersens fantastiska sagor och för att du läste dem alla för mig. 

För att du lärde mig att be aftonbön och alltid kom in när jag drömde mardrömmar. Och för kläderna du virkade till mina gosedjur.

För jularna då du och pappa drack gammeldansk och berättade historier.

För att du satt bredvid mig hela sommaren när jag sydde mina första medeltidskläder. För att du broderade min klänning när min ork tog slut (jag önskar så att jag hade kvar den nu).

För att du skrev ned allt om min student så att jag kunde läsa om den. Eftersom jag var så full att jag inte ens mindes maten.

För att jag alltid kunde komma över till dig när jag pluggade till journalist och prata om plugget. Och vi åt räkmackor, jordgubbar och drack kaffe. Du fick mig att tycka kaffe var gott.

För att du pratade med mig om politik, nyheter och om allt som pågick i världen. Jag blev alltid klokare när jag varit hos dig.

För alla böckerna du rekommenderade till mig och för att du läste allt jag kom med till dig. Vad vi läste och växte i varandras världar hela tiden.

För att du accepterade att jag även älskade tjejer och inte tyckte att det var konstigt utan mest vackert.

För att du förstod vad poly innebar och bjöd hem båda mina dåvarande partners till fika hos dig. Det betydde massor.

För att du också, under alla år, var så förstående över när jag mådde som dåligast, och för att du kunde ställa de där frågorna som fick mig att både öppna upp mig och även analysera varför jag mådde dåligt. Och för att du stöttade mig i min klättring upp från botten.

För att du hela tiden trodde på mig och för att du alltid, till och med på slutet kunde skämta, skratta och vara dig själv.

För alla dina brev med tidningsartiklar du klippte ut. Jag har sparat alla och jag läste alla artiklarna.

För att du berättade om dig själv, äkta och öppet och för att jag därför fick vara en del av hela ditt liv. Du var ett barnhemsbarn med hjärtat fullt av kärlek. Du var en kvinna som växte upp i Danmark under andra världskriget. Du var sjuksköterska med huvudet fullt av analyser. Du var hustru, mamma, mormor och du gjorde mig till en rikare person.

För din humor, ditt stora hjärta och för att du alltid fanns där och gjorde mig så mycket klokare, snällare och till mig.

För att du var den jag ville ringa till efter begravningen och berätta att jag sjöng en sång du skulle tyckt om. Som jag lovade dig när vi pratade så mycket om din begravning på slutet. Och jag klarade italienskan.

Men jag kan inte ringa dig och det gör så ont.

Älskade mormor. Jag vandrar vidare i livet och känner din hand i min. Och jag saknar dig. Så otroligt mycket.

Varje minut av mina dagar som är kvar.

Till min älskade morfar

Det här kan vara ett av de mest personliga blogginläggen jag skriver. Men det är för att jag vill att en människa som betytt så mycket för mig inte glöms bort.

Min älskade morfar dog den 9 maj. Det var otroligt tungt att hantera även om det var väntat.

Den natten grät jag hela vägen hem på spårvagnen. Efter det kunde jag länge inte tillåta mig själv att sörja. Det var en för stor sorg, det var för nära, för mycket att hantera och jag kunde inte tillåta mig själv att ramla ned i sorg och inte komma upp igen.

Det var inte förrens hans begravning som jag kunde gråta ut och ta farväl av en morfar som alltid kommer vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.

Min morfar läkaren och kirurgen som reste över halva jorden och som jobbade med att utforma beredskap inom försvars- och katastrof medicin  i svensk sjukvård.

Min morfar som uppmuntrade mig att läsa och lyssna på musik. Han som diskuterade egyptologi och hajar med mig när jag var sju år och som älskade att lyssna på Carmen.

Min morfar som alltid lagade fiskpinnar till mig och som läste samma barnbok för mig när jag hälsade på. För att jag älskade den.

Min morfar som tillbringade en hel sommar med att hjälpa mig att bygga ett dockhus i kartong och som fnissade hysteriskt när vi spillde en burk rödfärg över hela garagegolvet.

Min morfar som var stoltast när jag sydde medeltidskläder och sjöng i kyrkan och i kör.

Min morfar som alltid lyssnade när jag kom över till honom som 18-åring i min första relation och grät över att hjärtat gjorde så ont och att allt var så jävla svårt.

Min morfar som var den första som fick reda på att jag var bisexuell och som svarade att "Ja, det hände inte när jag var ung men var lycklig och använd skydd så blir allt bra."
Och sedan satte sig ned med mig och pratade om skydd och vad jag behövde tänka på i relationer med kvinnor.

Min morfar som först av alla accepterade när jag var poly och som träffade mina två dåvarande partners först. Som fick min mamma och pappa att förstå att detta var vem jag var och som fick de att acceptera det hela med.

Min morfar som var den enda som jag bollade mina bokutkast och dikter med. Och som jag läste upp allt för på slutet. Jag lovade att det skulle bli något av det och det kommer det.

Min morfar som fortfarande, ända in i slutet, hängde med och diskuterade senaste forskningen med mig, som ville sätta sig in i digital spelkultur, lajv och brädspel och som alltid stöttade mig.

På han begravning tog jag farväl och vad mer var, jag fick sjunga honom in i evigheten och säga farväl på det sätt jag vet att han skulle älskat mest.

För älskade morfar, när jag hade sett klart Return of The King och kom springandes upp till dig samma dag och ville prata om filmen så kunde du berätta om Tolkien och hans liv.

Du var sådan, En lyssnare, en bevarare av förtroenden och hemligheter, öppen och accepterande och du gjorde mig alltid visare.

Tack morfar. För allt du gjorde och för allt du var för mig.

 Jag kommer sakna dig för alltid tills vi ses igen.

Varför påverkas vi så när kända personer dör?

För några dagar sedan dog Carrie Fisher, mest känd för sin roll som prinsessan Leia i Star Wars-filmerna. För mig kom beskedet som en slägga som träffade mig rakt i bröstet och gjorde mig tom av sorg inombords.

Under 2016 har det varit mycket sorg i sociala medier över kändisar som gått bort och detta är inget nytt.

Jag kommer skriva mer sedan om hur Carrie Fisher inverkade på mitt liv men jag tänkte ägna detta inlägget åt att skriva om detta med hur vi påverkas när kända personer dör, helt utifrån mig själv.

Jag tycker ofta världen är en rätt jobbig plats och den har blivit värre senaste åren på många plan. Främst när det gäller en ökning av rasistiska och nazistiska rörelser i världen. Det gör mig så rädd att jag får sendrag under fötterna. Lägg även till hotet från den globala uppvärmningen, att vi konsumerar utan konsekvenstänk, nedskräpning av haven och flera konflikter och krig som skördar enormt många offer.

Ja ni fattar.

Det är klart att det hänt enormt mycket positivt under 2016 också rent globalt men på ett stort plan så det enligt mig varit rätt mycket dåligt.
Det maler rätt mycket i mitt huvud och jag engagerar mig i det på flera plan. Men om jag skulle vara ledsen över det hela tiden skulle jag konstant vara en gråtande hög under ett täcke. Eller så hade jag klagat så mycket över det att ingen hade orkat med mig. Många av de saker vi engagerar oss i och kämpar för gör vi till exempel genom att donera pengar, stå och samla pengar till välgörenhet, arbeta ideellt på helger och sena kvällar.

Eller så lyfter vi problem genom att skriva om dem i bloggar, twitter, stödgrupper eller träffas med vänner och samtalar om hur vi kan förändra världen.

Det är löpande engagemang som pågår hela året och som vi kanske inte alltid skriver om.

När våra idoler dör så skapar det en tomrum hos oss och en saknad efter något som aldrig kommer igen.

För mig är det tiden då vi första gången upplevde hens musik, filmer eller verk.

Det är en uppväxt och ett liv där personen höll mig i handen genom sina verk och en resa vi gjort ihop med personen. De har påverkat oss, de har funnits där och kanske varit vår enda tröst när vi gråtit över brustna hjärtan.

Det finns ett band mellan oss och våra idoler, måhända ensidigt, men ändå ett band som gör att våra idoler har en plats i vårt hjärta som bara är deras.

När de dör så är det klart att vi sörjer de. Vi sörjer för allt de var för oss, för allt de gav oss. För allt som vi inte visste om deras liv och för att vi önskar att de fått finnas längre.
Men vi sörjer också för den plats de hade i våra liv och för att de gav oss hopp.

Och för att de var en länk tillbaka till vår barndom, våra tonår, till ljuva minnen då vi skrattade så vi grät eller grät tills vi inte hade tårar kvar.

Det är en sorg vi kan tillåta oss själv att känna och ge uttryck för till skillnad mot de sorger vi har över verkligheten idag. Den verklighet vi oftast bara biter ihop om och går rakt framåt för att hantera.
Men vi får och kan sörja våra idoler. Vi tillåter oss själva det, både för deras skull men också för oss själva.
För de vi en gång var och för de vi är nu. Jag tycker det är en bra sak att vi kan det. Särskilt med den oskrivna regeln i samhället att man inte får visa känslor eller bryta ihop. Sorgen över idoler blir ett legitimt andningshål.

Men för varje status jag ser som sörjer Prince, Bowie, Rickman , Fisher eller nu senast Reynolds så dyker det alltid upp en status som gnäller på de som gråter ut i sociala medier över att deras hjältar dör.

Jag blir alltid lika trött på detta för en sådan status utgår från att:

1. Vi inte kan engagera oss i mer än en sak samtidigt
2. Att vi går oberörda från våra möten, verkliga eller inte, med andra människor.

Som sagt, vi är fullt kapabla att engagera oss i världen på olika sätt och många gör det också. Men att sörja att en idol har gått bort är enligt mig ett sätt att sörja som visar på att det vi är ledsna över inte bara är att en viktig person har gått bort.
Det är också ett sätt att sörja över andra saker, kanske som att hela världen är åt helvete.