Courage for our friends

Det har återigen varit saker som hänt som gör världen och Sverige till en jobbigare plats. Det kryper närmare och det är klart att det påverkar mig.
Precis som vanligt när det händer så tittar jag på Lord of the rings  och försöker hitta något att hålla fast vid.
Jag har gjort det så många gånger att det borde egentligen klassas som en metod som inte längre funkar men likväl så gör den det.

Den här gången blev det Lord of the rings - Return of the king.  Mycket för att jag aldrig gråtit så mycket till en film som jag gjort som till den och för att det är en film där känslorna hela tiden pendlar mellan hopp och nattsvart mörker. Jag har sett den minst 100 gånger men den tar mig lika mycket varje gång.

Det är klart att rädslan finns när mörkret faller men en sak är säker. En sak som jag tänker och andas varje kväll:
Jag kommer inte ge upp och jag kommer inte tillåta någon annan att göra det heller.
Jag kommer vara rädd och viktigare, jag kommer låta mig själv vara rädd. Men jag kommer möta det med öppna ögon och slåss in i det sista.
Om det här är den tid jag blivit given att leva i så tänker jag göra det mesta av det och när slutet sker kommer jag veta att jag levde och att jag gjorde allt.

Det är alltid som mörkast precis innan gryningen men det är vi som bestämmer vad vi gör i stunden då vi har en chans att ändra allt.

Den tiden som vi blivit givna

Ibland kan det kännas väldigt tungt i livet. Det kan vara små saker, det kan vara stora. Ofta är det som gör en deppig saker man inte rår över men likväl så påverkar det en.

Jag brukar vända mig till episka filmer när saker känns ungt och denna gången blev det Lord of the Rings: The fellowship of the ring.

Och nu vill jag skriva till dig vad den gör för mig. Jag ska i alla fall försöka.

När allt känns tungt vill jag att du ska minnas att det finns en hand för dig, den finns där och den kommer att rädda dig. Jag vill också att du ska minnas att i de mörkaste stunderna, när världen känns som att den rasar och att inget är vackert längre, att det är då du har valet att sträcka ut en hand själv.
Till någon som sjunker,till någon som gråter, till någon som bara behöver dig.
Det finns många saker i världen vi inte rår över. Men det vi kan bestämma över (i alla fall här i Sverige), det är vad vi väljer att göra med den tiden vi har blivit givna oss.
Det är så många tillfällen som jag bara vill vända ryggen mot dörren och sova vidare, dagar då jag inte orkar med vardagen och dagar då jag bara inte orkar simma längre.
Men jag kämpar vidare. Många gånger genom att dra upp andra. Och jag får igen det tusenfalt genom att de drar upp mig.

Idag, efter en vecka som kan kännas jobbig så vill jag att du andas, jag vill att du ställer dig upp och kämpar. På det sätt du orkar och på det sätt du kan. Med en hand i din och för en värld som ljusnar.
Jag vill inte att du ger upp.
Världen är värd att vi ger den en chans och de som finns i den är värda att vi kämpar vidare.

The last goodbye - Billy Boyd

Det börjar närma sig slutet på en era och mitt hjärta brister varje gång jag hör den här. Den sista sången.

Jag ser mig själv som en liten tonåring framför Sagan om Ringen och hur jag grät ögonen ur mig på det där fula sättet. Och hur jag fortsatte gråta hela vägen hem men med en känsla av lycka och vildhet i hjärtat.
Och åren efter, premiärerna för Two towers och Return of the king, då jag satt köandes utanför biografen i småstaden hopkrupen under filtar och en mantel. Hur mina lärare gick förbi och undrade om jag skulle komma till lektionerna.
"Det finns viktigare saker" sa jag.
Att de inte underkände mig i allt men kanske förstod de. Att det finns saker man bara gör en gång i livet. De skrattade åt mig när jag dök upp efter filmpremiärerna vinglig av sömnbrist och med söndergråtna ögon. För ja, episka filmer som LOTR - triologin får mig att gråta. De rör något i mig som är unikt.

Och när Hobbit - There and back again kom bodde jag i Stockholm. Jag jobbade och kunde inte köa. Men jag gick av tunnelbanan morgonen då biljetterna släppts och såg lyckliga tonåringar insvepta i duntäcken och med leenden upp till öronen. De pratade med spruckna röster om att de fått tag i bra biljetter, att de skulle se den på premiärnatten.
Jag bara log mot dem och önskar att jag kunnat krama om dem och sagt "Hey, ni är ascoola och jag är så stolt över att ni köat, att ni ser en fantastisk värld. För några år sedan hade jag gärna gjort er sällskap"
Men jag vandrade till mitt jobb i frostsnön och nöjde mig med att vara lycklig där.  När jag såg filmen så värkte hjärtat av längtan efter något jag inte kunde ta på men också av en känsla av hemma.
Året efter köade jag inte heller och jag gör det inte i år heller. Jag har köat mina år, det får räcka. Magin har inte mattats av med åren, den har snarare växt och fått större betydelse.
För världen har blivit jobbigare och hårdare med åren. Jag har fått mycket smällar av livet.
Men när jag ser på LOTR och Hobbit-filmerna så tror jag igen. Jag får en smula hopp om livet, om världen, om vänskap. Jag minns mig själv som tonåring med livet framför mig och allt att vinna
Det är värt allt.

Ett av de finaste filmögonblicken någonsin.

Frodo: I can't do this, Sam.

Sam: I know.

It's all wrong

By rights we shouldn't even be here.

But we are.

It's like in the great stories Mr. Frodo.

The ones that really mattered.

Full of darkness and danger they were,

and sometimes you didn't want to know the end.

Because how could the end be happy.

How could the world go back to the way it was when so much bad happened.

But in the end, it's only a passing thing, this shadow.

Even darkness must pass.

A new day will come.

And when the sun shines it will shine out the clearer.

Those were the stories that stayed with you.

That meant something.

Even if you were too small to understand why.

But I think, Mr. Frodo, I do understand.

I know now.

Folk in those stories had lots of chances of turning back only they didn’t.

Because they were holding on to something.

Frodo: What are we holding on to, Sam?

Sam: That there’s some good in this world, Mr. Frodo. And it’s worth fighting for.