Notera: I denna bloggpost kommer jag använda mig dels av begreppet mörkhyad för att fokusera på min egen hudfärg och dels begreppet rasifierad för att omfatta de som fysiskt uppfattas som utlandssvensk och annat än svensk
Jag brukar blogga en hel del om representation och varför det är så förtvivlans viktigt. Särskilt när det gäller kvinnor och rasifierade som av naturliga skäl blir fokusfrågor för mig.
Men jag inser att jag inte skrivit om vad representation gjort och gör för mig personligen.
När jag växte upp var jag den enda mörkhyade människan i skolan och i typ hela området. När min lillebror kom blev vi två.
När det väl dök upp rasistiska skällsord var mina föräldrar extremt snabba med att ta itu med det och göra klart både för barn och föräldrar att det var helt oacceptabelt. Även i skolan var lärarna duktiga på att hantera när det dök upp rasism.
Men trots detta så var det klart att jag kände mig annorlunda eftersom jag såg annorlunda ut jämfört med de andra som var vita.
Det var så tydligt redan i många av de lekar som jag lekte som barn att det fanns vissa ramar för mig att röra mig inom och i många av dessa så spelade min hudfärg roll.
Prinsessor hade blont hår och blåa ögon så generella uppfattningen var att jag kunde inte vara prinsessa när vi lekte. Samma sak när det var dags för lucia.
Att det här var djupt orättvist, det var inget jag reflekterade över när jag var liten och sprang runt i sportskor.
 |
Utan representation så försvinner jag och andra rasifierade.
Vi får det svårare och vi tappar hopp |
Det var ju så självklart att jag inte kunde vara vita karaktärer eller inte leka mina idoler så länge de inte liknade mig och jag hade väldigt länge ingen som liknande mig som jag kunde se upp till.
Jag såg inte mig själv representerad i böckernas/filmernas karaktärer jag växte upp med. Undantaget var såklart Disney som levererade tecknade filmer med djur. Djur kan vem som helst vara.
Men i alla spelfilmer eller serier jag såg samt i böckerna jag läste så var normen att karaktärerna var vita.
Undantaget var
böckerna om Katitzi som jag snubblade över redan när jag var sju år. Där kunde jag känna en slags samhörighet i att både jag och Katitzi var annorlunda även om hennes liv var så mycket hemskare än mitt.
Men kort sagt, det var något som saknades, något jag längtade efter när jag läste men jag visste länge inte vad det var.
Jag minns första gången jag öppnade en fantasybok och hittade en karaktär som hade mörk hudfärg. Det var i boken
Vidundrens väg av
Meredith Ann Pierce. I den boken fanns en karaktär som heter Erin.
Jag minns att regerade så starkt när jag läste om henne och tänkte: Det är ju jag! Det är ju så jag ser ut!
Jag minns att jag önskade så mycket att det någon gång skulle göras film av de böckerna så att jag kanske kunde spela henne.
Varför just henne?
Jo för det var den enda mörkhyade karaktären som jag läst om någonsin och som jag stött på fram tills dess.
Den enda jag visste om och den enda förebilden jag hade att se upp till som såg ut som jag.
Från och med den dagen så döpte jag alla mina karaktärer när vi lekte till just Erin - och hon var alltid en tuff hjälte. Och när någon sade emot så kunde jag säga att det visst fanns en bokhjälte som hette det! Argumentet att det fanns en karaktär i en film eller en bok vägde tungt.
När det här inträffade var jag åtta år.
För mig var detta en så otroligt viktig händelse som jag alltid burit med mig.
Första gången jag läste att att det fanns en hjälte som såg ut som jag och som jag kunde relatera till.
Någon som jag fick välja själv och inte tvingades vara.
Jag såg mig själv representerad.
Det låg nog ingen elakhet bakom mina klasskompisar som sa att jag inte kunde vara ditt eller datt eftersom de personerna inte hade min hudfärg.
Det var ingen medveten diskriminering som begränsade mig till ett fåtal val baserat på min hudfärg, inte på den tiden.
Men det handlade igen om representation.
Både i film, böcker och i serier.
Det fanns extremt få mörkhyade superstjärnor, hjältar eller ens karaktärer. Jag såg de knappt fast jag letade och mina kompisar tänkte inte på att normen var vit eftersom de själva var vita.
Vithetsnormen var så stark (och är fortfarande) att det var omöjligt för mig att känna mig representerad vilket såklart påverkade min syn på mig själv och även min egen värdering av mig själv.
Det har hänt mycket sedan jag var åtta år men inte tillräckligt mycket.
Mina mörkhyade och rasifierade hjältar och förebilder på vita duken eller i böcker är fortfarande extremt få. När det någon gång dyker upp karaktärer som bryter mot stereotyperna så är de lysande undantag.
Men de undantagen gör likväl min dag.
Det som mörkhyade och rasifierade karaktärer gör för mig, både bär jag var nio år och idag, det är att de ger mig förebilder som jag kan se upp till men de gör även att vithetsnormen bryts och att fler rasifierade kan se sig själva i karaktärer på film, serier och i böcker.
Om de karaktärerna dessutom inte är stereotyper (som dör fem minuter in i filmen) så är det guld och det breddar gränserna för vad rasifierade skådespelare får för typ av roller och därmed så breddar det världens syn på hur rasifierade är och vilka mål vi kan uppnå och vad vi FÅR uppnå i världens ögon.
Till exempel: Om vi enbart porträtterar hjältar som vita och skurkar som rasifierade, då sänder vi ut signaler att det är så världen ser ut. Vi skapar en rädsla och en felaktig bild av rasifierade som i sin tur präglar deras liv utanför vita duken.
Jag har skrivit om det tidigare men sättet som vi visar representation på i film och böcker ( i detta fallet när det gäller hudfärger och etnicitet) präglar vår syn på vad människor kan uppnå i verkliga livet och det sätter i sin tur upp ramar för hur vi beter oss mot varandra och hur vi ser på varandra, både som barn och som vuxna.
Vetskapen jag fick om Erin när jag var nio gjorde att jag vågade vara hjälte. Den karaktären gav mig ett val som gjorde att jag kunde leka utan att känna mig begränsad.
En enda förebild gjorde det möjligt för mig.
Att se mig själv representerad betydde och betyder fortfarande otroligt mycket.
Att se mig själv representerad på ett sätt som inte reducerar rasifierade till stereotyper och biroller betyder allt.
Att se mig själv representerad på ett bra sätt, som hjälte och huvudroll i mainstreamfilmer och böcker ger mig en plats i samhället och breddar gränserna för vad världen låter mig uppnå.
Jag önskar att rasifierade barn som växer upp nu och i framtiden har tusentals förebilder. Att de kan se på film eller öppna en bok och veta att människor med deras hudfärg, de kan också vara hjältar, de får finnas med, de får existera.
Riz Ahmed som spelade piloten Bodhi Rok i Rogue One: A Star Wars Story höll nu i dagarna ett helt fantastiskt tal om detta med representation, betydelsen av det och vad det gör när folk inte ser sig själva representerade. Jag håller med honom och jag grät en smula när jag sett klart hela talet.
Jag rekommenderar starkt att ni ser det, från början till slut.
"Here's the speech I gave at Parliament yesterday hosted by Channel4 about diversity, or as I think we should call it REPRESENTATION. Diversity sounds like an optional extra. Representation is fundamental to what expect from our culture. When people don't feel represented, you get extremism, division, and lose out on our full potential. Things can get very ugly very fast. Let's step up, and REPRESENT"
-Riz Ahmed
Mer läsning på temat:
