HOLY FUCK! Om Spider-Man: Into the Spider-Verse

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

"No matter how many times I get hit, I always get back up."
-Spiderman

Det tog lite tid men tack vare fina vänner kom jag äntligen iväg för att se Spider-Man: Into the Spider-Verse på bio.
Jag hade rätt höga förväntningar på filmen. Och inte för att jag är ett fan av Spiderman, jag har rätt dålig koll på serietidningarna och har inte hunnit följa med alls förutom i filmerna som gjorts.
Men första gången jag såg trailern så kände jag att detta var något av det coolaste jag sett. Miles Morales har alltid verkat vara en awesome Spiderman samt FUCK YEAH för att han skulle få en film på grund av vikten av representation!

Stora krafter, stort ansvar and all that jazz men framförallt behövs nog en bättre kostym

I korthet berättar Spider-Man: Into the Spider-Verse historien om tonåringen Miles Morales och hur han blir Spiderman men också upptäcker hur han inte är den enda Spiderman i universum.
Det är på ett sätt en välbekant historia med "superhjälte-ska-upptäcka-sin-plats-i-världen" men med en tvist som verkligen gör allt.
Berättelsen är väldigt bra och genomtänkt med bra utrymme för karaktärerna och med en rapphet i dialogen som ger bra driv filmen igenom. Jag gillade alla små detaljerna kring Miles och hans familj och jag älskade hur nya karaktärer blev introducerade. Det kändes genomtänkt och skarpt utan att det blev krystat.

3 x spindliga hjältar. 

Men det som fick mig att verkligen sitta som en fågelholk var att Spider-Man: Into the Spider-Verse hands down kan vara en av de snyggaste filmer jag sett.
Från stilen den var tecknad i, vilket så påminde om hur en serietidning är gjord i kombination med assnygga färger, till det briljanta greppet med att ha serietidningsrutor och pratbubblor på sina ställen.
Det var inte en minut som jag inte blev positivt överraskad över hur filmens tecknade stil drev berättelsen framåt på ett sätt som hela tiden kändes nytt.
Striderna och transporterna genom staden var bara.... på en helt ny nivå (och inte bara för att det svingades mellan skyskrapor.)
Det var en film som verkligen till fullo förde samman det bästa mellan animerad film och serietidningarnas härliga berättarstil och som fick det att fungera utan bekostnad på storyn eller karaktärerna.
Hela stilen kändes klockren och blev en perfekt inramning men också förstärkning av storyn och av den resa vi fick följa med i.
Stort plus för att det inte ens krävdes 3D för att till fullo uppskatta filmens snygghet och de ascoola glidningarna över skyskraporna.

Kort sagt, jag var helt mindblown och det är svårt att beskriva i text hur snyggt gjord den är. Jag hoppas ni kan ha överseende med mitt svamlande om snygga serierutor och färger. Men den är på allvar ett mästerverk.

Sist men inte minst så blev jag helt kär i Miles Morales som Spiderman - och då älskar jag ändå versionen av Peter Parker som vi fått se i Marvels nya reboot där han spelas av Tom Holland.
Men Miles är verkligen något extra och han ger en helt ny dimension till Spiderman som jag har saknat. Kanske beror det på det lilla faktum att han har familj, att han är en supersmart nörd men samtidigt vill göra sin egen grej eller bara för att jag så mycket kan känna igen min egen tonårstid i honom.
Samt, det är fantastiskt att se en rasifierad Spiderman i sin egen film. Jag tänker ofta att jag inte borde bli så påverkad av när rasifierade karaktärer tar plats och utrymme på filmduken men jag blir lika gråtfärdig av lycka varje gång.
Ja jädrar.
Men även utan det faktumet att mitt hjärta dansar congatåg i lycka över vad hur kickass Miles är, både som Spiderman men också som förebild för rasifierade världen över, så är Spider-Man: Into the Spider-Verse en riktigt bra film som förtjänas att se igen och igen.

WOHO!!

Avengers: Infinity War

Jag har länge tänkt skriva om när jag gick och såg Avengers: Infinity War och mitt intryck av filmen. Det var ju ändå rätt länge sedan den hade premiär. Men varje gång jag har försökt skriva så har jag bara tappat orden och inte kunnat ned få en enda bokstav på skärmen.

Herregud vad mycket episkhet på en och samma plansch.

Det var inte förrän trailern till Avengers: End Game dök upp häromdagen som jag kände att jag får göra ett rejält försök.

Och jag får nästan börja från början.
Det är idag över tio år sedan jag såg Iron Man första gången och sedan dess har Marvel-filmerna tagit en så stor plats i mitt hjärta att jag själv är lite överraskad över det. Jag är ingen Marvelnörd från början och upptäckte serietidningarna väldigt sent i livet. Men trots det så fastnade jag för något när jag såg Iron Man den där gången för tio år sedan och alla 19 filmerna (om jag inte räknar fel) som kommit ut hittills har jag sett. Inte alltid på biopremiären och inte alltid i rätt ordning men jag har sett och jag är kär i hela universumet som byggts upp under de här tio åren. Alla karaktärerna med styrkor, svagheter och med sin mänsklighet och gudomlighet. Alla mångfacetterade skurkar och hur filmerna lyckats med att ofta sätta fingret på saker som speglas i verkligheten idag.
Marvel har gjort ett otroligt jobb genom åren att bygga upp ett universum där alla karaktärerna känns genomarbetade och där jag fått gott om tid att knyta an till dem.
Det har varit en resa och jag hade inte velat vara utan den och den rikedom det gett till min nördighet.

Så när jag och Svart nu i våras traskade ned till biografen så var vi minst sagt peppa.
En ny Avengersfilm innebar att vi skulle få se flera av våra hjältar tillsammans på bioduken och även om vi visste att det skulle bli en mörkare film (för hey, slutbossdags!) så var vi ändå... tja rätt glada och uppåt.
Jag hade min Black Panther-tröja och Svart hade sin Guardian of the Galaxy-tröja. För det skulle vara fint!

Och sen tog det cirka tio minuter innan jag bara kände att "Oh fuck, detta kommer att göra ont hela filmen igenom."

Den var mycket mörkare än jag väntat mig och med en desperation som kändes från ruta ett. Det är otroligt hur mycket jag hade ankrat an till alla karaktärerna men det är vad tio års uppbyggnad gör antar jag. Allt kändes och allt gjorde ont. Samtidigt som jag var helt tagen av hur snygg filmen var och hur väl det fungerade att få ihop alla hjältar i en film och ge de mer tid. Jag vad också nöjd med att Gamora fick mycket tid för den hade jag inte väntat mig men det var välkommet. Mindre nöjd med vissa jädra tråkiga tropes i form av idiotisk man-som-måste-vara-obstinat-och-rädda-sin-tjej-men-saknar-analys-förmåga men men. Inget kan vara perfekt.
Älskade de nya karaktärerna som introducerades och även hur väl de lyckas med att ge hjältarna en air av erfarenhet och styrka som hos var och en speglade den resa de tagit sedan starten.

Skägg är ett stort ja!

Och Thanos placerade sig riktigt högt upp på listan över jävligt genomarbetade och mångfacetterade skurkar. Det var tillfällen när jag satt och kände att "Ja, han har ju en poäng i det han säger..." och kunde helt se hans resonemang och förstå varför det skulle vara bra. Den typen av skurkar är den bästa, de som är gråa och i ett gränsland där jag som tittare inte helt kan med att hata de.

Ett mål, en plan men fuck vad kasst det kan gå.

I korthet så gav filmen mig allt jag ville ha och den levererade verkligen på en nivå som var tusenfalt över vad de tidigare gjort. Precis som den skulle.

När eftertexterna började rulla så var jag kanske mest ovärdig i världen. Jag begravde huvudet i händerna och grät . Så där hulkgrät riktigt fult men ändå tyst medans tårarna bara rann ned och kletade in sig i mitt smink och i mina händer.
Med varje snyftning så kändes det som att jag både behöll filmen närmare mig och samtidigt skapade en distans.
När lamporna till sist tändes och filmduken var svart och öde så var mina kinder flammiga av tårar, mitt smink totalt bortskrubbat och jag kände mig så tom.
Och jag skämdes inte det minsta över hur jag betedde mig.

Jag behöver mina hjältar och det gjorde rasande ont att se Avengers: Infinity War men samtidigt är jag tacksam för att det är en värdig film som bäddar upp för det som komma skall.

Tack Marvel för den tid ni tagit er att lägga ned på ert filmuniversum, tack för att det har fått ta den här tiden och för hjältar som växt och som vi fått växa med. Tack för min mångfald och för min representation och tack för det ni byggt.

Nu peppar jag skarpt för Avengers: End Game som kommer i april 2019.

Mer läsning på temat:

• Black Panther och varför den är så viktig.
• Captain Amercia: The Winter Soldier