Det är en av tankarna jag gått och funderat på länge. Hur vi alltid ska polera upp vår vardag och visa upp det perfekta, det felfria och en perfekt person där inget av våra tvivel och rädslor ska synas.
Det finns alltid saker en är missnöjd med hos sig själv. Jag är inget undantag.
Jag hamnar i de perioderna ibland, där jag inte vågar eller vill berätta om att jag har tunga dagar, tunga veckor eller är så trött efter jobb att jag bara däckar i soffan i dagar.
De dagarna berättar jag ofta inte om för jag 1) sover 2) är för slutkörd för att orka vara på nätet.
Men det borde jag göra, särskilt när vänner kommenterar hur mycket jag lyckas hinna med.
Svaret på det är att jag inte hinner med mer än någon annan, jag planerar bara mitt liv stenhårt vilket gör mig till en rätt tråkig människa.
Däremot hamnar jag oväntat ofta i situationer där jag inser att vänner ser mig som en övermänniska som gjort massa coola saker, har massivt med tid och massor med energi.
Som sagt, utsidan kan verka så men det är långt ifrån sant.
Jag ser inte mig själv som en person som lyckats i livet, jag är inte en vinnare på det sättet och jag ser mig inte som en cool person. Snarare tvärtom.
Det går inte en vecka utan att jag har tvivel på mig själv, mina förmågor, min kropp eller om de tankar jag har ens är smartare än en katts.
Så jag tänkte att i två delar prata lite om de tvivel jag har på mig själv, bara för att sänka ribban på att allt måste vara så skinande och för att påminna om att ingen är perfekt eller har haft ett perfekt liv, vare sig då eller nu.
Jag tänkte börja med min kropp och saker med den som spökat för mig i livet fram tills nu men också hur jag lärt mig att faktiskt tycka om mig själv.
Jag är kvinna och en av de saker jag påverkades av som liten var såklart utseendehets och kroppsfixering. Det var inte lika påtagligt när jag var liten som det är idag, mycket på grund av att jag inte såg så mycket på tv, inte hade en smartphone förrens jag var runt 20 och hade bra och vettiga föräldrar.
Bland jämnåriga flickor så var det tidigt viktigt att vara smal, att ha snygga kläder och att passa in.
Jag var länge hyfsat immun mot allt det där. Jag var inte intresserad av smink och kläder och när mina tjejkompisar började intressera sig för det så lekte jag fortfarande Robin Hood i skogen med mina killkompisar.
Jag var lite udda, särskilt då mitt största intresse var böcker medans mina tjejkompisars var hästar men jag hade ändå det rätt bra.
Bilderna på mig från tonåren visar en tjej i fleeceströja, slitna jeans och sneakers som visserligen är sjukt smal men enbart på grund av tennis, cyklande till skolan, dans och som sagt, det eviga springandet i skogen.
Jag hade det rätt bra.
Men det är klart att utseendehetsen påverkade mig ändå. Jag fick glasögon när jag var runt åtta och fick väldigt tidigt tandställning. Det var mindre kul men det som påverkade mig mest var något jag inte kunde göra något åt.
För när jag var yngre så var en av de saker jag hatade mest med mig själv min hudfärg. Så tragiskt kan det vara.
Det stack i hjärtat att jag såg så annorlunda ut från mina vänner och från alla jag kände. Det var jag och min lillebror i hela området där vi växte upp plus skolorna som var mörkhyade.
Det där gick i perioder, ibland brydde jag mig inte om min hudfärg och ibland hatade jag den.
Ett av lågvattenperioderna i livet var när jag var i tonåren och kroppen precis började ändras som mest. Det innebar bristningar vilket alla får någon gång i livet. Så även jag och mina vänner.
Problemet var att mina bristningar blev nästan helt svarta, lite som tigerränder. Jag tänkte inte över de förens några vänner och min mamma undrade vad jag hade på låren. De menade inget illa och det var helt oskyldiga frågor.
Dock ledde det till att jag ägnade en hel sommar åt att försöka få bort dem. Och ett hett tips från coachen är att det inte, på några villkor, går att fila bort bristningar. Det gör asont och de försvinner inte det minsta.
Men jag ägnade fortfarande mycket tid där åt att titta mig i spegeln och tycka att just jag var den sämsta varelsen i världen.
När jag växte upp så blev det bättre. Min tandställning försvann och gav mig helt okej tänder. Jag kunde få linser och senare operera ögonen permanent.
Mina bristningar bleknade med tiden och när de dök upp igen så var det mer som att återse gamla vänner.
Min kropp och jag hittade en slags frid i några år tills jag började gå upp i vikt och det igen kändes som att världen föll sönder. Jag hade alltid hört till de som kunnat äta vad som helst utan att lägga på mig ett gram men nu ändrades det.
Det var svårt att hantera, särskilt i en tid då jag började plugga och senare ha jobb som innebar att jag satt stilla mycket.
Här slog utseendehetsen till med full kraft igen. Jag jämförde mig med andra tjejer jag umgicks med och funderade på hur jag kunde vara som de och framförallt, hur jag kunde bli lika snygg som de jag såg nätet.
Om jag fick en krona för alla dieter, bantningsförsök och fanskap jag försökte mig på under de där åren... Alla som misslyckades totalt för jag har ju ingen karaktär när det gäller god mat och jag älskar sötsaker.
Det som fungerade var att jag tränade något jag gillade, då främst thaiboxning, vilket för första gången gav mig insikt om hur fantastisk min kropp var. Herregud vad stark jag var och var mycket jag kunde göra om jag bara ville.
Men den vetskapen hindrade inte mig från att falla dit igen och igen i en virvel av kroppstvivel under årens lopp.
För det var ju så lätt att fokusera på vilken storlek mina kläder hade och inte det faktum att jag såg fantastisk ut i dem.
Jag var inte en populär tjej och jag var inte vacker. Betraktar mig fortfarande inte som det och kommer nog aldrig göra det. Men jag ville då så desperat gärna vara cool, vara snygg och vara... normal. Som de snygga.
Och jag tittade på vita kroppar och hur smala de var och hatade mina lår, min rumpa och det faktum att jag var kortare än alla andra men ändå hade mer kurvor.
Jag kände mig udda och jag kände mig fel men jag visste inte hur jag skulle hantera det. Än mindre när det som verkade uppskattas hos mig av män var det faktum att jag var annorlunda.
Jag ville inte vara exotiskt och ett objekt och jag ville inte vara det mitt i en tid när jag själv försökte hantera min kropp.
Inget var riktigt bra där.
Det var inte förrens jag hittade andra rasifierade och även började prata med min nästan-familj nere på Sri Lanka som jag började kunna hitta en balans till mig själv. Både till mig själv som rasifierad i Sverige men också till min kropp.
Idag kan jag säga att jag fortfarande kämpar med min kropp men främst på nivån att jag vill att den ska bli så stark som den förtjänar att vara. Jag vill klara av en ålderdom utan att gå sönder och jag vill kunna springa långt utan att vara en vrak efteråt. Jag vill kunna lyfta tungt och klara av allt själv. Jag vill känna mina muskler och veta att jag kan ta mig tusen mil.
Jag vill ha en hållbarhet i mig själv som varar.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag aldrig har perioder när jag tycker mindre om min kropp. De har jag såklart. De där stunderna då jag inte alls är så förtjust i mina fötter, min midja eller tycker att jag nog skulle se bättre ut om jag var tio kilo lättare.
De stunderna är jobbiga men de går över och som helhet är jag idag väldigt förtjust i mig själv.
Jag ser varje litet steg som en vinst och jag rör mig längre ut från min komfortzone numera. Detta för att göra och vilja bli det som är jag.
Ett tydligt exempel var på lajvet Beyond the Neural Horizon där jag spelade en kickass karaktär men också hade kläder och visade min kropp på ett sätt som jag var så nervös på.
Men i slutänden så kändes det underbart och framförallt kändes det underbart för att jag äntligen kunde vara i frid med hur jag ser ut och att min kropp är min.
Det var stort och jag ser fram emot att växa, bli starkare och bli mer av mig.
Ett annat enormt steg är att jag inte längre jämför mig med vita kroppar eller med andra. När jag avskyr min kropp så önskar jag att jag var en starkare version av mig själv, att jag orkade träna för att få bättre rygg och hållning och att jag var mer av mig.
Den skillnaden är liten men den gör allt för jag strävar inte längre efter något som aldrig kommer hända.
Och de största sakerna med mig själv jag tyckte så illa om då och kämpade med - min hudfärg, mina kurvor och mina stora fötter . Allt det är jag idag väldigt glad och stolt över.
Jag kommer aldrig se perfekt ut som på reklambilderna men jag ser ut som mig själv och det är vad som räknas.
 |
| Jag är bäst för att jag är jag. Och det finns ingen mer jag behöver jämföra mig med än mig själv. Som jag är nu. Foto: Gill Edgar |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar