Stockholm Pride och Queercon 2019

Stockholm Pride hände som vanligt och som vanligt så visste jag inte om jag skulle kunna åka upp. Det är en fråga om tid och en tråkig fråga om pengar.
Men efter mycket om och men och krånglande med scheman så blev det så att jag satte mig på tåget och tuffade landet upp mot Stockholm och framförallt mot det lilla fina konventet Queercon.

Allt blir bättre med enhörningar. Precis allt.

Jag hade blivit uppbjuden för att vara med i ett panelsamtal på temat Queera superhjältar vilket var både superkul men lite osäkert. Jag är ingen expert på superhjältar. Jag har baskoll och sedan så ligger mycket av mitt fokus på anime och mangakaraktärer. Visserligen kan många av dem räknas som superhjältar och jag är hyfsat duktig på detta med representation gällande queerhet men ja... lite nervös var jag allt.

Men som alltid så är min nervositet inte befogad för samtalet gick bra! Det hjälte såklart att jag satt i samma panel som bästaste Gabrielle De Bourg. Den kvinnan är ett jädra under av kunskap och så sjukt trevlig.

Gabrielle, jag och Dan på Queercon <3

Jag hann även podda ett avsnitt av Hard Nerd Café ihop med Dan. Det är redan klippt och klart så lyssna gärna på det här nedan :)




Efter Queercon begav jag mig ut i natten för att hänga med trevligt folk från NärCon. Det... blev en blöt kväll som jag inte var beredd på men så jädra trevlig.
Morgonen efter var jag en smula seg men jag tog mig till en förmiddag med Tove och Anders innan jag sprang till Prideparaden och Proud and Nerdys sektion. Jag hade en tanke om att inte gå med hela vägen eftersom jag ville spara fötterna men peppen och energin ville helt andra saker. Älskade fina nördar, vad mitt hjärta är hemma hos er <3

Bästaste Alexander, jag och Elvira i Proud and Nerdy

Det blev en jättetrevlig dag och jag filmade lite som ni kan se nedan!

Helgen avslutades med en urtrevlig festkväll och med att jag slarvade bort min telefon. Det kommer jag blogga om mer sedan. Men i korthet så är jag mer än nöjd med mina pridefiranden under sommaren. Det är för mig så viktigt att vara med, lyssna, engagera mig och att gå i prideparaderna. För min egen skull och för så många andras. Det laddar framförallt min energi under resten av året och hjälper mig att argumentera och hantera mot människors trångsynthet.

Så heja Pride och nu fortsätter vi resten av året <3

Mer läsning på temat:

• West Pride 2019
• Lite Europride i Stockholm och Göteborg
• Pride month och varför jag går i Pride
• Proud and Nerdy på West Pride
• Proud and Nerdy 2016
• Regnbågsparaden och att orka kämpa vidare
• Proud and Nerdy & Stockholm Pride 2015
• Inget Pride i Stockholm för mig
• West Pride (eller hur jag äntligen fick dansa för min egen skull)
• Nörd på Pride
• Min första regnbågsparad (West Pride 2013)

HOLY FUCK! Om Spider-Man: Into the Spider-Verse

Nedanstående inlägg kan vara fullt av spoilers så läs på egen risk

"No matter how many times I get hit, I always get back up."
-Spiderman

Det tog lite tid men tack vare fina vänner kom jag äntligen iväg för att se Spider-Man: Into the Spider-Verse på bio.
Jag hade rätt höga förväntningar på filmen. Och inte för att jag är ett fan av Spiderman, jag har rätt dålig koll på serietidningarna och har inte hunnit följa med alls förutom i filmerna som gjorts.
Men första gången jag såg trailern så kände jag att detta var något av det coolaste jag sett. Miles Morales har alltid verkat vara en awesome Spiderman samt FUCK YEAH för att han skulle få en film på grund av vikten av representation!

Stora krafter, stort ansvar and all that jazz men framförallt behövs nog en bättre kostym

I korthet berättar Spider-Man: Into the Spider-Verse historien om tonåringen Miles Morales och hur han blir Spiderman men också upptäcker hur han inte är den enda Spiderman i universum.
Det är på ett sätt en välbekant historia med "superhjälte-ska-upptäcka-sin-plats-i-världen" men med en tvist som verkligen gör allt.
Berättelsen är väldigt bra och genomtänkt med bra utrymme för karaktärerna och med en rapphet i dialogen som ger bra driv filmen igenom. Jag gillade alla små detaljerna kring Miles och hans familj och jag älskade hur nya karaktärer blev introducerade. Det kändes genomtänkt och skarpt utan att det blev krystat.

3 x spindliga hjältar. 

Men det som fick mig att verkligen sitta som en fågelholk var att Spider-Man: Into the Spider-Verse hands down kan vara en av de snyggaste filmer jag sett.
Från stilen den var tecknad i, vilket så påminde om hur en serietidning är gjord i kombination med assnygga färger, till det briljanta greppet med att ha serietidningsrutor och pratbubblor på sina ställen.
Det var inte en minut som jag inte blev positivt överraskad över hur filmens tecknade stil drev berättelsen framåt på ett sätt som hela tiden kändes nytt.
Striderna och transporterna genom staden var bara.... på en helt ny nivå (och inte bara för att det svingades mellan skyskrapor.)
Det var en film som verkligen till fullo förde samman det bästa mellan animerad film och serietidningarnas härliga berättarstil och som fick det att fungera utan bekostnad på storyn eller karaktärerna.
Hela stilen kändes klockren och blev en perfekt inramning men också förstärkning av storyn och av den resa vi fick följa med i.
Stort plus för att det inte ens krävdes 3D för att till fullo uppskatta filmens snygghet och de ascoola glidningarna över skyskraporna.

Kort sagt, jag var helt mindblown och det är svårt att beskriva i text hur snyggt gjord den är. Jag hoppas ni kan ha överseende med mitt svamlande om snygga serierutor och färger. Men den är på allvar ett mästerverk.

Sist men inte minst så blev jag helt kär i Miles Morales som Spiderman - och då älskar jag ändå versionen av Peter Parker som vi fått se i Marvels nya reboot där han spelas av Tom Holland.
Men Miles är verkligen något extra och han ger en helt ny dimension till Spiderman som jag har saknat. Kanske beror det på det lilla faktum att han har familj, att han är en supersmart nörd men samtidigt vill göra sin egen grej eller bara för att jag så mycket kan känna igen min egen tonårstid i honom.
Samt, det är fantastiskt att se en rasifierad Spiderman i sin egen film. Jag tänker ofta att jag inte borde bli så påverkad av när rasifierade karaktärer tar plats och utrymme på filmduken men jag blir lika gråtfärdig av lycka varje gång.
Ja jädrar.
Men även utan det faktumet att mitt hjärta dansar congatåg i lycka över vad hur kickass Miles är, både som Spiderman men också som förebild för rasifierade världen över, så är Spider-Man: Into the Spider-Verse en riktigt bra film som förtjänas att se igen och igen.

WOHO!!

Captain America: The Winter Soldier

Först och främst, ni vet affischerna som man tapetserar in hela stan med just nu. De som visar Captain America, Black Widow och Nick Fury i fronten och två pyttefigurer i bakgrunden. Eller som min gode vän sa “The white hero, the sexy girl och samvetsnegern.”

Bara radera de affischerna ur er hjärna för för de är riktigt dålig marknadsföring för en film som är riktigt bra.

Som alltid med Marvels storfilmer så oroade jag mig för att det skulle vara för mycket transportstäckor där allt bara smäller och att storyn skulle komma bort i all action. Det faktum att The Winter Soldier inte ens har en framträdande plats på affischerna förstärkte min rädsla lite till (Han är en av de pyttesmå figurerna i bakgrunden btw).

Och som jag älskar att min rädsla bara kom helt på skam.Det är en bra och spännande story vi blir serverade som hålls ihop på ett snyggt sätt genom hela filmen. Captain America,Steve Rogers, görs sitt bästa för att anpassa sig till ett liv i det intensiva 2000-talet. Han skriver listor på allt han har missat för att hänga med, besöker sin åldrade kärlek, motionerar ohemult mycket och däremellan så arbetar han för S.H.I.E.L.D  och hjälper de att rädda världen från kaos. Men de gamla ramarna för heder och ära gäller inte längre och som vi såg redan i The Avengers så råder det stora meningskillnader mellan Captain America och Nick Fury om detta med öppenhet och hedersbegrepp i arbetet.
Och när The Winter Soldier dyker upp och börjar döda folk på löpande band så är frågan: Vem kan man egentligen lita på?

Jag vill inte spoila för mycket för alla icke-Marvelfans men detta är en film som växer, överraskar och fick

mig att sitta och le som en nöjd katt hela filmen igenom.
Det är en bra och spännande story vi blir serverade som hålls ihop på ett snyggt sätt genom hela filmen.

Skådespelarna gör ett bra jobb och då främst Captain America själv.Jag får erkänna att av alla Marvels superhjältar som varit med på film senaste åren så får jag erkänna att Captain America varit rätt lågt ner på min lista. Inte för att han saknar charm eller inte är cool. Men jag har alltid haft svårt att se en hållbar hjälte i en kille som är så hedersam och genombra utan några brister eller ett enormt ego.

Men jag gillar honom ändå, kanske för att han är den jag önskar att man kunde vara, genomgod, hedersam och rätt kickass och han förblir sådan. Han tappar inte tron på mänskligheten och blir cynisk utan han fortsätter vara den han är. Den här filmen gör honom helt rättvisa, hans personlighet och vem han är lyser verkligen genom hela filmen och Chris Evans har aldrig varit bättre.

Scarlett Johansson lyckas enligt mig undvika att leva upp till affischbilden som sexygirl och är precis så kickass som hon ska vara, blandat med en rejält dos personlighet och vi får se henne rejält omskakad och mänsklig när allt rycks undan från henne( Seriöst, det är så dags att hon får en egen film).

För att inte tala om Anthony Mackie som är helt jädra överlysande som Falcon (Hurra för övrigt för att han är med!) Överlag så känns det som att det arbetats rejält med att de olika huvudkaraktärerna ska få ta plats och växa utanför sina ramar för att inte vara platta porträtt av superhjältar. Det bär filmen väldigt långt.


(Publicerades ursprungligen på Megazine)