HOLY FUCK! Om Spider-Man: Into the Spider-Verse

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

"No matter how many times I get hit, I always get back up."
-Spiderman

Det tog lite tid men tack vare fina vänner kom jag äntligen iväg för att se Spider-Man: Into the Spider-Verse på bio.
Jag hade rätt höga förväntningar på filmen. Och inte för att jag är ett fan av Spiderman, jag har rätt dålig koll på serietidningarna och har inte hunnit följa med alls förutom i filmerna som gjorts.
Men första gången jag såg trailern så kände jag att detta var något av det coolaste jag sett. Miles Morales har alltid verkat vara en awesome Spiderman samt FUCK YEAH för att han skulle få en film på grund av vikten av representation!

Stora krafter, stort ansvar and all that jazz men framförallt behövs nog en bättre kostym

I korthet berättar Spider-Man: Into the Spider-Verse historien om tonåringen Miles Morales och hur han blir Spiderman men också upptäcker hur han inte är den enda Spiderman i universum.
Det är på ett sätt en välbekant historia med "superhjälte-ska-upptäcka-sin-plats-i-världen" men med en tvist som verkligen gör allt.
Berättelsen är väldigt bra och genomtänkt med bra utrymme för karaktärerna och med en rapphet i dialogen som ger bra driv filmen igenom. Jag gillade alla små detaljerna kring Miles och hans familj och jag älskade hur nya karaktärer blev introducerade. Det kändes genomtänkt och skarpt utan att det blev krystat.

3 x spindliga hjältar. 

Men det som fick mig att verkligen sitta som en fågelholk var att Spider-Man: Into the Spider-Verse hands down kan vara en av de snyggaste filmer jag sett.
Från stilen den var tecknad i, vilket så påminde om hur en serietidning är gjord i kombination med assnygga färger, till det briljanta greppet med att ha serietidningsrutor och pratbubblor på sina ställen.
Det var inte en minut som jag inte blev positivt överraskad över hur filmens tecknade stil drev berättelsen framåt på ett sätt som hela tiden kändes nytt.
Striderna och transporterna genom staden var bara.... på en helt ny nivå (och inte bara för att det svingades mellan skyskrapor.)
Det var en film som verkligen till fullo förde samman det bästa mellan animerad film och serietidningarnas härliga berättarstil och som fick det att fungera utan bekostnad på storyn eller karaktärerna.
Hela stilen kändes klockren och blev en perfekt inramning men också förstärkning av storyn och av den resa vi fick följa med i.
Stort plus för att det inte ens krävdes 3D för att till fullo uppskatta filmens snygghet och de ascoola glidningarna över skyskraporna.

Kort sagt, jag var helt mindblown och det är svårt att beskriva i text hur snyggt gjord den är. Jag hoppas ni kan ha överseende med mitt svamlande om snygga serierutor och färger. Men den är på allvar ett mästerverk.

Sist men inte minst så blev jag helt kär i Miles Morales som Spiderman - och då älskar jag ändå versionen av Peter Parker som vi fått se i Marvels nya reboot där han spelas av Tom Holland.
Men Miles är verkligen något extra och han ger en helt ny dimension till Spiderman som jag har saknat. Kanske beror det på det lilla faktum att han har familj, att han är en supersmart nörd men samtidigt vill göra sin egen grej eller bara för att jag så mycket kan känna igen min egen tonårstid i honom.
Samt, det är fantastiskt att se en rasifierad Spiderman i sin egen film. Jag tänker ofta att jag inte borde bli så påverkad av när rasifierade karaktärer tar plats och utrymme på filmduken men jag blir lika gråtfärdig av lycka varje gång.
Ja jädrar.
Men även utan det faktumet att mitt hjärta dansar congatåg i lycka över vad hur kickass Miles är, både som Spiderman men också som förebild för rasifierade världen över, så är Spider-Man: Into the Spider-Verse en riktigt bra film som förtjänas att se igen och igen.

WOHO!!