Jag är ju som ni vet ett stort Stort STORT fan av Marvels filmer. Jag har sett alla och jag kan lugnt säga att de flesta har jag sett minst fyra-fem gånger var.
Jag älskar de för allt de är, för hjältarna de ger mig, för gråzonerna och för att filmerna fått växa med mig under så lång tid.
En av de hjältar som överraskat mig mest är Captain America aka Steve Rogers i filmerna. För när jag tittar på åren så är det nog han som ligger mig närmast om hjärtat idag. Det var inte väntat alls.
För när jag såg Captain America: The First Avenger så var min enda tanke hur otroligt tråkig och torr han verkade och var.
Allt prat om heder, plikt och att vara så genompräktig.... Jag tyckte inte illa om honom, långt därifrån men nej, Captain America var ingen hjälte jag identifierade mig med alls även om jag älskade filmen.
Han växte lite för mig The Avengers, kanske för att han reagerade på mycket precis som jag skulle ha gjort. Detta med att lita blint på att den sidan en är på gör det rätta. Jag började gilla karaktären lite mer.
Sedan hände Captain America: Winter Soldier. Den var helt underbar. För det första så föll som en fura för Bucky som jag redan tyckte mycket om i tidigare filmen. Herregud vad cool och mörk han var. För det andra så insåg jag hur mycket Captain America växt och med den filmen så började karaktären flytta sig högre och högre upp på min lista över hjältar jag tycker om.
Det är något som bara fortsatt och idag inser jag - till min stora förtvivlan och framförallt förvirring- att orsaken till att jag nu kallar honom en av mina topp tre i Marvels filmuniversum är att vi är rätt lika.
Missförstå mig rätt. Jag är inte på långa vägar lika genombra som Captain America. Jag är mer hetlevrad, mycket mer långsint och framförallt är jag inte lika genomtänkt utan kör det mesta på känsla. Det fungerar utmärkt för mig.
När jag ser tillbaka på åren så ser jag att jag har lugnat ned mig och helt klart mognat
Jag har helt enkelt växt, precis som varje människa gör. Inget konstigt där men jag trodde nog att jag snarare skulle bli mer eldfängd, inte tvärtom.
Men det jag tycker är viktigt finns fortfarande kvar.
Som lojaliteten mot mina nära vänner och solidariteten jag har mot de.
Som att jag vägrar ge vika i frågor som jag brinner för.
Som att jag tror att världen faktiskt kan bli bättre.
Den största skillnaden är nog att jag idag tror på människor mer och på vad de kan uträtta. Jag vet att jag inte är helt ensam.
Det är som sagt en helt vanlig resa för många människor och inte alls märkvärdig. Jag är inte det minsta speciell på det viset.
Captain America är inte heller speciell på det viset. De resor vi gör formar oss som människor och påverkar våra mål, våra ideal och hur vi väljer att uppnå dem.
Men jag gillar på något sätt att den vägen jag omedvetet har tagit är en väg där jag är mycket mindre aggressiv men fortfarande benhårt övertygad om vad som är viktigt för mig och en nolltolerans mot att avvika från den vägen.
Precis som Captain America har gjort sin resa och hur hans mål är desamma men metoderna blivit annorlunda.
Det är en väg jag ångrat så många gånger för den är asjobbig att gå på men den har också gett mig en tro på mig själv.
Och det är därför det är så fint att se om Marvel-filmerna och se hur Captain utvecklas och hur han inte tappar tron på mänskligheten och inte ger upp. För det är något att sträva efter och det är något jag vill.
För vad innebär det att vara en bra människa i en värld som denna?
Vem säger att det ens går att vara en bra människa? Är det ens möjligt?
Svar nej, för det kommer alltid finnas någon eller några som inte gillar sättet en agerar på eller är. För deras väg och vision är en annan.
Där finns det rum för att se att "okej, vi är olika och nu går vi åt olika håll" och det finns de där väggarna där det inte går att kompromissa med något.
Som med rasism, sexism och diskriminering.
Som hur jag förhåller mig till övergrepp och trakasserier.
Som hur vi ser på miljöfrågan.
Det går inte att vara en bra och perfekt människa i allas ögon.
Men det går att vara sig själv och att inte vika på vägen jag går på.
Oavsett om alla säger att det är fel. Oavsett om alla säger att jag är fel.
Det är att ta jobbiga beslut, att stå upp för det jag tror på och framförallt att stå upp.
Det är något jag och Captain America har gemensamt och det har jag plockat som mantra från honom vilket inte är en överraskning för någon.
Det är klart jag blir trött och står slutkörd och flämtande med känslan av att ha sprungit ett maraton.. Men jag kommer alltid upp igen. För jag vill ändra världen och jag vill se den bättre. Jag försöker att skriva, skrika, påverka, stötta och göra vad jag kan. Genom att vara stark och genom att vara svag.
Och framförallt genom att aldrig sluta kämpa.
För jag vill att vi är mer, bättre, större och att vi tror på varandra.
Jag är bara jag och det räcker ibland. Precis som Captain America bara är sig själv och ibland räcker det.
Ibland känner jag mig lika bra som Captain med samma storsinthet och tålamod. Ibland vill jag bränna världen i eld som Mother of Dragons.
Men alltid med samma mål för ögonen och numera med en insikt om hur jädra mycket jag faktiskt tror på människor.
Så tack för det Captain America. Tack för att du visat genom så många filmer att det är okej att kämpa för något alla tycker är fel, att stå i motvind och att det inte är slutet för att något går fel.
Tack för att du också fick mig att fatta att den där sidan av mig som ibland känts så tråkig och präktig... den är rätt bra den med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar