Visar inlägg med etikett kvinnliga förebilder. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kvinnliga förebilder. Visa alla inlägg

fredag 8 mars 2019

Varför måste en kvinnlig ledare le?

Ännu en 8 mars, ännu en kvinnodag och denna gång tänkte jag prata lite om kvinnliga ledare och kravet på att alltid le.
Jag har talat en del om det innan här på bloggen men eftersom det är ett mönster som upprepas och som gör mig överjävla trött så skadar det inte att prata om det lite till.

Le le le och sluta vara så jädra seriös är en
dålig norm för kvinnliga ledare

Vi börjar med detta med att vara en kvinnlig ledare och vilka normer vi döms efter. Det är en smula komplicerat eftersom det idag finns en uppfattning om att ledare, oavsett könstillhörighet, ska bedömas efter samma ramar. Det är bra men samtidigt har vi inte gjort upp med de könsnormer som gör att vi bedömer till exempel kvinnliga ledare annorlunda.

Den gamla klyschan säger att det är ensamt på toppen men för en kvinnlig ledare blir det ännu mer ensamt. Just för att ramarna och bedömningen blir hårdare.

Vi förväntar oss att en kvinnlig ledare ska vara perfekt.

  • Det innebär att en kvinnlig ledare ska vara snyggt klädd, gärna attraktiv och helst ha så mycket kompetens att det inte råder någon tvekan att det inte fanns någon annan (till exempel en man) som kunde fått jobbet istället.
  • Det innebär att hon helst ska ha familj som är välfungerande och som hon ska lägga minst lika mycket tid på som sitt jobb. För om det är så att hon har familj men lägger för mycket tid på jobbet så är hon en dålig kvinna som inte månar om familjelivet. Det är en fördom som enligt mig drabbar karriärkvinnor hårdare än andra.
  • Det innebär att hon sällan få ha en dålig dag, sällan få göra ett misstag eller vara rolig och avslappnad i intervjuer eftersom detta ses som oseriöst.


Framförallt är det viktigt att en kvinnlig ledare måste vara tillgänglig och vänlig och detta görs bäst genom att le.

För om en kvinna inte ler är hon en bitter surkärring som inte ens kan bjuda på sig själv. Om en kvinnlig ledare inte ler så är det ett tecken på att hon är en bitter surkärring som förmodligen inte är tillräckligt kompetent i sitt jobb.

Just detta krav av den leende kvinnan i ledarposition var något som jag länge inte trodde fanns kvar länge i ett modernt samhälle.

Jag har på tidigare arbetsplatser haft flera kvinnliga chefer, de har alla varit olika men gemensamt för de alla har varit deras enorma kompetens och förmåga men också att de var hårda som stål och inte behövde gömma sitt kunnande bakom att spela dumma eller för den delens skull linda in sina önskemål och krav om hur en arbetsplats ska fungera.
De var och är förebilder för mig eftersom de lyckades skapa fungerade och otroligt bra arbetsplatser.
De kunde komma inspringande med kaffe i handen direkt från dagis vilket gjorde de till människor och jag blev bara med imponerad av dem.
Sedan hade de varma hjärtan och för mig var det självklart att jag alltid kunde vända mig till dem med både arbetsfrågor eller komma in och småprata en stund.
Kort sagt, de var kompetenta ledare som stod starkt i sig själva och som förde arbetsplatserna framåt och det som jag såg räknades var deras förmåga att prestera.
Inte hur de betedde sig och absolut inte deras förmåga att le stort.

För mig blev de här kvinnorna en måttstock jag använde för hur jag ville se kvinnliga ledare och hur jag själv ville bli.

För själva tanken på att det som skulle bedömas inte skulle vara min prestation utan det faktum att jag log, skrattade och var trevlig som skulle räknas högst - den tanken var helt bisarr för mig.

Men jag insåg att när en kvinna står i ledarposition så är det ibland just så. För det skapar tillgänglighet, omtanke och relaterbarhet.

Herregud vad det krossar mitt hjärta i tusen bitar för jag vill inte att det ska vara så.

Det är på samma nivå som att bedöma mina kläder eller mitt utseende (vilket har hänt) men på ett sätt har jag lättare att hantera det. Men just detta krav på att le och vara lite trevligare flyttar hela debatten om platsen kvinnor tar i samhället bakåt med 100 år.
För med det enkla kravet så lägger vi en manlig blick och manliga krav på hur en kvinna måste vara för att bli accepterad i samhället när hon tar en manlig roll, både i sin yrkesroll men också som människa.
Kravet på att le och även vara perfekt i allt är en ohållbar roll som både leder till stress, ångest och utbrändhet eftersom det är orimligt att kräva att människor ska vara perfekta i allt och alltid kunna prestera i kombination med nya krav.

"Men hur farligt är det att bara le lite och inte se så jädra sur och otillgänglig ut?"

Det är absolut inte farligt att le. Men jag vill inte att det ska vara ett krav och jag vill inte att det ska vara något kvinnliga ledare bedöms efter.
Det många missar när de slänger ur sig en sådan otroligt klantig kommentar är att de missar att ett krav på att le ytterligare lägger på sten på en redan slitig jobbbörda.
När du har tusen saker att hålla i huvudet, springer mellan olika jobbmöten samtidigt som du ska tänka långsiktigt och strategiskt för arbetets framtid plus att du måste förbereda presentationer och även vara representativ utåt... Då blir ett så litet krav som att le en grej som gör att du ytterligare tvingas vara ännu mer perfekt.
Det blir ett steg längre från att kunna slappna av, att kunna vara människa och framförallt att känna att det du gör spelar roll.
Det värsta är att det kan skapa tvivel på ens arbetsprestation.

För hur kul är det när du precis har lagt 100 timmar på att jobba häcken av dig och ro iland projekt och det enda du får hör att du ska le mer?

Sen undrar folk varför kvinnliga ledare bränner ut sig. Det är för att det inte bara är arbete som ska hanteras utan också tusen krav på hur vi ska vara och agera.

Det mest tragiska i detta är att vi fortsätter att ställa krav på kvinnliga ledare utan att vi på något sätt analyserar att de män som är i ledarpositioner ofta kommer undan så mycket lättare, både i sin prestation och hur de beter sig. De ursäktas och där kan det räcka med att dra lite roliga skämt för att flytta fokus från månader av försummat arbete.

Detta är otroligt skadligt, både för män men framförallt för kvinnor som tvingas kämpa ännu hårdare för att vara bra ledare i omvärldens ögon och samtidigt inte kan räcka till.

Så med det sagt vill jag att vi denna 8 mars tänker på hur vi bedömer kvinnliga ledare och arbetar för att skapa bättre förutsättningar för dessa

Så hur gör vi det?

1) Bedöm aldrig någonsin en kvinnlig ledare enbart för hennes utseende eller mängden leenden. Titta på hennes arbete och helhetsintrycket.
2) Kvinnliga ledare ska inte behöva få frågan om när de ska slå sig till ro och bilda familj. Genom att fråga detta så förminskar du en kvinnlig ledare och hennes kompetens till att få det att verka som att jobbet enbart är en bisyssla. Det går utmärkt att ha både familj och karriär och det går utmärkt att bara välja karriären.
3) Nedvärdera inte en kvinnlig ledare genom att säga att hon är "för hård" eller "för känslomässigt styrd". Det känns onödigt att påpeka detta men att säga att en kvinnlig ledares personlighet är si eller så är en härskarteknik som nedvärderar och krymper utrymmet för kvinnliga ledare.

Det är klart att kvinnliga ledare inte är felfria. Jag kan lugnt säga från min egen tid att vi gör misstag, precis som alla andra. Men det blir skevt när vi blir bedömda utifrån hur vi ser ut istället för vår prestation, det skapar murar och försvårar för andra att våra ta steget att bli ledare.

Jag vill se mig själv och andra kvinnor bli ledare utan att vi ska behöva tänka på huruvida vi ler tillräckligt mycket. Jag vill se oss vara stenhårda eller med tusen känslor. Jag vill att vi ska uppskattas för vårt jobb och inte för våra kläder. Jag vill att vi ska kunna välja karriär framför familj och jag vill se att vi ska kunna vara föräldrar med karriär.
Kort sagt, jag vill att vi ska vara förebilder som får vara människor, med alla våra styrkor och svagheter.

Det är inte för mycket begärt.


Nej jag tänker inte le för att bevisa mitt värde,
jag har en värld att förändra och ett patriarkat att krossa.
Foto: Gill Edgar


Mer läsning på temat:

måndag 21 januari 2019

Har en kvinna den frisyren kan hon aldrig bli tagen på allvar

Jag tänkte att vi skulle prata lite om hår och frisyrer på kvinnor och hur vi bedöms utifrån vårt utseende, särskilt som offentliga personer.

Jag talar på Sveroks Riksmöte 2018. 

Det var längesen jag hade min naturliga hårfärg. Jag började färga håret blått för ungefär tio år sedan om jag räknar rätt.
Sen dess har det gått från ljusblått till det mörklila med inslag av blått som jag har idag.
Och jag älskar mitt hår så mycket. Älskar hur det ändrar färg beroende på om det är sol eller mulet, älskar hur det skiftar efter att jag tvättat det och hur det numera är en del av mig som jag inte vill vara utan.
Jag klippte sidecut för sex år sedan för att mitt hår är såpass tjockt och fluffigt att jag behöver lite mindre av det. Samt att jag är så lat att jag vill ha en frisyr jag slipper pyssla med och som jag ser bra ut i direkt när jag kliver upp ur sängen.
När jag började som journalist fick jag höra från äldre personer att jag skulle vara tvungen att ha en mer neutral frisyr. För jag kunde ju inte se ut så där när jag läste nyheter.
Men jag ville ha mitt blåa hår och att vara nyhetsuppläsare i tv var aldrig min dröm (jag är extremt kameraskygg). Så jag beslutade mig rätt tidigt att det jobb som inte ville ha mig på grund av hur jag såg ut, där inräknat min frisyr, det var inte ett jobb som förtjänade mig.
När jag började som ordförande för Sverok så handlade de första negativa kommentarerna jag fick föga överraskande om hur jag såg ut.

“Blåhårig feministfitta”

“Lilahårigt penntroll med PK-komplex”

"Hur fan ser människan ut?"

“Blån***er”...

Ni fattar grejen.
Jag var så sjukt beredd på det men det var ändå spännande att se hur mycket kommentarer som kunde riktas mot hur jag såg ut.
Det är fortfarande spännande att se det.
Och jag vet att det hade inte spelat någon roll om jag hade haft min naturliga hårfärg och inte haft sidecut.
Då hade det förmodligen handlat om min hudfärg (vilket en del kommentarer gjorde) eller kanske om mina kläder (för att ha enbart nördtröjor samt jeans och kängor är tydligen sjukt oseriöst och inte något en ordförande ska ha)
Jag tog även här valet att vara precis exakt den jag är, med färgstarkt hår, med mina jeans och kängor och med min sidecut.
För att jag ska inte bedömas för hur jag ser ut, det är helt orimligt men det är vad som händer hela tiden så fort en kvinna får makt eller hamnar i ledarposition.
För mig drogs argument om att jag var för PK för nördhobbyn vilket ibland handlade om att jag driver frågor om jämställdhet och mångfald men oftare handlade om att jag var rasifierad och därmed inte representativ för Sveriges spelare.
En del var jobbigt att hantera men jag visste tack och lov att jag hade så många som stod bakom och bredvid mig som stöd. Framförallt hade jag också mig själv och det självförtroendet som kom av att jag var mig själv, helt igenom.
Jag kunde möta det mesta för att jag bar och bär mina kläder, mitt hår och min hudfärg som en rustning jag själv har valt.
Jag har inte ändrat på mig själv för att vara någon annan och det är en styrka.
Med det sagt, det är en sorglig värld när vi bedömer en kvinna i maktposition för hennes frisyr, hennes kläder och hennes utseende.
När vi gör det så nedvärderar vi och osynliggör den väg hon har tagit för att komma dit hon är. Vi bortser från dagar och nätter av hårt arbete, av examen och många timmars överjobbande, av resor över hela landet och av att lägga ned sin själ i något.
Framförallt så får vi det hela att handla om att en kvinna idag, 2019, fortfarande måste se felfri ut för att anses vara värd en position.

söndag 17 december 2017

Star Wars episode VIII - The Last Jedi

Så var det äntligen dags. Den 13 december grydde och med det premiären fär Star Wars: The last jedi.
Och som jag har väntat. The Force Awakens gav en så lovande nystart på Star Wars-sagan som gav mig mersmak och en vilja om att se mer episka rymdsagor. Rouge One gav ännu mer bränsle (och tårar) på den elden så jag var minst sagt peppad inför den här filmen.
Men jag hade också så mycket oro ihop med min pepp.

Skulle det blir en upprepning av The empire strikes back?
Skulle vi få svar på våra frågor om vem Rey var?
Och det viktigaste: Skulle porgsen vara lika söta som i trailen?



Ja, ni hör jag, jag har fullt fokus på det viktigaste.

Varning för att det kan bli massivt med spoilers nedan vilket jag ber om ursäkt för. Men ni har blivit varnade och vill ni inte bli spolade så vänta med att läsa detta!



Så alla som läser vidare är okej med spoilers?

Bra, då kör vi!

Först och främst så är detta en rätt mörk film. Medans The Force Awakens bjöd på episkt rymdkrig och massor med nostalgitrippar i form av återseenden och små eastereggs samt en underbar cliffhanger så är detta en film med många små historier, mycket saker som ska sammanstråla, en personlig uppgörelse med besvikelse och hopp och framförallt en insikt i hur kriget påverkar människorna utanför de två fraktionerna.
I form av mörker och desperation är det ingen Rogue One, inte på långa vägar, men den har en svärta som ger ett bra djup till resten av berättelsen.

Så vad handlar den om?

Filmen tar vid exakt där den förra slutar. Rey möter Luke på hans ö mitt ute i havet vilket inte är så överraskande och det inleder en av filmens trådar där Rey lär sig mer om kraften, sig själv och varför Luke gömmer sig från allt i universum.
Vi får även genom Rey lära oss mer om Kylo Ren och hur det gått för honom.
På den andra tråden så går det riktigt dåligt för rebellerna. På nivån att det faktum att de lyckades förstöra First Orders främsta vapen i The Force Awakens känns som att det varken skulle gjort till eller från.
För oavsett megavapen eller inte så har First Order tagit över typ alla planeter och rebellerna är inte mer en än pytteliten spillra som tvingas fly ute i rymden.
Här möter vi igen Finn, Poe och general Leia (fuck mitt hjärta gör ont) samt nya karaktären Rose Tico och får följa hur de hanterar det faktum att inget verkar gå deras väg.

På ett sätt är handlingen rätt lik The Empire Strikes Back men på ett sätt inte. För skillnaden här enligt mig är att The empire strikes back så gick det på röven för huvudkaraktärerna hela tiden med trasiga rymdskepp, tillfångatagande och tortyr medans det i The Last Jedi så går det på röven för rebellerna som helhet och våra hjältar går hyfsat oskadda ur det hela. Fokus i misären ligger på de små människorna här och det skapar en skillnad som ger ett bra djup till sagan.
Det märks främst i:


  • Öppningsscenen med rebellerna där mängder av folk dör i drivor. Hej och hå vad mörkt det blev.
  • Canto Bight och den enorma konstrasten som visas där. Både för folk som lever i fattigdom men även hur krigsindustrin har påverkat allas liv och kanske inte på det mest självklara sättet. (Min vän Liv har i övrigt skrivit en fin recension om boken som handlar om just Canto Bight)
  • Hur militärkommunikation fungerar och att det inte handlar om att vara hjältar hela tiden (Ja, Poe, jag tittar på dig. Men jag älskar dig ändå )


Och på tal om Poe... hur fungerar karaktärerna i den här filmen?
Ja vi får mycket karaktärsutveckling för en del och mindre för andra men viktigast av allt är att vi får en ny huvudperson i form av Rose Tico (spelad av Kelly Marie Tran). Genom henne får vi in ett nytt perspektiv i sagan som är den helt vanliga människan som har engagerat sin i rebellerna som mekaniker och vars berättelse visar på hur svårt det är att överleva i en värld där det enda som räknas är pengar.


Genom henne får Finn (spelad av John Boyega) lite mer kött på benen och han får ett syfte och ett mål som gör att han denna film går till att kunna se varför rebellrörelsen är viktig. Han slutar springa och kämpar, hurra!
Men tillbaka till Rose Tico, jag älskar karaktären och det gör det inte mindre episkt att Rose Tico är den första karaktären med asiatiskt bakgrund som får en huvudroll i Star Wars-sagan. Skådespelerskan Kelly Marie Tran är asiatisk-amerikansk, där hennes föräldrar är från Vietnam, och hon sällar sig till ett Star Wars-universum som blir mer mångfacetterat för varje film.
Heja!

Vidare så bjuder Rey (spelad av Daisy Ridley) och Kylo Ren (spelad av Adam Driver) på superfint och känsloladdat spel. Varje ögonblick som de har på duken är så dynamiskt, samspelt och fyllt av energi så jag kom på mig själv att hålla andan.
Jag vill ge extra creed till Adam Driver som lyckas med att göra Kylo till en karaktär vom verkligen slits i bitar under sina känslor på ett sätt som syns i varje ögonkast och i varje uns av hans kropp.
Det var så här jag önskade att Anakin Skywalker hade porträtterats i Episode I-II.


Daisy Ridley är som alltid riktigt bra och hennes resa och interaktion med Luke Skywalker (spelad av Mark Hamill) är fylld med underbara ögonblick och viktigast av allt: Den får lov att ta tid och den stressas inte. Vilket är ännu viktigare eftersom genom hennes resa får vi även lära känna Luke på nytt. Det är en Luke som är bruten, trött och bara vill vara i fred men som ändå inte lyckas bli en karaktär som vältrar sig i självömkan. Jag är imponerad av Mark Hamill som verkligen lyckas med att få fram varje nyans i karaktären på ett fantastiskt sätt. Han vet att balansera upp alla sidor av Luke.
Och vi får mycket Leia (spelad av Carrie Fisher i hennes sista roll) och det är en Leia som vet att hon bär hela rebellrörelsen och hur illa det är. Det är en konst att kunna stå så samlad när världen rasar och hur Carrie lyckas med att göra Leia både till general och till människa rörde mig in i hjärteroten.

Ja jädar jag är nöjd med karaktärerna, jag är nöjd med den etniska mångfalden (DET FANNS EN FLERA RASIFIERADE PILOTER OCH FLERA RASIFIERADE KVINNLIGA PILOTER!!) och jag blir inte mindre nöjd över att filmen dessutom ger så mycket utrymme till kvinnor överlag och lyfter fram hur mycket de betyder och har betytt för framförallt rebellerna.
Vi får se det om och om igen i Rose, Leia, Rey och även i vice amiralen Amilyn Holdo (spelad av Laura Dern) som är riktigt kickass.

Och detta märks även i hur Star Wars behandlar de, inte som sköra blommor eller damsels i distress utan som människor med ett syfte och mål. För de som offrar sig och ser till att kampen går framåt i den här filmen är alla kvinnor. Det är coolare än något annat.

The Last Jedi är också en Star Wars-film som är mer humoristiskt än tidigare filmer i sagan. Och med humoristiskt menar jag inte slapstick utan främst att dialogen är rappare och innehåller mer självdistans än tidigare filmer men också att det finns en uppsjö av söta djur. Främst i form av PORGS men även i form av kristallrävar och sjökor.
Jag har inget emot söta djur så det funkar för mig! Mer porgs gör mig glad!



Det går inte att förneka att det är många plotttrådar under filmens gång men det fungerar utmärkt och de löper bra ihop under filmens gång. Men det är mycket att hålla reda på och det går i ett högt tempo. Tidvis kändes det som att åka på en jättehärlig berg-och-dal-bana där en inte vet när det kommer vara slut men åkturen är så spännande och pirrande att det inte spelar något roll.
Och trots det höga tempot så hinna det med mycket bra karaktärsutveckling och ett historieberättande som utvecklas på ett sätt som visar att nu tar sagan och går åt ett håll som är bortom nostalgitrippar och som kommer att stå på helt egna ben.
Jag är mer än nöjd med The Last Jedi och mitt hjärta har fått vad det ville ha.

Mer läsning på temat: