Har en kvinna den frisyren kan hon aldrig bli tagen på allvar

Jag tänkte att vi skulle prata lite om hår och frisyrer på kvinnor och hur vi bedöms utifrån vårt utseende, särskilt som offentliga personer.

Jag talar på Sveroks Riksmöte 2018. 

Det var längesen jag hade min naturliga hårfärg. Jag började färga håret blått för ungefär tio år sedan om jag räknar rätt.

Sen dess har det gått från ljusblått till det mörklila med inslag av blått som jag har idag.

Och jag älskar mitt hår så mycket. Älskar hur det ändrar färg beroende på om det är sol eller mulet, älskar hur det skiftar efter att jag tvättat det och hur det numera är en del av mig som jag inte vill vara utan.

Jag klippte sidecut för sex år sedan för att mitt hår är såpass tjockt och fluffigt att jag behöver lite mindre av det. Samt att jag är så lat att jag vill ha en frisyr jag slipper pyssla med och som jag ser bra ut i direkt när jag kliver upp ur sängen.

När jag började som journalist fick jag höra från äldre personer att jag skulle vara tvungen att ha en mer neutral frisyr. För jag kunde ju inte se ut så där när jag läste nyheter.

Men jag ville ha mitt blåa hår och att vara nyhetsuppläsare i tv var aldrig min dröm (jag är extremt kameraskygg). Så jag beslutade mig rätt tidigt att det jobb som inte ville ha mig på grund av hur jag såg ut, där inräknat min frisyr, det var inte ett jobb som förtjänade mig.

När jag började som ordförande för Sverok så handlade de första negativa kommentarerna jag fick föga överraskande om hur jag såg ut.

“Blåhårig feministfitta”

“Lilahårigt penntroll med PK-komplex”

"Hur fan ser människan ut?"

“Blån***er”...

Ni fattar grejen.

Jag var så sjukt beredd på det men det var ändå spännande att se hur mycket kommentarer som kunde riktas mot hur jag såg ut.

Det är fortfarande spännande att se det.

Och jag vet att det hade inte spelat någon roll om jag hade haft min naturliga hårfärg och inte haft sidecut.

Då hade det förmodligen handlat om min hudfärg (vilket en del kommentarer gjorde) eller kanske om mina kläder (för att ha enbart nördtröjor samt jeans och kängor är tydligen sjukt oseriöst och inte något en ordförande ska ha)

Jag tog även här valet att vara precis exakt den jag är, med färgstarkt hår, med mina jeans och kängor och med min sidecut.
För att jag ska inte bedömas för hur jag ser ut, det är helt orimligt men det är vad som händer hela tiden så fort en kvinna får makt eller hamnar i ledarposition.

För mig drogs argument om att jag var för PK för nördhobbyn vilket ibland handlade om att jag driver frågor om jämställdhet och mångfald men oftare handlade om att jag var rasifierad och därmed inte representativ för Sveriges spelare.

En del var jobbigt att hantera men jag visste tack och lov att jag hade så många som stod bakom och bredvid mig som stöd. Framförallt hade jag också mig själv och det självförtroendet som kom av att jag var mig själv, helt igenom.

Jag kunde möta det mesta för att jag bar och bär mina kläder, mitt hår och min hudfärg som en rustning jag själv har valt.

Jag har inte ändrat på mig själv för att vara någon annan och det är en styrka.

Med det sagt, det är en sorglig värld när vi bedömer en kvinna i maktposition för hennes frisyr, hennes kläder och hennes utseende.
När vi gör det så nedvärderar vi och osynliggör den väg hon har tagit för att komma dit hon är. Vi bortser från dagar och nätter av hårt arbete, av examen och många timmars överjobbande, av resor över hela landet och av att lägga ned sin själ i något.
Framförallt så får vi det hela att handla om att en kvinna idag, 2019, fortfarande måste se felfri ut för att anses vara värd en position.