Regnbågsparaden och att orka kämpa vidare

West Pride svepte in över Göteborg som en regnbågsfärgad våg av awesomeness.
Och jag?
Jag jobbade. Konstant och intensivt typ hela tiden. Och sen sov jag. Det verkar vara någon förbannelse som vilar över detta med West Pride för mig. Jag är antingen inte i stan, jag är sjuk eller så jobbar jag så mycket att jag är helt slutkörd.

Men trots massiv trötthet på söndagen så packade jag och Svart in oss i våra vikingakläder och begav oss ned till regnbågsparaden och Proud and Nerdy. Det var Sverok Väst som arrangerade den delen i tåget och den delen slutade på ett femtiotal fina och stolta nördar.
Det blev en jättebra parad med många nya vänner och massor med stolthet och lycka. Vi hade fått låna regnbågssköldar från Edgar och Mårten och det kändes verkligen snyggt!

Foto: Martin Brosser/Sverok Väst

Foto: Martin Brosser/Sverok Väst

 Efter paraden så fick jag reda på vad som hänt i Orlando. 50 döda ihjälskjutna på en gayklubb. Ett terrorbrott och ett hatbrott riktat mot HBTQ-communityt. Det var på något sätt overkligt att komma hem från regnbågsparadens kärlek och stolthet och läsa om hatet och all död.
Det är inget ovanligt att HBTQ-personer dödas men det gör det inte mindre hemskt. Det som hände i Orlando var i en så stor skala att det knappt gick att ta in och det tog mig flera timmar att greppa vidden av vad som hänt.

Det som hände i Orlando är en påminnelse om varför arrangemang som Pride behövs. Det är inte en självklarhet att vi får älska vilka vi vill och än mindre ha privilegiet att kunna visa det öppet. Pride ger det utrymmet och ger en möjlighet att lyfta upp frågor som det borde vara självklart att vi kämpar för hela året.

Det är så jädra tungt nu men vi måste fortsätta kämpa.

För kärleken och rätten att älska vem man vill och vara den man vill.

Jag hoppas vi ses i sommar på alla pridefestivaler. Och jag hoppas ni flaggar med regnbågsflaggan jämt. Det är det minsta som kan göras.