Loser like me del 2: Att tvivla på vad jag kan och lite till

Då var det dags för del två i den här bloggserien. Och där första delen handlade om min kropp så handlar denna delen om hur det är att ena dagen känna sig som världens fucking supermänniska och andra dagen som världens största bluff.
Lite hederligt självtvivel som vi alla lider av lite då och då.
Jag skriver detta inte så mycket för att säga hur jag har det utan för att belysa det faktum att självtvivel är rätt vanligt.

Jag gör en hel del saker som jag vet ser ascoola ut. Jag har turen att kunna jobba med spel och spelkultur som även är mitt främsta fritidsintresse. Det är ett privilegium men det är inget som kommit gratis.
Jag är ingen superhjälte och det jag gör, det gör jag för att jag har kämpat häcken av mig och offrat i princip allt.
Jag får ofta höra att jag haft tur, mindre ofta att det faktiskt är mitt eget hårda slit under flera år som tagit mig dit jag är idag.
För det är trots allt något jag åstadkommit själv men det är ibland svårt att komma ihåg. Detta trots att jag försöker bli bättre på att:

1) Berömma mig själv
2) Ta cred för saker jag gör

För detta är så viktigt att göra. Både för mig som person, som kvinna och som rasifierad.
Vikten av att klappa sig själv på axeln, ta cred för sitt eget arbete och därigenom tro på sig själv är vad som får en att utvecklas, klättra uppåt och förändra världen enligt mig.

Men det är inte alltid så.

För att sammanfatta det:
75% av min tid känns det som att jag vet exakt vad jag håller på med.
25% av min tid känner jag mig så här:

De där 25% har en tendens att dåliga dagar äta hål på mig. Förra året var det riktigt illa eftersom jag då fick hantera elaka kommentarer på nätet om hur dålig jag är (nu i år har dessa tack och lov minskat till nästan noll när jag slutat som ordförande i Sverok).

För det är ju så att tvivel nöter ned en och det är något jag fått kämpa med.

• Är jag tillräckligt bra?
• Har jag tillräckligt med kompetens för detta?
• Klarar jag av att hantera och leverera i allt?

Dessa frågor spinner runt i huvudet dåliga dagar och de hörs lite extra de dagarna då jag känner att min ork är lägre och att mitt minne fungerar sämre på grund av saker som hände för länge sedan (tänk vad lustigt hur trauma sätter spår). När jag tappar bollar eller gör misstag så känns min kompetens lika med noll.

För varför skulle just jag förtjäna så bra jobb som jag har?

Men det är ju så mänskligt att göra misstag och det jag arbetar med är att det är okej att tappa vissa bollar och framförallt att även om jag vill göra allt perfekt så är det inte rimligt att jag ska orka det.
Jag är ingen superhjälte, jag har brister som alla andra och jag kan inte allt i hela världen.
Om en sak jag gör blir 80% bra istället för 100% så får jag lära mig av det och förbättra det tills nästa gång.

Jag har arbetat länge på att just vara snäll mot mig själv och framförallt på att vara snäll mot mig själv inom de områden där jag känner mig osäker.

Där kommer min förmåga att teambuilda och framförallt att föreläsa och ta plats in.

Jag är en ninja på logistiskt arbete och att planera event men jag kände mig länge urkass på att teambuilda och på att stå i centrum.
Mycket för att jag kände att jag gjorde fel.
Jag är inte världens mest planerade människa och jag är rätt självlärd. Jag kan inga akademiska termer och jag kan inte heller alla teorier om hur arbete ska göras på bästa sätt.  Jag lärde mig genom mina erfarenheter, genom att prata med människor och genom att bara... tja, ta reda på med om vad jag tyckte var intressant.
Men det kändes som att jag var var en bluff. Jag som alltid var den med kassa powerpoints och som var tvungen att ha stödpapper med mig för att mitt minne svek mig.
Jag hatade så länge att stå i centrum för jag kände mig värdelös. Jag kunde inget utan hade bara mitt engagemang, mina erfarenheter och en vilja att förändra.

Det kändes aldrig nog.

Jag kände mig sämst som alltid agerade på mina känslor och som brann för så mycket istället för att vara akademiskt, analyserande och kunna backa upp allt med fakta.

Idag har jag landat i ett mellanläge som fungerar. Jag planerar mycket logistiskt och gör det jag är bäst på. Men samtidigt så friformar jag ofta det jag gör, från föreläsningar till arbetshelger, utifrån vad jag tror skulle fungera. Jag ändrar det längst vägen om det inte fungerar genom att läsa av de som deltar.
Jag är fortfarande mest nervös när jag ska föreläsa och upp på scen men jag känner mig inte längre som en bluff. Jag har insett att det som gör att folk lyssnar är mitt engagemang och vad jag har i erfarenhet.

Mina känslor och min passion för det jag vill göra är idag min styrka och min främsta tillgång.

Det fungerar bra och framförallt så gör det mig lugnare.

För jag behöver inte vara bäst på allt, det är det ingen som kan. Jag kan en hel del och det jag inte kan lär jag mig längst vägen.
Jag behöver inte ha 100% inom en kompetens. Ibland räcker det med 70% eller ibland ingen alls (för igen, jag lär mig längst vägen så länge jag bara brinner för en sak)

Jag säger ofta att jag är rätt episk och bra nuförtiden och det är för att jag vet att det stämmer och framförallt för att jag vill bryta en struktur.
Den strukturen stavas patriarkatet där kvinnor ställs inför kravet att vara en fucking superhjälte som ska klara jobb, familj, fritid och emotionell backup till alla i sin omgivning.
Det är inte rimligt någonstans och jag synar det gång på gång numera.
Jag vill se mig själv vara nöjd med vad jag gör, klättra högre för att jag vill det och ändra världen för att jag vill se en bättre värld.
Inte för att sträva efter att vara bäst för andras skull eller för ett jobb.

Jag vill göra saker och göra bra ifrån mig för att det ger mig något. Inte för att nå upp till en orimlig måttstock.

Så:

• Är jag tillräckligt bra?
• Har jag tillräckligt med kompetens för detta?
• Klarar jag av att hantera och leverera i allt?

Svaret på alla dessa frågor är ja.

Jag är tillräckligt bra och det jag inte vet om, det löser sig.
Jag har tillräckligt med kompetens för de jobb jag har och det som dyker upp längst vägen, det löser jag.
Jag klarar av att hantera och leverera i allt jag gör för att jag har gett mig själv tillräckligt med utrymme. Jag jobbar ca 85% i dagsläget vilket gör att jag har utrymme för vila och återhämtning men också för att att utveckla mig själv.
Viktigare är att jag idag bara jobbar med saker jag verkligen brinner för och vill göra och det är jobb där jag känner mig uppskattad och har kul på.

Livet är på tok för kort för att jag ska orka lägga tid på att fundera över om jag är tillräckligt bra eller inte. Jag är inte bäst på allt men jag är bäst på vad jag gör just nu. Det betyder allt och den tanken försöker jag komma ihåg de där dagarna där allt känns kasst.
För de dagarna finns och efteråt så däckar jag i en soffa med filtar och gosedjur och bara sover.

Det är mer än okej.

Mina metoder för att hantera mina självtvivel idag är rätt enkla men jag tänkte skriva ned dem här:

• Jag behöver inte vara bäst på allt, jag är bra som jag är.
• Andras metoder kan verka superbra, jag kan lära av andra men jag ska aldrig försöka vara något jag inte är.
• Jag har flera kalendrar för att inte glömma saker. Men glömmer jag saker är det inte hela världen.
• Jag är snäll mot mig själv genom pepp, självvård och vila.
• Jag har episka spellistor som går i mina hörlurar och som påminner mig om hur bra jag är.

Men det största jag repeterar för mig själv varje dag är detta:

Mina känslor, min passion och mina erfarenheter är min styrka.

 En vän sade en gång att jag bär hjärtat på kavajslaget och känslorna i ansiktet. Förra året gav just min passion och mina känslor upphov till ett enormt självtvivel.
Nu bär jag det som en del av mig, på samma sätt som jag bär mina slitna jeans,mitt färgstarka hår, mina kängor och mina nördtröjor.
Jag bränner inte längre världen omotiverat men jag vet att min passion och min eldfängdhet gör mig till den jag är.

Och jag vill aldrig mer vara något jag inte är.

Att jag är mig själv idag gör att jag visserligen fortfarande tvivlar på mig själv 25% av tiden men jag slipper pressa ned mig i en mall som inte är jag.

Det är värt allt.

Jag är fortfarande enormt tacksam och ödmjuk över att allt mitt slit tagit mig hit och jag gillar inte att skryta med vad jag kan och gör. Jag kommer alltid att ha svårt att ta komplimanger och jag vet att jag har så många att tacka för att jag idag mår bra och kan göra allt detta.
Jag glömmer er aldrig.
Men jag har insett att tvivlet på mig själv, det har oftast ingen grund och även om jag får lov att tvivla så tar det inte bort att jag i grunden är bra och kan mina saker.

För jag har kommit dit jag är för att jag är bra.

Och om jag kan det, som en gång tvivlade på om jag ens var kapabel att stå på en scen, rodda ett event eller bara ens klara av att gå själv till spårvagnen... Om jag kan göra saker så kan vem som helst göra vad som helst.

Loser like me del 1: Min kropp och hur lång tid det tog för mig att gilla den

Ingen vill vara en förlorare men herregud vad vi alla har varit förlorare någon gång. Och kanske fortfarande är.
Det är en av tankarna jag gått och funderat på länge. Hur vi alltid ska polera upp vår vardag och visa upp det perfekta, det felfria och en perfekt person där inget av våra tvivel och rädslor ska synas.
Det finns alltid saker en är missnöjd med hos sig själv. Jag är inget undantag.
Jag hamnar i de perioderna ibland, där jag inte vågar eller vill berätta om att jag har tunga dagar, tunga veckor eller är så trött efter jobb att jag bara däckar i soffan i dagar.
De dagarna berättar jag ofta inte om för jag 1) sover 2) är för slutkörd för att orka vara på nätet.
Men det borde jag göra, särskilt när vänner kommenterar hur mycket jag lyckas hinna med.
Svaret på det är att jag inte hinner med mer än någon annan, jag planerar bara mitt liv stenhårt vilket gör mig till en rätt tråkig människa.

Däremot hamnar jag oväntat ofta i situationer där jag inser att vänner ser mig som en övermänniska som gjort massa coola saker, har massivt med tid och massor med energi.

Som sagt, utsidan kan verka så men det är långt ifrån sant.

Jag ser inte mig själv som en person som lyckats i livet, jag är inte en vinnare på det sättet och jag ser mig inte som en cool person. Snarare tvärtom.
Det går inte en vecka utan att jag har tvivel på mig själv, mina förmågor, min kropp eller om de tankar jag har ens är smartare än en katts.

Så jag tänkte att i två delar prata lite om de tvivel jag har på mig själv, bara för att sänka ribban på att allt måste vara så skinande och för att påminna om att ingen är perfekt eller har haft ett perfekt liv, vare sig då eller nu.

Jag tänkte börja med min kropp och saker med den som spökat för mig i livet fram tills nu men också hur jag lärt mig att faktiskt tycka om mig själv.

Jag är kvinna och en av de saker jag påverkades av som liten var såklart utseendehets och kroppsfixering. Det var inte lika påtagligt när jag var liten som det är idag, mycket på grund av att jag inte såg så mycket på tv, inte hade en smartphone förrens jag var runt 20 och hade bra och vettiga föräldrar.
Bland jämnåriga flickor så var det tidigt viktigt att vara smal, att ha snygga kläder och att passa in.
Jag var länge hyfsat immun mot allt det där. Jag var inte intresserad av smink och kläder och när mina tjejkompisar började intressera sig för det så lekte jag fortfarande Robin Hood i skogen med mina killkompisar.
Jag var lite udda, särskilt då mitt största intresse var böcker medans mina tjejkompisars var hästar men jag hade ändå det rätt bra.
Bilderna på mig från tonåren visar en tjej i fleeceströja, slitna jeans och sneakers som visserligen är sjukt smal men enbart på grund av tennis, cyklande till skolan, dans och som sagt, det eviga springandet i skogen.
Jag hade det rätt bra.

Men det är klart att utseendehetsen påverkade mig ändå. Jag fick glasögon när jag var runt åtta och fick väldigt tidigt tandställning. Det var mindre kul men det som påverkade mig mest var något jag inte kunde göra något åt.

För när jag var yngre så var en av de saker jag hatade mest med mig själv min hudfärg. Så tragiskt kan det vara. 

Det stack i hjärtat att jag såg så annorlunda ut från mina vänner och från alla jag kände. Det var jag och min lillebror i hela området där vi växte upp plus skolorna som var mörkhyade.
Det där gick i perioder, ibland brydde jag mig inte om min hudfärg och ibland hatade jag den.
Ett av lågvattenperioderna i livet var när jag var i tonåren och kroppen precis började ändras som mest. Det innebar bristningar vilket alla får någon gång i livet. Så även jag och mina vänner.
Problemet var att mina bristningar blev nästan helt svarta, lite som tigerränder. Jag tänkte inte över de förens några vänner och min mamma undrade vad jag hade på låren. De menade inget illa och det var helt oskyldiga frågor.
Dock ledde det till att jag ägnade en hel sommar åt att försöka få bort dem. Och ett hett tips från coachen är att det inte, på några villkor, går att fila bort bristningar. Det gör asont och de försvinner inte det minsta.
Men jag ägnade fortfarande mycket tid där åt att titta mig i spegeln och tycka att just jag var den sämsta varelsen i världen.

När jag växte upp så blev det bättre. Min tandställning försvann och gav mig helt okej tänder. Jag kunde få linser och senare operera ögonen permanent.
Mina bristningar bleknade med tiden och när de dök upp igen så var det mer som att återse gamla vänner.
Min kropp och jag hittade en slags frid i några år tills jag började gå upp i vikt och det igen kändes som att världen föll sönder. Jag hade alltid hört till de som kunnat äta vad som helst utan att lägga på mig ett gram men nu ändrades det.
Det var svårt att hantera, särskilt i en tid då jag började plugga och senare ha jobb som innebar att jag satt stilla mycket.
Här slog utseendehetsen till med full kraft igen. Jag jämförde mig med andra tjejer jag umgicks med och funderade på hur jag kunde vara som de och framförallt, hur jag kunde bli lika snygg som de jag såg nätet.

Om jag fick en krona för alla dieter, bantningsförsök och fanskap jag försökte mig på under de där åren... Alla som misslyckades totalt för jag har ju ingen karaktär när det gäller god mat och jag älskar sötsaker.

Det som fungerade var att jag tränade något jag gillade, då främst thaiboxning, vilket för första gången gav mig insikt om hur fantastisk min kropp var. Herregud vad stark jag var och var mycket jag kunde göra om jag bara ville.

Men den vetskapen hindrade inte mig från att falla dit igen och igen i en virvel av kroppstvivel under årens lopp.
För det var ju så lätt att fokusera på vilken storlek mina kläder hade och inte det faktum att jag såg fantastisk ut i dem.

Jag var inte en populär tjej och jag var inte vacker. Betraktar mig fortfarande inte som det och kommer nog aldrig göra det. Men jag ville då så desperat gärna vara cool, vara snygg och vara... normal. Som de snygga.

Och jag tittade på vita kroppar och hur smala de var och hatade mina lår, min rumpa och det faktum att jag var kortare än alla andra men ändå hade mer kurvor.
Jag kände mig udda och jag kände mig fel men jag visste inte hur jag skulle hantera det. Än mindre när det som verkade uppskattas hos mig av män var det faktum att jag var annorlunda.
Jag ville inte vara exotiskt och ett objekt och jag ville inte vara det mitt i en tid när jag själv försökte hantera min kropp.
Inget var riktigt bra där.

Det var inte förrens jag hittade andra rasifierade och även började prata med min nästan-familj nere på Sri Lanka som jag började kunna hitta en balans till mig själv. Både till mig själv som rasifierad i Sverige men också till min kropp.

Idag kan jag säga att jag fortfarande kämpar med min kropp men främst på nivån att jag vill att den ska bli så stark som den förtjänar att vara. Jag vill klara av en ålderdom utan att gå sönder och jag vill kunna springa långt utan att vara en vrak efteråt. Jag vill kunna lyfta tungt och klara av allt själv. Jag vill känna mina muskler och veta att jag kan ta mig tusen mil.

Jag vill ha en hållbarhet i mig själv som varar.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag aldrig har perioder när jag tycker mindre om min kropp. De har jag såklart. De där stunderna då jag inte alls är så förtjust i mina fötter, min midja eller tycker att jag nog skulle se bättre ut om jag var tio kilo lättare.
De stunderna är jobbiga men de går över och som helhet är jag idag väldigt förtjust i mig själv.
Jag ser varje litet steg som en vinst och jag rör mig längre ut från min komfortzone numera. Detta för att göra och vilja bli det som är jag.
Ett tydligt exempel var på lajvet Beyond the Neural Horizon där jag spelade en kickass karaktär men också hade kläder och visade min kropp på ett sätt som jag var så nervös på.
Men i slutänden så kändes det underbart och framförallt kändes det underbart för att jag äntligen kunde vara i frid med hur jag ser ut och att min kropp är min.
Det var stort och jag ser fram emot att växa, bli starkare och bli mer av mig.
Ett annat enormt steg är att jag inte längre jämför mig med vita kroppar eller med andra. När jag avskyr min kropp så önskar jag att jag var en starkare version av mig själv, att jag orkade träna för att få bättre rygg och hållning och att jag var mer av mig.
Den skillnaden är liten men den gör allt för jag strävar inte längre efter något som aldrig kommer hända.
Och de största sakerna med mig själv jag tyckte så illa om då och kämpade med - min hudfärg, mina kurvor och mina stora fötter . Allt det är jag idag väldigt glad och stolt över.
Jag kommer aldrig se perfekt ut som på reklambilderna men jag ser ut som mig själv och det är vad som räknas.

Jag är bäst för att jag är jag.
Och det finns ingen mer jag behöver jämföra mig med än mig själv. Som jag är nu.
Foto: Gill Edgar